Senaste kommentarerna i forumet

Här inne kan du tjata hur mycket du vill:)

Men om du gör anmälan annonym och förklarar för soc att det absolut inte får anas att det är du som gjort anmälan så tar de hänsyn till det. Ja menar om han är så pass full utomhus (när han kommer hem på morgonkvisten) så kan väl vem som helst ana oråd? Grannar etc. Dagis har ju också reagerat. Bolla med soc tycker jag. De är jättebra att prata med!

Tänk på det stackars barnet som inte kan få sin talan hörd ❤

Vilken lättnad att höra av dig! Fint om du läser och skriver men sök också annan hjälp! Om jag minns rätt hade du varit på samtal och känt dig bekräftad. Bra om du har en sådan kontakt. Håll fast vid den.

Du skriver att du håller på att ta slut och snart inte orkar få ihop allt. Nu behöver du, nej - nu måste du ta dig själv på allvar! Både ditt Muminmammanick, din trådrubrik och din visade omtanke om andra också här på forum - mitt i ditt eget kaos - säger mig att att du är en varm människa, bra på att ta hand om andra.... och bra på att sätta dig själv och dina behov i sista hand. Du behöver hjälp att stå upp för dig och barnen så att ni får ett värdigt liv!

Vet du, jag blev orolig på riktigt över vad som kunde ha hänt dig. Jag tror att andra här kände samma sak. Att leva i en situation som du beskrivit, med förakt och kränkningar, och ta på sig ansvar för att få ihop vardagen med stor familj - det tar slut på vem som helst. Det nöter ut ens självkänsla och självrespekt. Det skadar också barnen! Barn far illa av att leva i en miljö där en förälder gör den andra föräldern illa. Om du inte orkar göra dig fri för sin skull så tänk på barnen!

Det är inte alls säkert att 'alla' i omgivningen beundrar din man så mycket som du tror. Och som han själv tror. Många gånger har omgivningen sett och förstått men säger inget av (missriktad) hänsyn.

Hoppas jag inte tyngt din börda nu men jag kunde inte låta bli att skriva det som för mig är 'sanningens ord'. I bästa välmening!
Varm kram och mycket styrka till dig❣ /mt

PS Nånstans finns väl lite av en Lilla My också i dig? Känn efter.... Släpp loss lite av henne! DS

Er omtanke värmer. Har haft det och har mycket. Jag börjar ta slut och har svårt att orka och få ihop allt.
Ska försöka läsa ikapp mig och skriva mer snart. Jag kämpar på. Än en gång. Tack alla och hoppas att ni har det bra ❤

Behöver verkligen ert fina stöd. Jag ska ta mig en funderare .. saken är ju den att mannen kan bli ganska aggressiv och jag e rädd att vi får en demon på oss för all framtid om vi agerar nu.. missförstå mig rätt.. vi MÅSTE agera för sonens skull.. jag vill bara göra det som är smartast och orsakar även oss minst skada.. som sagt.. vår vän är inte vid sina sinnes fulla bruk längre ( dessutom har han i dagarna fått sparken)... jag trodde aldrig jag skulle kunna bli de facto RäDd för honom.. men det är jag.. han har noll stresstolerans som person och jag skulle säga att han nog besitter någon form av bokstavskombination som inte e utredd. Han e struktur fanatiker och rädd för förändring.. samtidigt oerhört begåvad.. Han e innerst inne otroligt fin.. en go underbar man.. men alkoholen har gjort honom till en demon.. nu när hans fru är vansinnig.. hans barn far illa.. han förlorar jobbet.. och vi ställer ultimatum.. så har det runnit över helt enkelt... Fråga till er: Kan det vara så att han har gått in i nån form av psykos? Eller är det att han är onykter som skapar denna förvandling till ondska? Hur som.. ska inte tjata mer.. :).. bara så skönt att få ventillera ut all ångest som onekligen skapas inom både mig och min man nu.. vi vill ju bara finnas där för dom och hjälpa ... vi älskar dom alla tre så mkt.. usch tårarna rinner..

Jag tycker absolut att du ska ringa soc och göra en anonym orosanmälan. Det kan faktiskt bli vändningen! Det som kommer att hända då är att de får en kallelse till soc där förslag på behandling diskuteras. Tänk på barnet i första hand!
Det är inte så att soc bara kommer ta barnet ifrån dem!

