Senaste kommentarerna i forumet

Ja, jag tror också att det är farligt att bara sluta rakt av. Jag har sagt det till honom men han bara skrattar åt mig. Han är ju väldigt omedveten och det skall mycket till innan han går till läkaren för det. Jag skulle ju önska att han gick till läkaren och sa som det var och bad att få ta leverprover. Han har endast varit hos VC på återbesök efter bukoperationen och för ett gränsvärde för högt blodtryck vilket läkaren så fint förklarade att det är alldeles naturligt efter en operation.....Jag är nervös över hans humör om han håller upp ett tag. Han har ju redan sedan tidigare väldigt kort stubin.
Nej, jag tänker inte ge mig i detta. Jag inom mig själv bestämt mig för att jag inte vill leva mitt liv ihop med någon som sätter alkohol som prio 1. Jag tyckte ändå att jag kom längre med mitt prat igår än vad jag någonsin gjort men det återstår att se vart det leder. Problemet är ju att han nog inte kommer att sätta sin irritation och aggression i samband med abstinenssymtom utan det kommer vara mitt fel alltihopa. Det tror jag ju inte på längre men det är jobbigt att höra ändå såklart. Kanske blir det någon form av nedtrappning nu under helgen för det är ju inte förrän från och med måndag han ska avhålla sig.
Nu försöker jag stålsätta mig inför helgen, först väntar vårdplanering för min pappa. Kramar

Är lite magstarkt av honom att förutsätta du ska ljuga för myndigheterna! Bra att du markerade!

Bra gjort att du pantade hans burkar och håller pengarna till nåt för dig, lite "straff" får dom väl ta och din lön för att du städar hans skit!

du behöver inte förklara nånting egentligen. Jag förstår ditt syfte med din tråd och att du faktiskt gör det du kan för din vän. Det är en väldigt svår situation och man står utan några som helst råd o ibland är man helt kraftlös.

Det här forumet är till för att vara arg, ledasen, besviken och rent ut sagt förbannad. Det är därför det är så skönt att skriva här i detta forum för alla vet vi vad som sker, vad vi är utsatta för i vår egna vardag. Skillnaden mellan dig och mig är att du inte lever med din vän som är alkoholist och det kan iofs göra det ännu svårare att faktiskt göra nånting åt det men annars tror jag nog att det är samma symtom för medberoende.... Jag lever med min alkoholist och det är i nuläget väldigt lugnt då han valt att försöka ta tag i sitt problem på riktigt med hjälp av vården men mitt mående gällande alkoholen kommer att fortsätta om inte jag också får hjälp. Jag har levt med honom i över 10 år och det är inte förrän nu som jag insett och velat förstå vad det är alkoholen betytt och betyder för honom. Så det tar tid, för min del så är det stopp nu...men för att jag ska ha kommit fram till det så har jag också tagit hjälp. Började hos en beroendeterapeut för anhöriga i Januari iår och jag har lång väg kvar innan jag kommer må bra och kommer över kanten till ett normalt liv men jag måste för min lilla sons skull.
Här inne har jag de senaste månaderna skrivit av mig all ilska och all besvikelse, ofta med väldigt dåliga ordval både om själva situationen, honom och vårt/mitt liv....men det är okej för i just den stunden så behövdes de orden inte bara sägas för mig själv utan även skrivas ner.

Gällande ordvalet Träsk, ja det är ett jävla träsk...för det griper tag i folk och drar ner dom till botten om man inte vill ha och får den hjälpen att ta sig loss. Det gäller även andra sjukdomar också, som t.ex övervikt...har varit där själv och det känns som att man dras ner i något som är så svårt att ta sig upp ur att man tillslut även där hamnar på botten....

Nä, känn inte att du inte kan skriva det du vill här.....anledningen till att du sökt dig hit är ju för att du är rädd om din vän och hans familj, liksom vi andra som också har alkoholister i våra liv.

