Senaste kommentarerna i forumet

Usch, vad jobbigt du har det, lider verkligen med dig... Jag mår också uselt idag, känner mig så uppjagad o stressad fastän jag numer bor själv och vi inte träffats fysiskt på länge. Men han ringer flera ggr/dag, sms:ar osv. Oftast tycker jag det är kul och bra, vill ju ha den kontakten (tror jag), men ändå jobbigt när han hela tiden pratar om andra kvinnor och (som jag tror) försöker göra mig svartsjuk... Just det blir jag inte, men det är jobbigt att förhålla sig till allting hela tiden ändå. Ibland vill jag bara bryta helt och inte svara, men ändå gör jag det inte och frågar mig själv varför... Så trött på att så mkt energi/tankar kretsar kring honom fortfarande, trots att vi inte lever tillsammans :( Känner att jag blir helt asocial och inte har kraft till något annat än jobba, äta, sova, träna.

Nej, jag kan inte bo där. Hon har så mycket annat runt omkring, utbränd, handikappat barn etc. Jag tycker redan nu jag utnyttjar henne för mycket.

I förra veckan när min sambo druckit igen så bröt jag ihop totalt och min styvmamma kom dit, inte för att ställa honom emot väggen utan för att prata och vara med mig. Efter det bestämde vi att min sambo får dricka hur mycket som helst och förstöra sitt liv så länge han låter mig vara ifred och ej är aggressiv emot mig.
Helgen efter det har varit helt underbar. Han är då den man som jag älskar. Visserligen drack han några öl både fredag och lördag men ingen berusning och inget bråk, ingen personlighetsförändring. Det var skönt men samtidigt gör ju detta att jag får hopp. Dessa tvära kast i mitt liv där jag ena sekunden är helt säker på att lämna till att få hopp om ett bra liv tillsammans....Såå jobbigt.

Igår när jag kom hem från jobbet var jag skitnervös över att jag skulle mötas av en berusad sambo. Jag tror att han druckit, jag tyckte mig känna igen beteendet men jag såg inga öl och letade inte efter något heller. Försökte vara som vanligt men hjärtklappning hela kvällen. Jag la mig redan kl 20.

Jag har tagit kontakt med en diakon som jag mailat lite fram och tillbaka med, bokat tid på tisdag. Jag behöver någon att bolla med och min styvmamma är ju redan pressad som det är.
Min sambo är ju fortfarande sjukskriven och smsade precis om att han handlat mat och jag är väldigt nervös för att han också gått via det stora systembolaget med fantastiskt utbud av finöl......

...orsak till att man inte vill prata eller ha hjälp är att man helt enkelt saknar den riktiga motivationen. Missbruket är den bästa och tryggaste relation man har. Den kan man alltid lita på till skillnad från tex. anhöriga som kan ställa krav, hota och lämna...

Oavsett hjälp så krävs det en enorm vilja och motivation från missbrukaren, det går inte lätt att sluta även om hjälp erbjuds och när de väl slutat så måste en återfallsprevention sättas in, det är inte bara att sluta utan nykterheten ska hållas och detta har ofta visat sig svårare än att sluta.

Hjärnan byggs om hos missbrukaren och hur vi anhöriga än försöker så är det svårt/omöjligt att förstå den kamp missbrukaren måste utkämpa. samtidigt så utkämpar vi anhörig vår egen kamp och lever i en misär/kaos/stress som få förstår.

Mycket styrka!!

Triangul, jag har gått igenom exakt samma sak. Har varit tillsammans med min sambo i sex år, och det började med att han drack varje dag. Han hade innan haft ett marijuanaberoende, slutat med det helt på egen hand, men börjat med alkohol istället. Så småningom påpekade jag att det inte var okej och han började dricka mer sällan, kanske 3-4 dagar i veckan. Problemet var liksom inte att han blev full eller dryg eller dum, hans kropp la ner, precis som du beskrev det. Han somnade i soffan, nästan jämt. Efter många om och men, mycket gråt, diskussioner och ilska genom åren slutade han plötsligt självmant hösten 2015. Han fick ingen hjälp utifrån, och det höll heller inte i sig. Efter några månader började han dricka "som vanligt" igen. Helgerna hade jag väl egentligen inget större problem med, men det värsta var när han drack i veckorna, gick och la sig full som ett as och störde mig och min nattsömn. Till slut fick jag nog. Efter en natt på soffan ställde jag ett ultimatum. Det var kanske inte toppen, jag vet inte om jag hade kunnat stå för det, men han fick sig ett uppvaknande och började gå på AA. Nu har han gått där i fem månader och varit nykter sedan dess. Jag vet inte om han hade klarat det själv. Marijuanan gick ju bra, men då kunde han ju ta till alkoholen. Det krävs nog en enorm viljekraft för att göra det helt ensam. Jag hoppas att din sambo tar mod till sig och söker hjälp!