Era bekanta kan skatta sig lyckliga över att de har så fina vänner som ni verkar vara ❤

Du har rätt jag / vi kommer inte bryta förrän ungen e i säkerhet. Han e alldeles för viktig för oss. jag har textat frun precis och sagt att jag gärna följer med henne till ett center för medberoende som jag hittat där vi bor.. får se om hon nappar.. men som du säger.. hon är extremt nere i sitt medberoende.. hon påminner om en passiv collie... oförmögen att agera.. bara skickar svaga sms att " dom ska nog lösa det".. det kokar inom mig att hon inte reagerar som hon ska.. När det kommer till förskolan så svar JA. Dom har kallat båda föräldrarna till möte pga oro för sonen som är ledsen på dagis och vill inte gå hem... så ja.. dom märker nått.. sonen berättar även för sina fröknar att mamma och pappa alltid bråkar.. jag funderar på att ringa soc imorgon anonymt.. och fråga hur man ska göra om man som vän tror att ett barn i ens närhet är i direkt fara.. kanske kan dom vägleda?.. Jag är väldigt tacksam att du tar dig tid att skriva till mig Nykteristen.. jag och min man bara bråkar just nu kring detta.. av ren frustration.. tyvärr.

Frun är nog väldigt djupt nere i sitt medberoende till sin man och om du läser i de forum som finns så är vi många som sitter där i olika stadier, dvs mer eller mindre medvetna om det. Tyvärr är d ju därför även där lite samma som med er vän. Inte förrän hon själv inser att hon behöver hjälp kommer hon kunna ta hjälp.
Har ni hört om förskolan/skola/fritids lagt märke till detta? Har ni varit i kontakt med Soc? Far/morföräldrar? Jag tänker att om det är så allvarligt med sonen är d kanske dags att utöka hans skydd. Det kanske är dags att säga d till frun?
Jag personligen skulle inte kunna bryta med familjen helt förrän jag vet att sonen är okej!

Har precis skickat ett långt sms till frun.. vi har försökt så många gånger att hjälpa henne.. stötta henne... ge henne kontaktuppgifter till olika hjälp forum osv osv.. tjatat på henne att lämna.. till och med erbjudit uppehälle.. eller att fixa bostad till henne och sonen.. Sonen e 6 år men väl medveten om pappas sjukdom... ibland hämtar jag honom på dagis och han berättar ofta att " pappa ska inte dricka vin" .. " mamma och pappa skriker på varandra.. " .. " pappa ligger på soffan och svettas.." osv osv.. han e oerhört trygghetssökande och älskar att vara med mig och min man.. hade ja grunnat adoptera ungen hade jag gjort det... men han tar enorm skada.. senast nu precis har jag sagt ifrån på sms till frun att nu räcker det med galenskaper.. men det verkar inte som det biter.. det är som att vår vän har blivit galen.. och dragit med sin fru ner i träsket.. suck.. vad jag babblar.. men är så uppgiven.. enormt tacksam för stödet Nykteristen.. så skönt att få prata med nån.. jag har hört talas om " lagen om tvångsvård" .. är det nått man kan omsätta i praktiken? vad krävs? Antar att vi måste bara blockera dom och hålla oss undan.. men det e så svårt för jag kan inte sluta oroa mig för barnet.. :( ..

Lider med er, d är ingen lätt situation som er vän är i. Tyvärr kan man tjata sig blodig på en alkoholist utan att ett endaste ord går in om att personen är sjuk och behöver hjälp. Gällande frun så tycker jag att ni ska sätta er ner med henne och prata riktigt ordentligt och stötta henne i allt som hon behöver, fråga henne hur hon känner i allt d här, hur deras son mår och uppfattas. Kanske hjälpa henne med att få kontakt med en anhöriggrupp (om hon vill)....

Hur mycket man än vill hjälpa så går d endast o hjälpa dom som vill bli hjälpta!

Hoppas det löser sig till d bästa....

Jag håller med och känne rigen mkt av det beteende som jag har i mitt medberoende till det beteendet jag har gentemot min mamma...d är väldigt likt, även att hon inte är alkoholist på långa vägar. Det börjar klarna mer och mer över detta med barndom också, vilket är läskigt och väcker väldigt mycket känslor som jag kanske förträngt i alla år.

