Senaste kommentarerna i forumet

Är så glad för din skull Nykteristen att det verkar gå åt rätt håll hos er! Du verkar så glad och lättad och överraskad hur bra det kan vara som över en natt, så roligt att höra!

Jag har inte orkat skriva här på några dagar, mår så dåligt så jag inte riktigt orkar sätta eländet i text just nu. Antar det är en sund process men just nu är det jobbigt, också kroppen ger starka signaler på att det inte står rätt till. Mannen som bäst i garaget och vet vad som väntar när han kommer in igen, så här har tyvärr inga framsteg gjorts.

Hoppas du Nykteristen och alla andra därute har en fin kväll i alla fall!

Kära Nickanna
Det Du beskriver är ingen rolig liv att leva.Din man har så oerhört fel när han säger att alla människor dricker.långt i från alla gör Det.
Att leva med en alkoholist är aldrig kul.
Läs boken flodhästen i vardagsrummet Den är skriven om Din man och alla andra som är i sjukdomen alkoholism.
Sätt ner foten och låt honom välja Dig eller alkoholen han kommer välja alkoholen han behöver i väg på avgiftning och behandling.
Din man försöker normalisera sin alkoholkonsumtion med att alla dricker vilket inte är sant.
Du är värd ett bättre liv! styrketränar till Dig

Vi har otaliga gånger stämt i bäcken att han inte får skriva dessa vedervärdiga sms till min man. vi har även sagt till hans fru att om vi får ett enda till så kommer vi vidta andra åtgärder för att få stopp på eländet. Men hon svamlar bara och säger att han har lovat att sluta skicka... innan helvetet brakade lös så lovade jag vår vän att vidarebefordra hans ärende till en kontakt jag har i vårt fack. Detta har jag gjort men jag tänker inte göra mer. Han har textat mig idag och ringt och vill " snacka" om saken som han utrycker det. Sanslöst att han vågar kontakta mig trots det han gör mot min man... men som sagt vi upplever ju att han inte är vid sina sinnes fulla bruk så han e väl desperat kan jag tänka. jag försöker nå hans fru utan framgång hon duckar nu.. jag har pratat anonymt med en handläggare på sos men inte namngivit någon ännu. vill vara säker på att jag och min man är helt överens och vill vara vaken i vad detta kan få för följder för oss två. Att hjälpa sonen är högsta prio det vet vi och det kommer vi göra. Vi har kontakt med deras andra nära vänner nu för att vi inte vill vara ensamma i detta. Så vi får sen hur vi går vidare nu. En sak e säker.. det spelar ingen roll hur mycket vi säger ifrån till vår vän.. han kommer skicka fler sms.. nu var det senast igår kväll och hans fru sa till på skarpen.. men det har inte hjälp innan och kommer inte stoppa honom nu. Så sjukt dränerande minst sagt.. jag har tröttnat ordentligt... orken börjar ta slut.. men det kanske e naturligt.. :)

...att det inte är ok med 1000 meddelande, att vara aggressiv osv, förklara att ni är hans vänner och ställer upp om han har ett konstruktiv lösning, tex att han behöver hjälp till beroendecentrum...Att diskutera och svara på allt fungerar. Passa på att förklara att hur ni ser på det, att ni ser problemet och inget från honom kan förändra det. Jobbsituationen kan ni inte påverka.

Det är svårt att lägga sig i lagom, fundera på hur ni hade gjort om det var ngt annat än missbruk. Har du pratat m soc???

Och ni kan ju blockera hans nummer...

Gällande hans jobbsituation så ska du inte hjälpa honom då visar du att du som vän godtar hur han sköter sitt liv, det ni ska fokusera på i det här fallet är i min mening sonen då han inte valt detta liv. Som vuxen kan man aktivt välja hur man vill leva men inte som barn tyvärr. Vill varken frun eller vännen ha er hjälp så ja det är tyvärr inte så mycket man göra, även fast det gör fruktansvärt ont. Du o din man måste i det här fallet ha klara och öppna spelregler inför varandra, ni får inte förlora er i det här för att er vän mår som han/dom mår.
Har du varit i kontakt med soc än? Finns det möjlighet att du/ni hämtar sonen på dagis/fritids och samtidigt kan prata med dom om hur situationen är och om de tagit tag i soc?
er vän kan du polisanmäla om susen blir hotfulla, det finns inget att lägga emellan i det här fallet.....han kanske tycker ni agerar helt fel som vänner just nu, men i slutändan så kanske det är så att det blir ett uppvaknande och det kan bli ändring på det. acceptera inget sånt beteende, d är er vän inte ert ansvar.

