Senaste kommentarerna i forumet

Det är inte bara alkoholen eller utan alkohol, det ligger mycket andra känslor med i spelet både helt för en själv och i parförhållandet. Men där är de ändå, oberoende om man bearbetar dem eller inte, och som sagt nu när du gläntat på locket och vet vad som gäller så går det nog inte att backa. Skönt du har någon attnbearbeta dem med. Terapeuten kan säkert sätta fingretpå sådant som är viktigt, själv blir man lätt att snurra på detaljer.

Jag har berättat för min mamma hur det är. Så jag slipper bli purshad att alltid finnas där för honom. Det är dags att han får ta lite ansvar

Ja, visst är d orättvist och så fruktansvärt fel också att d ska behöva vara så. Det ska ju vara så från bådas sidor. Har aldrig varit med om att man nångång kan säga att vet du vad, jag behöver vila en stund tar du barnen? Finns inte på kartan tyvärr!
Men bra ändå att du har lite planer för helgen så ni iallafall kan ta udden av det hela och se fram emot nåt kul!

Det är väl så att när man börjar vända på saker i sitt inre så finns där fler saker som gömt sig, som man samtidigt blir tvungen att ta itu med. Men som du säger så går processen inte att avbryta när den börjat och man behöver ta sig igenom det för att må bra på sikt. Även om det i stunden kan vara ohyggligt tungt och jobbigt. Men efter ett tag känner man att man kan släppa saker och det är dit man vill komma. Man önskar bara det kunde gå fortare och med mindre vånda...

Åkte hem tidigt idag för att njuta av lugnet så länge som möjligt innan mannen kommer hem, ifall det blir en jobbig helg. Blir i såfall att ordna allt tänkbart program med barnen för att minska trycket för dem åtminstone. Är rätt trött dock på att känna mig tvungen att ränna runt på en massa när jag helst skulle vilja vila hemma. Blir så arg han kan dricka och sova när han vill och jag ska fara iväg med barnen oavsett jag vill eller inte för att skydda barnen från det som pågår hemma.

Troligtvis har hade han druckit då, eller var påverkad av tabletter eller annat... Oavsett, INTE ok av honom och du kunde inte gjort något bättre eller sämre! Och det är inte din uppgift, ditt ansvar. Försök undvika honom och gör det du vill i helgen. Kram

Har en känsla att jag kommer att få en jobbig helg.

Det enda jag hade gjort var att skicka ett sms och fråga hur han hade haft det på jobbet. I hans ögon var det kanske fel.

Va hos min terapeut idag och efter denna gång känns det som att jag kommer att få gå dit för evigt, det är så sjukt mycket som behövs redas ut i mitt liv och då inte bara mannens o min relation o alkohol. Hon sa det till mig att nu kommer det bara att öppna sig mer och mer stängda dörrar åt olika håll för mig att bearbeta och försöka få nya relationer till i olika grader...
Så går med dels ett lite mer lättat hjärta men samtidigt en tyngd över vad som komma skall känslomässigt! men det måste nästlas upp för att man ska kunna må bra och det vet jag juh.

Barnens pappa kan dö vilken dag som. Hur berättar man, eller ska man berätta? De vet att han är väldigt sjuk och underförstått tror jag att de förstår, vi har pratat om det tidigare men just att det är så här illa och att om han fortsätter dricka så lever han inte om några månader, det var en ny vinkling.

Jag är helt slut, förstörd. Barnens pappa är så förvirrad att han inte kan sköta sin ekonomi och jag försöker hjälpa, jag har ett heltidsarbete borta och ett med honom, trotts att vi inte lever ihop, dessutom ska jag få ihop barn, läxor, aktiviteter, allt hemarbete osv, ja ni vet!:)

Just nu snurrar alla tankar, om det blir tvångsvård, vilket är bra, så kommer det att göra att han inte får några pengar, han kanske måste säga upp sitt boende, företaget kan gå omkull och han kan inte betala vårt underhåll, visst får man en liten summa av Fk om den andre inte kan betala men det hjälper knappast upp eländet eftersom han betalar bra mycket mer. Ska hans behandling på 6-12 månader göra att vi måste lämna vårt boende, rycka upp barnen och det jag kämpat så hårt för att kunna behålla huset. Säljer vi får vi kanske råd till en mycket liten lägenhet i ett skumt ytterområde, är det den framtiden jag kan ge mina barn?

