Senaste kommentarerna i forumet

Hej,
När båda ni systrar och er pappa känner att det är något sim inte stämmer så har ni med all säkerhet rätt. Alla dessa tveksamheter, lögner, bortförklaringar, vin på ologiska ställen är typiskt förr oss alkoholister. Vi är experter på att manipulera och ljuga. Precis som Bedrövadsambo skriver: har man normala dryckesvanor så behövs inget ljugande och smygande. Att konfrontera med kärlek och omtanke är det finaste ni kan ge er mamma/fru. Att vara kvinna och alkoholist är ofta förknippat med oerhörd skam och den sitter hårt. Hennes vin kan säkert vara hennes bästa vän och livskamrat så självklart vill hon inte erkänna. Styrkekram!?

Säg åt honom precis som det du säger här: att du älskar honom men att du du är allvarligt orolig för hans drickande och att du inte accepterar hans elakheter.
Fortsätt gärna skriva och läsa här på forumet så ska du se att det finns verktyg att handskas med den här problematiken. Du är inte ensam!!

Min sambo har börjat dricka mer o mer...
Vet snart inte vad jag ska göra?
Älskar honom, men orkar inte ha de så här längre?
Gång på gång säjer o lovar han att de ska bli bättre.
Värst är att han börjat bli elak o otrevlig

Hur går det för er hemma?

Funkar det med Antabus för din sambo, Bedrövadsambo?

Hur är humöret och drickandet, InteMera? Hur mår du i allt?

Det är bra här, märks dock idag på sambon att suget sattes in. Pratade med honom under dagen o då pratade han om att de öl som han hade i garaget kunde han dricka nästa år o när han kom hem hade med sig 2 alkoholfria öl för suget sa han....men humöret är bra o han är lugn iallafall så då är jag nöjd o tar det med ro även att jag kände ett hugg i bröstet när han pratade om att dricka nästa år igen. Men som sagt tror d är beroendet som pratar ikväll.....

Det ligger mycket i det du säger. Det där kunde man diskutera en hel del om, det är nog det hela det här anhörigforumet går ut på. Hur vara tillräckligt tydlig vad man hatar och vad man älskar. Och vad kan man leva med, hur mycket av det onda är ok? Hur naken vågar man vara inför den andra, hur mycket vågar man satsa, hur mycket lova. Vad klarar man ännu, utan att stålsätta sej? Stänger man av känslorna, är det inte längt till att man går. Satsar man sitt allt och blir besviken, kanske man inte klara det själv mer.

Men mer än det så är det en resa vi båda gör. Den som dricker och den medberoende. Ingendera kommer lätt undan.

Hur har din dag varit?

Hoppas du får sova gott i natt i alla fall!

På något sätt vill man som anhörig ha konkreta bevis. Jag skaffade det med min pappa. Märkte på etiketten hur mkt whisky som var kvar på en flaska i barskåpet, och nästa dag var det många cm mindre kvar i flaskan. DÅ kunde jag prata allvar med min pappa. Då kunde jag med kraft säga "du ljuger". Först då kunde jag ställa ultimatum. Ungefär på samma sätt gjorde jag men min sambo nyligen. Och han ljög till en början, förstås, men slutade när han förstod mitt ärliga uppsåt och allvar. Då började vi prata på allvar om hans drickande. Och han har varit nykter drygt två veckor och har börjat med antabus. Hur du ska kunna göra något liknande med din mamma vet jag inte. Konfrontera henne direkt när ni hittar en gömd vinbox? Inför er pappa fråga henne "vinboxen du köpte i tisdags köpte du för att ni skulle ha gäster, men ni har inte haft gäster, var är vinet?" Ni får klura på det du och syrran. Ljuga är alkoholister experter på. Och det är bara alkoholister som dricker i smyg och ljuger om det. Har man "normala" dryckesvanor finns ingen anledning att göra det i smyg, gömma och ljuga.

Tack för dina reflektioner, sitter med tårar i ögonen. Du har så rätt i allt. Än vågar jag inte alls tro eller hoppas att vår relation går att rädda, men det känns på nåt sätt okej ändå och vi försöker väl båda nu på var sitt sätt göra vad vi kan ändå för att försöka. Att jag satt ner foten och sagt exakt vad jag känner och tycker var viktigt för mig, för hur jag mår och tar ansvar för det själv. Önskar han skulle prata med mig lika öppet, men så länge han ens beter sig som att han hört vad jag sagt får väl det vara nog för just nu.