Sen får man tolka det hur man vill själv, det är upp till varje läsare att tolka ordval....för vissa är t.ex träsk nåt riktigt hemskt, för andra är det en förklaring till något som gör att man dras ner i nåt bottenlöst hål!

Jag har förklarat ovan till Rosen vad jag menar med mina ordval. Senast två dygnen har det varit helt tyst från vår vän och fru. Jag fick endast ett sms där min vän vidarebefordrade vad mitt fack hade skrivit till honom. men han var lugn och sansad och skrev endast. " Se över om och när du hinner Thyra, tack för hjälpen. Imorgon ska jag träna. "

Han har slutat skicka elaka sms till min man... just nu...

Vi får se hur det blir idag.. fredagar är farliga för honom... helg......

Han lägger upp fina bilder på sin son på FB... att dom lagar mat osv...

Inte lätt det här... men håller på att rådgöra med soc...

PS) En sak till er alla i tråden... mina ordval är inte ämnade att såra någon.. det bör vara tydligt för alla att jag är en person som bryr mig om andra annars hade jag inte haft denna tråden.. men här är ett forum där man måste få skriva av sig sina tankar kring alkoholism mm. Sen kanske orden blir fumliga ibland.. pga stress eller uppgivenhet.. men jag känner att det måste få vara ok känner jag :( ...

En Medberoende-app verkar genialiskt, att få lite påminnelseord mitt i alt skulle man behöva ibland....där även forumet skulle få plats kanske.

Detta konstanta tänkande gällande A som man har även när man inte är hemma och det dricks är hemsk....kommer man någonsin kunna släppa tankarna och letandet som man gör nästan undermedvetet nuförtiden. Eller analyseringarna om varför sa han så, varför gjorde han så...har han druckit nu så det är därför. Det konstanta luktandet om det skulle till att lukta nåt som gör att man märker om han druckit. Det upptar så mycket av ens tid så det är sjukligt

Jag befarar att du missförstår mig. Tråkigt. Vad jag menar är.. är SÅKLART INTE ATT DERAS SITS FÅR OSS ATT MÅ BÄTTRE. Vad jag menar.. är att man får perspektiv på livet och jag inte ska vara otacksam över mitt liv ( som man ju till var mans är ibland).. utan vara glad och ödmjuk inför det jag har och inte klaga så mycket( som man också kan göra ibland mig veterligen. ) Inte meningen att trampa någon på tårna.. inte min stil alls. Med träsket menar jag när en person nått sin botten.. som min vän har gjort. ( och jag menar inte andra sjukdomar .. jag pratar om alkoholism. ) Jag är väl medveten om att det finns andra kroniska sjukdomar. Två i min nära familj har detta.. så jag vet och har personlig erfarenhet. Men i denna tråd skriver jag om min väns alkoholism och hänvisar enbart till just denna sjukdom. Ledsen att du missförstår mig. Det enda vi vill är att allt ska bli bra för våra vänner och deras son och vi gör vad vi kan för att se till att det blir så. Men vi är bara människor vi också.

Jag fegade ur, dumt kanske men fick byta tid. Jag ska gå på det där och jag lovar att berätta hur det va, men det kändes bra att slippa det stressmomentet just igår.
Jag röjde istället, pantade burkar...letad igenom garaget som en tok för att hitta alla tomburkar. Jklar vilka gömställen och så många, fick mig en rejäl slant som jag stoppade rakt ner i min egen ficka! Det sket jag i att det är både han som köpt dom och supit upp dom, nåt roligt ska jag kunna få göra för dom då det är mig det gått ut över. Annars går det bra här hemma, han ha riste druckit nåt sen hans "sista" kväll med gänget över FaceTime. Känns bra, men funderar ändå på hur länge det kan vara såhär innan nåt händer. Nu ska vi ju till mottagningen nästa vecka så det är ju inte så många dagar kvar tills det drar igång men ändå....mkt kan hända under de sista dagarna som består tänker jag.

