Senaste kommentarerna i forumet

Lider med er, d är ingen lätt situation som er vän är i. Tyvärr kan man tjata sig blodig på en alkoholist utan att ett endaste ord går in om att personen är sjuk och behöver hjälp. Gällande frun så tycker jag att ni ska sätta er ner med henne och prata riktigt ordentligt och stötta henne i allt som hon behöver, fråga henne hur hon känner i allt d här, hur deras son mår och uppfattas. Kanske hjälpa henne med att få kontakt med en anhöriggrupp (om hon vill)....

Hur mycket man än vill hjälpa så går d endast o hjälpa dom som vill bli hjälpta!

Hoppas det löser sig till d bästa....

Jag håller med och känne rigen mkt av det beteende som jag har i mitt medberoende till det beteendet jag har gentemot min mamma...d är väldigt likt, även att hon inte är alkoholist på långa vägar. Det börjar klarna mer och mer över detta med barndom också, vilket är läskigt och väcker väldigt mycket känslor som jag kanske förträngt i alla år.

Min tanke är som din, att göra upp min egna tidsplan och tankar utan att meddela nån...nästan liksom som att få till aka mitt egna vuxna liv.....hur har det gått för dig gällande det? Har ni kunnat skapa en bättre relation efter det?
Ja, d är ett dilemma utan dess like att stå som ett fån mellan dessa två o inte veta vilket ben man ska stå på. Så jag ska försöka sluta stå på nåns ben förutom mina egna.

Skönt o höra att även din sömn är bra. Det gör verkligen under, nu har d gått 4 dagar sen sista fyllan och jag funderar självklart på om han kommer klara 1 hel vecka mer tills han ska till sjuksköterskan men än så länge har han inte köpt nån alkohol och han lägger sonen varje kväll. Men man väntar på fyllan för min känsla säger att den kommer....

Tack snälla för de fina orden, betyder mkt att höra att man nog tänker ganska klart mitt i all annan röra som hägrar just nu!

Ikväll ska jag sova gott för han gick o la sig med sonen vid 19, verkar vara tröttande att slippa dricka varje/varannan kväll i garaget ?

Så mycket igenkänning! Min nattsömn blir störd på helgerna - de helgerna han blir sådan. Han slutade med gräs själv, dricker istället. Idag har vi haft ett snack. Han är skitdålig på att prata om känslor osv osv. Han slingrade sig, jag gav halvt upp och bad honom i alla fall tänka på att tänka på att inte dricka så på helgerna så hans kropp lägger ner osv. Kände mig inte helt nöjd med det....men sen...efter någon timme var det som han fick en ångestattack. Han grät. I princip aldrig sett honom så. Han visade känslor, vilket han har väldigt svårt för. Jag försökte gräva lite i varför han är som han är. Han flyr från känslor osv. Haft en jobbig barndom..allt det där klassiska. Hoppas detta är en vändpunkt, att han "kraschar" lite ser jag som något positivt.

Ger mig i alla fall hopp att din sambo till slut söker hjälp. Försökte framföra för min sambo att ÄVEN om det är inte "är så illa" nu kan det komma att bli mycket värre.

Tack för din historia! Ger lite hopp. Frågan är om jag står ut med detta i 6 år...hoppas han inser snabbare än så.

Fint att läsa du sover bättre, bara att få sova ordentligt gör under.

Jag sover också betydligt bättre än för ett par år sedan. Men märker ännu att jag fast jag skulle vara trött, de gånger jag är ilsken, försöker låta bli att somna för tidigt. Vakar hellre och somnar för sen och får en kort 4-6timmars natt. Hellre det än att jag somnar tidigt och efter 1,5 h vaknar till snarkande eller annat och bara inte kan somna om mer. Tidigare hände sånt. Tog dock de nätterna med ro "som egen tid", läste, och bara låg i sängen och lyssnade på tystnad.

