Senaste kommentarerna i forumet

Va på arbetsintervju idag, kändes och gick jättebra! Skulle va så himla kul o få den tjänsten för det känns verkligen som nåt för mig. Men i denna tjänst så ingår säkerhetsprövning....kan sambons rattfylla sätta käppar i hjulet för mig?
Känns långsökt men blev så fundersam o lite orolig ärligt talat

Ja, han har verkligen allt att bevisa. Och jag är långt ifrån övertygad om att han kommer att klara det. Tror faktiskt inte att han är tillräckligt motiverad heller, tyvärr. I mina svaga stunder tänker jag dock att jag är för hård not honom. Men så länge som hans drickande får mig att må dåligt kan det ju inte vara jag som har fel!

Nog att hon har problem med drickandet. Hon har säkert dåligt samvete och ångest över det. Att du då påpekar gör att hon går i försvarsställning. Håller med "jag vill" jag tycker " är en bättre start.
Men du måste våga för era barns skull även om det är svårt och hon blir förbannad. Är du orolig över hennes drickande måste du säga det till henne.
Kram och lycka till

Alla era kommentarer värmer! Att du påminner mig om normaliseringsprocessen är viktigt och gör att jag återfår min tro på att jag tänker rätt som ställt mitt ultimatum. För det är så lätt att glömma och gå vidare, det har blivit normalen för mig, mitt mönster som jag följt i mer än tre år nu. Idag på bussen tänkte jag på om det kanske inte bara är lättare att fortsätta som förr, det går ju helt okej, emellanåt i alla fall. Det är ju inte SÅ ofta han är full trots allt..."Bara" de tillfällena som man sett fram emot; jul, bröllop, weekendresor bara han och jag, semestrar...vanliga helger. En random vardag där en AW går åt skogen. Alla veckans dagar kan potentiellt sett bli en katastrof, och det är inte alltid möjligt att förutse vilka.

Välkommen tillbaka. Jag läser dina inlägg sedan start och tänker att du verkligen kämpat för att skapa en trygg familj för dig och din dotter.

Det är bra att du sätter ord på det som pågår. Har man blivit utsatt för våld så färgar det oftast inom relationen och det är inte ovanligt att det bagatelliseras eller att den som är våldsam frånsäger sig ansvaret. Du är modig som talar om det. Och tack för att du skriver om det svåra här. Utifrån ditt inlägg tänker jag på normaliserigsprocessen, en beskrivning av vad våld kan få för konsekvenser. jag vet inte om det är relevant för dig men jag passar på att tipsa om Nationellt Centrum för Kvinnofrid, NCK som har en enorm kunskapsbank gällande mekanismer i relationer där det förekommer våld.

Fortsätt sätt ord på det som händer!

Varma hälsningar Li-Lo

För din egen skull och för era barns skull måste du våga konfrontera henne. När hon är nykter. Säg inte "Du dricker för mycket" utan säg hellre "Jag tycker att du dricker för mycket och för ofta. Jag vill..." Du har rätt till din egen känsla/åsikt, den kan aldrig vara fel.

Föreslå en begränsning i mängd och antal dagar per vecka till att börja med. Klarar hon inte det, då inser hon kanske själv att hon har problem.

Det obehaget du känner hela tiden är mycket värre än obehaget du känner när du konfronterar henne. Lyssna till din magkänsla!

Jag håller med dig, saken är väl den att han inte är "tvingad" till nykterhet....iallafall inte enligt mig. Men däremot så kommer jag att försvinna om detta inte funkar. Dock håller jag med dig om att det känns som att han verkar bli tingad och har den känslan.
Han ville ha min förståelse till detta igår, men jag sa att det kan jag absolut inte ge honom, för jag ha ringen förståelse överhuvudtaget. Idag pratade han ju om o ta "sista" ölen. Jag vet inte, jag blir irriterad över hans beteende iallafall och det ska bli väldigt intressant att höra vad han säger imorrn på kliniken. Jag sa det till honom att jag tänker inte sitta där och hålla tyst. Det kan han inte räkna med i det här om jag nu ska vara delaktig på nåt sätt. Nä, hans syn på alkohol är definitivt inte sund nånstans och jag har fortfarande svårt att se att det här kommer hålla ens över sommaren.

Men vad skönt samtidigt att han åker bort i slutet av veckan, då kan du och barnen ta det lugnt och slappna av ordentligt för ett par dagar.

Tycker inte din sambo riktigt verkar ha förstått vad dethär med att dricka mindre innebär Nykteristen. Han kan ju för tusan inte åka på stan och supa redlöst ens en enda gång om han fattar vad du sagt, att festa till innan det tråkiga nyktra livet ska börja är tyvärr ingen bra indikation inflr framtiden. Han ser fortfarande dricka=kul och nykterhet=tråkigt och då har han inte på riktigt förstått varför han borde sluta. En upplevt påtvingad nykterhet lär inte hålla så länge.

Hoppas han på mottagningen imorgon får raka ord om sin hälsa åtminstone, kanske det biter bättre.