Kontakta soc. Där kommer bägge föräldrarna och framförallt barnet att få hjälp. Därmed kommer du och din man få lugn och ro. Förstår att det inte är en lätt situation men ring soc redan idag och bolla iaf. Styrkekram❤

VANSINNIGT arg på dom båda. HUR kan man vara så självisk att man gör intrång och mitt och min mans liv och styr och ställer och bara förstör för oss... så egoistiskt och hemskt.. jag VET att dom inte vet vad dom sysslar med och att dom båda e sjuka.. men ändå... jag kan inte hjälpa att jag blir arg... framför allt.. för dom utsätter sonen för fara. :(

Tusen tack för ert stöd... ni anar inte vad det betyder... jag håller med i allt ni säger. På frågan om frun har ett beroende är svaret nej. Hon är uppvuxen med en gravt alkoholiserad mamma och en pappa som avlidit i cancer.. så hon har inte det lätt.. särskilt inte med mamman som fortfarande super. Hon tycker om att ta ett gas vin... ( ibland har vi tjej träff och går till ett ställe vi båda gillar och tar ett glas vin) typ sånna saker.. men hon är inte beroende av nått. Hon är träningsproffs och mycket sund. Men i huvudet är hon totalt medberoende nu och ute på hal is.. det är nästan som att hon är i en annan värld... jag har försökt nå henne igår kväll och idag.. och sagt att jag vill följa med henne till medberoende centrum så hon får hjälp... men hon svarar inte... DÄREMOT.. så hör HAN av sig nu på telefon till MIG och vill ha stöd i sin jobb situation..( han kommer alltså få sparken inom kort, uppsagd.. vi misstänker varför) han lät inte nykter på mobilsvaret.. men heller inte aggressiv.. jag vågar inte svara och vill inte svara.. han utsätter oss för trakasserande sms hela kvällarna.. jag köper inte detta. Precis som ni säger så får det inte påverka min relation till min man på detta sättet... vi pratade om det sent igår.. att vi inte får bråka pga detta.. usch det är en mardröm... nu regnar smsen in från honom på min mobil... han vill ha stöd och hjälp.. jag jobbar hemma idag så sitter liksom och stirrar på mobilen och bara ser meddelanden regna in.. hade gärna hjälpt honom om det inte var för situationen.. blir så frustrerad.... ps.. jag sparar alla sms.. har skridit ut allt och skriver dagligen ner händelseförloppen. Så jag har koll när det är dags att ta nästa steg... fråga: ska jag svara honom nu eller bara ignorera hans jagande ??

Mycket stöd dessutom. Genom att göra sårbarheten till en styrka och dela med mig till vänner får jag stöd både i förhållande till alkoholen och relationerna. Det har dock inte alltid varit så. För att överleva och lossgöra mig från min historia raderade jag den ur mitt medvetande, även om jag visste att jag varit där, var det inte jag. Jag blev en annan. Hälsosam, hårdtränande, mamma, välutbildad, samhällsengagerad och ständigt iklädd stålmanskostym. Tålig, outtröttbar. Jag räddade mig själv från att gå under men upptäckte med tiden att det gamla behövde få integreras med det nya för att jag skulle slippa känslan av att vara en bluff.
Tyvärr medförde kontakten med mig själv några rejäla återfall och jag jobbar fortfarande med att utan stängd dörr bakåt kunna leva nykter. De vänner jag har vet mycket om mitt tidigare missbruk och om hur jag slits mellan att vara stark och kunna släppa taget och bara känna. Jag får stöd i att inte dricka eftersom jag sagt att jag är periodsupare. Hemma, tillsammans med en man som var där, då när jag verkligen gick igenom missbrukets alla stadier ner till delirium tremens, avgiftning på sjukhus och ep-anfall, kan köpa hem vin och sucka över att behöva dricka ensam(!) Eftersom han tror att jag väljer själv, och eftersom han tror att det bara är sprit jag inte klarar av - jag dricker bara ren sprit när jag är i ett återfall.
Så fullkomlig i min egenmakt tror han att jag är. Tiden läker inte alkoholberoende om man missbrukat så som jag gjort, men det är lite dåligt med de allmänna kunskaperna om det både i samhället och här hemma...