Min tanke är som din, att göra upp min egna tidsplan och tankar utan att meddela nån...nästan liksom som att få till aka mitt egna vuxna liv.....hur har det gått för dig gällande det? Har ni kunnat skapa en bättre relation efter det?
Ja, d är ett dilemma utan dess like att stå som ett fån mellan dessa två o inte veta vilket ben man ska stå på. Så jag ska försöka sluta stå på nåns ben förutom mina egna.

Skönt o höra att även din sömn är bra. Det gör verkligen under, nu har d gått 4 dagar sen sista fyllan och jag funderar självklart på om han kommer klara 1 hel vecka mer tills han ska till sjuksköterskan men än så länge har han inte köpt nån alkohol och han lägger sonen varje kväll. Men man väntar på fyllan för min känsla säger att den kommer....

Tack snälla för de fina orden, betyder mkt att höra att man nog tänker ganska klart mitt i all annan röra som hägrar just nu!

Ikväll ska jag sova gott för han gick o la sig med sonen vid 19, verkar vara tröttande att slippa dricka varje/varannan kväll i garaget ?

Så mycket igenkänning! Min nattsömn blir störd på helgerna - de helgerna han blir sådan. Han slutade med gräs själv, dricker istället. Idag har vi haft ett snack. Han är skitdålig på att prata om känslor osv osv. Han slingrade sig, jag gav halvt upp och bad honom i alla fall tänka på att tänka på att inte dricka så på helgerna så hans kropp lägger ner osv. Kände mig inte helt nöjd med det....men sen...efter någon timme var det som han fick en ångestattack. Han grät. I princip aldrig sett honom så. Han visade känslor, vilket han har väldigt svårt för. Jag försökte gräva lite i varför han är som han är. Han flyr från känslor osv. Haft en jobbig barndom..allt det där klassiska. Hoppas detta är en vändpunkt, att han "kraschar" lite ser jag som något positivt.

Ger mig i alla fall hopp att din sambo till slut söker hjälp. Försökte framföra för min sambo att ÄVEN om det är inte "är så illa" nu kan det komma att bli mycket värre.

Tack för din historia! Ger lite hopp. Frågan är om jag står ut med detta i 6 år...hoppas han inser snabbare än så.

Fint att läsa du sover bättre, bara att få sova ordentligt gör under.

Jag sover också betydligt bättre än för ett par år sedan. Men märker ännu att jag fast jag skulle vara trött, de gånger jag är ilsken, försöker låta bli att somna för tidigt. Vakar hellre och somnar för sen och får en kort 4-6timmars natt. Hellre det än att jag somnar tidigt och efter 1,5 h vaknar till snarkande eller annat och bara inte kan somna om mer. Tidigare hände sånt. Tog dock de nätterna med ro "som egen tid", läste, och bara låg i sängen och lyssnade på tystnad.

Men tycker också, du verkar så klarsynt, och att du gått så nära inpå dina känslor och vet vad du vill ha och inte vill ha, att du nog märker vilka mönster ni lätt falleri med din man. Säkert är hans nya nykterhet värd att kolla. Och som du sa, du har redan kollat läget. Du vet vad du gör näst ifall det inte funkar.

Det är ju bara lite jobbigt att hålla järnkoll på sin mamma och sambo samtidigt som man själv vill vara en vettigt mamma åt sitt (hoppeligen inte så medberoende) barn.

...kan ju förklara. Men jag har förstått att den medberoendes beteende kan triggas igång av annat än alkoholism. Visserligen blir man lätt medberoende om man växer upp med en alkoholist, eftersom den beter sej nyckfullt och osammanhängande och man försöker hitta ett mönster för att fixa det. Men har för stått man kan få likadana "symptom" av att bo eller t.ex. jobba med någon som "har makt över en" och beter sej lika nyckfullt.

Kanske det inte kallas medberoende? Men jag menar det att man börjar ändra sitt eget beroende så att man bättre skall passa in i omgivningen som är osund. Vilken sen skadar en själv och får en själv att glömma sej själv.