Men tycker också, du verkar så klarsynt, och att du gått så nära inpå dina känslor och vet vad du vill ha och inte vill ha, att du nog märker vilka mönster ni lätt falleri med din man. Säkert är hans nya nykterhet värd att kolla. Och som du sa, du har redan kollat läget. Du vet vad du gör näst ifall det inte funkar.

Det är ju bara lite jobbigt att hålla järnkoll på sin mamma och sambo samtidigt som man själv vill vara en vettigt mamma åt sitt (hoppeligen inte så medberoende) barn.

...kan ju förklara. Men jag har förstått att den medberoendes beteende kan triggas igång av annat än alkoholism. Visserligen blir man lätt medberoende om man växer upp med en alkoholist, eftersom den beter sej nyckfullt och osammanhängande och man försöker hitta ett mönster för att fixa det. Men har för stått man kan få likadana "symptom" av att bo eller t.ex. jobba med någon som "har makt över en" och beter sej lika nyckfullt.

Kanske det inte kallas medberoende? Men jag menar det att man börjar ändra sitt eget beroende så att man bättre skall passa in i omgivningen som är osund. Vilken sen skadar en själv och får en själv att glömma sej själv.

Det jag nu är ute efter är att lika som en alkoholistförälder kan göra sina barn till medberoende, så kan man också annars vara väldigt länslig för sina icka alkoholiserade föräldrarsbeteenden. T.ex. en inte logiskt fungerande medberoende mamma.

Och att man kanske då söker sej till personer eller lätt faller för personer som man blir medberoende till. Jag märker att jag i min "resa att bli mindre medberoende" alldeles tydligt vejar för vissa situationer, väljer att inte berätta allt för personer jag inte vill kommenterar det. Jag väljer också att hålla mina tidtabeller för mej om jag inte vill att andra kommer med åsikter om dem eller börjar ändra om mina program. Och att meddela saker och sånt jag tänkt göra, inte fråga om det är okej, alltså i de fall jag bestämt mej och inte är färdig att förhandla. Ska de andra göra något och deras tidtabeller krockar, står jag inte alltid där och lappar, utan väntar mej de sköter det själva. Låter kanske självklart för någon, men som mamma i en familj är det sånt som jag upplever svårt, och ändå kan min man syssla med sådan utan att ens alltid se det som underligt gentemot andra i familjen.

Nu känner jag inte din situation eller din barndomsfamilj. Tankarna dök upp med tanke på vad jag upplevt i min barndomsfamilj och vad jag diskuterat med vänner.

Förstås tycker jag man diskuterar i en familj, men då skall det vara ömsesidigt. Inte så att en fungerar som någonslags buffertzon medan resten av familjen agerar.

Jag har idag insett att vägen till ett tillfrisknande är lång, men jag är på väg åt rätt håll och d känns som en befrielse. Jag har börjat sova så mycket bättre sen sambon gjorde samtalet till beroendemottagningen. Jag börjar tänka på att mitt liv ordnar sig tillslut, det här året är som jag så många gånger sagt förut ett riktigt fixarår och det får vara det. Jag känner ingen stress över nåt, däremot är mina känslor väldigt vacklande. Jag kan börja gråta för i princip ingenting, bli arg, irriterad men jag orkar inte vet mig om vad folk tycker o tänker. Däremot vet jag att det min mamma säger tar jag åt mig av och det är nåt jag måste börja jobba med aktivt, annars kan d bli mitt förlust i allt detta!

Men inatt ska jag sova gott och strunta i allt d onda som tas itu med dagtid.....

Hur är det med dig InteMera?

...Jag tror att många vänner tycker det är så oerhört obehagligt för att de själva är lite rädda att hamna där... De kanske dricker lite för mkt men försöker förtränga det och normalisera sitt a-intag, "ha kul". Jag vet med säkerhet att det är så för några bland mina.

