Senaste kommentarerna i forumet

Jo, jag förstår din känsla om ovisshet. Jag kan fortfarande inte i min vildaste fantasi förstå att min sambo som hållt på med alkoholmissbruk i över 20 år faktiskt ringde till beroendemottagningen för 2 veckor sen o ska dit på onsdag. Har så svårt att tro att det här ska fungera överhuvudtaget, finns inte i min hjärna alls. Så det är upp till bevis för honom kan jag säga.....han säger också att det ska bli så skönt o slippa alkohol nu. Det är över för nu ska han bli sportigare o bla bla bla.....
Men min försvarsmekanism är uppe i full flärd utifall nåt skulle ske som vanligt!

Nej, d är inga problem att ringa beroendemottagningen själv. De hjälper gladeligen till. Sambon gjorde det för 2 veckor sedan då han "gav upp". Aldrig varit i kontakt med VC eller nåt annat innan han ringde dit och fick en tid nu på onsdag....

Jag förstår vad du menar med lätt att tappa maktkänsla och övertygelsen, Nykteristen. Är så van vid känslomässig bergochdalbana vid det här laget, och van vid att glömma och gå vidare som om inget ont har skett. Det är liksom det som är normalen. Är så otroligt glad att jag berättat för en vän vad som pågår, för mig gör det all skillnad i världen!

I dag har jag varit så trött så trött. Vill bara sova och vakna upp i en bättre värld. Tänker mycket på vad det faktiskt kommer att innebära om min sambo faktiskt väljer nykterhet. Det kommer att bli tufft för oss båda, tufft för förhållandet. Har läst en del inne på trådarna under förändra sitt drickande och fattar ju att det är pissigt svårt att ändra på ovanor och beteenden som tagit åratal att cementera. Idag började han prata om att börja spela golf! Trappa upp på gymbesökena! Hm, jag är dessvärre pessimist. Men kanske den här gången? Det verkar bara så otroligt osannolikt att en ändring ska komma nu.

Det enda du kan göra är att ställa ultimatum, som du gjort nu. Backa inte nu! Ett källarförråd är bättre boende än du har nu.

Styrkekram ❤️

Tror inte det är så enkelt att bara ringa beroendemottagningen. En läkare måste nog skriva remiss. Jag antar att behovet är stort. Eller? Kan ingenting om detta. Vet bara att vid psykisk ohälsa är det svinsvårt att få hjälp. För ett tiotal år sedan ringde jag helt panikslagen, och suicidal, till psykakuten. De tog inte emot mig. "Tänk på något annat" sa de till mig. Som att få en spann vatten över huvudet.

Skönt att du känner att det är okej att flytta.....d gör saken lite klarare och lättare mitt i allt kaos. När man bygger upp den där makten och känslan av oövervinnerlighet är en skön känsla. Tappa inte den mitt i allt prat från honom bara....lätt hänt annars!
Hoppas såklart för er skull stt han väljer bort alkoholen istället för er, om du fortfarande vill d såklart....

Åhh men då, vilken tråkig start på veckan! Så himla dumt o irriterande att de måste va sura över nånting nästintill konstant, att de kan hata världen så mkt har jag sp lite förståelse för....

Och att du gjort det nu då det är lugnt. Han skulle knappast ha varit mer mottaglig om han redan druckit eller det redan blivit strul. Man får ju hoppas han tänker på saken.