Gällande hans rattfylla ås började han prata om det nu på morgonen att de inte har några som helst bevis för det, men jag känns ratt jag inte vill lägga mig i det där alls. Det är hans grej det där till fullo. Dock frågade han mig vad jag sagt till polisen eftersom jag inte ens nämndes i förhöret. Men jag har ju sagt att jag inte sett nåt eftersom jag sov...vilket stämmer. Han tyckte att jag kunde sagt till dom att han inte kört, men va fasen.....då blev jag arg. Jag kan inte sitta och ljuga om nåt jag inte sett. Jag va så svensk då fick jag tillbaks....så nu sitter jag här på jobbet och är småirriterad faktiskt. Det här va i bilen så jag gick ur och smällde igen dörren efter mig...tycker att det är oförskämt att han ens säger en sån sak.

Medberoende app - vilken suverän ide! Kanske kunde ge lite struktur till ens inre kaos, som en coach som påminner om bra saker och kunde tipsa om mönster som skulle framkomma i det man fyllt i. Skulle vara helt suveränt!

Och du har helt rätt i det att ju fler dagar det går utan A hemma, desto spändare blir åtminstone jag för jag vet att med varje nykter dag kommer kraschen allt närmare och desto längre uppehåll desto värre krasch.

...så väl igen allt ni skriver. Vi är också skilda, sedan flera år, barn ihop och har heller aldrig helt släppt men jag har försökt släppa känslomässigt och kommit fram till;

Alla känslor är ok och ibland måste man bara få känna men att man sätter en gräns, idag ok men imorgon ska jag lägga kraften på mig själv, barn, vänner eller vad jag känner för.

För ett tag sedan hörde vi inget från mina barns pappa, det var tufft i början men jag lät bli att höra av mig och de månaderna utan kontakt, blev ett riktigt uppsving i mitt mående, kanske kan avstånd göra liknande för er, bara man tar sig igenom första tiden...Jag läkte och längtar tillbaka till det som var då, utan kontakt. Just nu jobbigare än vanligt...

Vårt nervsystem är omprogramerat och så vant att gå på högvarv och känner inte igen lugn och ro, därför spelar det oss spratt för lugn är det vi behöver mest och länge så vårt skadade nervsystem lär sig fungera rätt!

Kram

Vill tillbaka.
Till skärselden,till berg och dalbanan där man inte alls mår bra.
Visst är det förunderligt?

Som någon som inte kan låta bli från att sticka in fingret i ljuset.

Jag är likadan och har i alla fall konstaterat att jag är någon sorts känsloyunkie.

Att stillaståendet är min fiende.
Balansen,ron och lugnet.

Hellre kaos och förtvivlan så att jag riktigt råkar i gungning.
Friskt så det dånar om det.
Och abstinensen efter personen tar oproportionerliga mått.

Andra människor i ens omgivning har en sund koppling till sin partner,men det har definitivt inte jag.

Jag tror att avståndet är precis vad du behöver Emjuli.

Det gör fruktansvärt ont just nu,men kanske det är så att det är nu du läker?

Tror att jag håller på bli tokig. Min hjärna kan inte släppa taget om alla tankar. Jag får panik, ångest, ilska och frustration inom mig.

Var på ett självhjälpsmöte ikväll och det hjälpte lite, åtminstone gör det inte lika ont i kroppen nu. Men jag kan inte släppa, hur mycket jag än försöker.

Funderar mycket på vad terapeuten pratar med honom om. Vet ju att de har en helt annan syn där än här. Har själv bott i landet han är i.

Tänker också helt sjuka tankar om han överhuvudtaget kommer komma hem till Sverige igen. Jag vet, vi är skilda. Men vi släppte aldrig varandra helt, och under hans nyktra perioder har han varit mitt livs stora kärlek.

Vi träffades för 36 år sedan, och vi har aldrig tidigare varit ifrån varandra mer än några veckor förtur. Nu har vi inte setts på snart fem månader.

Kanske är det bra. Bra för mitt tillfrisknande. Jag är ju sjukt medberoende.