Min sambo va likadan och har varit under alla 10 år som vi varit tillsammans. Läkaren går man bara till om man ligger för döden, inte annars.
Här har det lovats guld och gröna skogar många gånger när han sagt att han ska lägga av o dricka men då själv för att gå till en doktor...aldrig i hela jävla livet, kvacksalvare! Så har det låtit....tills nu, när han faktiskt erkänt att anledningen till att han inte velat gå och prata med nån eller söka hjälp hos vården va för att han inte ville sluta med alkohol på riktigt. Anledningen till att han bara sa det utan resultat va för att jag skulle va tyst för en stund och tro att han klarade av det på egen hand, för då va allt lugn o ro igen som han ville och då kunde han fortsätta dricka.
Nu har han bestämt sig för att sluta helt och därmed också tagit hjälp, han har bokat tid hos beroendemottagningen för första gången och jag ska följa med.

Så kanske låter hårt, men om han verkligen vill sluta med alkohol så borde han ta hjälp typ beroendemottagningen eller liknande. Annars skulle jag nog tyvärr ta det med en liten nypa salt, våra alkoholister är världsbäst på att slingra sig ur situationer med hjälp av de ord som vi vill höra.

Min sambo har även han hållit på o röka gräs. Första tiden fick jag höra att om han bara fick sig en joint så drack han inte så mycket. Min naivitet tog över och lyssnade på honom. Han både drack och rökte på som bara den då ett tag. Sen slutade han med att röka på och sa att röker han inte så mycket så dricker han heller inte så mycket. Han slutade röka, men drack lika mkt för det.....han försökte nog intala både sig själv och mig om det, tyvärr!

Tack för svar AliceAlice!

Det har du helt rätt i, han slutade med gräs och började med alkohol....så antar att han bara skulle börja döva sig på annat sätt. Som "tur" är vill ingen av oss ha barn så där kan vi i alla fall vara lugna. Frågade honom försiktigt igår om han funderat mer över det senaste samtalet (han var sjuk och trött igår så visste att det var dåligt att snacka men försökte lite ändå). Och då sa han att han funderar på att sluta med alkohol. Hoppas få mer ur honom idag.

Har du eller någon annan erfarenhet av personer som varit rädda för att gå och prata med någon? Det är som att han inte litar på vården, han vill knappt gå till en vanlig läkare om han t ex har ont någonstans.

Tacksam för svar!

Nä, absolut inte....jag känner ett ovanligt lugn denna gång, kanske för att han verkar mena allvar och inga tomma ord utan mer action. Sen har jag ju realiserat att det såklart kan bli bakslag men denna gång är det helt upp till honom att dricka eller inte dricka. För nu är allt så glasklart för mig....drick och jag är inte ett dugg rädd för att lämna längre, vilket han vet om nu till 100%. Det är nog det som gör kanske att jag tänker mer klart gällande vårt förhållande och relationen till alkohol.
När det kommer till min mamma så rör hon till det, har alltid gjort oavsett en alkoholist till sambo eller ej. Hon ska ha koll och har alltid rätt oavsett situation. Sån hon är och ja, vi har lärt oss att leva med det säger man nåt så blir hon offer...fast det är sjukligt jobbigt och speciellt nu när det händer så mycket annat i mitt liv som börjar att klarna i mitt sinne. Där sitter hon sen och ska "klanka" ner på allt i mitt liv...det är en otrolig motgång i sig, men ett senare kapitel att ta itu med. Inget jag orkar göra nåt åt nu....så just i detta nu så umgås inte min sambo o föräldrar utan bara jag och sonen, lugnast för alla (inklusive mig)

Skönt o höra att dina barn verkar ha en sund inställning till alkohol, hoppas det håller i sig hos dom.

Ja, visst är det egentligen ett märkligt beteende med alkohol på flyg och även tåg. Så fort man ska nånstans så, så är det helt plötsligt helt okej att dricka starksprit kl 06 på morgonen för o kicka igång semestern. Har jobbat inom charterbranschen och så många människor vi fick ta hand om som knappt kunde gå ur flygplanet själva för att de va så fulla. Det var en tragisk syn kan man lugnt säga.