Vad jag lider med dig InteMera. Så glad att vi inte bor ihop. Har inte träffat honom på flera veckor nu, träffat som att sova ihop menar jag då. Vet att han vill, frågar ofta och jag kommer med ursäkter, undanglidande svar... så sjukt att man är rädd att säga precis vad man vill/känner/tycker, även över telefon! Vet att det kan starta kaos igen. Men idag sa jag det i alla fall, jag sa: jag törs inte komma, rädd att det spårar ur och vill inte det nu när vi är sams. Gissa vad jag får för svar...? Att det är JAG som spårar ur... Snacka om total förnekelse. Och kanske även omedvetenhet om mycket han har sagt/gjort. Har ju förstått det av att läsa en del på andra forum, att ibland minns de inget... Så nu sitter jag här och är GLAD att vara ensam men också lite rädd för att han sitter där för sig själv och bygger upp ett raseri, kanske kommer det elaka samtal/meddelanden snart... :/

du tagit några steg och känner dej stark. Jag tror detbär bra du i första hand har i tankarna att flytta själv. Då står det u din makt när och hur, är det han som skall flytta får du stå ut med hans datum och vad han lämnar efter sej och söker senare. Bra förstås om ni kan stanna kvaroch han flyttar eller ännu bättre om han väljer en nykter fram tid.

Han behöver inte ens sprit mera för att bli riktigt elak. Vi hann bara hem från jobbet och jag ställde en oskyldig fråga om hans son som bor hos oss och får en sån utskällning för det! Jag ska alltid laga problem och gnälla om nåt, jag fattar ingenting och han har minsann berättat men hur skulle jag kunna nånsin komma ihåg nåt som bara klagar. Så nu sitter jag i sovrummet resten av kvällen, orkar inte ens se honom och middag får dom äta utan mig. Är både arg och lessen, trött på alltsammans.

Ja, mina alternativ beror lite på vad hans inställning blir. Om det blir ett helvete från hans sida och jag måste klara mig helt själv så hittar jag alltid en lägenhet att hyra där jag och min dotter kan bo tills jag kan köpa mig en bostad. Har kollat runt och även om hyrorna är höga så fixar jag att hitta nåt. Fördelen med en bostadsmarknad utan allmännytta där marknadspris råder - det finns alltid nåt att hyra.

I hans gråtmilda och sansade stunder säger han att om vi ska separera är det självklart att jag och dottern bor kvar i vår nuvarande bostad och han flyttar ut tills dess att jag kan hitta nåt till mig själv och dottern, men detta tror jag inte direkt på då han i vredesmod också sagt att han vägrar acceptera en eventuell separation och att då får jag klara mig bäst jag kan.

Jag tänker beroendemottagning? Borde ju vara enklare att få tid på än VC?

Bra jobbat, d va starkt gjort av dig. Det är tror jag den största tröskeln att kliva över, att säga det högt och känna att man verkligen menar det också. Att det är nog nu, det är nolltolerans som gäller och det finns inget mellanting. Har du funderat på vad för alternativ du har om det skulle vara så att han inte väljer nolltoleransen?

Håller med om att det är lite märkligt. Han är nog inte helt ärlig i telefonsamtalet, hoppas han är det med läkaren!

Jag känner tydligt hur något ändrats inombords. Det som hände i fredags satte en boll i rullning. Igår när jag och min dotter besökte min väninna och hennes son halkade det plötsligt ur mig. Han har problem med alkoholen. Det var en sådan fantastisk befrielse att säga det som det var, utan att behöva upprätthålla en mask av lycka och frid. Det var som att få en bekräftelse på att jag faktiskt existerar, att jag är en människa som har något värde, som förtjänar att få finnas till.

Hon sa att det var väldigt tråkigt att höra, men att både hon och hennes man har misstänkt detta. Självklart har de det, hur skulle de kunna undgå att ha sett det?

Nu har jag alltså berättat det för två vänner på kort tid. Det ger mig makt. Makt över mitt eget liv.

Min sambo blev sur när jag berättade att jag sagt det till henne och menade på att nu kan han aldrig mer träffa henne och hennes man igen. Men när ilskan lagt sig så ringde han mig och var ledsen och uppgiven. Han säger att han vill sluta. Eller, han vill sluta med det destruktiva drickandet, men fortfarande kunna dricka vid speciella tillfällen. Men jag har nu gjort det klart för både honom och mig själv att om vi ska fortsätta att leva tillsammans så är det nolltolerans som gäller. Jag vet han han aldrig kommer att kunna dricka "normalt", det har han haft 3 år på sig att fixa, utan att klara det. Jag känner mig stark i mitt beslut. Vad som sker nu är upp till honom.