Det här med att han bara åkte iväg i slutet på oktober är tufft. Känns som om jag kommer må så här dåligt ända tills han kommer hem till Sverige. Om han kommer hem.

Dricka måttligt tror jag inte alls på när det gått SÅ långt tyvärr. Det allra bästa är att han söker hjälp, så att en läkare kan säga hur illa däran han faktiskt är. Om han nu är ärlig förstås. Hade jag varit du hade jag sagt åt honom att gå och lägga sig så du åtminstone slipper se honom. Ge dig inte!

Har inte alls läst Carina Bång, bara om henne.

Den borde jag nog skaffa.

Jo, känner nog igen mej. Då det blir jobbigt på nån front känns det bra med attöka kontrollen. Och knappast hjälper det när det gäller humöret. Och sedan här hemma är det ju alltid lätt att säga att vad skulle det bli om jag släppte allt.

Men jag har faktiskt övat mej på det. Har övat mej att bara gå ur situationer här hemma och be dem fixa det själva. Att inte springa och lappa alla missar då de glömt att planera. De har faktiskt blivit duktigare, resten av familjen alltså.

Bara de nu ännu skulle kunna se att gemensamma familjeprigram inte bara uppstår av sej själv utan kräver lite mer än att alla är hemma och kollar sina rutor. Men jag försöker tro det går mot det bättre.
Känner till boken och har läst i den. Men borde läsa den med omtanke. Då jag läste i den hade jag nog inte riktig ro att ta in allt.

Du skriver sååå bra! Precis så är det. Jag har försökt lite "kolla hamnen" och ändå är jag ofta sur han inte ens "vaknat till insikt" och planerat något gemensamt medan jag var borta. ;) Fast han skulle varit nykter alltså, hos oss är mängderna små nu efter ett års paus. Men jag går ju här och undrar var "normalt drickande"-lekan landar.

Men jovisst, hur stor del av problemet är mitt egentligen?

Tänker jag lite och det var också temat på alanonmötet jag var på ikväll. Bristen på kontroll i ens liv eftersom man inte kan påverka alkoholintaget som anhörig.

Det kan ibland innebära att man försöker kontrollera mer och mer i övrigt eftersom det mest basala,en nykter familjesituation inte kan skapas.

I mitt fall så gick kontrollen så långt att jag till slut inte tillät mig någonting som var rofyllt njutbart roligt eller stimulerande.
Allt för att kontrollera så att inget oförutsett eller "bra" kunde hända.
Också någon sorts straff tror jag.

Men det är bara en tanke som slog mig när jag läste en del av dina inlägg.
Carina Bångs bok var en ögonöppnare för mig,släpp kontrollen vinn friheten.

Lärde mig massor och tänker på just det varje dag,släpp...

Jättefint,med många fina delningar.
Bland annat en ung tjej som beskrev hur hennes bekräftelsebehov och brist på tillit ställde till det.
Jag fick ju beskriva att exakt samma sak följt mig genom livet och ställt till det rejält för mig.

Just besattheten av den drickande partnern,eller problemet eller känslan. Att fullständigt tappa huvudet och tappa fokus på vad som är sant och vettigt verkar vara ett genomgående drag hos oss som står bredvid,eller kallar sig för medberoende.

Att vi inte kan använda vårt sunda förnuft,utan det lägger vi så fint ned bredvid oss i en liten påse och så öser vi på i det läge vi befinner oss i.
Oavsett om det är befogat eller inte så skapar vi vår egen alternativa verklighet där antingen mannen är nykter/frisk och hela världen är solig och fin.
Eller så tvärtom så drar vi iväg åt andra hållet där allt är ett helvete och ingen räddning finns.
Varför gör vi så.
Varför kan vi inte stanna i mitten och försöka se nyktert (ha) på situationen?

Oavsett om vi är för kontrollerande,eller svartsjuka eller känslostyrda i någon mån så är det liksom vi som står där med dumstruten.

Va? säger alkisen for du verkligen så illa bara för att jag tog några öl?