Jag är helt ny här och vet inte riktigt hur det fungerar men jag känner att jag behöver lite stöd och lyssna på människor som är/varit i liknande situation som jag varit/är i. Är uppvuxen med en pappa som är alkoholist och en mamma som är medberoende.
Har omedvetet alltid valt män som har någon form av missbruksproblem.
Jag är 44 år och har nyligen separerat från min sambo som jag varit tillsammans med i 14 år och som jag har två barn med.
Han har under hela vårt förhållande haft alkoholproblem, allt ifrån att druckit sig alldeles för full för ofta till att få groteska utbrott under alkoholpåverkan till att vara lite små lullig på några öl eller glas vin, varit helt nykter i perioder, ätit antabus under en period. Dock alltid skött sitt jobb och ibland har det fungerat bra och han har lyckats dricka måttligt. Men detta med alkohol har varit ett återkommande problem i vårt förhållande kan man säga. Jag har alltid trott på honom när han sagt att han ska skärpa sig och ta tag i sina alkoholproblem. Men för två år sedan efter återkommande fyllor och bråk försvann min tro helt och även lite av kärleken också. Det var som hela jag, min kropp sa, nej detta går inte längre, du kan inte vara kvar hos honom, du kan inte göra samma sak mot dina barn som din mamma gjort mot dig. Jag har alltid känt mig sviken av min mamma som valde min pappa istället för mig och mina syskon. Jag hade blivit helt medberoende till min sambo, hyperkänslig för hela honom, hur han lät i telefonen, hur han öppnade dörren när han kom hem, hade han druckit eller var han bara glad på riktigt utan alkohol. Många sömnlösa nätter när han inte kommit hem från krogen och när han kom hem låtassov jag alltid för att slippa se honom full eller slippa konfrontera honom med att han var det. Somnade inte förän framåt morgonen då min kropp alltid var på helspänn. Många uppslitande bråk mitt i natten med småbarn sovandes bredvid. Vår separation var väldigt dramatisk och jag fick verkligen stålsätta mig för att inte falla dit igen, dvs att jag skulle börja tro på någon förändring från hans sida och fortsätta vara tillsammans med honom. Jag älskar honom fortfarande då han är en helt fantastik person och en fantastik pappa i vissa stunder. Och att bestämma mig för att jag ville separera från honom var det svåraste beslut jag tagit då det självklart är otroligt smärtsamt för barnen. Nu bor dom varannan vecka hos mig och varann vecka hos honom. Jag känner mig väldigt vilsen men också väldigt lycklig stundtals. Det är som jag fått tillbaka mig själv. Men jag inser också att det är en lång väg till något form av tillfrisknade från att varit medberoende. Jag är ju det fortfarande till honom då jag är väldigt orolig när barnen är hos honom att han ska dricka. Han säger att han inte gör det och jag måste tvinga mig själv att inte ringa honom för att kolla om han är onykter. Jag har sagt till min son att han genast måste ringa mig om han misstänker att pappa är full. Detta kanske är helt fel av mig att säga till min son, då jag har märkt att min son också börjat inta en medberoende roll inför sin pappa. Jag har varit helt öppen inför mina barn med att min pappa, deras morfar är alkoholist då detta att smussla och ljuga är något hela min barndom bestod av. Jag försöker nu vara lika öppen med deras pappa, och jag har sagt till dom att han har alkoholproblem, dvs inte är alkoholist utan att han dricker för mycket och för ofta. Nu är barnen hos mig denna vecka men precis innan jag skulle somna ringde deras pappa till mig. Jag märkte på en gång att han hade druckit och konfronterade honom, ja han hade druckit två gals vin när han varit på krogen med en kompis. Sedan sa jag att jag tror att han druckit mer och då sa han att han även hade druckit ett glas vin när han kommit hem. Jag pratade med honom i söndags då han sa att nu är det slutfestat då han på fredagen hade ordnat barnvakt för att gå ut och festa och var bakis på lördagen. (barnen sov hos sin farfar ) Det är som han inte klarar att ha barnen i en hel vecka utan att dricka. Och så började han dricka redan på måndagen. Han tycker att tre glas vin inte är någonting, så har det alltid varit, ja jag tog två öl, det gör väl ingeting. Två öl är oftast aldrig två öl då han alltid ljugit om hur mycket han dricker. Så när vi pratat klart och jag skulle försöka sova inatt var det omöjligt, exakt alla känslor som jag haft när jag levt med honom kom tillbaks, min kropp blev på helspänn och jag låg halva natten och tänkte ut olika strategier för hur jag skulle ta upp det här med hans alkoholproblem med honom. Somnade till slut men vaknade vid femtiden och då var jag lika på helspänn som innan jag somnade. Det var då jag hamnade på detta forum. Kan man bli kvitt sitt medberoende någonsin?

