Senaste kommentarerna i forumet

Rosen... jag förstår dig. Sänder dig styrka och kärlek. Nykteristen.. tack för allt ditt stöd. Liten update.. vi har nu haft ett par lugna dagar rörande vår vän... han verkar umgås mycket med sin son.. det kommer upp bilder på dom på FB. han lägger upp bilder på matlagning ( som han ofta använder för att hitta lugnet).. och än så länge har vi inte fått några med sjuka sms. jag lider med dom... och jag lider med oss.. för vi saknar ju familjen.. vi brukar ju komma dit på helgren för att leka med sonen och umgås sunt med vår vän och hans fru.. vår vän har inte bett om ursäkt till min man .. men han e väldigt tyst. jag fick ett sms igår att han skulle träffa en vän och bolla sin arbetssituation och sen gå och träna.. senare på dagen såg jag en bild där han kämpade på gymmet.. jag ber till en högre makt att han behåller lugnet en stund.. jag hoppas innerligt att det någonstans blir bra så att vi kan bli vänner igen.. men jag håller öronen på lystring nu.. det kan braka när som helst.. men just idag.... just igår... just i förrgår... verkar det gå OK.. om man nu kan kalla det det.. Rosen.. jag förstår din frustration och ibland blir det ju fel när man försöker kommunicera en känsla.. just det skrivna ordet kan ofta missförstås. Jag koiver också fel ibland.. jag är precis som du.. bara människa.. men... Jag väljer att se det som att du förstår MIG också och att vi kan fortsätta konversera här på forumet.. alla era åsikter ger mig styrka och näring. Nykteristen... att du förstår mig och stöttar betyder allt.. även ni andra som så snällt försökt råda mig i denna tråd. Hoppas ni alla har en fin helg trots allt.. jag har släkt träff idag hemma hos oss så har fullt upp med att parera svärföräldrar... barn och Gud vet allt.. med allt vad det innebär.. är extremt sliten av allt som hänt med vår vän.. så en film och ett glas coca cola hade varit en dröm idag.. men nu är det bara att köra på och LE :) tack för att ni finns. Betyder allt. Om jag kan hjälpa någon av er på mitt sätt.. så bara ropa så skriver jag mina tankar direkt. Stor kram !!

Hej

Tack för ditt svar, tror att min man är omkring fas 4/5 men det är bara på helgerna fredag-lördag, men jag förstår inte vissa veckor är det på en anständig två öl och en whiskey nivå och andra helger är det totalfylla. Imorse var jag riktigt arg och ledsen på honom och tog med mig lillan och åkte iväg ett par timmar, jag hörde ingenting från honom och när jag kom hem så undrade han varför jag var så arg på honom då han sa att han var jättelugn och städad så självinsikten finns inte sen blev vi sams igen och så gick han och hämtade ett par öl då han tyckte han förtjänat det då han fixat och donat ute på tomten i solskenet, men än så länge är det på en städad nivå.

Jag känner som dig en dag i taget, men det är skönt att prata med någon som är i en liknande situation, har ni barn? Lillan är ju fortfarande liten men bonussonen växter ju och är 7 år och förstår redan massor.

Har pratat med min mans föräldrar vet inte in eller ut. De skall försöka prata med honom vid tillfällen men han bär så mycket inom sig och borde gå och prata med någon professionell men som sagt han anser sig inte ha problem då han har vänner som super sig fulla i tid och otid och då tycker han att han är städad och lugn i jämförelse

Tack och kram och så hoppas vi på lugn lördag för oss båda

Blir väldigt rörd av ditt inlägg! Fy, vilken situation du är i.
Tänker att du bara har ett alternativ: ställ ultimatum på nykterhet, annars lämnar du. Det andra alternativet är att du stannar och accepterar läget men det känns ju inte som ett bra alternativ.

Jag är själv uppväxt med en pappa som betett sig liknande som din man. Med en mamma som alltid var den trygga klippan. Tyvärr accepterade hon hans alkoholism. Hon gjorde det av kärlek men det blir tyvärr så fel. Genom att hon inte lämnade honom möjligjorde hon också att han kunde fortsätta dricka. Drickandet tog hans liv vid 62 års ålder.

