Senaste kommentarerna i forumet

Vad skönt ändå att du fick bekräftelse på att han varit där lr hur känns d?
Sambon börjar med sin antabus på måndag, men 5 dgr/v till o börja med o sen 3dgr/v

Hoppas d går vägen för er

Kanske är det här det där just som man ibland läser om. Att alkoholen blir borta också ofta gör par skiljer sej. Att man har olika tankar om hur tomrummet alkoholen lämnar skall fyllas. Jag ser den bara fyllas av jobb och måsten från hans del. Jag skulle vilja se mer av drömmar, planer, bara fast fixa en rolig frukost hemma. Och nu då barnen är större något sådant tillsamman vi kanske inte gjort.

Nu känns detmer som att sån vi gjorde då barnen var små faller bort. T.o.m. sådant jag vet de ännu skulle uppskatta. Och de nya roliga ideerna är sådant han gör på jobb. Hit hem kommer han och vilar.

Enda bra med att vi inte kommer överens är att han efter mina kommentarer brukar få upp ögone för barnen. Så de får sin pappa tillbaka åtminstone.

Och en burk öppnades igen, orkar inte kolla vad.

Skönt att ni kan få njuta ikväll o hoppas ni gjorde d ordentligt.
Hoppas innerligt att han inte kommer hem med allt för mkt sprit imorn ☹️️ Gör han d lär d inte bli så kul helg för er.....

Förstår dig att du vill flytta, han verkar ju inte ett dugg intresserad av o sluta eller prata om d.

Här kom mannen hem o hade köpt 3 öl o en lite spritflaska till helgen o jag bröt ihop totalt. Han menade på att jag måste förstå att han måste få d där sista innan han slutar. Han frågade T.om om vi inte kunde laga nån extra god middag på lördag o så dela ett riktigt gott rött vin till båda två. Jag förstår hans tanke....d gör jag verkligen men jag kan inte förmå mig till att dricka alkohol längre eller för den delen sitta o tycka att vin är gott när jag har sån avsmak ens av orden öl, vin, drink....u name it, alla ord som benämner alkohol!
Maten kan jag däremot laga, inga problem! Men vinet sa jag nej till, syntes att han blev besviken men han sa bara ok sen gick han o duscha!

Alltså skulle tillägga att det här är ett problem som funnits redan före alkoholproblemena, men gått att fixa på något sätt alltid, trots vi grälat om det. Men nu då vi är många i familjen och vardera på jobb, så upplever jag att han bara planlägger jobb, trots han nu förstått han inte kan vara fullt så mycket borta hemifrån kvällstid som ett tag tidigare och inte så frånvarande här hemma som han varit.
Han har alltså varit nästan utan alko ett år här emellan, nu leks det igen med vad som är normala mängder. Umgänget med familjen har blivit mer. Helt enkelt för att jag bara lämnar allt åt honom så gott jag kan. Men jag har ändå känslan han aldrig vill lova något i förväg. Att han bara gör det som skall göras.

Klart jag igen kan kräva det ena och det andra. Det är så mycket som bara faller bort, gemensamtid, närhet, besök hos mina föräldrar, utflykter. Men det är väl inte så det ska gå till, att jag kräver av honom att se oss. Att jag går till honom och säger att jag och barnen vill veta hur vår familj gör under kommande vecka, månaden och året.

Det sårar mej oerhört han inte verkar ha något som hellst behov att se framemot nåt gemensamt.

Ursäkta skrivraseriet. Och jo mittunder texten gick jag och kollade, han sitter vid jobbdatorn, och visst dracks det en öl igen. Nån gång i veckan är nog ok, men tänk vad de kommer ihåg de butiksköpen fast andra tidtabeller är så jobbiga.

Just nu känns det så. Att annanstans går det an, men här hemma... Nej det funkar inte.
Diskussionen uteblir. Stunder som nu vet jag inte hur jag skulle vara, känner mej direkt handlingförlamad. Är så led på det har att det inte förs diskussioner hur helgen ser ut osv. Hos oss dikuteras bara datum som kommer från annat håll som skola, läkare, jobb, hobbyn, styrelser man sitter i etc. Allt annat får sin plats.

Men att diskutera semestrar eller dylikt i tid. Nej det funkar inte. Jag har så många år försökt ta fram det där, men detkänns som om han struntar i det. Ibland ser jag på honom hur jobbigt han tycker det är att planera in datum i förväg. Men på något sätt går han ju ändå med på det då något utomstående kräver det. Inte sägerhan då han inte gillar sånt! Hur känns det då inte för mej eller barnen! Att vi inteär värda att få några minuter kring kalendern några gånger i veckar eller månaden.

Jag är så ur led på att bara få "rest-tider" jag döpt det till. Dvs vi ser sen om han orkar. Den här veckan har jag knappt skött något som knte är mina egna tider. Han fixar ju barnens tidtabeller och sånt vid behov, men att diskutera vad var och en har och vem som behöver hjälp verkar vara omöjligt. Han vill liksom bara göra det, inte prata alls om det.