Känner mig också lite dum som "gnäller" när många av er har det mycket värre. Jag har ju min egen lgh att komma hem till, något många härinne bara drömmer om... Men man kan ju inte riktigt mäta och jämföra känslor heller, är man ledsen så är man :(
Det var just den insikten som drabbade mig idag: livet är för kort att trampa vidare i denna sörjan. Vet ju att det inte blir vad jag en gång kanske hoppades på. Ju längre tiden går, desto djupare i sin sjukdom sjunker han, alltså, en omöjlighet. Kramar till dig också Saga, du är så stark och så värd ett bättre liv!

Håller med dig, detta forumet är så viktigt för mig också! Jag tycker du gjort ett bra val som inte svarat. Jag vill aldrig heller höra hemska ord om mig! Jag har satt mig på biblioteket nu för att få tiden att gå så att jag kan få sova. Tänker att livet pågår ju nu. Hur mkt tid ska jag slösa bort på något som ändå aldrig blir bra?
Jag vet att det kommer att ordna sig för dig! Du måste bara komma till den punkten då det inte finns någon återvändo. Kram

...vad jag hade gjort utan detta forum... Var så nära att jag åkte dit, till honom nu ikväll. Han har frågat hela eftermiddagen, ringt flera gånger o sagt att han saknar mig, att han vill att jag ska komma. En stor del av mig vill såklart det, längtar efter närhet, skratt, gos o mys. Men jag vet ju att det lika gärna kan sluta med drama, kaos, panik. Han ringer nu, när jag skriver, tredje gången på en timme... Känner mig feg som inte svarar, men jag orkar inte. Vet inte vad jag ska säga. Säger jag exakt som det är så blir det skrik och bråk, jag får höra massor med elaka saker och det orkar jag inte. Vill ALDRIG mer höra alla fula, hemska ord. Känns att jag på riktigt fattat beslutet idag, det är SLUT. Så sorgsen och trött, vill krypa in i en trygg o varm famn, höra orden "det ordnar sig".

Som jag trodde har han druckit öl... Han ligger nu inne i sovrummet och lyssnar på punk. Jag nämner inget om ölen, låtsas som ingenting och nu är han ju i alla fall på bra humör. Jag är så orolig över ekonomin också. Han lever som om han vore miljardär. Lunch ute varje dag. Hämtar mat från restauranger trots att jag köpt hem mat och lagar varje dag. Och dessa dyra finöl som han köper varje dag nu under sjukskrivningen.

Känner igen mig i detta att ha hopp. Mycket svårt.

Sen vi bröt. Jag fick mitt dubbeltydiga svar om vi skulle fortsätta relationen,eller om han kunde vara snäll och ta ifrån mig hoppet så att jag kunde gå vidare.
"Inte just nu"
Dvs han lämnar en liten glipa och ser också till att hålla kontakt varje eller varannan dag.
I det står jag nu och känner mig både tacksam och som ett offer.
Ett offer för mina känslor som jag inte har kontroll över och tacksam för den lilla skärvan av hopp som han lämnat åt mig att suga på.

Det är samma mekanismer som sätter igång.
Hoppet,möjligheten och sen när det blir som det var tänkt då minsann...

Samtidigt har jag ju lärt mig mycket och har så mycket mer verktyg än vad jag haft tidigare.
Men likafullt är det väldigt svårt att fokusera på självet och vända ryggen till min fantasivärld där vi fortfarande är ett par och vandrar vår väg mot den framtid som vi båda hjälptes åt att bygga upp.

Att det mest var jag som byggde på slutet ville jag förstås inte se.
Att jag ensam stod där och jobbade för en gemensam framtid var en sanning som inte gick att blunda för.

Han var och är en man som lever i nuet,i stunden och inte planerar mer än för den dag han lever i.
Jag är hans raka motsats och vill både bygga drömmar och verklighet.
Ha mål som vi båda är ense om.

I detta tappade vi bort varann och jag seglade ensam mot solnedgången.
Men... nu så ska Ullabulla försöka hitta nya vägar som bara är hennes och göra de ännu starkare än vad de har varit.
Vissa dagar funkar det riktigt bra.
Livsglädjen och sinnesron är närvarande.