Jag gick i säng löjligt tidigt igår typ halv åtta, orkade inte ens se mannen. Idag har vi inte sagt ett ord och han meddelade bara han ska på arbetsresa i slutet på veckan, hans sätt att slippa mig några dagar och lika glad är jag han åker så man kan andas några dagar igen. Han kunde lika gärna dricka om vi ändå inte kan existera tillsammans även om han är nykter, så känner jag idag.

Vilket tufft liv du lever! Bra att du håller på att han ska vara nykter! Hur det går för honom är upp till honom o kanske får du en förklaring en dag men hur som så är inget av detta ditt fel!

Se till att byta lås eller sätt upp en stabil hasp, så han åtminstone inte kan komma in när ni är hemma!!!

Sök enskild vårdnad, det är en markering på många plan och en säkerhet för dig o barnen!

Har barnen någon att prata med? Har du något stöd? Socialtjänsten är skyldig till detta men det ser väldigt olika ut i olika kommuner. Polisanmäl honom om det behövs.

Ta stöd av alla du känner för att avlasta dig (läs mitt inlägg om sjuk som anhörig). Dina barn är så pass små att även socialtjänsten borde kunna hjälpa till med avlastning och stöd. Även om det aldrig blir som en bra partner.

Känner igen ensamhetstankarna, har du någon du kan byta tankar med, sådana där vanliga dagar, det kan hjälpa. Om du å andra sidan sätter ensamheten i perspektiv att du kunde levt med honom, vad hade skillnaderna varit?

Försök att låta honom ta sitt egna ansvar, avskärma dig från honom, det fungerar inte att vara snäll! Du tar hand om ter barn, han tar inget ansvar, då ska du inte hjälpa honom att städa ut hans lägenhet osv.

Tycker inte det är konstigt att din släkt inte vill ha med honom att göra, de ser ju hur han skadat dig o barnen!

Mycket styrka!!!

BRYT!
Jag vet, man hoppas och vill så gärna tro att det ska bli bra, men du måste bryta, nu.
Kanske han får ordning på sitt liv, men den resan kan han bara göra ensam och du ska och kan inte göra mer. Kanske ni kan bli en hel familj igen någon dag, men släpp det NU och fokusera på dig själv och barnen.
Bra att du hittat hit, här hittar man styrka när allt känns som värst.
Kram

Jag tror att det är där som kruxet ligger för mig. När jag är med mig själv så går jag i egna cirklar runt runt.Men i samvaro med andra som med era inlägg så plingar det till i hjärnkontoret.
Jaaa... så är det ju också.
Man får en till pusselbit i det stora pusslet livet som man försöker lära sig leva.
Om man orkar och vågar lyssna visserligen.
Ibland är man ju som Ursula skriver förblindad i sin hjälparroll och ser inte andra alternativ.

Men jag jobbar på andra vinklingar och jag märker när jag lyckas hur mycket bättre samtal och samvaro blir.
När man lägger sig platt utan att för den skull förringa sig själv i samtal med andra.
Man faktiskt lyssnar med hela sitt jag.

Visst är du något på spåren där.
Jag som medberoende relations och känsloyunkie får ju ingen näring till alla mina frispel om jag lever själv. Allt är lugnt och fint och jag måste jobba med mig själv i alldeles för hög grad.
Och sånt är tungt.
Konflikter,samspel, engagemang samtal är ju min näring och något jag tycker mig vara bra på.
Utan det är det ju väldigt näringsfattigt och jag tvingas då gå inåt.

Tack för den insikten.

Och sen söker jag mig till männen som har samma ansiktsuttryck vare sig de är ledsen arg,besviken glad :-)
Är där och pillar och petar och inbillar mig att jag förlöser dom och deras känslor.
De kanske vill vara ifred?
De kanske vid 50 års ålder vet ungefär hur de vill vara och uppträda utan en Ullabulla som tror sig veta mer om vad de innerst inne känner?

Hoppas inte mer, han har fått många mer chanser än han förtjänar. Du och barnen behöver lugn och ro! I en egen bostad som han inte har nycklar till. Att du inte skulle få enskild vårdnad med de incidenterna dokumenterade låter orimligt.

Styrkekram ❤️

Fick hyfsad sömn inatt, vaknade dock flera ggr o kollade klockan o telefonen.
Han kom indundrandes kl 03, hade gått hela vägen hem o sen landat i garaget!
Jag sa inget utan lät honom va, nu på morgonen vaknade han samtidigt som oss o ska till jobbet efter o ha sovit i 4 timmar. Förvarnade redan nu att ikväll ska jag dricka öl för imorn är det stopp med allt. Så ja d va d liksom....får försöka få sonen i säng tidigt ikväll tror jag o mig också!

Hej!

Håller med att det känns knepigt att man ska behöva vara "stark", liksom "färdig med sig själv", eller "framme" innan man kan gå in i en relation! Det är väl så att vi läks, och kommer till rätta med oss själva, med hjälp av kärlek och relationer?!

"Vi är inte gjorda för att leva själva" var förresten något av det första min man sade när vi träffades, vilket dock både skrämde och lockade mig.