Idag skulle han varit pratsugen, igen jo helt så där bara, men jag är så slut så orkade knappt svara. Jag vill bara inte mer ha det såhär. Äldsta barnet frågade redan om sommaren. Har bokat int sånt för dem jag vet måste skötas nu, men int diskuterat familjens gemensamma semester. Jag svarade vår äldsta att jag inte harnån aning att planera gemensamt inte är så populart här, lycka till att försöka få tillstånd diskussion om det. Han sa skrattande han ska försöka, men seriöst så är det inte hans grej...

Han kom precis och visade mig burken med Antabus, på eget initiativ. Jag känner att jag kan inte hålla på och kontrollera honom. Han ska inte göra detta för min skull utan för sin egen, och det håller han med om.

Idag har sambon varit hos läkare. Han förklarade problemet och fick antabus, som han ska ta tre gg/vecka. Han ville egentligen ha medicin som minskar suget efter alkohol, men läkaren sa att den gav svåra biverkningar så den rekommenderade han inte. Vi har pratat nu ikväll och sambon säger att han inte känner något direkt sug. Men när han druckit två-tre glas vin flyger omdömet åt hel.... Och därför kan han inte sällskapsdricka. Han säger att det som hände för två veckor sedan var en rejäl ögonöppnare för honom. Han vill inte dricka, och med antabus kan han inte heller dricka. Vi fortsätter ta en dag i taget.

Vad är det som hindrar dig att gå till Alanon? Kan du sätta ord på det? / mt

Det är sant som ni skriver!
Just då kändes allt för svårt för att göra något åt, försökte bara skydda barnen så gott det gick. Men det gick ju inte så bra? Det är så svårt nu i efterhand att förstå hur jag tänkte då, att det kändes så omöjligt att ta sig därifrån.

Nej man ska inte vara det men det är så himla svårt!! ?

Ja jag vill o önskar att jag kunde förmå mig att gå på Alanon! Tror inte jag klarar att hantera det här på egen hand. Jag tror emellanåt att mina barn förstår mig o ibland inte o då känner jag mig så värdelös.

Läste slutet av denna tråd och reagerade på ett svar du fått där någon sa att du inte skulle bli rädd av hans hårda tonfall. Kan inte hålla med alls där, utan säger motsatsen; ta din magkänsla på allvar! Det är din känsla och den ska inte trängas undan eller förminskas. Har egen erfarenhet av detta, ibland känner man bara att det fysiska våldet är nära. Ibland har man fel, ibland rätt. Oavsett så är rädslan tillräckligt, man ska inte behöva känna den.

Hej alla!

Läget här är oförändrat egentligen, på så vis att jag inte vet hur jag vill ha mitt liv.
Min sambo och jag har diskuterat "oss" ett par gånger, men vi lever på tillsammans.

Ska prova en terapeut jag "tror på", då jag tror jag kan ha råd med det nu.
Känner mig emellanåt som om "batterierna" i mig är dåligt laddade.

När det känns dåligt återupplever jag mina tillkortakommanden i livet, när jag tagit kapitulationen som lösning, och så skam och misströstan över mig själv.

Dåliga känslor från förr intar mig igen. Och så lite identitetskris på det, som följer med åldrande och (relativt) ny livssituation (man och barn).

Ta hand om er, läsare!

Idag ska jag och barnen njuta av lugnet, mannen åkte på resa i morse. Men helg oron gnager. Han kommer hem tidigt imorgon kväll och skulle få skjuts hem vilket mycket väl kan betyda en mer än halvfull gubbe redan då från hemresan och med väskan full med taxfree sprit...Hans stora son som bott med oss flyttar snart till eget vilket sannolikt också innebär eskalerat drickande då sonen dels bott i rummet intill garaget som annars är mannens spritgömma och så verkar mannen inte vilja visa sig full för honom av någon orsak. Men mig och de mindre barnen är det tydligen inte så noga med hur han är...

Han har varit så gott som nykter i över två veckor, bara smålull nån dag som jag märkt av, så det lär snart braka på igen. Han har ju inte lovat nåt så jag får väl ta det för vad det är. Kan bli denna helg men hoppas på den följande då jag åker bort med barnen, så skulle de slippa se eländet i alla fall.

Känner mig ändå förhållandevis lugn, jag vet jag kan lämna när jag är mogen för det och tänker inte göra nåt förhastat med tanke på barnen heller. Vill tänka igenom allt som kan och bör förberedas innan jag flyttar. För flytta tror jag nog jag gör, frågan är mer när och framför allt ännu öppna frågan vart.

