Senaste kommentarerna i forumet

Hej Missan!
Hur går det för dig? Hur mår du?
Och hur går dina samtal? Jag tyckte att det lät så konstigt det din kurator sa, att du skulle ligga lite lågt och så, men det kanske är jag som inte har förstått riktigt? Har du inte gått alls på några Alanon-möten? De är riktigt bra. Man kommer in i själva Alanon 'formateringen' lite peu-om-peu, men som sagt, väldigt bra. Kan definitivt rekommendera dig det.
Vad gör du idag? Om vi bodde nära kunde vi gå och ta en kaffe!!
Trevlig lördag, så gott det går!
Kram /Ursula

Vad kul eller hur jag nu ska uttrycka det att vi är många fåntrattar :)
Tänk om man bara kunde låta det kännas utan att sätta ord på det.
Eller tvinga sig att säga det på danska eller något annat dumt så man slutar släppa känslan som kommer och istället precis som alko skriver gå över på den tanke som väcks av känslan.

Jag är så glad att vi nte har ngt garage och om jag hade så skulle jag nog göra garagerock där; öva på min Fender Stratocaster.

– Djurskyddslagen. Den borde tillämpas oftare.

Ingen fara Vejla ❤
Det är skönt med lite stöttning i det hela.

För några dagar sen kom jag hem efter att ha varit ute någon timme. Börjar lägga barnen & rätt vad det är så hör jag att han skäller & går på.
Kommer ut några min senare & får då reda på att hunden ( unghund) har kissat på sonens madrass som stod på golvet.
& att "hundjävlen" sitter där ute för han kommer inte in här mer.
Går ut & hittar hunden bunden i trädgården i mörkret.
Fick in hunden igen.

Sen dagen efter kommer jag hem från jobb( hunden möter mig alltid)
Ingen hund som möter mig & jag frågar var han är.
Först säger han att han är i trädgården,går ut & tittar. Ingen hund.
Sen säger han att han är såld o att jag inte behöver veta var.
Men efter ett tag kommer min lille pälskling ❤❤❤❤

hög

Känner igen mig också med barndomskänslor o andra minnen som börjat komma upp till ytan....skrämmande med dessa starka känslor som är blandat med det kontrollbehov man faktiskt upptäckte att man har. Det är en konstig mix som är nyttigt att bearbeta....kanske har medberoende känslorna funnits ändå sen barnsben?!

Drabbades hårt och oväntat av barndomskänslor alldeles nyligen och är just nu i beråd att 'möta' - försöka.... och ta mig modet att möta- en del fragmentariska minnesupplevelser. Märker hur starkt kroppen reagerar. Varma tankar / mt

Hej
Har läst mycket i din tråd, men kanske inte kommenterat. Det du skrev nu likanar så mycket hur jag beter mig att jag måste skriva.
Det man tränar upp blir man bra på. Jag har överlevt genom att kontrollera och förutse tillvaron eftersom mina upplevelser blivit förvrängda eller inte erkänts av anknytningspersonerna under uppväxten. I min vuxna relation är det brist på kontakt och känslomässigt gensvar. Vi som är tränade i överdrivet analyserande och kontroll gör det automatiskt. Till och med när jag försöker få kontakt med känslan i mig leder det automatiskt till analyserande av den. Det är skitsvårt att släppa!
Du är sannerligen något på spåren, Ullabulla

För en middag på stan.
Det är en fantastiskt fin man jag har drullat bort genom min obetänksamhet,mitt kontrollbehov och min själsliga obalans.
Visst har han bidragit,men i sann medberoendeanda så ser jag ju bara var jag själv brustit.

Nåväl,sista spiken kanske inte är satt,vi får se.

Jag har i alla fall bestämt mig för att känna mer och reflektera mindre.
Jag har kommit något på spåren tror jag när jag vågar erkänna för mig själv att alla mina tankar och funderingar.
, visserligen leder mig framåt och tvingar fram insikter.Men samtidigt är en sorts kontroll som jag ägnar mig åt.

Dvs om jag försöker hacka upp allt som händer med mig och i mig till ord och tankar så låter jag inte mig själv på djupet uppleva det som faktiskt känns.

Säkert säger eller tänker någon som håller på med mindfulness,ja vad är nytt i det?

Men för mig är det nytt.
Jag har tidigare inte ens tänkt ordentligt utan bara öst på.

Så nu har ullabulla analyserat och tänkt klart :)
Jag ska nu istället försöka ägna mig åt att känna och uppleva vad än som ramlar in i mitt medvetande.
Inte försöka grotta så hemskt utan mer låta de känslor som kommer till mig få finnas och sakta få lägga sig.

Jag tror att all denna tankekontroll som jag ägnar mig åt ytterligare försvårar min läkningsprocess.
Att tro att om jag kontrollerar med tanken det som händer, på något sätt också har kontroll på känslorna.
Men så är det inte, De springer iväg och gömmer sig bakom en sten någonstans och vill inte alls låta sig kontrolleras.

Jag kan och orkar trots mitt 50-åriga liv inte ens ha kontroll på mitt eget känsloliv och det är faktiskt en skön insikt.