Varför gick du inte på bio eller nått?

Och varför gjorde/gör vi inte det.
Kan någon förklara för mig varför lidandet måste utspelas på plats oftast under samma tak som den som dricker.

Varför kan man inte lämna skeppet för en stund och gå in till hamnen?

Nej,för då missar vi ju vår chans till vältrande i olyckan.
I misären där vi verkligen får gå igång på alla cylindrar och tycka synd både om oss själva och barnen och kanske ibland tom den som dricker.

Tänk om vi bara kunde lätta ankar,ta barnet eller hunden under armen och segla iväg en liten stund för att ge oss själv lindring.

Men jag tror att där,i ingemansland har vi absolut ingenting att hämta.
Ingen kraft,inga känslor inget jag och ingen ro.
Dramat måste utspelas på plats med huvudpersonen(den som dricker ) i fokus.

Utan den personen är vi blanka och blinda och förmår ingenting.
Nåja,jag jobbar nu på att plantera lite rabatter i hamnen så att jag har något att titta på när jag är på besök nästa gång..

Läser andras trådar här på forumet och följer med hur humöret går upp och ned hos oss medberoendet. Speciellt intressant tycker jag det är att vi medberoende faktiskt inte är glada och nöjda varje dag den som dricker låter bli. Att vi kollar och kontrollerar och försöker avläsa allt tänkbart. Och till och med den vägen att ju fler dagar utan A så desto mer spännande blir det, desto mer kollas det i "när kommer kraschen"-anda.

Som fullständigt teknikberoende med smarttelefonen fastvuxen i handen (det blir nog följande generations stora problem, ifall att jag lyckas få dem att hållas bort från A), så undrar jag om det inte kunde finnas en medberoende-app. Det finns ju appar man kan mata in information om sin mens, inkluderande humörsvängningar, tempen, värkar etc. Och följa med hur de följer ett mönster från månad till månad.

Kunde vi inte få en app där vi kunde mata in hur vår närstående dricker, det vi sett och vad där till gissar och skicket. Och hur vi mår. Och att appen kunde påminna oss om att sköta om oss själva och berätta vilka dagar brukar vara tuffast och tipsa om vad vi gjort istället de dagar vi mått bättre.

Och kanske kunde vi visa denna statisktik år våra närstående, så de faktiskt skulle se hur tokigt det är. Hur vi går och undrar, också de dagar de tycker de är så duktiga som låtit bli, trots att det var sååå nära och de nästan drack. De kanske inte förstår hur vi lärt oss känna igen dessa "såå nära de nästan drack" dagar.

Kanske kunde appen belöna oss då vi glömt att mata in information och fyllt dagarna med eget.

Men också rätt tänkt med oro över abstinens. Vet inte hur mycket och längre han druckit, men det kan ju vara farligt att bara sluta tvärt. Har han inga mediciner för detta? Avskyr att säga detta, men om inte så kanske han måste trappa ner, eller kanske det han gjort under veckan? Du har säkert läst många trådar här skrivna av de som är i a-beroende, där kan man ju få lite råd.
Goda nyheter också här; han ringde nyss, på väg hem från jobbet och lät faktiskt så gott som nykter :) Så länge sedan jag hörde den rösten, hade nästan glömt den... Och som du säger, man får hopp, eller i alla fall varma känslor genast :) Ok. läste igen och såg att du skriver trappa ner :)
Håller tummarna för att helgen blir bra! Kram

Lizzbet och Bedrövadsambo!

När jag kom hem hittar jag honom NYKTER i soffan. Ynklig, svettas och ont i magen... Jag fortsatte faktiskt prata som i morse och det gick bättre än förut. Tyvärr tror jag mer att det är för att han ändå tänkt jobba på måndag som han kan tänka sig trappa ner. Han lovade en vit månad från och med måndag, men mer som en obstinat tvååring, jag ska minsann visa dig etc. Jaja han är inte direkt insiktsfull men lyssnade ju åtminstone. Nu är jag dock lite nervös över abstinenssymtomen som kommer om han bryter så direkt!? Sen är det jobbiga att jag får hoppet tillbaka.