När jag tittar i backspegeln önskar jag att hon hade ställt ultimatum. Jag vet inte om det hade gjort att jag fortfarande skulle ha haft min pappa i livet. Men kanske....

Nu är det jag som sitter här med alkoholproblem. Kan inte skylla dom på min pappa men visst sjutton har hans drickande påverkat mig. Ska tillägga att jag älskar min pappa högst i hela världen. Men jag önskar att mamma hade gått ifrån honom.

All lycka till önskar jag dig och hela din familj!

Barnen är 4 respektive 2 år och jag tror inte att de märker av supermycket i alla fall, då de sover bra, är jätteglada osv. Självklart vet jag att det påverkar dem ändå, men hade det påverkat dem så att de var ledsna och inte kunde sova, inte äta eller sådana grejer så hade jag förhoppningsvis varit long gone med dem.

Jag har sökt hjälp hos en psykolog, framförallt för det här problemet och ska träffa henne nästa vecka. Han har också sökt hjälp och ska dit 21, men jag tror ändå inte han fattar vad som faktiskt krävs utav honom för att han och vi ska må bra. Jag vet liksom inte hur jag ska kunna övertyga honom att problemet faktiskt ligger där. Han är en väldigt smart och intellektuell person egentligen, så jag förstår verkligen inte att han inte kan se problemet.

Jag vet att jag inte ska skämmas, men jag skäms för när folk frågar om hans alkoholvanor, om han slutat dricka osv, så kollar de på mig med en sån där "blick" och det blir så pinsamt. Jag förstår att det kanske är bäst att separera, men jag vill få honom att inse att han kan inte göra sådana här lösningar, för han kommer ändå aldrig må bra, om alkoholen inte upphör helt. Jag vill heller inte låta honom ha barnen själv om han onte slutar, vilket känns hemskt, för han är ju egentligen en bra pappa, om man bortser från allt det dåliga. Det är bara när alkoholen är med i bilden som det blir så här horribelt och dagarna efter när hans djupaste ångest är. Jag vill att han ska förstå att han inte kan ha ansvar över barnen när han inte ens kan ta ansvar för sina handlingar eller sig själv överhuvudtaget.

Barnen är 4 respektive 2 år och jag tror inte att de märker av supermycket i alla fall, då de sover bra, är jätteglada osv. Självklart vet jag att det påverkar dem ändå, men hade det påverkat dem så att de var ledsna och inte kunde sova, inte äta eller sådana grejer så hade jag förhoppningsvis varit long gone med dem.

Jag har sökt hjälp hos en psykolog, framförallt för det här problemet och ska träffa henne nästa vecka. Han har också sökt hjälp och ska dit 21, men jag tror ändå inte han fattar vad som faktiskt krävs utav honom för att han och vi ska må bra. Jag vet liksom inte hur jag ska kunna övertyga honom att problemet faktiskt ligger där. Han är en väldigt smart och intellektuell person egentligen, så jag förstår verkligen inte att han inte kan se problemet.

Jag vet att jag inte ska skämmas, men jag skäms för när folk frågar om hans alkoholvanor, om han slutat dricka osv, så kollar de på mig med en sån där "blick" och det blir så pinsamt. Jag förstår att det kanske är bäst att separera, men jag vill få honom att inse att han kan inte göra sådana här lösningar, för han kommer ändå aldrig må bra, om alkoholen inte upphör helt. Jag vill heller inte låta honom ha barnen själv om han onte slutar, vilket känns hemskt, för han är ju egentligen en bra pappa, om man bortser från allt det dåliga. Det är bara när alkoholen är med i bilden som det blir så här horribelt och dagarna efter när hans djupaste ångest är. Jag vill att han ska förstå att han inte kan ha ansvar över barnen när han inte ens kan ta ansvar för sina handlingar eller sig själv överhuvudtaget.