Tack för era svar. Lite tungt att läsa men visst jag vill ju inte fortsätta leva så här. Min man förnekar att han dricker fortfarande. Har bara tagit ett par öl.. Har fortfarande sitt gömställe i skräptunnan. 2 flaskar 35.5 cl som han fyller upp. Han höll nog igen ett tag men nu tycks han dricka varje dag.Direkt när han kommer hem vid 16 går han o tar några klunkar. Går sen ut o in mellan sitt tv tittande. ( då är det bara en skvätt kvar i flaskan)Går upp i sovrummet vid halv 19.30-20.00 ligger där o tittar på tv kanske en timme till innan han somnar.... Det konstiga är att jag inte alltid märker att han druckit. Bara om vi startar en diskussion om något.Sen kör han bil 6.45 dagen efter. Har alkoholen verkligen gått ur till dess? ( han tar dessutom nån starköl) Helgerna kan han dricka ännu mer.Han vill inte söka hjälp o vill inte gå till doktorn. Kuratorn har gett mig rådet att ligga lågt ett tag o inte tjata på honom. Få honom att börja undra vad jag sysslar med... Känns lite konstigt. Jag tror bara han tycker det är skönt... Troligen därför han nu börjar dricka mer. Han kan själv nämna nånting typ -tills jag supit ihjäl mig...Jag tror att jag nu måste tala om för honom att jag VET hur mycket han dricker o att jag inte vill fortsätta leva med honom om han fortsätter så. Ge honom den tiden jag tänkt till början av hösten.... Läste ett inlägg som Jill skrivit" Hur gör man när man inte har bevis för hans drickande". När jag läste det insåg jag att det är precis så det är han kommer troligen aldrig sluta. Jag kan inte acceptera att ha det så här längre.. Kramar till er!

När jag läste ditt inlägg Jill så gick det upp för mig att det är ju precis så det är....Kände igen mig så väl. Min man vill inte sluta dricka, vill inte följa med till kuratorn, inte gå till doktorn. Vi lever ihop men ändå inte. Du har ändå lyckats ta dig ur nu? Men ni har fortfarande kontakt. För mig känns det som,om jag lyckas lämna honom vill jag inte längre ha något med honom att göra. Han har förstört vårt liv...

Förstår om du känner du måste ta lite avstånd till din mamma. Jag tror vi medberoende kan ha lite för lätt ibland att låta de näras och käras åsikter komma inpå oss. Just nu behöver du nog mest "övningköra" dina egna åsikter, vägar och tankar. Bäst att hålla avstånd till de som skymmer utsikten du just börjat uppfatta.

Fint att läsa din man har gjort framsteg. Och fast jag tycker du inte kan börja tassa runt honom och hålla andan, så var den nog inte så bra tidpunkt för honom att få en orolig svärmor i nacken. Men kom nu ändå själv ihåg, att fast du stöder honom, så skall han själv bära ansvarför sitt drickande. Du kan ju inte gå omkring och vara rädd att du orsakar motgångar som får honom att börja igen.

Vuxen=Alkohol verkar stämma för många, åtminstone i flera sammanhang. Jag har ju inte själv druckit på några år, fick bara nog av alla alkoholdiskussioner och om vad som är hälsosamt och hur folk bortförklarar sitt drickande eller försvarar att de inte dricker eller bara tar lite.
Har redan då jag ännu drack varit väldigt noga om att dricka då jag vill. Dvs. kunde tacka nej om det inte kändes rätt, fira eller festa utan.

Mina barn har jag försökt lära man inte nödvändigtvis behöver dricka alls trots man fyller 18. Tills vidare gillar jag deras attityd och egna kommentarer kring alkohol. Få se hur det blir då de blir äldre.

Själv skulle jag hoppas på mindre alkohol på fester, konserter, teater och andra evenemang. Ja till exempel flyg är ju ett ganska intressant ställe att servera alkohol på... Kan det på riktigt vara så nödvändigt? Fast det stör nu inte mej egentligen, men berättar ju nog något om hur viktigt det anses...