Jag tror också Iizzbet att det i princip är omöjliga att gå från ett sånt här missbruk till att dricka måttligt.

Spännande er diskussion om taktil beröring. Och att testa nytt. Är också intresserad, men inte blivit av, kännats för intimt, fast jag nog tror jag skulle gilla.

Men så sant att då man är i kris drar man ner på alla överraskningmoment. Jag har haft mycket nytt på gång nu, och jag märker speciellt på maten, jag i stressade stunder är petig. Till och med mina barn vet det, de är mycket förstående då deras pappa undrar varför jag inte äter samma som de eller för bort min tallrik orör bara pga att jag försått den innehållet något jag inte står ut med. Men pappa, nog måste du ju veta hon inte gillar det. Bra stunder minns han att sätta lite åt sidan åt mej före han blandar i det jag inte tål. Men är han stressad minns han visst inteeller bryr sej inte.

Men just nu då mycket känns jobbigt har jag unnat mej det. Jag ska väl få äta just som jag vill. Det har ingen något att säga om. :) Dessutom är det hälsosamt det jag gillar, så borde inte vara något problem. Och nej inte upplever jag har nåt slags ätstörning heller.

Vad menar du? Hänger inte med alls här nu, får er o må bättre? Träsket?
Att ta ansvar för sin egen hälsa är absolut inte alltid lätt många gånger, d vet nog de flesta. Men förstår inte riktigt vad du menar med att välja ordval? Att deras vän har problem är ju uppenbart när man läser TS och att barnet då far illa enligt TS. I det här fallet måste de ju såklart hjälpa sonen som fortfarande är ett barn och ska inte behöva ta ett sånt ansvar än. När det kommer till deras vän och fru så kan de inte mer än säga till, men det är ju sen upp till dem att behandla deras ord som de själva känner är rätt. Det är ju oavsett vad för beroende eller sjukdom man har. Man kan få råd och expertis men d är upp till varje vuxen människa att själv avgöra om man vill följa de råd man får eller ej.

Ge dig inte! Du kan inte få honom att sluta om han inte vill själv, men han ska veta vad du tycker. Ställa ultimatum är enda sättet.

Tänker exakt som du, och även att de kanske får bestående personlighetsförändringar :( Och det sista är nog helt sant. Under hans sista nyktra period sa han flera gånger: "Jag vill aldrig mer", "vin är bara ångest" osv... Han säger att han vill leva "Svensson-liv" (=tråkigt). Sedan att de måste ta till svepskäl, det har ju med hela beroendegrejen att göra, de vill ju egentligen inte vara i missbruket. ÅÅÅÅhhhh, så komplicerat det är, eller hur.
Jag lånade en bok skriven av en alkoholläkare/forskare som handlar om beroende och hjärnan, hade stora förväntningar på denna bok, att jag skulle hitta alla svaren, haha så naivt. Efter att ha läst den blev jag faktiskt mer införstådd med att alkoholism (långt gången) oftast är obotlig. Förlåt om jag trampar någon på tårna men det är mina känslor efter att ha läst den, och denna man har jobbat LÄNGE både kliniskt och som forskare. Men ändå värdefullt kanske, i min väg tillbaka till normalitet.

Det är lättare att ta sådana samtal per telefon och när han är någorlunda nykter. Tyvärr är det så att jag får hopp när han är normal, sen blir besvikelsen så stor när det är samma visa igen med fylla. Jag känner igen det här med att provocera bara genom att finnas. Tack för tipset, ska lyssna på radiopsykologen ikväll.
Jag tänker att missbrukare på något sätt stannar i utvecklingen när de aldrig tar tag i sin situation. Vem har det alltid roligt? Varför verkar uttråkning vara det allra värsta som kan hända, så att man måste berusa sig för att stå ut? Eller så är det kanske bara ytterligare ett svepskäl till att få supa?