Det jag nu är ute efter är att lika som en alkoholistförälder kan göra sina barn till medberoende, så kan man också annars vara väldigt länslig för sina icka alkoholiserade föräldrarsbeteenden. T.ex. en inte logiskt fungerande medberoende mamma.

Och att man kanske då söker sej till personer eller lätt faller för personer som man blir medberoende till. Jag märker att jag i min "resa att bli mindre medberoende" alldeles tydligt vejar för vissa situationer, väljer att inte berätta allt för personer jag inte vill kommenterar det. Jag väljer också att hålla mina tidtabeller för mej om jag inte vill att andra kommer med åsikter om dem eller börjar ändra om mina program. Och att meddela saker och sånt jag tänkt göra, inte fråga om det är okej, alltså i de fall jag bestämt mej och inte är färdig att förhandla. Ska de andra göra något och deras tidtabeller krockar, står jag inte alltid där och lappar, utan väntar mej de sköter det själva. Låter kanske självklart för någon, men som mamma i en familj är det sånt som jag upplever svårt, och ändå kan min man syssla med sådan utan att ens alltid se det som underligt gentemot andra i familjen.

Nu känner jag inte din situation eller din barndomsfamilj. Tankarna dök upp med tanke på vad jag upplevt i min barndomsfamilj och vad jag diskuterat med vänner.

Förstås tycker jag man diskuterar i en familj, men då skall det vara ömsesidigt. Inte så att en fungerar som någonslags buffertzon medan resten av familjen agerar.

Jag har idag insett att vägen till ett tillfrisknande är lång, men jag är på väg åt rätt håll och d känns som en befrielse. Jag har börjat sova så mycket bättre sen sambon gjorde samtalet till beroendemottagningen. Jag börjar tänka på att mitt liv ordnar sig tillslut, det här året är som jag så många gånger sagt förut ett riktigt fixarår och det får vara det. Jag känner ingen stress över nåt, däremot är mina känslor väldigt vacklande. Jag kan börja gråta för i princip ingenting, bli arg, irriterad men jag orkar inte vet mig om vad folk tycker o tänker. Däremot vet jag att det min mamma säger tar jag åt mig av och det är nåt jag måste börja jobba med aktivt, annars kan d bli mitt förlust i allt detta!

Men inatt ska jag sova gott och strunta i allt d onda som tas itu med dagtid.....

Hur är det med dig InteMera?

...Jag tror att många vänner tycker det är så oerhört obehagligt för att de själva är lite rädda att hamna där... De kanske dricker lite för mkt men försöker förtränga det och normalisera sitt a-intag, "ha kul". Jag vet med säkerhet att det är så för några bland mina.

Känner mig också lite dum som "gnäller" när många av er har det mycket värre. Jag har ju min egen lgh att komma hem till, något många härinne bara drömmer om... Men man kan ju inte riktigt mäta och jämföra känslor heller, är man ledsen så är man :(
Det var just den insikten som drabbade mig idag: livet är för kort att trampa vidare i denna sörjan. Vet ju att det inte blir vad jag en gång kanske hoppades på. Ju längre tiden går, desto djupare i sin sjukdom sjunker han, alltså, en omöjlighet. Kramar till dig också Saga, du är så stark och så värd ett bättre liv!

Håller med dig, detta forumet är så viktigt för mig också! Jag tycker du gjort ett bra val som inte svarat. Jag vill aldrig heller höra hemska ord om mig! Jag har satt mig på biblioteket nu för att få tiden att gå så att jag kan få sova. Tänker att livet pågår ju nu. Hur mkt tid ska jag slösa bort på något som ändå aldrig blir bra?
Jag vet att det kommer att ordna sig för dig! Du måste bara komma till den punkten då det inte finns någon återvändo. Kram

...vad jag hade gjort utan detta forum... Var så nära att jag åkte dit, till honom nu ikväll. Han har frågat hela eftermiddagen, ringt flera gånger o sagt att han saknar mig, att han vill att jag ska komma. En stor del av mig vill såklart det, längtar efter närhet, skratt, gos o mys. Men jag vet ju att det lika gärna kan sluta med drama, kaos, panik. Han ringer nu, när jag skriver, tredje gången på en timme... Känner mig feg som inte svarar, men jag orkar inte. Vet inte vad jag ska säga. Säger jag exakt som det är så blir det skrik och bråk, jag får höra massor med elaka saker och det orkar jag inte. Vill ALDRIG mer höra alla fula, hemska ord. Känns att jag på riktigt fattat beslutet idag, det är SLUT. Så sorgsen och trött, vill krypa in i en trygg o varm famn, höra orden "det ordnar sig".