Ja detta att det hela tiden är någon annans fel känner jag väl till. Jag får ständigt höra hur dålig person jag är. Tråkig, stämningsförstörare, nejsägare, pratig. Allt är fel. Ett tag var jag narcissist!? Man borde inte ta åt sig men tyvärr blir jag väldigt ledsen. Inte så att jag tror på honom men mer att han behandlar mig så illa. Aldrig någon ursäkt, bara bortförklaringar.

Min bror har ingen att prata med. Jag ska föreslå han söker sig till någon slags hjälp
men jag tror inte han kommer att göra det.
Han söker jobb hela tiden.
I vanliga fall dricker han inte alls ofta. En dag slank det ur honom att ibland när han
dricker slutar han inte förrän han fått i sig så mycket att han inte längre bryr sig vad
hans fru säger. Det oroar mig jättemycket.
Jag är lillasyster så mina åsikter väger inte så tungt, särskilt när det är något som
han är rädd för, dvs söka hjälp. I dessa situationer har han dessutom lätt att bli
aggressiv så jag kan inte säga vad som helst till honom. (Under uppväxten var han
både elak och våldsam mot mig och han har även hotat mig i vuxen ålder.)

Så mycket var hans ord och löften värt, och sånt där gormas om att allt är någon annans fel känns igen. Min man brukar också häva ur sig att såna som oss kan ju ingen stå ut med, på denhär platsen kan ingen normal leva (och då flyttade han bara inom landet från ett ställe inte alls olikt där vi bor nu) och att jag är så korkad och gnällig så vem som helst skulle bli galen bara av att måsta bo med mig. Han gör allt för att lyfta skulden av sig själv din sambo, för att inbilla sig själv han är ett offer. Vi har alla hört detsamma förinspelade bandet tror jag ;).

Att han inte ens kan dämpa sig för barnets skull? Skrika och härja hela natten som monolog. Tur att barn brukar sova rätt tungt och slipper höra.

Ja här börjades det tidigt med garaget idag, få se vad det blir för en dag.

Styrkekramar!

Alkoholism är en eskalerande sjukdom. Den kan gå i perioder, med helt vita perioder, och den kan eskalera olika snabbt för olika individer. Man pratar idag om en "missbruksgen", och vissa släkter är helt klart mer drabbade än andra. Förutom alkohol, knark, tabletter kan man även falla för mat och spel om pengar tex. Det är samma "belöningscentrum" i hjärnan som triggas. Om ens föräldrar var alkoholister bör man tänka på hur ofta/mycket man dricker, för då ligger man i farozonen.

Min erfarenhet är att det brukar eskalera enligt följande. 1) Hittar alla anledningar att dricka, roliga som tråkiga. Antalet vita dagar blir färre och färre. 2) Dricker snabbt och dricker mer och mer. Toleransen ökar inledningsvis. 3) Dricker till det tar slut, och försöker då få tag på mer om det går. 4) Minnesluckor, rejäl bakfylla med ångest, och ständiga bråk med partnern om drickandet. 5) Kan inte låta bli att dricka, dricker i smyg för att partnern inte ska skälla. Toleransen börjar minska, man blir full på pyttelite. Börjar "fylla på" vardagar och dagtid, oftast i smyg. Sjukskriver sig ibland pga bakfylla. Övriga omgivningen börjar reagera på ens osunda relation till alkohol. Man försöker dra ner på drickandet, bara sällskapsdricka, men det spårar oftast ur. Abstinensen gör att man är tjurig, snarstucken och irriterad. Mest på sin partner som vill missunna en en av få glädjeämnen med livet - alkoholen. 6) Man börjar missköta jobbet mer och mer, blir kanske kallad på orossamtal. Kör rattfull. 7) Allt går åt helvete bokstavligt talat. I värsta fall super man bort hus, familj och jobb. Och hälsan förstås.

Min sambo befinner sig på nivå 5, och han inser allvaret. Han vill sluta dricka helt. Inser nu att han inte kan sällskapsdricka, hur gärna han än vill. Jag har ställt ultimatum "Sök hjälp, bli nykter - annars flytta." Han har varit helt vit sen i söndags efter att fullständigt ha spårat ur förra tor-lör. Han har sökt vc tio gg under veckan (säger han) utan att komma fram. Jag ligger på då och då, men jag tjatar inte dagligen. Det kan bara ha motsatt effekt, plus att det skulle förpesta det fina i vardagen vi faktiskt har ihop. Han vet mitt ultimatum. Punkt. Nu tar vi en dag i taget.