Andra är betydligt tyngre och jag vill bara vrida klockan tillbaka.
Det är synd att det ska vara så svårt att vara människa...

Sök hjälp.
Gå till Alanon,köp eller låna hem litteratur oc börja jobba med dig själv.
Det är en lång och svår resa men det finns inga genvägar om du vill bli frisk.

Och välkommen till Forumet,allt behöver inte ske idag :)

Man vågar inte tillåta sig några känslor, åt något håll... Känner mig så tom, som att jag förlorat förmågan att känna något, särskilt varma känslor. Och varje tanke analyseras tills man blir alldeles yr och ännu mer förvirrad. Till exempel: Vill jag träffa honom, ha kontakt? Varför? För att JAG vill det och saknar honom. Eller för att HAN behöver det, jag borde, för hans skull. När jag känner mig rädd och hotad (av honom) så tvivlar jag ibland på "rättigheten" till den känslan. Kanske jag bara överdriver, som han säger... Men innerst inne vet jag att jag har rätt, men det är inte lätt, när känslorna finns där :(

Det är ju just det, att de tar ALL energi! Jag är också mer eller mindre social, tur att jag har jobbet.
Jag försöker tänka på mig själv, göra saker som jag gillar, tänker på att träffa människor för min egen skull etc men energin räcker inte. Vissa dagar är ju som sagt bra med sambon men det vet jag ju aldrig innan. Ibland tänker jag också att jag blir så överdrivet glad när han inte är sur, arg, berusad att jag överdriver hur bra det är, fast det egentligen är normalt? Jag vågar inte heller ha några förväntningar inför något eftersom besvikelsen blir så mycket större när det inte blir så.....
Skönt att han inte lyckas få dig svartsjuk i alla fall!

Usch, vad jobbigt du har det, lider verkligen med dig... Jag mår också uselt idag, känner mig så uppjagad o stressad fastän jag numer bor själv och vi inte träffats fysiskt på länge. Men han ringer flera ggr/dag, sms:ar osv. Oftast tycker jag det är kul och bra, vill ju ha den kontakten (tror jag), men ändå jobbigt när han hela tiden pratar om andra kvinnor och (som jag tror) försöker göra mig svartsjuk... Just det blir jag inte, men det är jobbigt att förhålla sig till allting hela tiden ändå. Ibland vill jag bara bryta helt och inte svara, men ändå gör jag det inte och frågar mig själv varför... Så trött på att så mkt energi/tankar kretsar kring honom fortfarande, trots att vi inte lever tillsammans :( Känner att jag blir helt asocial och inte har kraft till något annat än jobba, äta, sova, träna.

Nej, jag kan inte bo där. Hon har så mycket annat runt omkring, utbränd, handikappat barn etc. Jag tycker redan nu jag utnyttjar henne för mycket.

I förra veckan när min sambo druckit igen så bröt jag ihop totalt och min styvmamma kom dit, inte för att ställa honom emot väggen utan för att prata och vara med mig. Efter det bestämde vi att min sambo får dricka hur mycket som helst och förstöra sitt liv så länge han låter mig vara ifred och ej är aggressiv emot mig.
Helgen efter det har varit helt underbar. Han är då den man som jag älskar. Visserligen drack han några öl både fredag och lördag men ingen berusning och inget bråk, ingen personlighetsförändring. Det var skönt men samtidigt gör ju detta att jag får hopp. Dessa tvära kast i mitt liv där jag ena sekunden är helt säker på att lämna till att få hopp om ett bra liv tillsammans....Såå jobbigt.

Igår när jag kom hem från jobbet var jag skitnervös över att jag skulle mötas av en berusad sambo. Jag tror att han druckit, jag tyckte mig känna igen beteendet men jag såg inga öl och letade inte efter något heller. Försökte vara som vanligt men hjärtklappning hela kvällen. Jag la mig redan kl 20.