Känner igen mycket av det du skriver med att ta över ansvar osv. Jag klarade att bryta efter 20 år, jag klarade det utan att bli heltokig. kan en bra början för dig vara att du får någon att prata med, någon som kan stärka dig, trotts att du är en stark person så är vi inte alltid så starka som vi tror. Barnen behöver också prata med någon, någon form av familjeterapi och enskilda samtal.

Känner igen att vara den elaka, även om det är barnens pappa som gör val som påverkar oss negativt så blir jag ofta den som är dum och taskig, för jag är den starka och han den svaga och barn tar lätt parti för den svagaste.

Oavsett om du tänker lämna eller inte så behöver ni stöd och det stödet har barn rätt till oavsett om det gäller missbruk eller psykisk sjukdom!

Kram o mycket styrka!!!

Kontakta soc, de är till för barnets bästa och kan vara ett bra sätt för mamman också att få stöd i sin situation. För vår del så var det en orosanmälan om hur mina barn hade det hos sin pappa som ledde till att han delvis slopade förnekelsen. Så det kan leda till något gott! Hoppas att förskolan också anmäler, det ger mer tyngd? Känner ni någon mer som kan anmäla? Det spelar liksom inte så mycket roll att han är en bra pappa när han är nykter n'är det är helheten man måste se till!

Frun, ja troligen är hon också i förnekelse eller "romantiseringen" om att det kommer att bli bättre. Det kan vara lika svårt att nå en anhörig som att nå missbrukaren men det ni kan försöka är att berätta vad ni ser, skriv gärna ner det och lämna över det till henne också. Berätta att ni är oroliga för henne och barnet, våld? Då är det en fara för hennes och barnets liv. Utifrån detta kan ni även göra en orosanmälan vad gäller pappan och hans missbruk, att han 'är en fara för sig själv och andra, det görs också till soc. De är skyldiga att behandla alla anmälningar och be att de gör det omgående för det är bråttom med tanke på faran han utsätter sin familj för! Ta även upp dina tankar kring att du tycker han beter sig psykotiskt. För visst kan man få en alkoholpsykos men det kan likväl vara alkoholen (eller kombinerar han den m något annat?) och när han dessutom känner sig trängd så kan de värsta tänkbara sidorna komma fram, oavsett så låter det som om han är en fara både för sig själv och andra!!!

Spara alla sms mm. Skriv dagbok om vad som sker och vad ni får höra. Är han hotfull mot er så kan ni göra en polisanmälan, allt för att förhoppningsvis få honom i ett läge där han får insikt. Ibland spelar det ingen roll vad man gör utan insikten måste mogna fram o det kan ta år eller en hel livstid...ibland... men då har man åtminstone försökt.

Du o din man måste bestämma er för att hans missbruk och hans val inte får påverka er relation, skriv ner era tankar kring hur ni kan hjälpa och lova att ni avsätter tid för er själv och er egen familj, nöjen osv. Ert liv måste gå vidare även om allt är annorlunda. Missbruk har en konstig kraft att skapa sådan oordning och tråkiga ringar på vattnet. Som ett team är ni starkare både för att stå stadigt själv och för att stötta er vän!

Mycket styrka o lycka till! Berätta för oss hur det går!!!