Har så dåligt samvete mot barnen, varför valde jag en så dålig pappa till dem? Vi kunde haft det hur bra som, på alla plan och han har med sina val-missbruket, gett oss ett riktigt uselt liv. Ett liv som jag just nu varken har ork eller möjlighet att ta mig ur, vi sitter fast i ekorrhjulet och inte nog med det så måste jag reda ut hans ekonomi för att ha en chans att överleva dagen.

Skön känsla för dig, bra att du kan släppa på känslorna o så smått ta in honom i din framtid och dina planer igen.
Hoppas verkligen det funkar för honom!

Nä, jag känner det också...jag skulle aldrig dricka nåt sånt i hans närhet och knappt ens utan hans närhet. Än så länge iallafall, kanske kommer en dag sen när jag känner att jag har lusten till att ta ett glas vin när inte han är med, vi får se!

Jo, jag ska kämpa mig igenom denna helg för jag vet vad som väntar. Om än en nykter vardag med massa andra problem, men det tar vi när det kommer. Han sa till mig igår att målet är antabus minst ett år, så d återstår att se då!

InteMera, vad tråkigt att inte kvällen blev som du tänkt dig! Har en vän vars barn har diagnoser o sett de utbrott som kan bli och d ser inte lätt ut vare sig för barnet eller föräldern <3

Gällande helgen, ska ni hitta på nåt så du slipper se eländet med mannens förväntande uppgifter?

Med alkoholen på första plats så är det just så de tänker. Allt som är emot alkoholen är fel, och alla motgångar, och glädjeämnen, avkoppling, ja allt man kan tänka sej, är en tillräcklig orsak att dricka igen.

Du kunde lika bra meddelat du vunnit på lotto eller fått nytt jobb, och han kunde tyckt att det skall firas med alkohol.

Läs här på forumet. Och stå på dej. Du har ditt liv och dina rättigheter. Det du gör ska inte ge rätt åt honom att bete sej dåligt. Men om ni är ihop skulle man ju kunna tycka han skulle hoppas du också mår bra.

Stå på dig, du gjorde allt rätt! Men i missbrukarens ögon, gör vi allt fel i stunden. Som Ursula skrev om du inget säger så är det samma som att du ger ditt medgivande till att han dricker, men det är klart, ur hans synvinkel var det en jobbig sits, du märkte och han vet att du märker när han trott han kunnat dölja.

Trotts att mitt x är djupt nere i sitt missbruk så har endel av förnekelsen släppt. Han ber idag om ursäkt för alla de gånger han varit du, förringat det jag sagt, lagt skulden på mig osv, ni känner igen det! Han förstod inte då vad han gjorde och han förstår det inte fullt ut idag heller pga sina hjärnskador men det känns ändå bra att höra att det inte funnits något som kunnat få honom till insikt tidigare, nu i efterhand så förstår han att det är det jag slitit så för i många år.

Hoppas att detta kan ge dig lite styrka!!!

Hej sessi,
du "skulle ha gjort" precis det du gjorde. Kunde inte ha gjort på något annat sätt. Det var ju du. Om han går i taket av raseri behöver du inte bry dig om det. Alls. Jag vet, jag vet ... i praktiken är det du som av någon anledning SKA veta på förhand vad du får säga, hur du ska säga det och vid vilket tillfälle som är lämpligt. Annars kan ju han bli ARG, förtörnad, förolämpad...
Olyckligtvis är det så att man kan vara väldigt bra på att sakta sakta anpassa sig. ...när det bara är en människohjärna som ligger och förstörs i en marinerad av giftig vätska och som får några slags ryckningar och utbrott.
"Hur du skulle ha gjort"? Den människa som kan svara på den frågan kommer att få jordens alla rikedomar, alla terrorister i världen kommer att falla till marken ögonblickligen döda, solen kommer att skina varje dag. Förstår du vad jag menar? Du gjorde allt så rätt. Inget konstigt alls gjorde du.
Ha det bra idag.
Ursula

Förstår verkligen din besvikelse. Jag hade nog blivit så arg att jag hällt ut vinet!