Vad är det för vårdcentral... man kan faktiskt undra vad han säger till dem. Vanligtvis får man ju en tid. Långt fram i tiden om det inte är akut... men att behöva ringa igen??? Jag känner mig lite misstänksam, men så kommer jag också från andra sidan. Genom sig själv känner man andra. Antabus gör att man inte kan dricka, sugdämpande kan du dricka på, sen finns det också tabletter som tar bort effekten av alkohol. Han borde kunna få lämna prover i alla fall. Inom en snar framtid. Jag läser mycket på beroendesidorna och blir lite fundersam. Sen vill jag själv inte ha nån typ av tabletter, men det är mest för att jag är skeptisk till piller och att det funkar ändå.

Ja, det låter onekligen respektlöst och elakt, men kan det ligga något annat bakom? Förstår att du är arg, besviken och ledsen och jag har inte läst bakgrunden till er separation, men när man bara läser det du skriver nu så känns det som att mannen har svårt att leva och umgås med sig själv.
Att han väljer syskonbarn framför sonen skulle ju kunna tyda på att han egentligen har en längtan efter er son, men inte riktigt vet hur han ska hantera den. Han väljer en lättare väg, umgås med barn men ofarligt. Ni har kanske levt tillsammans i ett förhållande som blivit mer och mer trasigt och om han nu inte verkar klara av att leva med sig själv och kanske då inte heller hittar vägar till sonen. Vill bara ge lite perspektiv på detta, inte för att du ska tycka synd om honom eller nåt för det är det inte, däremot för att det kanske kan ge dig en möjlighet att få in sonen också i umgänget? Skulle han och syskonbarnen kunnat göra sällskap? Det är inte alltid som ensamtid med föräldern är det som är att föredra. Men föräldern i ett trevligt sammanhang är kul.
Alternativt kan det ju givetvis vara så att han gör det här för att hämnas på dig och att sonen får en stor släng av sleven, men jag vill ju ogärna tro att människor är så elaka. Men här på anhörigforum förvånas jag ibland.
Hoppas det ordnar sig! Det gör ont när barnen lider.

Nu skickade sambon en skärmdump som visade att han ringt vc kl 8.03 och själv blivit uppringd en timme senare. Men någon tid fick han inte. De sa att han skulle ringa igen torsdag morgon. Suck.

Bra kämpa ! jag är just nu i samma sits har precis landat i min nya bostad. Just nu lyssnar jag på Gabriellas sång det hjälper mig att få kraft att gå vidare och jag satt upp några viktiga ord på kylskåpet - det hjälper mig i sorgen och ensamheten.

Slösa inte din tid på en människa som inte slösar sin tid på dig.
Slösa inte din kärlek på en människa som inte slösar kärlek på dig.
Slösa inte dina tårar på människor som får dig att gråta om och om igen,utan att fälla en enda tår för din skull.
Le mot människor som får dig att le.
Lita på dem som är värda att lita på.
Slösa din tid på de som uppskattar det, och kom ihåg att varje människa gör sin egen lycka genom att välja de människor till sin närhet som får en att må bra!

Ooo ja absolut, kan relatera väldigt mycket på den bilden ;-) man går o väntar o är ändå inte speciellt avslappnad och njuter aldrig riktigt till fullo för rätt va det är så kan det där ölburken komma upp eftersom det är en sån mysig stämning hemma som gör att det nog behövs firas med en öl i allt detta mys....
Nä, normala problem (i mina ögon) är där man inte få hjälp med disken och måste lägga barnen 3 dagar i rad men har inge lust för att man själv vill ha ensamtid genom att gå på gymmet eller ut o äta med sina vänninor. I ens egen vardag eller liv överhuvudtaget finns inte dom tankarna, eller jo kanske som önskedrömmar om de problem. Saken är ju den också att om vi nu vill göra oss fria från personen med problem så kan vi flytta men vi blir inte av med själva problemet för det, det kommer alltid finnas i våra liv....både som medberoende men också med personen som är alkoholist, man har ju barn med personen i fråga.