Tack för kommentaren har nog läst den flera gånger. Just nu en jobbig dag. Helt bara psykiskt , för mej själv alltså, medberoendet eller vadå? Vet inte men tankarna snurrar i snäva banor.

Hade en annorlunda dag på jobbet, och arbetskompisarna är så söta att flera frågade hur det kändes, om det blev för tungt. Jag blev ju glad de frågade, men kunde tillslut inte låta bli att påpeka det faktiskt var skönt på jobb, att det som känns jobbigt är hemmafronten och morgonen.

Jag tycker här ännu också är en sån total brist på eget initiativ till tidtabeller, planerande och "vi tillsammans". Nu i kväll också. Han är visserligen nykter och på plats, men helt väck. Helgen gick i och för sej helt ok, men inga diskussioner om kommande veckan. Han kollar nog barnens tidtabeller nuförtiden, men bara såna datum som "kommer utifrån" går han igenom, skola, hobby etc. Jag vet inte om det är något på hans jobb eller vad? Men jag bara orkar inte.

Med tanke på att det inte hänt något speciellt så känner jag mej helt tokig. Jag orkar i te fråga honom något inte tala med honom. Detbkänns som om alla bara kör sitt eget race här. Jag har slutat säga om mina egna tidtabeller här eftersom alla ändå bara planerar eget.

Vissa dagar känner jag mej okej, men just nu helt botten. Och han gör inte saken bättremed sitt frånvarande beteende.

Känner ännu också han ofta planerar bara jobb och eget i förväg. Och när det gälleross är det inte så viktigt. Det duger liksom att bara säga "nå vi ser vad vi hinner med". Senast då vi var på tumis en stund blev han hungrig just på vägen hem. Men då visste jag vi intekommer hem inom utsatt tid om vi stannar och äter, och jag var dessutom inte hungrig, inte heller intresserad av matställena vi gick förbi. Jag tyckte helt enkelt inte han var påväg dit på tumis, han blev bara hungrig och tyckte jag kan hänga med. Jag harbörjat säga ifrån, sa jag faktiskt inte ville, och att vem som hellst kunnat räknat ut man kan bli hungrig om man inte ätit, och att han kunnat planerat det och berättat han gärna äter med mej, men att nu vill jag inte sabba mina tidtabeller därför.

Det kan vara charmigt med extempore tumistid, förstå mej inte fel. Men jag tycker jag bara får rester. Skulle jag sagt jag var hungrig skulle han bara sagt vi inte börjar med något sånt nu, att det tar för lång tid.

Och nog skulle han en runda ut. Jag vet inte poängen. Brukar inte göra sånt. Hade visserligen giltig orsak, men så udda tidpunkt. Antar han har nån annan orsak också, ringer nåt samtal med samma. Inte tror jag han dricker. Men jag bara inte orkar med den här psykiska från varon. Nu kom han in, hade inte fått sitt ärende skött och jag bara känner hur det blir trögt i mitt huvud....

Sambomamma
Du behöver inga bevis spelar ingen roll om han går på sprit eller tabletter det är lika illa i alla fall.
Du och barnen ska inte behöva ha det som Du har det det är inte aseptabelt att ha det så här.
Ring till din vårdcentral och säg att Du vill tala med dem som har hand om beroende.
Säg att Du vill gå en kurs på beroendecentrum eller vad det nu heter i din stad det kan vara lite olika vad beroende mottagningarna heter.
På den kursen som är på kvällstid ca 45 min 10 gånger får Du all styrka och stöd Du behöver för att skapa en förändring i ditt liv.Och hur Du gör för att inte bli medberoende.
Massa styrka kramar till Dig från mig

Det stämmer, d va idag. Han nekar fortfarande till att han kört bilen och tydligen finns inga klara bevis utan då endast vittnen. Det kommer bli rättegång o han har fått en advokat från polisen som han kommer bli kontaktad. Han hade berättat för dom att han tagit kontakt med beroendemottagningen och kommer att börja behandling nästa vecka så d skrev dom in också, så nu är d bara o vänta...igen!