Jag har tagit kontakt med en diakon som jag mailat lite fram och tillbaka med, bokat tid på tisdag. Jag behöver någon att bolla med och min styvmamma är ju redan pressad som det är.
Min sambo är ju fortfarande sjukskriven och smsade precis om att han handlat mat och jag är väldigt nervös för att han också gått via det stora systembolaget med fantastiskt utbud av finöl......

...orsak till att man inte vill prata eller ha hjälp är att man helt enkelt saknar den riktiga motivationen. Missbruket är den bästa och tryggaste relation man har. Den kan man alltid lita på till skillnad från tex. anhöriga som kan ställa krav, hota och lämna...

Oavsett hjälp så krävs det en enorm vilja och motivation från missbrukaren, det går inte lätt att sluta även om hjälp erbjuds och när de väl slutat så måste en återfallsprevention sättas in, det är inte bara att sluta utan nykterheten ska hållas och detta har ofta visat sig svårare än att sluta.

Hjärnan byggs om hos missbrukaren och hur vi anhöriga än försöker så är det svårt/omöjligt att förstå den kamp missbrukaren måste utkämpa. samtidigt så utkämpar vi anhörig vår egen kamp och lever i en misär/kaos/stress som få förstår.

Mycket styrka!!

Triangul, jag har gått igenom exakt samma sak. Har varit tillsammans med min sambo i sex år, och det började med att han drack varje dag. Han hade innan haft ett marijuanaberoende, slutat med det helt på egen hand, men börjat med alkohol istället. Så småningom påpekade jag att det inte var okej och han började dricka mer sällan, kanske 3-4 dagar i veckan. Problemet var liksom inte att han blev full eller dryg eller dum, hans kropp la ner, precis som du beskrev det. Han somnade i soffan, nästan jämt. Efter många om och men, mycket gråt, diskussioner och ilska genom åren slutade han plötsligt självmant hösten 2015. Han fick ingen hjälp utifrån, och det höll heller inte i sig. Efter några månader började han dricka "som vanligt" igen. Helgerna hade jag väl egentligen inget större problem med, men det värsta var när han drack i veckorna, gick och la sig full som ett as och störde mig och min nattsömn. Till slut fick jag nog. Efter en natt på soffan ställde jag ett ultimatum. Det var kanske inte toppen, jag vet inte om jag hade kunnat stå för det, men han fick sig ett uppvaknande och började gå på AA. Nu har han gått där i fem månader och varit nykter sedan dess. Jag vet inte om han hade klarat det själv. Marijuanan gick ju bra, men då kunde han ju ta till alkoholen. Det krävs nog en enorm viljekraft för att göra det helt ensam. Jag hoppas att din sambo tar mod till sig och söker hjälp!

Min sambo va likadan och har varit under alla 10 år som vi varit tillsammans. Läkaren går man bara till om man ligger för döden, inte annars.
Här har det lovats guld och gröna skogar många gånger när han sagt att han ska lägga av o dricka men då själv för att gå till en doktor...aldrig i hela jävla livet, kvacksalvare! Så har det låtit....tills nu, när han faktiskt erkänt att anledningen till att han inte velat gå och prata med nån eller söka hjälp hos vården va för att han inte ville sluta med alkohol på riktigt. Anledningen till att han bara sa det utan resultat va för att jag skulle va tyst för en stund och tro att han klarade av det på egen hand, för då va allt lugn o ro igen som han ville och då kunde han fortsätta dricka.
Nu har han bestämt sig för att sluta helt och därmed också tagit hjälp, han har bokat tid hos beroendemottagningen för första gången och jag ska följa med.

Så kanske låter hårt, men om han verkligen vill sluta med alkohol så borde han ta hjälp typ beroendemottagningen eller liknande. Annars skulle jag nog tyvärr ta det med en liten nypa salt, våra alkoholister är världsbäst på att slingra sig ur situationer med hjälp av de ord som vi vill höra.