Som jag trodde har han druckit öl... Han ligger nu inne i sovrummet och lyssnar på punk. Jag nämner inget om ölen, låtsas som ingenting och nu är han ju i alla fall på bra humör. Jag är så orolig över ekonomin också. Han lever som om han vore miljardär. Lunch ute varje dag. Hämtar mat från restauranger trots att jag köpt hem mat och lagar varje dag. Och dessa dyra finöl som han köper varje dag nu under sjukskrivningen.

Känner igen mig i detta att ha hopp. Mycket svårt.

Sen vi bröt. Jag fick mitt dubbeltydiga svar om vi skulle fortsätta relationen,eller om han kunde vara snäll och ta ifrån mig hoppet så att jag kunde gå vidare.
"Inte just nu"
Dvs han lämnar en liten glipa och ser också till att hålla kontakt varje eller varannan dag.
I det står jag nu och känner mig både tacksam och som ett offer.
Ett offer för mina känslor som jag inte har kontroll över och tacksam för den lilla skärvan av hopp som han lämnat åt mig att suga på.

Det är samma mekanismer som sätter igång.
Hoppet,möjligheten och sen när det blir som det var tänkt då minsann...

Samtidigt har jag ju lärt mig mycket och har så mycket mer verktyg än vad jag haft tidigare.
Men likafullt är det väldigt svårt att fokusera på självet och vända ryggen till min fantasivärld där vi fortfarande är ett par och vandrar vår väg mot den framtid som vi båda hjälptes åt att bygga upp.

Att det mest var jag som byggde på slutet ville jag förstås inte se.
Att jag ensam stod där och jobbade för en gemensam framtid var en sanning som inte gick att blunda för.

Han var och är en man som lever i nuet,i stunden och inte planerar mer än för den dag han lever i.
Jag är hans raka motsats och vill både bygga drömmar och verklighet.
Ha mål som vi båda är ense om.

I detta tappade vi bort varann och jag seglade ensam mot solnedgången.
Men... nu så ska Ullabulla försöka hitta nya vägar som bara är hennes och göra de ännu starkare än vad de har varit.
Vissa dagar funkar det riktigt bra.
Livsglädjen och sinnesron är närvarande.

Andra är betydligt tyngre och jag vill bara vrida klockan tillbaka.
Det är synd att det ska vara så svårt att vara människa...

Sök hjälp.
Gå till Alanon,köp eller låna hem litteratur oc börja jobba med dig själv.
Det är en lång och svår resa men det finns inga genvägar om du vill bli frisk.

Och välkommen till Forumet,allt behöver inte ske idag :)

Man vågar inte tillåta sig några känslor, åt något håll... Känner mig så tom, som att jag förlorat förmågan att känna något, särskilt varma känslor. Och varje tanke analyseras tills man blir alldeles yr och ännu mer förvirrad. Till exempel: Vill jag träffa honom, ha kontakt? Varför? För att JAG vill det och saknar honom. Eller för att HAN behöver det, jag borde, för hans skull. När jag känner mig rädd och hotad (av honom) så tvivlar jag ibland på "rättigheten" till den känslan. Kanske jag bara överdriver, som han säger... Men innerst inne vet jag att jag har rätt, men det är inte lätt, när känslorna finns där :(

Det är ju just det, att de tar ALL energi! Jag är också mer eller mindre social, tur att jag har jobbet.
Jag försöker tänka på mig själv, göra saker som jag gillar, tänker på att träffa människor för min egen skull etc men energin räcker inte. Vissa dagar är ju som sagt bra med sambon men det vet jag ju aldrig innan. Ibland tänker jag också att jag blir så överdrivet glad när han inte är sur, arg, berusad att jag överdriver hur bra det är, fast det egentligen är normalt? Jag vågar inte heller ha några förväntningar inför något eftersom besvikelsen blir så mycket större när det inte blir så.....
Skönt att han inte lyckas få dig svartsjuk i alla fall!