Mina erfarenheter baseras inte på min sambo i första hand. Min pappa var alkoholist under hela min uppväxt, och han pendlade upp och ner på skalan ovan oftare än jag kan minnas. Ända in i döden med söndertrasad lever. 62 år gammal. Då hade vi inte träffats alls på ett halvår pga att jag hade ställt ultimatum. Det jag sörjer mest är att jag inte gjorde det i tid, medan han hade en chans att bli frisk.

Kram till dig medsyster ❤️

om han lovar att kontakta mig. Antagligen blir det inte mycket till kontakt, mest "studs" men skam den som ger sig. Jag älskar utmaningar och du behöver vila helt klart.

Jag kan betala dig om du tar honom, se d som ett underhåll *hahaha* ?? han är patetisk när han håller på såhär....som att d är så synd om honom som lever i detta hemska land där ingen rättvisa finns! Han är från Holland.....så d är ingen större kulturkrock direkt. Tror d är mest för att han ska kunna skylla på nåt, han är ju helt själv från nåt annat land här, stackarn! ? Man kan bli tokig för mindre...

Herregud, han är så hemsk så han blir närmast.. rolig! Skicka honom till mig när du tröttnat. Jag behöver livas upp. Är han arab? Öststatare? Grek (som jag)?

Viket stöd har din bror? Har han någon att prata med som är professionell? Socialen kan aldrig tvinga någon till nykterhet. Kan de gå till familjerådgivningen? Det är ofta en neutral plats och där kunna ta upp problem de upplever i livet och då komma in på fruns missbruk.

Barnen behöver också stöd i sin situation och här borde soc kunna hjälpa till, eller kolla upp hur beroendevården ser ut där han bor, finns ofta grupper för anhöriga och det skulle de alla må bra av!

Boendesituationen är svår, vid skilsmässa är det oftast så att den som har huvudansvaret för barnen får tillgång till det gemensamma boendet men det måste finnas ekonomiska möjligheter att klara det. I de flesta kommuner finns budgetrådgivning som man kostnadsfritt kan vända sig till. Ett första steg för din bror kan vara att försöka skaffa ett fast arbete.

Svårt att ge lösningar utifrån det lilla du skriver! :)

Hoppas det löser sig och det är din bror inte du som har ansvaret!

Oj, d va inte dåligt tidigt han började lördagen med drickat!
Ja, man skulle ju kunna tro att d hade blivit en nykter kväll...men icke! Fick den där känslan redan när han kom hem....han hade nog tagit nåt innan han klev innanför dörren, sen bar d av i rasande fart när garaget blev kvällens "place to be". Så jag gick o la mig. När han kom in va han skitförbannad o skrek o gapade. Jag kunde dra åt helvete med min jvla svenska familj o bla bla bla bla. Tillslut gick jag ner o bad honom hålla tyst så han inte skulle väcka sonen....då kom han upp o la sig o va tyst en liten stund tills sonen började hosta (han är förkyld). Då skulle han börja väcka honom för o dricka vatten mot hostan. Bad honom att inte väcka honom då han fortfarande sov. Sur som ett bi gick han ner o började skrika som en tok om vatten o vattenflaskor o vilka jvla röra d va i huset. Han va färdig med d här, aldrig mer, nu är d slut mellan oss för en sån naiv människa o med den jvla familjen kan man inte bo med. Jag kunde lika gärna ringa polisen.....ja så d fortsatte i den takten tills han gick o la sig i sonens rum (han fick inte komma in i vårt) vid halv ett inatt. Idag vaknade han asförbannad, hämtade frukost i köket o sa inte ett ord. Nu ligger han i sovrummet o kollar ipaden o jag vet inte, tycker synd om sig själv kanske??
Får se vart d här bär av, ärligt så tror jag att lite panik börjar komma fram nu när d närmar sig att gå till beroendemottagningen. Men jag tvingar honom inte dit, helt upp till honom....men går han inte så flyttar jag, finns inget mellanting. Han tror verkligen han kan bete sig hur f-n han vill o d irriterar mig nåt så djävulskt!