DrömmaBort, jag känner till viss del igen min egens sambos beteende. Men har också kommit underfund med att det oftast funkar bättre att prata bara lite varje dag om hur situationen ser ut för oss. Igår pratade vi lite om vår kommande påskresa och jag upprepade mitt budskap om att jag inte önskar att han dricker eftersom han inte kan hantera det. Han kan fortfarande inte se en framtid helt utan alkohol och hans största önskan är ju såklart att kunna sällskapsdricka normalt. Jag förstår ju det! Vi är båda livsnjutare som älskar god mat och nåt gott i glaset (även om det för hans del handlar mest om det i glaset) och det är klart att det kommer kännas konstigt att gå på fin restaurang och inte dricka gott vin till maten.

För övrigt hävdar han att han inte druckit något alls i helgen och det måste jag ju tro på. Så nu har han varit nykter sen förra söndagen - 9 dagar! Det är rekord så länge vi har känt varandra. Hans humör var mycket bättre igår än vad det vanligtvis är på vardagar och jag vill tro att det är ett samband.

Jag kan inte låta bli att kommentera ditt fina inlägg.
Du tycks ha tänkt bortom symptomet gällande er relation och även sett skillnaden på vad du kan kontrollera och ta ansvar för och vad du inte har makt över. Så viktigt. Både för dig själv och för relationen.
Så glädjande att din partner ser dina ansträngningar och svarar på dem.
Budskapet "du är värdefull för mig, därför vill jag inte att du skadar dig genom att dricka, vår familj och vår relation är värdefull för mig därför vill jag inte att du skadar den heller" ges genom tydlighet i att det inte är ok att fortsätta dricka. Budskapet "jag skiljer på vad som ligger inom mitt ansvar och kontroll man försöker göra det jag kan för att stötta dig" ges genom att du inte agerar som vårdare eller kontrollant utan partner med egenansvar för din del av relationen utan att tumma på dina egna värderingar.
Då blir dina handlingar uttryck för din vilja och kan komma från hjärtat istället för uttryck för anpassning och kontroll som i slutändan utarmar din och hans självrespekt.
Och han kan ju faktiskt inte ge några garantier för framtiden. Han kan bara visa att han ser problemet och gör vad han kan för att ta ansvar för det. Jag tror du ger honom kraft genom att visa att er relation handlar om mer än hans problem även om klart överskuggar det mesta och påverkar hela familjen. Att känna sig värdefull är så viktigt! Mina återfall har ofta inträffat just för att jag upplevt mig så känslomässigt ensam. Nu menar jag inte att lägga ansvaret för hans nykterhet på dig, läs det som det är menat, ansvar för din del av relationen inget annat! Och så mycket lättare för dig att markera om han inte klarar att uppfylla sin del. Så svårt att skilja på handling och person. Jag älskar dig och jag avskyr att du dricker. Så lätt att hamna i en ond cirkel av sårade känslor.
Hoppas att ni kan bryta mönstret nu genom era gemensamma ansträngningar och acceptera att det är svårt att trampa upp nya stigar men väl värt mödan om målet är viktigt.
Jag har heller aldrig lovat min familj att jag aldrig kommer att dricka igen, för jag litar inte på mig själv och vill inte svika dem. Vet ju att sveket är tillräckligt stort ändå om jag återfaller. Hade min man gjort och tänkt som du, Intemera, tror jag att jag hade orkat anstränga mig 100 gånger mer.

Idag kom jag hem från jobbet & så ville han diskutera något om fonder & sparkonto.
Så tyckte inte han jag lyssnade & bara för att han inte tyckte jag redogjorde rätt om vad han sagt så blir han skitsur på mig. Frågar snällt o vänligt om han kan säga vad det är han blir arg för & så säger jag att det är ju jätteroligt att komma hem till detta. Så säger han: ja det är jäääääätteroligt att få hem dig!! Jäääääääätteroligt! Sen bara blänger han på mig.
& jag känner mig liten,obetydlig & totalt oälskad! ?

Tack att du bryr dig! Tror verkligen inte han skulle slå, men buffligt sätt sänker mig ändå.

Ibland verkar han skärpa till sig, sköta mera hemma, vara gladare, trevligare.

Men en annan dag får han utbrott med svordomar över en bagatell eller barngnäll.

Kanske inte något onormalt, en man som inte lägger sig vinn om att behärska och kväva irritation...

Min magkänsla är oro att inte hitta tillbaka till kärleken - det finns hela tiden en tvekan i mig. Kan se att det hänger på mig också, om vi ska utvecklas väl tillsammans. Men något inom mig har krypit ihop och är rädd....inte rädd för våld, men för en framtid jag inte säkert vill ha...därför att jag blir styrd och inte förmår hävda mina intressen så bra, och saknar egen tid, egen plats.