Så nu har jag släppt kontrollen (kanske) och är väl då kanske på steg 2 eller nått av 12. Lååååång väg kvar innan jag är i mål.

Skönt att du kunde sova dig igenom eländet ändå <3

Här blev d garaget som sagt från att han kom hem till midnatt ungefär, sen gick han o la sig i sonens rum. Vet inte hur tillståndet va men när vi vaknade imorse så va han uppe och ute i garaget, dock med "bara" kaffe...
Ska bli spännande att se hur han avslutar helgen, för idag är sista dagen med alkohol enligt honom själv då han måste blåsa o greja på måndag innan medicintagningen. Tror dock att all alkohol intogs igår när det ändå fanns liksom!

Usch, hoppas han inte fortsätter dricka när han vaknar iallafall så ni kanske kan få en hyfsat trevlig kväll åtminstone....
Vad ska du hitta på för kul med barnen?

Ja, faktiskt....jag röstar på en lag för dessa jkla garage, borde vara förbjudet att ha annat än bilen därinne om ens d då d går o sitta i bilen o dricka iofs ?

Hoppas din sambo inte dricker hela helgen nu som avslutning!

Kan vi inte bara enas om att garage borde förbjudas in lag? ?

Jag har sovit som en stock så jag vet inte när min man kom in men hela huset luktar gammal fylla och han snarkar på soffan så ingen tvekan om vad som försiggick i vårt garage inatt i alla fall. Få se om han är så bakis så han ska ut och fortsätta så fort han stiger upp.. Blir att åka på lite program med barnen idag, orkar inte se på hans bakfulla fasoner idag.

Ibland är det bra som förälder att sätta ord på de mest förbjudna tankarna, för att okeja att barnen känner och uttrycker dem. Vår yngsta dotter föddes svårt sjuk och handikappad. Första åren var svinjobbiga, men vi har alla lärt oss att leva med hennes handikapp (snart 18 år nu). När yngsta dottern var några månader gammal och skrek timme efter timme sa äldsta dottern, två år gammal: "Mamma, vi kan väl lämna tillbaka henne till sjukhuset?" Då satte hon ord på vad jag precis kände djupt inom mig i min trötthet och vanmakt. Under årens lopp har jag gjort liknande när jag ser att orken tryter hos äldsta dottern. "Ja, lillasyster är verkligen skitjobbig." Och det har i sin tur öppnat upp för diskussioner om VAD som är jobbigt, och HUR man kan bemöta det. Och kan man inte göra något är det också viktigt att prata om, att försöka sätta ord på vanmakten och förhoppningsvis landa i acceptans. Om än motvillig.

Du berättar att det finns saker du inte tror barnen vet och förstår och funderar på om du ska försöka berätta för dem. Kanske blir det så att han kommer in under tvångsvård, funderingar på hur det blir då med hus och hem. Du har det tufft och haft det tufft länge med minst sagt många saker att tänka på och göra, samtidigt.

Som flera här skriver ,barnen förstår nog mer än man tror. Skulle han inte ta emot hjälpen eller komma under vård till slut kommer de veta och förstå, oavsett när du vill prata med dem finns du där för dem som en trygg vuxen de vågar prata med.
Jag funderar över om det finns något i allt detta som kan hjälpa dig, om inte annat praktiskt, avlasta?

Hur ser stödet ut runt om dig, vänner, familj, professionella?

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

Oh nej, vilken tråkig fredag för dig! Men ha r lite samma här, han kom hem va ibbe i 10 min kanske o sen dess har han varit i garaget så ska också lägga mig snart!

Stor kram till dig InteMera, fy vad jag skulle vilja slå lite vett i din man ☹️️

Jag har så svårt att hålla tyst. Jag vill inte bli en martyr som lider i tysthet. Vill vara rak och ärlig. Min sambo är så överkänslig tycker jag. Tål ingen kritik fastän det är han som väljer att dricka el som i dagens fall tjata om att han vill dricka. Själv kan han slänga ur sig både det ena och andra av sårande kritik. Det är mkt sällan jag kritiserar honom i ngt annat som inte har med alkohol att göra.

Så kom han hem. Nykter. Mycket märkligt. Men det tog inte långa stunden förrän han försvann utan ett ljud ut till garaget. Går och lägger mig nu så hoppas jag slippa höra stapplandet senare ikväll när han kommer in igen, mer än en timme i garaget betyder alltid dricka. Imorgon flyttar hans son ut så det kan bli en större tycka synd om sig fylla bara för det misstänker jag.

Hoppas ni andra har en lugn och trevlig och framför allt nykter kväll!

Jag har själv svårt att hålla mej. Och förstås, eftersom det var hans ide så tycker man han kunde följa den.

Men sen å andra sidan, min man kom nog till insikt först då jag började påpeka om drickandet precis då han tog första och andra ölen, och berättade hur det kändes och vad den inverkar på och hur det känns att han ignorerar det. Jag gjorde det oberoende att barnen stod brevid, och hos mina föräldrar då de frågade om hur en fest gick. Då gick det inte att ignorera. Inte slutade han direkt, men kom till insikt och slutade i egen takt.