För ändå, jag är en sådan som ständigt vill bli fri och hatar "insyltningar" och beroende, även om jag faktiskt behöver hjälp och medmänniskan osv.

Kanske vill jag inte se mig själv, vilket man får lov till i relationen. Och det handlar nog också om rädsla och oförmåga att acceptera och hantera konflikter, och att inte kunna försvara mina egna behov/mitt eget utrymme.

Ja, det där med att inte känna existensberättigande som man är, kan ta sig olika uttryck.

Kanske mera relation får mig att lära och komma vidare, medan du möjligen kommer att finna din inre trygghet genom att vara på egen hand?

Allt gott, och tack för dina öppenhjärtiga inlägg Ullabulla!

Hej Ullabulla,
jag läser det du skriver "Endast i egenskap av hjälpare har jag berättigande och substans" och det känns som att "hjälparen" skymmer vägen för dig. Du ska bortom den. Och du kommer att gå bortom den.

Sen det du skriver om att man i Sverige hyllar ensamlivet och så... du har så rätt! Jag bor utomlands på en plats där man inte alls skulle förstå ett sånt resonemang. Folk här kan erkänna utan skamkänslor att de är beroende av andra människor. Häftigt va? Vem törs det i Sverige? Utan att skämmas lite.
/kram Ursula

Jag har ju precis börjat den här resan med min sambo, vi har bara bott ihop i två månader. Men jag är uppväxt med en alkoholiserad pappa så jag förstår verkligen din misstro, man blir jävligt luttrad! Han har allt att bevisa för dig, och det kommer ta tid för din tilltro att växa till sig. Min psykolog har nog rätt: "Du måste bara bestämma dig. Leva med oron för återfall, eller bryt upp."

Verkar också i mina ögon som om han vill bevisa omvärlden att han visst kan vara vettig och social och ta hand om andra. Det är bara det att han inte verkar våga börja med sina närmaste, det kan vara lättare att hjälpa andra.

Men jag skulle nog också själv tagit väldigt illa upp, så gör man bara inte.

Tack, ska försöka sova! Har arbetsintervju imorn så sömnen känns lite extra viktig inatt...
Nä, d är en stor klump i magen för denna kväll/natt....

Skönt för dig att han är nykter, när man märker att de kommit gem o man tittar på dom med laserögon för att direkt kunna avgöra är jobbiga o tar massor av energi....men skönt att d blev en nykter kväll som sagt!
Stor kram till dig också ❤️

Jill,
det är respektlöst och elakt det ditt ex gör. När det gäller vuxna får man väl bara ta det. Jag har nästan slutat förvåna mig över allt vad människor är kapabla till. Det hör sjukdomen till. MEN, när barn kommer emellan är det svårt att acceptera elakheter (eller hur man nu ska kalla sjukdomsyttringarna).
Är hans bror resonabel? Skulle du kunna ta kontakt med brodern och få honom att förstå att du inte går med på planerna? Han är förmodligen av samma åsikt som du. Man bjuder inte brorsbarn men struntar i sitt eget barn. Det kanske är så också som Sisofys säger, att han inte riktigt vet hur han ska bära sig åt och så blir allt fel. Och ert barn är den som får ta emot eländet.
/Ursula

Denna väntan ? Sambon sätter nyckeln i låset nu. Han har jobbat till kl 21, och han är nykter. Det hör/ser jag direkt.

Men du - gå och lägg dig! Han blir varken fullare eller nyktrare för att du sitter upp och oroar dig. Allt blir som det blir, men var rädd om din nattsömn. Strular sömnen för dig blir ingenting bra.

Styrkekram ❤️

Ja nähä jag kan säga såhär om man inte oroat sig förut så sitter jag på helspänn just nu. Sambon skulle över till en kompis som bir i city nu ikväll.....sitter som på en massa jvla nålar. När och om han kommer hem, hur kommer han va, kommer börja skrika? Hur kommer han komma hem? Hinner han med sista bussen? Fixade han att fylla på sitt busskort ordentligt, är han otrevlig mot eventuell bussförare eller taxiförare? Kommer han va aspackad?
För ärligt dricka räknar jag med att han gör...sista dagarna innan det nyktra livet knackar på dörren då kan man få njuta av en öl extra. Det fick jag nämligen höra igårkväll....
En vanlig jvla människa skulle gå o lägga sig o sova gott tills imorn o låta mannen vara. En annan som en själv, sitter väl uppe tills han är hemma så jag vet att han inte gör nåt! Bläääää för mig ikväll o detta jvla kontrollbehov man har!

Gör du helt rätt i, jag ska göra samma här. Har lovat att följa med nu på onsdag. Detta ör nämligen den felande länken i vårt förhållande.....alkohol. Det gör att allt blir fel, nu är det dags att se om det håller utan alkoholen istället.

Så fort sambon fått en läkartid ska jag be att få följa med. Jag vill verkligen kämpa tillsammans med honom. Det är en man med så många rätt, och några fel. Fel som jag inte kan leva med, men förhoppningsvis hjälpa honom att rätta till ❤️

Det ska jag genast meddela sambon!