Så det lilla som ändå kan störa SÅÅ emellanåt; en vill bestämt ha öppet och en fryser, en vill ha nedsläckt, en behöver ljus.

I dessa lägen behövs kärlek, respekt förståelse, och vi har envishet, irritation och ilska tror jag.

Då vill jag leva själv och få lov att bestämma själv!!

Men klart jag är rädd för ensamlivets ensamhet, och kärlek finns ju faktiskt mellan oss, även om den liksom gått och gömt sig och vägrar visa sig igen.

I snart ett år har nykterheten varat nu, med hjälp och stöd av kontrollerad antabus.

För ett år sedan hade jag bestämt mig för separation, men avvaktade när han ville ha sin chans. Och visst har det gått bra och så. Men jag är också förvirrad liksom och undrar vad som är mina känslor och varför?

Hej Ursula! Tack för din omtanke.Jag tyckte också det var lite konstigt när kuratorn sa så. Det gav ju ingen effekt heller.. ( han tyckte väl bara det var skönt) Förra samtalet tog också en konstig vändning. Då sa hon att min man var en svår nöt att knäcka. Han vill ju inte gå dit, inte gå till läkare, lyssnar varken på mig eller barnen, läser inte barnens brev. Hon sa att nu ger vi upp honom nu fokuserar vi på dig. Hur vill du ha det? Skriv upp för/ nackdelar om du lämnar eller stannar..... Det kändes ganska jobbigt när jag åkte därifrån. Kände mig lite pressad... att nu måste jag bestämma mig stanna eller gå. Allså det är inget lätt beslut efter 37 år tillsammans.Jag vet ju vad jag har men inte hur det blir.Även om jag känner mig ensam i vårt förhållande så är det mycket praktiskt som han fixar som inte jag kan.Jag känner att jag inte vill sälja huset om vi separerar. Jag vill ha kvar huset iallafall till att börja med.Om det är möjligt... Även barnen tror att jag får det bättre om vi separerar..... Ja tänk om vi kunnat ta en fika Ursula. Kram!

DrömmaBort, du får berätta hur den va sen....om d är värt o köpa den till sitt tillfrisknande

InteMera, så glad jag är stt höra att helgen ändå blev bra. Skönt att du kommit till den känslan att det faktiskt är du som styr ditt liv och dina känslor. För även att man vet att det är så, så är det svårt att verkligen känna så men när man verkligen kommit på hur det ska kännas kan ingen ta det ifrån en och ärligt ens toleransnivå ökar lite för mannens beroende då man känner att d är jag och ingen annan som bestämmer om jag vill stanna eller ej. Jag tror de känner och ser det också på nåt sätt...
Hoppas han insett lite mer nu vad ni betyder och att han kan få en fin och kärleksfull familj med sig...

Jag tycker verkligen du har rätt att få tro på att det lyckas! Du kan ju inte vara med bara halft. Fint att ni kan tala öppet med varandra, då kan ni nog bättre stötta varandra då det behövs.

Bara du kommer ihåg att det inte är ditt ansvar om han klarar det och du och dina känslor och ditt mående ansvarar du själv för. Och som sagt, du kan ju gå om du vill.

Det är fint att höra du känner mod att gå vidare tillsammans igen, att allt det nödvändiga är sagt och öppet diskuterat och ni med den totala ärligheten och öppenheten kan gå vidare. Tror det är ett bra sätt att återfå förhållandet och tilliten till en bra nivå, att vara öppen med det man känner. Känslor som kapslas in försvinner inte utan bygger bara murar och dolda försvar. När ni nu nått ett stadie där ni kan på riktigt prata och möta varandra ser framtiden för er ljus ut!

Ni har nog rätt att känna er nöjda och glada nu!
Som har män som förstått nåt viktigt och verkligen vill försöka och visa det. Vi får hoppas det bär, så ni alla får dra andan ett tag och koppla av. Och samtidigt får vi alla medberoende krafter att kämpa ordentligt med våra egna beroenden. Nog ska det bli bra!

Jag fick min Bång-bok idag, skall försöka hinna plugga den. :)

Du väljer, det är ditt beslut. Att veta det OCH på riktigt ta in det är en verklig aha-upplevelse. Låter som ni haft en toppenhelg ?