Så om man alltid varit tyst och nöjd skulle här lullas på och varit i ett mycket värre träsk. Så ibland behövs "mammaprat" men ansvaret skall se till se förstår ligger hos dem, trots man påpekar.

Jag tycker ju inte att jag kommer med pekpinnar eftersom han ju frågade mig. Dessutom var det ju hans egen idé att inte dricka denna helgen. Åh vad jag längtar bort när det är så här!

Risken att något av barnen väljer att inte förstå situationen finns. Barn ser och förstår mycket, men om döden talar vi vuxna ofta så kryptiskt att barnen kanske helt enkelt inte hänger med. Och när man dessutom inte vill tro på det man hör blir det lätt missförstånd.

Jag skulle vara väldigt tydlig, och sen trösta och finnas där. Och som bedrövadSambo säger förklara all den fakta som går att förklara. Och berätta hur man både kan älska och hata samma person. Och att det inte hjälper fast man skulle bli "världens snällaste barn" från och med idag, ingen magi kan få pappa att bli frisk. Och att det känns hemskt, och att man inte behöver glömma honom, men att det känns annorlunda senare. Att man lär sej leva med det. Och att ni alltid har varandra.

Och kom ihåg, barnen lär sej snabbt vad man inte får fråga... Så ibland kan det var bra att själv ta upp tabun, t.ex. att man kan hata sin älskade pappa för det att han lämnat en. Eller vara lite glad han dog, för då är det inga bråk mer.

Jag förlorade min bror som vuxen. Och en av mina första tankar var "vilket rådd det blir, ingen kommer att orka med nåt annat på ett tag", "nå nu får jag vara enda barnet(!!!)" och "och så fråntogs jag rätten att dö i bilolycka, cancer eller vad som hellst, för det skulle inte mina föräldrar orka med mer".

Den slinker man lätt i. Och hur gör man egentligen? Säger jag vill inte du dricker? Men hellst skulle man vilja den andra vaknade till det själv.

Jag har någon gång påpekat att eftersom barnen alltid borde ha en nykter vuxen i närheten, för att känna sej trygg och sådär praktiskt om något som kräver läkarbesök skulle hända, så betyder det att alltid om han dricker, så har jag "arbetsturen som ansvarig förälder" här hemma. Vilket ju inte är rimligt om det innefattar alla vardagar och helger. Eller överhuvudtaget utan att kolla, är det ok jag tar några öl ?(alltså jag undrar hur många här som verkligen kollar det med sin partner, jag känner ingen, ingen alkoholist i varje fall). Den resoneringen verkade han fatta.

Men jo, det där att bli kallad alkoholist är inte populärt... fast de kunde ju tänka efter själv, man kan ju använda nykter alkoholist bara beteendet var därefter.

Men om du är sjuk, borde han ju egentligen vara "ansvarig" (=nykter) ganska automatisk, fast det är det säkert få alkoholister som tänker.

Många vuxna frågar ju på fester "vem kör?" och så antas det det är helt klart och okej resten dricker hur mycket som hellst eller minst ett par glas. Två nycktra i samma bil är liksom inte okej...

Så tryckte på redigera, och kunde ju ändra på min text. Men inte ta bort alting, då sade den tomma fält inte duger. Därför bytte jag ut texten i stället. Jo verkar ju desperat... ;D

Så otroligt hemskt alltihop. Får minnesbilder från min barndom med en pappa som alltid valde alkoholen framför sin familj. Han dog senare av leverskador, fast då var jag vuxen. Vad skulle jag sagt till mina barn? Jag skulle nog sagt sanningen, dvs att "er pappa kommer att dö snart eftersom han dricker för mycket alkohol och då blir levern så skadad att den slutar fungera, och då dör man." Sen hade jag försökt förklara vad levern gör i kroppen, och hur den skadas av alkohol. (Googla!) Vad deras pappa tycker om att barnen ska få veta eller inte hade jag struntat fullständigt i. Och det hade jag sagt till honom också. Dina barn och du kommer förstås att sörja massor, men finns ingen återvändo blir det en lättnad också. För alla.

Styrkekram ❤️

Nu börjar tjatet om att åka ner och köpa en nyutkommen ölsort.... Eftersom han frågar mig så säger jag ju nej. Han tjatar som ett barn och bygger upp en aggression. Jag ligger sjuk just nu och orkar verkligen inte med ngt bråk. Min sambo blir väldigt irriterad när jag nämner ordet alkoholist. Jag säger till honom att jag önskar ha en alkoholfri helg här hemma. Han säger att det känns som ett fängelse. Jag tycker inte alls om att ha den här mammarollen.

Ingen aning, har själv funderat på hur man gör d...känner sig lite desperat när man skickar dubbelt *hahahah*

Hoppas ni andra får en lugn kväll, som jag även hoppas jag får....dock lite tveksam till d men vi får se! Tog första delen sv kvällen hos mina föräldrar så får vi ta resten när vi kommer hem!