Har egentligen aldrig haft så mkt vänner, men några av mina "bästa" vänner har dragit genom att säga att de vill vara där trots min sambo o sen bara slutat höra av sig. Men har 3 vänner som är mig nära o varit d hela tiden.....de bryr sig inte så säger dom. De stöttar om jag vill ha stöttning och de finns där till 100%. Jag känner samtidigt att då gör d inget att de andra inte vill ha mig i sina liv. En kompis sa jag d till att jag förstår att hon inte vill umgås med min sambo men då måste hon säga till för då umgås vi när han inte är med. Detta var samma år som vi båda fick barn, men när hon fick reda på att jag också va gravid så bröt hon kontakten med mig. Förståeligt på ett sätt för hon hade följt min kamp så länge o nu skulle jag ha barn med honom också. Men ja jag antar att d ändå inte va en riktig vän när d väl kom till kritan tyvärr.
Har du några vänner som varit där hela hela tiden?
Nä, dop o bröllop o sånt har vi väl blivit bjudna till en gång o sen är den relationen förstörd...ungefär så. Sist va i somras o han blev så kalasfull att han skulle försöka stoppa trafiken mitt i stan för han tyckte inte man skulle köra så fort mitt i city....hmmm jag har inte hört så mkt mer från dom sen dess.
Sen kan jag tycka att såhär i vuxen ålder handlar så otroligt mkt om alkohol när man ska umgås med nån. D ska drickas vin till middagen man bjuder eller blir bjuden på. Annars ska man ut o ta en öl/vin för o bara snacka bort en kväll....jag trivs bäst med en kopp kaffe i handen o småprata....
Men jag känner samtidigt stt om han nu faktiskt håller d här så kanske man kan bygga upp nya relationer med folk som finns kvar o vill....

Så länge situationen är sådan, att du känner dej nere och inte sedd, och han inte ser någon orsak att ändra på situationen, så är det nog bara du som kan ändra på den.
Kanske just med att gå med i en grupp för medberoende. Att läsa här är också bra. Att börja ta plats och göra sådant du gillar. Att du kanske vid något skede måste dra gränser om vad du vill vara med om, kanske överväga att flytta isär.

Sanningen är ju att det bara är han som kan ändra på hans alkoholbruk. Du kan dra gränseroch göra ditt liv till det du vill ha, har du tur så imm han följa med på den resan, nykter. Men lätt blir det inte, varken för honom eller dej.

Mycket krafter åt dej, och skriv gärna hit! Och läs och gör små steg, dina steg, för din skull.

Det finns lika många skäl att dricka för alkoholisten som det finns sandkorn i öknen.
Ett populärt skäl är: att människor dricker är att dom haft dålig barndom och därför är deprimerade skitsnack är vad det är rakt igenom.Det håller inte för det går inte att backa livet barndomen går inte att ändra på den här passerad.
Alkoholister dricker och varför är ovesäntligt.alkoholisten förstör för sig själv för sin partner sina barn sina släktingar grannar och arbetskamrater.
Dom förstör relationer ekonomi Dom förstör allt.
Du som lever med en alkoholist ta kontakt med sjukvårdens beroendecentrum där anmäler Du dig till en medberoende kurs.
På den kursen kommer Du få ett uppvaknande om hur det är att vara medberoende i alkoholistens sjukdom.Du kommer få styrkan att kräva att Din partner söker hjälp.
Det räcker nu Du har lidit klart.Du är en värdefull person som förtjänar att ha det gott resten av Ditt liv.
När Du gått kursen har Du alla redskap Du behöver för att sluta att bara överleva från dag till dag.
Ta tag i Ditt liv rädda Dig för ingen annan kommer göra det åt Dig.

Blev nyfiken på hur andras vänner taklat dethär med att en vän har en alkoholist därhemma?

Måste säga att mina sk parvänner som exet och jag förut umgicks med samtliga försvunnit i stor utsträckning redan innan vi skiljdes. Han blev alltid odrägligt packad om det så var bröllop, födelsedagar, middag, nyår, grillkväll eller var som helst det fanns öl eller sprit. Tillräckligt många pinsamma invidenter och folk slutade höra av sig. Kvinnor som jag upplevt som goda vänner slutade helt svara i telefon. När jag gifte om mig försvann även resten av dem. Med nya mannen och alla bekymmer har vi aldrig riktigt byggt någon gemensam vänkrets och han dricker hellre ensam i garaget än bjuder hem folk och bjuder på mat och vin så det gör vi inte mer. Alla familjefester har han varit full, inkl dop. Har några gamla goda vänner kvar som går att prata om allt med men de är själva också såna som gått igenom svåra saker. Normala mänskor utan alkoholproblem i familjen eller andra större bekymmer orkar nog inte riktigt umgås med en, inte för att jag någonsin besvärat nån med mina problem om dom inte frågat. Och jag känner väl kanske inte heller ett sug efter att höra hur någon annans familjs största problem är om dom ska välja Maldiverna eller segelbåt i Karibien för sin nästa semester.