...att bli deppig när man slutar dricka. Men jag vet bara inte hur jag ska stötta honom? Har frågat men får inga svar. Han har inte heller tagit något initiativ till att söka hjälp utifrån, vare sig i vården, AA eller något annat. Han har inte ens någon förutom mig att prata med. Mina planer sen flera veckor tillbaka var att åka och besöka min familj i helgen tillsammans med min dotter. Frågade honom om det fortfarande var okej eller om jag ska stanna hemma med honom som stöd, alternativt att han följer med oss. Fick inget direkt svar utan fick intrycket av att han tror att jag vill "vakta" honom. Det vill jag ju inte, bara stötta honom. Men det blir liksom fel vad än jag säger...

Men vad skönt o höra, 5 dgr utan är riktigt bra gjort av honom o skönt för dig med. Hur känns det för dig med allt?

Ja, d är skönt när man kommit så långt att man faktiskt är helt öppen med vad man tycker och tänker om det även när det inte dricks. Det känns nog ändå som ett av de största sakerna att vi utan tjafs och skrik kan prata om problemet åt båda håll.

Men som jag kommenterade annanstans på forumet så har han inte rört ölen sen fredags. Inte så jag sett i varjefall, jag har ju haft allt möjligt och inte varit på plats. Men tror alltså inte han druckit i smyg.
Men jag gillar inte riktigt att jag får agera "tråkmåns" som trycker på bromsen och ber trappa ner.

Skönt och höra nån anna kämpat med samma. Mina varit lite lindrigare nu. Haft så mycket annat atttänka på. Men bäst att ha koll på kalendern så man vet varför allt ter sej svartare vissa dagar.

Blir detvärre får jag nog testa nåt på burk.

Men bra ni ändå kan prata om det.

Här också varit utan A nu sedan sista på fredag. Jag sa ju lite till vad jag tyckte om "ett par öl nu och då" som plötsligt blivit "ett par stora nästan dagligen, men åtminstone på helger". Påpekade litesarkastiskt det faktiskt finns större flaskor om man tycker om att hålla sej till just två per kväll. Kanske onödigt av mej, men nu har han ändå varit 5 dygn utan.

Men som sagt. Det är deras race. Jag och du kan inte annat än försöka bearbeta våra känslor, och vara tydliga med vad vi orkar med.

Jo, jag ska försöka njuta av det. Dock är jag orolig för helgen, men frågade rakt ut igår om han skulle köpa mer alkohol till helgen eller om jag kunde ta det lugnt och njuta av lediga dagar utan att behöva oroa mig för en full kväll med honom. Jag kunde slappna av sa han, men som om jag kommer göra det....det gör jag först efter helgen kan jag säga ändå, för jag litar inte på att han inte kommer köpa nåt! Men det är ju mitt problem som sagt som inte har full tillit till honom...

Många på beroendesidorna beskriver det - deppigheten. Den går över. Bra att ni kan prata om det, men lösningen på det här är inte att ni båda väntar på att han tar en öl. Känns som att du överväger lite att säga "ok", men det är inte en väg att gå. Han måste igenom det här och det blir bättre. Tycker att du är stark som säger ifrån! Det behövs, det är inte ditt fel och det han håller på med är ohållbart och måste sluta. Skicka honom till beroendesidorna här. Där får han kanske lite stöd.

Han var irriterad efter jobbet idag. Stressad över jobb och annat. Vanligtvis skulle han slappnat av med 2-3 öl. Fjärde dagen helt nykter.

Han gick ut igen för att delta på ett styrelsemöte och kom hem ganska sent och verkade liksom lite...skev? Annorlunda. Som att futten gått ut ur honom. Vi såg lite på tv och han var dämpad. Efteråt sa han att allt känns grått och trist och tråkigt. Ingen guldkant på livet längre.

Vet inte vad jag ska känna. Går egentligen mest bara och väntar på att han ska ta den där första ölen så att saker och ting kan återgå till det normala.

Bara för att de svikit tidigare tror man att de ska göra det igen. Tilliten har verkligen fått sig en rejäl törn, det tar tid att bygga upp den igen. Försök ändå landa i nöjdhet med att dagens besök gick bra, och att de förde er närmare varandra. En dag i taget. Och ingen alkohol hemma är nog väldigt klokt.

Ja, d är nog så att jag får leva med min skeptiska syn på d hela o så får tiden utvisa. Minst 3 månader med antabus o helst mkt längre sa dom till honom så...
Allt är nytt o hoppfullt än så länge iallafall! Stort tack för lyckönskningarna men ni blir inte av med mig här ? Vill veta hur d går för er, ni har blivit en viktig del i mitt liv och d är fortfarande skönt att skriva av sig här med alla tankar som far runt.

Hur går d för dig InteMera? Njuter du o slappnar av ordentligt?

Imorgon torsdag är det två veckor sen det spårade ur rejält här hemma. Precis som då är sambon ledig hela torsdagen. Kan inte låta bli att känna oro, just därför att det finns både tid och möjlighet för honom att åka till bolaget då. Men han har lovat att ringa vc kl 8.00 och förhoppningsvis får han en läkartid då. Jag måste utgå från att det blir så. Nyktert hela dagen och läkarbesök inbokat.