Jag vill verkligen hoppas att sambons nykterhet ska bestå. Sakta men säkert vill jag bygga upp min tillit igen. På något sätt är jag glad att det här hände så tidigt i vårt samboskap. Upp med allt på bordet och prata om det ärligt. Annars hade nog min magkänsla fortsatt bråka med mig, och jag hade varit fortsatt vaksam och orolig över hans destruktiva drickande, och vi hade tjafsat om det. Nu är det istället en ickefråga. Han vill inte dricka, och han säger själv att han inte kan sällskapsdricka ens. Håll tummarna för att detta består! Än vågar jag inte ropa hej, men jag vill verkligen tro att nykterheten ska bestå.

Hör här vilken bomb: vi har haft en jätte bra helg! Solen sken merparten av helgen och vi har grejat på hemma, förvånansvärt synkade och på gott humör! Tänkte jag skulle anstränga mig att försöka ta till mig av det han kritiserat i mitt uppförande då jag gnällt på hans drickande och se om det alls påverkar stämningen. Försökte att bryta lite rutiner, inte ens försöka kontrollera allt längre. Och han verkade märka jag också ansträngde mig att gå lite till mötes eftersom han valt att inte dricka lördag och söndag. Och vips blev tillvaron rätt trevlig för några dagar. Var på så gott humör ännu idag så jag bjöd alla på jobbet på glass, och det uppskattades att någon tänkt på att muntra upp andra på en vanlig måndag. Och då brukar jag vara den lite smått surmulna och tillbakadragen, inte den som sprallar till precis. Orkade över kaffet skämta med kollegorna, dom skrattade så glassen hamnade på skjortan och någon undrade hur jag plötsligt hade en så glad dag.

Har nånstans tror jag kommit till ro med att livet vissa dagar ser ut som elände, och man mår därefter, men om det inte ändras måste jag endera ändra på nåt eller gå under. Jag vet hans drickande finns där, och han lovar inget, så det blir upp till mig att endera hjälpa till att få oss att funka (därmed inte alls sagt att jag tänker ta ansvar för hans drickande eller orsaker därtill) eller gå ifrån. Oavsett är det mitt beslut och jag som har makten och ansvaret för hur jag mår. Med eller utan honom. Tror det är lättnad jag känner, för jag vet jag kan gå om jag vill. Men om han visar att han förstått vad jag vill och på riktigt försöker lappa ihop vår familj, så kan jag också välja att ge det en sista chans.

Vad bra Nykteristen han kommit igång med antabus nu, men klart det är nästan lite nervöst och pirrigt med den nya situationen. Antagligen är ni båda lika uppspelta, förväntansfulla men samtidigt fundersamma till om det verkligen ska funka så ni båda sover dåligt. Kanske det snart vänder och ni kan slappna av så mycket så ni förhoppningsvis båda snart sover bättre än på länge istället!

Min sambo har sökt hjälp hos beroendemottagningen nu och det har då inte skett. Borde ju va ett tecken på att man faktiskt vill ändra sig för sitt barns skull också....så har svårt att tro det.

Hur har resterande helg varit för dig? Tänkt på dig....

Här ringde sambon nyss och berättade att första tabletten med Antabus intagen och han ska dit nästa vecka igen för kontroll och mer medicin.
Han lät glad och lugn, men har sovit dåligt inatt....även jag!

Det är nu det börjar

du orkar ta det till tals nu då det ännu är nästa fyra veckor kvar till påsk?

Jag är inte själv den rätta att ge råd åt andra. Har haft en väldigt tyst helg. Inte orkat ta något till tals, trots han inte dricker nu. Jag orkar inte påminna att jag vill ha diskussioner och planera, jag tycker faktiskt om sånt, men här beter sej folk som om det vore ett straff. Så har varit så gott som osynlig. Svarar inte på halva kommentarer, har bara sagt jag inte förstår vad de menar då de säger något osammanhängande i hopp om att jag frågar mer.
Ingen talade om hur helgen skulle se ut eller kommande veckan. Tröttsamt. Jag tycker jag bara tynar bort. Orkar inte ens bli arg. Kommer själv att ha mycket program igen, ovanligt nog. Drar väl bara iväg på det igen, eftersom ingen diskuterar eller föreslår annat. Jag trodde småbarnsåren var de tuffaste, men det här är ju bara tomt.

Ja, DrömmaBort, jag fattar precis vad du menar! Han ger något först, men bara med en baktanke. Så att man ska framstå som en sur och missunnsam bitch om man inte välsignar hans alkoholintag när han ju varit så bjussig. Men för att svara på din fråga så har jag inte alls lust att åka om han ska dricka.