Hur har era vänner gjort, stöttat eller fryst ut?

Likaså, undrar också. Hoppas allt är bra med dej!

Låter vettigt för dig att backa lite i kontakten med din mamma, finns tillräckligt att ta itu med ändå.

Det låter så fint att han äntligen också verlar förstå och se hur du mår i allt dethär, hoppas han lever upp till sitt ord också! Visst var det idag han skulle på förhör, hur har det gått?

Vännerna man har kvar efter det liv man levt är nog inte många men det finns några kvar jag kan prata med och det måste räcka just nu. Med exmannens hotfulla beteende blev många rädda att bli indragna och valde att lämna mig utanför sitt umgänge istället för att stötta en. Jag har i alla fall lärt mig vem som är riktiga vänner på vägen, inte alltid dom man tror faktiskt som står vid en oavsett omständigheter. Skulle behöva en opartisk samtalspart men vågar inte öppna locket till någon okänd just nu, då det kan göra mer skada än nytta. Tänker att jag får spara det tills lite senare, när läget kanske är lite lugnare och man kan använda terapin till att summera och avsluta hellre än att processa elände från botten upp.

För upp ska vi, både du Nykteristen och jag, det är det ända säkra! Även ett jäkligt stort slukhål har en kant som går att ta sig uppför och kravla ifrån hålet mm för mm om så behövs!

Hur gör man när man inte har bevis för drickandet?
Ja det är sorgligt att läsa men det är ingen mening med att söka några bevis,du vet ju det räcker. Din man smygdricker och ljuger. Jag har gått igenom samma sak i 20 års tid - Han kommer inte förändra sig. Det kommer antaligen bättre och sämre perioder men alkoholberoendet och suget efter alkohol kommer alltid gå före allt annat. Det verkar som din man lider av depression. Min man fick cipramil, han blev bättre av en tid men sen blev det sämre igen.

Det som hände mig i samma situation var att jag blev ett galet kontrollfreak som ständigt konfronterade en livskamrat som inte ville förändra sig eller ens erkänna sina problem. Nu har han kommit så långt i sitt beroende där där han öppet säger att han inte kommer sluta dricka. Då insåg jag att jag och hans barn inte har huvudrollen längre i hans liv längre utan det har bara alkholen. Så då låg valet hos mig, att stanna och acceptera hans drickande, leva kvar i eländet - där man går sönder som människa inombords och där barnen far illa.
Jag stannade – med tiden nöjde jag mig successivt med mindre av allt, mindre kärlek, inget sexliv, inget socialt umgänge och tappade med tiden kontakten med barnen. Vi slutade göra saker tillsammans och gjorde vi något så blev vi osams, vi insåg nog båda att det var ett destruktivt förhållande men man blir helt knäpp – jag intalade mig till och med att när han sov i soffan var jag i alla fall trygg han fanns ju där och jag slapp vara ensam, men det är faktiskt tvärtom. Det är en falsk trygghet och ett dåligt försvar för att man inte orkar eller vågar ta itu med sitt eget liv.

Jag hade gjord allt tvingade in min man till avgiftning, läkare,psykolog, kyrkans samtalsstöd - men inget har hjälpt. Så länge man inte erkänner sitt beroende för sig själv - utan skyller på omgivningen, jobbet eller familjeproblem så kommer han garanterat fortsätta dricka i smyg sen kommer det perioder där han kommer dricka öppet och göra hela familjen förtvivlad och arg med beteende. Då kommer den tiden som man sviker barnen – det har jag ångrat djupt att man visar att man accepterar att leva under sådana omständigheter.

Med åren har alkoholberoendet skadat min man så han kan inte tänka på konsekvenser av sitt handlade – han är egoistisk, självcentrerad och skjuter bort barnen för han känner skam och skuldkänslor. Vad gör man? Jag har aldrig varit i liknande situation och jag fattar inte hur det kunde bli så här? - Det är inte ditt fel den som drabbats av alkoholberoende är svårt sjuk men så länge de inte tar emot hjälp kan du inget göra. Det du borde göra är en plan vad du vill med ditt eget liv och sätta igång att börja bygga ett eget hem för din skull och barnens – han kommer inte förändra sig så länge han inte vill själv – tyvärr måste han nog ner i botten för att ska inse att han behöver hjälp.