Inte går jag heller på glansbilden många målar upp, speciellt på fb och dylika sidor. Tänkte mera på skillnaden i vad som är normalt i olika familjer. I alkoholistfamiljen är ju det som anses normalt i andra familjer ofta bara dagar eller korta perioder, för att bytas i kaos, katastrofer, skilsmässoplaner, myndighetsunblandning, behandlingshem, AA, oroliga barn och allmän vånda. Det är ju enligt ingen standard normalt eller hälsosamt eller hållbart i längden. Detta pendlande i känslor och lägen som inte alla vanliga familjer behöver leva med, även om de säkert kan ha andra bekymmer. Alkoholismen får liksom så stora följder, även dom perioder när det kanske egentligen är bättre, att man ändå inte upplever ens de perioder som bra eller normala.

Som om man konstant hade en eldsprutande drake i garderoben, ibland sprutar den eld för fullt i vardagsrummet och ibland frustar den bara i garderoben men likväl är den där och gör sig påmind varje dag oavsett var den är. Och en sån drake bor ju inte i vanliga familjers garderober...Om ni fattar hur jag menar ?

Ha en bra måndag go'vänner!

Nä, den där polerade ytan håller jag med om, tror inte ett dugg på den. Den där perfekta Fb och Instagram världen som de flesta vill tillhöra ingår i någon fantasi som alla verkar vilja bejaka. Sen har vi alla olika stora problem såklart, för jag unnar t.ex ingen i min närhet att leva med alkoholism....

Men det pratas väldigt mycket om att vara öppen och ärlig om allt i ens liv, det är inget jag är och inget jag nånsin kommer att bli för det är inte jag och har aldrig varit sån...nånsin. Jag är öppen och ärlig mot dom som jag tycker att jag kan lita på, resten har inget med mitt liv att göra oavsett vad det än må handla om och oavsett vad jag gått igenom....stort som litet. Sen klandrar jag inte människor som vill prata om sina liv och det de gått igenom, varsågod!

Och på Söndag börjar jag i en steggrupp. Jag läste introt om de frågor som man ska ställa sig under stegarbetet.
Inte ens det första steget har jag tagit mig förbi trots att jag inbillar mig att jag kommit en bit på väg. Alla frågorna gjorde att jag ville ta fram skämskudden.
Jag ska läsa ditt inlägg Mulletant.

Kanske har du rätt,det känns som existensisella frågor rörs upp i mig.
Min rätt att få leva och må bra och ha kvalitet på mitt liv ifrågasätter jag starkt.
Endast i egenskap av hjälpare har jag något berättigande och substans.

Och samtidigt,är det inte typiskt svenskt att hålla på och höja upp ensamlivet och brist på mänskliga kontakter som något att sträva efter.
Människan är ju en social varelse och funkar bäst i samklang med andra.
Är det något att sträva bort från?

Jag förstår ju skillnaden i att lägga sig på överväxel eller överläge i samvaro med andra människor eller att faktiskt ingå en riktig gemenskap som bygger på 100% respekt och förståelse för den andra.

Men någonstans skyr jag det tänket,att man först ska vara stark själv innan man på allvar kan må bra och ge något till andra eller sig själv.

Han ska söka läkarhjälp, han har själv pratat om medicin som dämpar suget. Det visste jag inte ens att det fanns. Har bara hört talas om antabus, men det vill han inte ha. Varför vet jag dock inte. Med tanke på hans enormt låga tolerans mot slutet bör de nog kolla upp hans levervärden också.