Jag är medberoende till en deprimerad och kroniskt handlingsförlamad man. När vi blev tillsammans för trettio år sedan var hans totala acceptans för mig - förmodligen inte acceptans utan oförmåga att säga ifrån - som förmodligen bidrog till att det blev vi. Jag missbrukade rejält på den tiden och han lät mig hållas. Även då curlade jag för honom. Fungerade som hans motor, fick honom att känna sig levande kanske.
Jag kom ur missbruket strax innan jag blev gravid med första barnet för snart nitton år sedan. Förutom helgåterfall emellanåt trodde jag att jag inte längre hade alkoholproblem fram till för två år sedan. Återfallen blev värre och längre, men uppehållen mellan dem var sju till tolv månader. Egentligen först nu som jag inser att kronisk alkoholism aldrig läker ut och att periodsupande bara blir värre oavsett hur långa uppehåll man har mellan.
Medberoende är jag också. Innan vi fick barn var det för att jag inte kunde hantera mina egna känslor av diffus skuld när han spred sin nedstämdhet i luften. Jag har ADHD och suger in omgivningens stämning. Hans depression känns fysiskt i kroppen på mig.
Jag gjorde allt för att muntra upp, hitta lösningar, lyfta obehagliga uppgifter från honom.
När första barnet föddes skyddade jag maken från allt besvär en bebis med kolik för med sig. Jag hade en konstig uppfattning om att det var jag som ville ha barn (och det stämmer på något logiskt vis eftersom han inte uttrycker sin vilja) senare har samma föreställning gällt de andra tre barnen, allt som har med hus och ekonomi att göra eftersom jag valt och därför har ansvar....
Jag klipper gräset, köper, hämtar, travar och bär in ved, ordnar med bilarna, eftersom "jag valde att ha hus på landet"
Jag tar självmant alla kontakter med yttervärlden eftersom han har social rädsla och jag vill skydda honom från obehag. Jag tar alla svåra diskussioner med barnen, sätter gränser, hjälper till med läxor, har alla skolkontakter, ringer till och med vårdcentralen åt honom om han behöver en tid. Vi har tränat en del tillsammans. Jag gör upp träningsplanering åt honom. Peppar honom och måste ibland springa med honom fast jag egentligen borde vila just då, för att han annars tänker negativa tankar och jag kan distrahera honom genom löprundan. När han blev arbetslös förvärrades depressionen. Det känns som jag förutom att leva mitt eget liv och ta ansvar för jobb, det praktiska hemma och fyra barn även måste dra en trög vev för att hålla liv i honom. Jag skrev då hans ansökningar och när han inte fick jobb på ett år motiverade jag honom att gå en utbildning, följde honom till och med till vuxenutbildningen på ett möte innan han bestämde sig för hur han skulle göra.
Jag ser ju mitt medberoende. Vet att det inte hjälper honom, utan bara vidmakthåller hans upplevelse av att han inte klarar sig på egen hand. Men jag gör det för att lätta stämningen hemma, för att barnen ska slippa den tunga känslan. När ett hopp om att han ska börja må bättre och kunna engagera sig i barnen genom att hela tiden försöka dra upp honom ur tystnaden och tungsintheten. När han inte är så djupt nere har jag delegerat ansvar och krävt av honom att ta det, vilket han ibland har kunnat. Jag har pratat med honom, förklarat hur jag ser på våra mönster. Han förstår, men blir samtidigt ännu mer nedstämd eftersom offerkoftan åker på och han tar det jag säger som en anklagelse oavsett hur objektivt och medkännande jag lägger fram det.
Och det som till slut händer, har hänt tre gånger de senaste två åren, är att jag får nog. Nog av ensamheten, nog av pressen och ansvaret, nog av känslan av otillräcklighet, nog av att vara den som får ta emot barnens frustration. Istället för att frigöra mig från medberoendet, sätta ner foten, ta mina behov på allvar eller lämna honom tar jag till spriten.
Och då händer det ibland att han vaknar. Kanske känner han sig mindre värdelös när jag visar mig svag. Jag är fortfarande motorn och navet, hur full jag än är, men det är som mina ord och känslor inte blir förstådda förrän jag visar det konkret genom att dricka.
Idag har jag sex nyktra veckor sedan senaste återfallet och känner mig säker på att det ska hålla länge. Kommer på att en känsla smyger sig in just nu. Han är väldigt nere nu och jag börjar förstå hur mycket hans sinnesstämning påverkar mig, och hur det i sin tur kan leda till återfall. Ensamheten, att inte nå fram, att vara tvungen att orka, för vem skulle annars ta hand om barnen?
Någon sa till mig att jag inte kan vara kvar i det här. Just för barnens skull. Men hur ska jag orka bryta efter trettio år? Och barnen ser ju bara att det är synd om pappa. Det är jag som är den elaka. Lämnar jag honom kommer de anklaga mig om han går ner sig ännu mer.

Som Hönapöna säger, här kan du skrika av dig och tjat hur mycket som helst. Det är därför detta forum finns och är världens bästa forum till på köpet(enligt mig själv ;-D)

Det är skönt att höra att ni kommer att ställa upp för barnet, som verkar behöva ha er nära till hands. Frun kanske inte ser det nu, men om och när hon gör det kan jag lova att hon kommer vara evigt tacksam. Att vara rationell i dessa sammanhang när det är involverat alkohol så kan det för vissa människor vara svårt när man lever så tätt med den beroende. Har frun nåt beroende?