Izzy, hej.
Att gå på Al-anon ger mig frid i själen, ögonblick av ro i vardagen.
Hittills har det gjort gott. Jag förstår att det man gör där gäller hela livet. Lite i taget...
Jag började i höstas, en gång i veckan. Ett nytt liv. Önskar att jag hade börjat för länge sen...men det är ju sådär. Önskar också att mina unga vuxna barn ville börja. Men de är inte intresserade.
Var inte så hård mot dig, Izzy.
För att du ska få lite ro i själen...Al-anon är på riktigt.
En kram till dig, Izzy!!
Ursula

Efter incidenten för två veckor sedan kände jag att alla våra planer för framtiden bara dog. Vi skulle ju flytta till hus ihop om några år, bli gamla ihop. Men nu har jag börjat tänka liiite framåt i alla fall. Vi pratade ikväll om planer för nästa helg, och nästnästa, och faktiskt lite för sommaren också.

Mest skönt var det att jag inte behövde fråga, utan att han visade mig burken på eget initiativ. Jag vill inte kontrollera honom. Jag ser/hör/märker ju på en millisekund om han inte är nykter. Han sa också "ingenting du säger eller gör skulle få mig att göra det här om jag inte själv ville". Viljan är stark, och nu gör antabus det än svårare för honom att dricka ens ett enda glas vin. Han kan ju alltid sluta ta medicinen förstås. Men jag väljer att tro på att det kommer att bli bra, att han ska fortsätta vara nykter. En dag i taget.

Jag tycker också du haft helt tillräckligt förståelse med sista drickande. Inte alls konstigt om du inte kände för att gilla det.
Försök nu orka som åskådare till han första staplande steg på nya äventyrer.

Ja tänk vad härligt om han nån gång skulle komma hem tidigt, med det uttryckliga syftet att tex ta ut en på en middag eller fast bara en promenad! Att man nån gång skulle vara högst på priolistan, eller ens finnas med på listan...

Ja blev en lång utläggning ovan, antar jag hade mer inneboende irritation över detta än jag insåg när jag började svaret :)

Tack för ditt långa svar. Det är nog just det där att den andra inte tydligt visar den vill göra nåt roligt tillsammans och bara väntar på när, som är så jobbigt.
Jag behövde nog både se det kan vara lika hos nån annan och att nån annan är kapabel att häva ur sej en lång text om det. :)

Jag har hemskt svårt att förstå att min man efter alla dessa över 25 gemensamma år inte förstår hur det sårar mej. Men jag kommer ju tidigt hem så ofta jag kan har han sagt. Men när jag ens ibland skulle vilja höra att han kommer hem i tid för att hinna göra nåt med oss.

Istället kan han nog luncha med kompisar om det är lugnare på jobbet, besöka nån mässa eller något eller sporta efter jobbet om han haft en kortare dag. Det är bra han gör det, menar inte han inte får. Men inte ringde han mej, ens då jag var hemma för att ordna sådant. Eller jo ett tag, men jag ville inte luncha med honom efter att han skötte affärer hela lunchen och tyckte jag var oförskämd då jag lyssnade på diskussionen i grannbordet.

Hur går det för dig Muminmamma? Hoppas du alls haft tid att samla lite kraft, att du haft ens kortare stunder av lugn och glädje i allt det svåra! Skriv så gärna igen om du orkar, det är världens bästa terapi att lassa av sig alla jobbiga känslor i text här på forumet och mötas av så mycket värme och förståelse från alla här!

Det är nog alltid full ranson som åker hem, och den verkar också gå slut på nolltid eftersom han ofta ändå helgen efter hittar på ärende till verktygsbutiken som ligger nästdörrs till spritbutiken. Så ja ser inte fram emot helgen. Kunde han ens hålla sig ännu denna helg, följande helg reser jag bort med barnen och då brukar man inte höra ett ljud av honom de dagarna så jag vet han dricker. Så även om jag inte är där blir jag arg på hans drickande, det är så förutsägbart. Självklart är det ok med två dagars fylla när vi inte är där och förstör det roliga med vårt surande.