Vilken otroligt tuff situation du är i! Helt krasst så kan ingen annan få missbrukaren att komma till insikt, eller sluta. Visst kan de sluta i kortare perioder, som för att bevisa för andra men det är halvhjärtat!

Jätte bra att du har stöd från hans familj! Hur kan du fokusera på dig o barnen mer? Ni skulle behöva stöd i er situation, kolla m vårdcentralen eller socialtjänsten vad som finns där du bor. Hur gamla är barnen? det låter som om de är små o då kan man få avlastningshjälp (ibland) via socialtjänsten. Det låter hårt men ibland kan en väg till hjälp för hela familjen, vara en sk orosanmälan till socialtjänsten. Du kan göra den eller be hans pappa eller bror, man kan vara anonym men en anmälan som man kan stå för är ofta mer värd. Dagis? har de reagerat så är de också anmälningsskyldiga!

Du slits sönder i det liv du lever, jag vet har själv "kastat bort 20" år men det började som för dig.

Ger man en missbrukare lillfingret så tar de hela dig och det fungerar ofta dåligt att vara snäll. Ställ krav och sätt konsekvenser som du kan leva efter, fundera noga. Du beskriver att han varit kränkande och det är inte ok = psykisk misshandel, kan polisanmälas. Skriv ner allt som händer, det kan du få nytta av! Du skriver inget om fysisk misshandel men steget från psykisk till fysisk är ofta bara en fråga om tid.

Du skriver att du skäms, det ska du inte göra, det är inte du som gör fel, berätta för någon som står dig nära, du kan finna oväntat stöd. Läs på om missbruk och "medberoende" och om anhörigas situation, du hittar mycket på nätet men det finns också bra böcker. Ju mer man lär sig om missbruk, ju mer komplicerat är det. Även om du inte kan förändra honom så kan du ta steg som kan hjälpa dig och ibland är det bästa att separera, för inget kan vara värre än det kaos du och barnen lever i nu! Barnen påverkas dessutom alltid!

Mycket styrka!!!

Igår var han märkligt nog nykter men satt sur hela kvällen med lurar i öronen och pillade på sin telefon. Jag gick i säng när jag lagt barnen, den spända stämningen är för jobbig.

Idag började garagevandringen in och ut tidigt så lär inte sluta med mindre än stenfylla idag misstänker jag. Han hittar på allt möjligt han behöver göra därute idag, som om det lurar mig att han säger sig ha ärende i garaget. Ska bort några timmar med barnen på förmiddagen och ser inte fram emot att komma hem sen.

Hoppas du Nykteristen fick en skön alkoholfri fredagkväll!

Hej, jag är ny på forumet så jag vet inte riktigt hur det går till men jag skriver ändå för att jag delvis behöver skriva av mig. Kan en person ha alkoholproblem/ vara alkoholist bara genom att han super sig full mer eller mindre varje fredag/lördag? Vi har snart varit tillsammans i fyra år, underbara i nyktert tillstånd eller när han bara tar två öl och en whiskey. Han har en 7-årig son sen tidigare äktenskap och tillsammans har vi en 6-månaders bebis, och vi har nyligen byggt färdigt vårt drömhus, stressen har varit på jättehög nivå. Ikväll så var hans pappa över och vi åt middag och så kom ölen/spriten fram. Det var lugnt till en början men han slutade liksom inte, bebisen somnade tidigt liksom 7-åringen. När det går över en viss gräns blir han elak, han blir en främling någon obehaglig person jag inte känner. Jag bad honom sänka volymen då han spelade musik eller att han skulle sätta i hörlurar då jag behöver sova då bebisen snart kommer väcka mig, jag sa till två gånger men det hjälpt inte, han tyckte jag tjatade på honom, sen slänger han ur sig "det här jävla äktenskapet, det är så tråkigt" och att han aldrig får ha det lite roligt en fredagskväll, sen låter han mig inte vara ifred utan skall prata med mig trots att jag flera gånger bett honom nämn mig i fred så att jag kunde sova men icke, till slut sa jag att jag inte ville höra ett ord till av vad han sa utan att han skulle lämna sovrummet, då drämde han igen dörren och gick ut med hunden och sen gick han in och lade sig hos sonen, i samma rum låg svärfar och sov, jag vet inte om han hört allt eller inte. Jag är bara så ledsen, för detta är inte första gången. Han är oerhört underbar annars men han blir som förbytt, han är inte min make...jag har påtalat detta flera gånger och han säger att han är ledsen men samtidigt så förstår han inte, han har inte förståelsen/ självinsikten