Min man måste ställas in för faktum att ta itu med sitt eget liv, det var hans val. NU när jag håller på att inreda min lägenhet så undrar varför gick jag inte tidigare- för hans alkoholismen gjorde mig sjuk både fysiskt och psykiskt. Nu mår jag bättre än någonsin, det känns som ett nytt liv och jag har mer ork att vara glad med barnen, de kände av min ångest tidigare.

Min man skruvade häromdagen upp en lampa i min lägenhet – då sa han att ngt om att sova på soffan – då sa jag NEJ du kommer aldrig få sova här – detta är bara mitt hem. Det gjorde ont i hjärteroten - men kändes så ”jäkla” befriande. Jag hoppas du kommer få kraften att våga och orka tänka på dig själv istället för leta bevis för din mans beroende för det är helt meningslöst ! Styrkekramar .

ja, jag håller med dig....undrar när hålet ska börja krympa. Men jag säger som jag sagt från nyår, det är hår det händer....det därpå detta nyår 2017 som vi vet hur vår framtid ser ut, det kommer ta det här året innan det rätar ut sig. Sa jag även till sambon igår efter att jag gråtit av mig riktigt ordentligt och hör o häpna, han håller om mig och säger att nä du förtjänar inte det här. Du förtjänar mer än det som händer nu, jag ska se till att behandla dig så mycket mer annorlunda från vad jag har gjort innan....we´ll see

Jag har funderat och tror att jag behöver backa från min mamma med allt för ett tag, hon får självklart träffa sonen så mycket som hon vill men jag behöver en andningspaus även därifrån. Vi behöver komma iordning själva hemma utan nån som står o blåser i nacken för att inventera våra liv just nu, det är för mycket tankar, känslor och agerande på gång som det är.

Men vad läskigt med din ex-man. Jag förstår att du inte vågar gå och prata med nån om det. Har du nån annan du kan prata med, nån vän?? För hur som så kan det va skönt o få prata av sig ibland, det stärker en lite mer på vägen också.

Det är förståss väldigt allvarligt att din mamma hotar med att ta din son, känns som hon nog överreagerar och inte litar på att du gör vad du måste. Du kan alltid hålla plan B öppen, lägenheten som blir ledig efter sommaren är säkert ett lagom tidsperspektiv att fundera om den behövs eller inte.

Jag har ingen samtalskontakt för närvarande och har kommit fram till att jag inte vill ha någon heller då jag är rädd att om jag öppet berättar om allt så kan soc bli underrättade och med det risk att sonens pappa då blir indragen. Det skulle bara förvärra allt, då skulle jag utöver allt nu dessutom utsätta mig för fara med hot och trakasserier från honom i tillägg och det är mer än jag orkar. Han har haft besöksförbud i omgångar och är dömd för olaga hot för mordhot mot mig och dottern vid upprepade tillfällen för några år sen så att reta upp honom igen hjälper ingen av oss. Han är hotfull nog annars också så fort jag måste ha nån kontakt alls, så bättre jag försöker lösa det elände jag har på egen hand utan risk att det blir sjufallt värre.

Ja jösses vilket liv man lever...Det svarta hålet är större än kosmos just nu...

...att ge råd. precis som du skriver så är det inte lätt att sluta själv. Slutar man med ett missbruk, utan att få hjälp och insikt så är det lätt att man byter alkoholen mot ett annat missbruk och då blir det konsekvenser av det.

Om du ska ställa ultimatum eller ej, det kan bara du bestämma men OM du gör det, se till att du kan stå upp för det, som i ditt exempel, kan du lämna honom om han inte söker hjälp? är du beredd på att göra det? I annat fall är det inte lönt utan har då i stället omvänd verkan.

En sak är säker, det blir inte bättre av sig själv, om ni funderar på barn osv så vänta. Att ha familj med en missbrukare är som att leva i en mardröm som aldrig tar slut.

Vanligt att missbrukare är rädda för att gå och prata, kanske är de rädda för att mista sin bästa vän- alkoholen, eller så vet de att de har tex. ångest och är rädda för att det ska bli värre.

Har man olika mål med sitt liv kan kanske familjerådgivning vara en start till att få hjälp att starta upp en diskussion, även om missbruket.

Lycka till!

Undrar samma, hur är det med dig? <3 hoppas du mår bra!