Dessvärre blev inte kvällen här idag riktigt så lugn som jag tänkt mig, sonens humör tog ett skift till det värre så halva kvällen gick åt till att lugna utbrottet och min därpå följande uppgivenhet.

Förstår du blev besviken han kommer hem med dricka, dom får det att låta som man tvingar dem att säga upp kontakten med sina bästa vänner när det ska tas en sista, och fira avslut eller njuta sista gången. Sorgligt vad viktigt alkoholen blir för dem. Tycker du gör rätt som avböjer vinet tillsammans, det skulle bara vara nån sorts visad acceptans till att lite dricka ändå är ok eftersom du också dricker. I dethär skedet är det säkert bäst du avstår när han är med, så du slipper klandra dig själv i alla fall ifall han skulle råka bli fullare än planerat då han väl börjat.

Hos oss är det exakt likadant! Förutom att ja han hittar alltid tid och rum i kalendern för det han vill göra men behöver jag göra nåt som ens föräldramöte på skolan eller liknande får jag nog veta han tycker det är lite onödigt och besvärligt jag ska ränna på allt möjligt, i hans ögon onödigt eftersom det innebär han måste vara "barnvakt" vilket han inte gillar.

Tog upp semestern till sommaren då mitt jobb nu börjar slå fast listorna. Han rycker liksom bara på axlarna att han väl tar fyra veckor...då ville jag nog ha en lite närmare plan än så! Tvingade honom ta fram kalendern och det slutade med att jag tar semester först och han sen, för att ha nån av oss ska vara hemma med barnen. En vecka överlappar och det enda han skiner upp över är då att han ju då kan passa på att åka på mc resa med polarna när jag ändå är hemma och han ledig! Sen måste han ju som han uttrycker det sitta hemma med dottern resten av semestern, plågsamt tråkigt som han verkar se det, när jag måste tillbaka på jobb och min son far till sin pappa. Och jag mår redan illa över att dottern då ska vara hemma på dagarna med honom, troligen i olika grader av ölrus och hon parkerad framför tv 8 timmar när jag jobbar så han ostört får varva tupplurar med öldrickande i garaget. Att vi skulle planera nåt gemensamt finns inte på kartan, efter några resor förut där han blivit packad och jag varit mer slut efter resan än före. Många år har jag rest och ordnat program för barnen alla lov, helt utan hans medverkan. Jag meddelar bara att vi åker och han säger typ jaha. Han frågar inget efter om vi haft kul eller vad vi gjort och givetvis förutsätter han att jag som "envisas med att barnen måste få göra nåt på loven" också ska betala för det.

Att jag nånsin varken annars eller på semestern med gott samvete kunde unna mig själv egentid finns därför inte, jag har alltid barnen med mig och dom gånger jag måste tex resa i jobbet får jag migränanfall av anspänningen att måsta lämna barnen med honom när man inte kan lita ett dugg på att han beter sig som en ansvarsfull vuxen. Har hänt mer än en gång jag kommit hem och hittat honom slocknad fastän han varit ensam med barnen.

Så ja du är inte ensam med att vilja planera och ha saker att se fram emot tillsammans, bara för att bli besviken på den andras fullständigt uteblivna intresse för detsamma.

Vet dessutom nu han ska in på en liten operation i slutet av mån och kommer att vara sjukledig ett tag. Nu är jag inte orolig han börjar dricka då. Men han har tidigare varit med om liknande sjukledigheter och är jättedålig på att stanna hemma. Så han brukar komma på olika projekt. Tidigare gånger har jag själv sett det som en rolig sak, tills det gick upp för mej de där projektena aldrig involverar oss andra i familjen. T.ex har det blivit det jobbbyte vilket resulterat vi haft en frånvarande familjemedlen långt framåt.

Så jag väntar på det hela med fasa. Som ni kan läsa så är jag i den djupaste pms-gropen igen. Hoppas detn snart är morgon och jobb igen, så slipper jag tankarna och har en välplanerad arbetsdag med pratglada kolleger.

Ofta vet jag när mensen börjat, av att det ljusnar i sinnet. Det är väldit påtagligt ibland. Får nog vänta på detnån dag ännu.