Gällande hans beteende så är det svårt att säga, alkoholister kan bete sig egentligen precis hur som helst på fyllan. Min sambo blir oftast väldigt aggressiv och kan bete sig som ett riktigt rövhål mot alla i hans närhet. Det finns liksom inget stopp, speciellt när fyllan pågått länge och väldigt mycket i de perioder. Så visst kan hela hans sätt bero på "enbart" alkoholen.

Hej!

Man talar mindre och mindre om medberoende som en slags sjukdom och utan anklagan. Medberoende är ett beteende man kan utveckla i svåra situationer (man ser samma beteendeutveckling även om man är anhöriga till ngn annan med svår sjukdom, både fysisk och psykisk). Medberoende är en typ av försvar som man utvecklar när inte vanliga normala strategier fungerar. Ett medberoendebeteende fungerar för att skydda sig själv (och ev barn) ett tag och kan vara funktionellt om det är ngn annan sjukdom det gäller men missbrukare fungerar inte som andra och därför blir det fel och fullständigt destruktivt.

Har man barn fastnar man ännu mer för när man försöker skydda sina barn tar man över ansvaret från missbrukaren och hen är inte villig att ta tillbaka det (som många med andra sjukdomar hade gjort, när de blivit bättre). Du har dessutom lärt dig beteendet som barn.

Anklaga dig inte, att vara en empatisk person som vill hjälpa är i grunden inte fel, problemet kommer till när det är fel person man vill hjälpa (missbrukaren) och att man försakar sig själv, töjer på sina gränser och fokus ligger på missbrukaren i stället för på dig själv!

Läs men gå också och prata med någon som kan problematiken, det finns en del terapeuter som är specialiserade på detta med medberoende. KBT kan också fungera bra för att flytta fokus.

Till barnen, du kan inte räkna med att de kommer höra av sig, även om deras pappa är full! Dels är det inte deras ansvar, dels så kommer de med stor sannolikhet att skydda sin pappa. Är det lämpligt att barnen är hos honom och vilken grund har din oro, en faktisk fara eller hjärnspöken? Det har pratats om ett lagförslag att föräldrar inte ska få dricka när de har sina barn, ngt som aldrig kan kontrolleras och följas men som ändå hade gjort det enklare för oss anhöriga.

Hur mår barnen? Får ni något stöd? Det låter som om stressen håller på att slita sönder dig? leta fram de olika testerna som finns samlade här på sidan, de ger en bra blick av ur du mår, gör dem och sök sedan hjälp! Det kan vara en bra start för att bli kvitt medberoendet! För ja det går att bli kvitt och jag tror du är en bit på vägen genom att du inte tror på honom, du vet att han dricker mer än det han säger, du klarade av separationen.

Att vara kvitt mederoende innebär inte att du ska bli känslokall, fundera på hur du hade agerat om det var en annan sjukdom han led av, vad hade du gjort, vilka krav hade du ställt på honom osv.

Mycket styrka!!!!

Det gick till på precis samma sätt för mig. Alla de gånger jag har pratat om det var det mest slingrande och löften om kontrollerat drickande (även fast han alltid lyssnade på vad jag hade att säga och tog in det). Men så den där sista gången (förhoppningsvis) så bröt han ihop. Grät och lovade inget, utan sa bara att han ville ta tag i det. Så för vår del blev det en vändpunkt.

Nej, det har ju alltid varit det som har varit det största hindret, på nåt sätt - att det ju inte var "så farligt". Ibland hoppades jag nästan att han skulle göra bort sig i onyktert tillstånd så att det skulle finnas en reell anledning att ta upp det dagen efter. Rätt sjukt. Men jag är imponerad över dig och att du tar tag i det efter "bara" ett år. Det är ju jättebra, för snart nog lär du veta hur du vill gå vidare med det här. Jag var väldigt ovetande, hade aldrig haft en alkoholmissbrukare nära inpå mig, så jag fattade nog inte riktigt. Eller jag vågade väl inte lyssna på min magkänsla och trodde alltid att jag överdrev.

Jag tänker, angående att han inte gillar läkare och så, har han funderat på AA? Där är det ju bara vanligt folk som snackar.