Min sambo har även han hållit på o röka gräs. Första tiden fick jag höra att om han bara fick sig en joint så drack han inte så mycket. Min naivitet tog över och lyssnade på honom. Han både drack och rökte på som bara den då ett tag. Sen slutade han med att röka på och sa att röker han inte så mycket så dricker han heller inte så mycket. Han slutade röka, men drack lika mkt för det.....han försökte nog intala både sig själv och mig om det, tyvärr!

Tack för svar AliceAlice!

Det har du helt rätt i, han slutade med gräs och började med alkohol....så antar att han bara skulle börja döva sig på annat sätt. Som "tur" är vill ingen av oss ha barn så där kan vi i alla fall vara lugna. Frågade honom försiktigt igår om han funderat mer över det senaste samtalet (han var sjuk och trött igår så visste att det var dåligt att snacka men försökte lite ändå). Och då sa han att han funderar på att sluta med alkohol. Hoppas få mer ur honom idag.

Har du eller någon annan erfarenhet av personer som varit rädda för att gå och prata med någon? Det är som att han inte litar på vården, han vill knappt gå till en vanlig läkare om han t ex har ont någonstans.

Tacksam för svar!

Nä, absolut inte....jag känner ett ovanligt lugn denna gång, kanske för att han verkar mena allvar och inga tomma ord utan mer action. Sen har jag ju realiserat att det såklart kan bli bakslag men denna gång är det helt upp till honom att dricka eller inte dricka. För nu är allt så glasklart för mig....drick och jag är inte ett dugg rädd för att lämna längre, vilket han vet om nu till 100%. Det är nog det som gör kanske att jag tänker mer klart gällande vårt förhållande och relationen till alkohol.
När det kommer till min mamma så rör hon till det, har alltid gjort oavsett en alkoholist till sambo eller ej. Hon ska ha koll och har alltid rätt oavsett situation. Sån hon är och ja, vi har lärt oss att leva med det säger man nåt så blir hon offer...fast det är sjukligt jobbigt och speciellt nu när det händer så mycket annat i mitt liv som börjar att klarna i mitt sinne. Där sitter hon sen och ska "klanka" ner på allt i mitt liv...det är en otrolig motgång i sig, men ett senare kapitel att ta itu med. Inget jag orkar göra nåt åt nu....så just i detta nu så umgås inte min sambo o föräldrar utan bara jag och sonen, lugnast för alla (inklusive mig)

Skönt o höra att dina barn verkar ha en sund inställning till alkohol, hoppas det håller i sig hos dom.

Ja, visst är det egentligen ett märkligt beteende med alkohol på flyg och även tåg. Så fort man ska nånstans så, så är det helt plötsligt helt okej att dricka starksprit kl 06 på morgonen för o kicka igång semestern. Har jobbat inom charterbranschen och så många människor vi fick ta hand om som knappt kunde gå ur flygplanet själva för att de va så fulla. Det var en tragisk syn kan man lugnt säga.