Några tankar/ funderingar? Ledsen ännu en fredagskväll

Ja var går egentligens gränsen på för hur mycket två vuxna behöver dela? Vad allt skall man behöva berätta för varann? Vad är att ljuga? Vad är att inte mer dela vardagen? Eller ha gemensamma värden?

Jag tror själv på drogfritt. Och då tänker jag mer på droger över lag dvs att man inte heller använder alkohol eller tobak eller medicinerar i överdrift.

Så för känns nog redan det att man inte röker i mitt sällskap, men nog i andras, som ett slags svek. Jag ser det som något som man inte delar och som kan eskalera. Men jag är nog rätt ensam om det och kämpar med de tankarna. Fast från min synpunkt så har jag ju faktiskt haft rätt också, så finns ju viss orsak jag har svårt för det ämnet.

Så nej, vet inte vad jag skulle göra säga. Ibland har jag sagt, ibland inte. Har hos oss gällt tobak och alkohol, inte egentliga droger. Och ibland har jag bara annars konstaterat i allmänna diskussioner att vissa saker bär man inom sej fastän man aldrig skulle nämna vad man sett, eller i det här fallet luktat.

Vi är flera som vuxit upp med en alkoholiserad förälder och som svurit att vi aldrig skulle bli tillsammans med en annan alkoholist men som ändå åkt dit. Tror du att han faktiskt menar allvar med att vilja sluta?

Det var ett bråk som urartade helt. vi sa båda dumma saker men han fick plötsligt nåt svart i blicken, kastade ner mig på sängen och höll fast mig hårt samtidigt som han hotade mig. Med vad, det vet jag inte...minns inte. Har röda märken på armen där han höll i mig. Satt på golvet och grät och hackade tänder efteråt.

Han har varit våldsam tidigare men det var ganska många månader sen nu. Hade nästan lyckats förtränga det. Men det ligger ju hela tiden där rätt under ytan.

Innerst inne förstår han nog, men vill inte ta in det. Och han tror nog inte att du vågar ta steget. Stå på dig. Kräv att han är nykter om du ska stanna hos honom.

Haha han går inte utanför dörren. Däremot kan det bli att han ber mig dra.
Jag är väldigt förvånad över att han inte förstår att jag tröttnat? Jag vill ju ha ett harmoniskt lyckligt liv tillsammans med någon som tycker om mig som jag är.

Hoppas helgen blir lika bra som du önskar. Kram

Är det inte han som varit hemma hela dagen pga sjukskrivning? Borde inte han ha handlat och lagat en god middag till er när du kom hem? Ta inte åt dig. En del i abstinensen är tjurighet och irritation. Be honom dra om det inte passar. Då får du en lugn kväll.

Nu har helgen inletts. Än så länge nyktert. Jag köpte hem godis och alkoholfri cider som fredagsmys. Absolut inte vin, vilket jag brukar köpa hem till helgen. Tänker inte riskera någonting, och jag ska i alla fall inte bidra negativt genom att "fresta". I bilen hem från jobbet kom tanken: "Tänk om han är onykter när jag kommer hem, vad gör jag då?" (Sambon var ledig idag.) Till slut kom jag fram till att jag ska göra som jag brukar göra med allt annat. Jag utgår från att allt är/går bra, och sen får jag hantera motgångarna när de kommer. Trevlig och nykter helg önskar jag er allihop!