Hoppas du ändå ännu går på samtal. Och kanske fått nån förståelse på jobbet.
Har du alls fått känna att någon tar sig an uppgiften att kolla hur du mår? Jag menar är det bara du som ser till du får tider till samtal och håller dem, ber om hjälp då det behövs? Hur är det om du inte dyker upp på samtal, ringer de dej? Finns det någon som "tar hand om dej" mer som en helhet och på lång sikt? Någon som säger "nu gör vi så här" och till exempel kan föreslå att du sjukskriver dej ett tag eller om det går att man lätta på arbetsbördan på något sätt så du får vila ut? Kanske du ändå känner det är bra jobbet finns, så allt inte snurrar kring det där hemma?

Tänkte bara att det låter som om, du verkligen inte mår bra och att orken äts upp både pga mannen, jobbet och också att oroa sej överbarnen fast barnen förstår jag nog ger krafter att orka också

. Förstår ju man själv bär ansvaret att må bra, men i bland kan det att söka, be om och kräva hjälp vara en tidskrävande tung process man behöver hjälp i.

Mycket krafter åt dej, och hoppas du ibland får pusta ut och inte bara känner krav att ta dej i kragen och "börja må bättre".

Här inne kan du tjata hur mycket du vill:)

Men om du gör anmälan annonym och förklarar för soc att det absolut inte får anas att det är du som gjort anmälan så tar de hänsyn till det. Ja menar om han är så pass full utomhus (när han kommer hem på morgonkvisten) så kan väl vem som helst ana oråd? Grannar etc. Dagis har ju också reagerat. Bolla med soc tycker jag. De är jättebra att prata med!

Tänk på det stackars barnet som inte kan få sin talan hörd ❤

Vilken lättnad att höra av dig! Fint om du läser och skriver men sök också annan hjälp! Om jag minns rätt hade du varit på samtal och känt dig bekräftad. Bra om du har en sådan kontakt. Håll fast vid den.

Du skriver att du håller på att ta slut och snart inte orkar få ihop allt. Nu behöver du, nej - nu måste du ta dig själv på allvar! Både ditt Muminmammanick, din trådrubrik och din visade omtanke om andra också här på forum - mitt i ditt eget kaos - säger mig att att du är en varm människa, bra på att ta hand om andra.... och bra på att sätta dig själv och dina behov i sista hand. Du behöver hjälp att stå upp för dig och barnen så att ni får ett värdigt liv!

Vet du, jag blev orolig på riktigt över vad som kunde ha hänt dig. Jag tror att andra här kände samma sak. Att leva i en situation som du beskrivit, med förakt och kränkningar, och ta på sig ansvar för att få ihop vardagen med stor familj - det tar slut på vem som helst. Det nöter ut ens självkänsla och självrespekt. Det skadar också barnen! Barn far illa av att leva i en miljö där en förälder gör den andra föräldern illa. Om du inte orkar göra dig fri för sin skull så tänk på barnen!

Det är inte alls säkert att 'alla' i omgivningen beundrar din man så mycket som du tror. Och som han själv tror. Många gånger har omgivningen sett och förstått men säger inget av (missriktad) hänsyn.

Hoppas jag inte tyngt din börda nu men jag kunde inte låta bli att skriva det som för mig är 'sanningens ord'. I bästa välmening!
Varm kram och mycket styrka till dig❣ /mt

PS Nånstans finns väl lite av en Lilla My också i dig? Känn efter.... Släpp loss lite av henne! DS

Er omtanke värmer. Har haft det och har mycket. Jag börjar ta slut och har svårt att orka och få ihop allt.
Ska försöka läsa ikapp mig och skriva mer snart. Jag kämpar på. Än en gång. Tack alla och hoppas att ni har det bra ❤