Jag är helt ny här och vet inte riktigt hur det fungerar men jag känner att jag behöver lite stöd och lyssna på människor som är/varit i liknande situation som jag varit/är i. Är uppvuxen med en pappa som är alkoholist och en mamma som är medberoende.
Har omedvetet alltid valt män som har någon form av missbruksproblem.
Jag är 44 år och har nyligen separerat från min sambo som jag varit tillsammans med i 14 år och som jag har två barn med.
Han har under hela vårt förhållande haft alkoholproblem, allt ifrån att druckit sig alldeles för full för ofta till att få groteska utbrott under alkoholpåverkan till att vara lite små lullig på några öl eller glas vin, varit helt nykter i perioder, ätit antabus under en period. Dock alltid skött sitt jobb och ibland har det fungerat bra och han har lyckats dricka måttligt. Men detta med alkohol har varit ett återkommande problem i vårt förhållande kan man säga. Jag har alltid trott på honom när han sagt att han ska skärpa sig och ta tag i sina alkoholproblem. Men för två år sedan efter återkommande fyllor och bråk försvann min tro helt och även lite av kärleken också. Det var som hela jag, min kropp sa, nej detta går inte längre, du kan inte vara kvar hos honom, du kan inte göra samma sak mot dina barn som din mamma gjort mot dig. Jag har alltid känt mig sviken av min mamma som valde min pappa istället för mig och mina syskon. Jag hade blivit helt medberoende till min sambo, hyperkänslig för hela honom, hur han lät i telefonen, hur han öppnade dörren när han kom hem, hade han druckit eller var han bara glad på riktigt utan alkohol. Många sömnlösa nätter när han inte kommit hem från krogen och när han kom hem låtassov jag alltid för att slippa se honom full eller slippa konfrontera honom med att han var det. Somnade inte förän framåt morgonen då min kropp alltid var på helspänn. Många uppslitande bråk mitt i natten med småbarn sovandes bredvid. Vår separation var väldigt dramatisk och jag fick verkligen stålsätta mig för att inte falla dit igen, dvs att jag skulle börja tro på någon förändring från hans sida och fortsätta vara tillsammans med honom. Jag älskar honom fortfarande då han är en helt fantastik person och en fantastik pappa i vissa stunder. Och att bestämma mig för att jag ville separera från honom var det svåraste beslut jag tagit då det självklart är otroligt smärtsamt för barnen. Nu bor dom varannan vecka hos mig och varann vecka hos honom. Jag känner mig väldigt vilsen men också väldigt lycklig stundtals. Det är som jag fått tillbaka mig själv. Men jag inser också att det är en lång väg till något form av tillfrisknade från att varit medberoende. Jag är ju det fortfarande till honom då jag är väldigt orolig när barnen är hos honom att han ska dricka. Han säger att han inte gör det och jag måste tvinga mig själv att inte ringa honom för att kolla om han är onykter. Jag har sagt till min son att han genast måste ringa mig om han misstänker att pappa är full. Detta kanske är helt fel av mig att säga till min son, då jag har märkt att min son också börjat inta en medberoende roll inför sin pappa. Jag har varit helt öppen inför mina barn med att min pappa, deras morfar är alkoholist då detta att smussla och ljuga är något hela min barndom bestod av. Jag försöker nu vara lika öppen med deras pappa, och jag har sagt till dom att han har alkoholproblem, dvs inte är alkoholist utan att han dricker för mycket och för ofta. Nu är barnen hos mig denna vecka men precis innan jag skulle somna ringde deras pappa till mig. Jag märkte på en gång att han hade druckit och konfronterade honom, ja han hade druckit två gals vin när han varit på krogen med en kompis. Sedan sa jag att jag tror att han druckit mer och då sa han att han även hade druckit ett glas vin när han kommit hem. Jag pratade med honom i söndags då han sa att nu är det slutfestat då han på fredagen hade ordnat barnvakt för att gå ut och festa och var bakis på lördagen. (barnen sov hos sin farfar ) Det är som han inte klarar att ha barnen i en hel vecka utan att dricka. Och så började han dricka redan på måndagen. Han tycker att tre glas vin inte är någonting, så har det alltid varit, ja jag tog två öl, det gör väl ingeting. Två öl är oftast aldrig två öl då han alltid ljugit om hur mycket han dricker. Så när vi pratat klart och jag skulle försöka sova inatt var det omöjligt, exakt alla känslor som jag haft när jag levt med honom kom tillbaks, min kropp blev på helspänn och jag låg halva natten och tänkte ut olika strategier för hur jag skulle ta upp det här med hans alkoholproblem med honom. Somnade till slut men vaknade vid femtiden och då var jag lika på helspänn som innan jag somnade. Det var då jag hamnade på detta forum. Kan man bli kvitt sitt medberoende någonsin?