Behöver verkligen ert fina stöd. Jag ska ta mig en funderare .. saken är ju den att mannen kan bli ganska aggressiv och jag e rädd att vi får en demon på oss för all framtid om vi agerar nu.. missförstå mig rätt.. vi MÅSTE agera för sonens skull.. jag vill bara göra det som är smartast och orsakar även oss minst skada.. som sagt.. vår vän är inte vid sina sinnes fulla bruk längre ( dessutom har han i dagarna fått sparken)... jag trodde aldrig jag skulle kunna bli de facto RäDd för honom.. men det är jag.. han har noll stresstolerans som person och jag skulle säga att han nog besitter någon form av bokstavskombination som inte e utredd. Han e struktur fanatiker och rädd för förändring.. samtidigt oerhört begåvad.. Han e innerst inne otroligt fin.. en go underbar man.. men alkoholen har gjort honom till en demon.. nu när hans fru är vansinnig.. hans barn far illa.. han förlorar jobbet.. och vi ställer ultimatum.. så har det runnit över helt enkelt... Fråga till er: Kan det vara så att han har gått in i nån form av psykos? Eller är det att han är onykter som skapar denna förvandling till ondska? Hur som.. ska inte tjata mer.. :).. bara så skönt att få ventillera ut all ångest som onekligen skapas inom både mig och min man nu.. vi vill ju bara finnas där för dom och hjälpa ... vi älskar dom alla tre så mkt.. usch tårarna rinner..

Jag tycker absolut att du ska ringa soc och göra en anonym orosanmälan. Det kan faktiskt bli vändningen! Det som kommer att hända då är att de får en kallelse till soc där förslag på behandling diskuteras. Tänk på barnet i första hand!
Det är inte så att soc bara kommer ta barnet ifrån dem!

Era bekanta kan skatta sig lyckliga över att de har så fina vänner som ni verkar vara ❤

Du har rätt jag / vi kommer inte bryta förrän ungen e i säkerhet. Han e alldeles för viktig för oss. jag har textat frun precis och sagt att jag gärna följer med henne till ett center för medberoende som jag hittat där vi bor.. får se om hon nappar.. men som du säger.. hon är extremt nere i sitt medberoende.. hon påminner om en passiv collie... oförmögen att agera.. bara skickar svaga sms att " dom ska nog lösa det".. det kokar inom mig att hon inte reagerar som hon ska.. När det kommer till förskolan så svar JA. Dom har kallat båda föräldrarna till möte pga oro för sonen som är ledsen på dagis och vill inte gå hem... så ja.. dom märker nått.. sonen berättar även för sina fröknar att mamma och pappa alltid bråkar.. jag funderar på att ringa soc imorgon anonymt.. och fråga hur man ska göra om man som vän tror att ett barn i ens närhet är i direkt fara.. kanske kan dom vägleda?.. Jag är väldigt tacksam att du tar dig tid att skriva till mig Nykteristen.. jag och min man bara bråkar just nu kring detta.. av ren frustration.. tyvärr.

Frun är nog väldigt djupt nere i sitt medberoende till sin man och om du läser i de forum som finns så är vi många som sitter där i olika stadier, dvs mer eller mindre medvetna om det. Tyvärr är d ju därför även där lite samma som med er vän. Inte förrän hon själv inser att hon behöver hjälp kommer hon kunna ta hjälp.
Har ni hört om förskolan/skola/fritids lagt märke till detta? Har ni varit i kontakt med Soc? Far/morföräldrar? Jag tänker att om det är så allvarligt med sonen är d kanske dags att utöka hans skydd. Det kanske är dags att säga d till frun?
Jag personligen skulle inte kunna bryta med familjen helt förrän jag vet att sonen är okej!

Har precis skickat ett långt sms till frun.. vi har försökt så många gånger att hjälpa henne.. stötta henne... ge henne kontaktuppgifter till olika hjälp forum osv osv.. tjatat på henne att lämna.. till och med erbjudit uppehälle.. eller att fixa bostad till henne och sonen.. Sonen e 6 år men väl medveten om pappas sjukdom... ibland hämtar jag honom på dagis och han berättar ofta att " pappa ska inte dricka vin" .. " mamma och pappa skriker på varandra.. " .. " pappa ligger på soffan och svettas.." osv osv.. han e oerhört trygghetssökande och älskar att vara med mig och min man.. hade ja grunnat adoptera ungen hade jag gjort det... men han tar enorm skada.. senast nu precis har jag sagt ifrån på sms till frun att nu räcker det med galenskaper.. men det verkar inte som det biter.. det är som att vår vän har blivit galen.. och dragit med sin fru ner i träsket.. suck.. vad jag babblar.. men är så uppgiven.. enormt tacksam för stödet Nykteristen.. så skönt att få prata med nån.. jag har hört talas om " lagen om tvångsvård" .. är det nått man kan omsätta i praktiken? vad krävs? Antar att vi måste bara blockera dom och hålla oss undan.. men det e så svårt för jag kan inte sluta oroa mig för barnet.. :( ..