Senaste kommentarerna i forumet

Jo, d är väl så...saken i detta är väl inte att d känns som att hon sätter press. Hon gör det också....inte bara i detta nu utan alltid gjort. Jag förstår hennes oro absolut, men om hon hade lyssnat så har jag nu försökt förklara för henne vad som händer och varför jag gör som jag gör. Tex att gå o prata o skriva här, sökt lägenhet när hoppet kändes hopplöst och att jag fortfarande står med vidöppen dörr med att ta sonen o gå men att sambon och jag är villig att stanna en liten stund till för att se om det funkar nu när han valt att ta hjälp utifrån för o få bort sitt beroende men också för att kunna hantera alla dessa känslor han har inom sig. Han är villig att lyssna på mig, att läsa mitt brev som jag nu berättat att jag skrivit.....
Han skrev ett sms till min mamma om att han ber om ursäkt för sin reaktion. Men ursäktar d min mamma att hon indirekt säger till mig att hon ska ta min/vår son bort från mitt/vårt hem? Att en dag kanske inte sonen är här för att nån har tagit honom bort härifrån? Vad säger d om henne gentemot mig?
Jag accepterar till fullo att hon aldrig kommer hit mer, d är kanske lättast i och med allt som är nu.....

Allt har börjat komma upp här också, känns som att man är i ett stort svart hål just nu där man ingen vet hur man ska ta sig upp för d är alltid nån som står på kanten och puttar tillbaka. Men som du säger, på andra sidan är det ljust....man måste bara få tid på sig att ta sig ur det! Hur gör du nu? Går du o pratar med nån fortfarande?

Vart tog du vägen? Jag känner oro för dig!
Hoppas allt är väl med dig! Kram, kram / mt

Så svårt att inte ta åt sig av vad andra säger, speciellt när det är din mamma! Förstår hur hon tänker men du vet själv bäst om du tror det kan bli bra igen. Föräldrar vill nog bara skydda sina barn från bekymmer och svårigheter,tror din mamma bara vill dig väl men du sätter press på dig själv pga det också. Inte lätt men du är ändå fri att göra dina egna val och du kan ju alltid be att hon stöttar dig i det även om hon inte håller med om de val du gör. Om ni så ska träffas utan honom hemma, kanske du också måste acceptera.

Jag gick i säng tidigt men kan som vanligt inte sova. Alla hemska förträngda minnen rullar upp igen. Allt elakt han sagt och våldsamt han gjort på fyllan, den hatfulla tomma svarta blicken i de stunderna.

Känns på ett sätt som att jag är på avgiftning, den andras missbruks konsekvenser som blivit som ett gift hos mig som medberoende och ett gift som hållit på att äta upp mig inifrån. Sen inträdet på denna forumsida har avgiftningen börjat och saker börjar visa sig för vad de är. Det gör ont och är asjobbigt men nödvändigt att ta sig igenom tror jag för att jag ska bli kvitt min del av beroendet. Är helt knäckt men känner mig i djupet konstigt stark ändå. Inser hur allvarliga saker jag gått igenom i många år och ändå klarat av att sköta ett jobb, mina barn och mitt hem. Med tårar i ögonen och blodsmak i munnen ibland ja, men jag gör det ändå. Varje dag. Tills jag förhoppningsvis en dag ska kunna göra allt det med mindre bagage och ett lättare sinne!

Hur är det med dig nu?

Själv känner jag mig som sju svåra år. Va ute o gick för o få sonen o sova en stund på eftermiddagen. Mannen ringde för o se vart jag tagit vägen efter 2 timmar. Jag grät hela promenaden, ville inte gå hem men ändå ville jag det för jag behövde verkligen gråta ut totalt. Vilket jag gjorde framför honom, orkar inte mer, vill inte känna såhär mer.....men jag vill ju va med honom men vill inte behöva känna såna skuldkänslor för att jag stannar o ser hur det går utan alkohol. Han vill ta tag i sitt liv, vara den sambo o pappa som vi förtjänar säger han....jag vet inte om jag kan lita på d, men jag vill försöka. Så varför har jag såna skuldkänslor inför det, för att min mamma tycker att jag ska det? För att hon säger att han inte kommer ändras, för att hon inte vill komma hit mer när han är här. Varför tar jag åt mig så jkla mkt för vad dom säger o tycker?
Ska sova strax, skulle kunna sova i 100 år känns d som.....så trött är kroppen!

Om det är nån tröst är min dag inte mycket bättre. Blev väckt tidigt av dottern som ville ha sällskap, masade mig upp trots att jag hellre sovit länge till. Förmiddagen segade på, orkade knappt duscha. Vid lunchtid kom sonen hem som sovit över hos en kompis. Skulle laga läxor med honom och hans humör brister fullständigt, värsta utbrottet på långa tider. Han har autistiska drag så utbrotten är inte att leka med. Efter några timmar lugnar han ner sig men jag är då så utmattad så jag låser in mig på toaletten och gråter. Så får mannen, visserligen nykter, ännu för sig att vara elak och jag bryter bara ihop igen. Satte mig i sovrummet och tårarna bara rinner, sov en stund och när jag vaknar känns det som att kroppen är full med betong. Hjärtat galopperar och gråten sitter nära till ännu.

Jag brukar klara sonens sammanbrott för jag vet det bara blir värre om jag hetsar upp mig, idag gjorde jag alla fel och hans humör sprack ju då totalt. Har pratat med honom nu efteråt och vi kan krama varandra och båda vet vi är okej men i stunden är det alltid hemskt.

Jag märker det kommer upp så mycket hemska minnen numera, som om hjärnan har storstädning och all skit ska sopas fram och sättas i ljuset. Och det håller på och knäcker mig. Man skäms, är arg, är skyldtyngd, ångrar och vrider och vänder på allt. Som du Nykteristen undrar jag varför jag måste bli tillsammans med min man, om jag valt om innan det blev allvar vad mycket sorg och smärta jag undvikit. Duktiga jag som skiljde mig från en otrogen alkoholist bara för att gifta mig med en elak och våldsam alkoholist istället. Och mitt i detta ska barnen växa upp.

Men nåja - bring it on nu då när man väl börjat. Fram med allt förträngt elände, låt en pinas och våndas igenom alltihop än en gån men förhoppningsvis för att sen kunna slänga ut skiten för gott. Ack vad skulle man inte ge för en snabbspolning framåt ett halvår i livet, till en förhoppningsvis ljusare och trevligare plats..

Det blir kanske så. Bollen ligger hos honom nu. Min tolerans är noll.

Jvla skitdag! Dagen började riktigt bra, vaknade glada o mormor/mamma kom på fm...vi tog en promenad o gick sen in för o äta mat. Sambon leker med sonen som tillslut tyckte pappa blev jobbig o började gnälla. Jag stod o tittade på när man min mamma knölar sig förbi mig för o rycka åt sig sonen o på skarpen säga åt min sambo att lyssna på honom istället för o fortsätta. Hade hon däremot inte gjort så hade ingen skada skett. Sambon reagerar åt h-vete fel o börjar då skrika som en idiot att duger d inte kan hon åka härifrån. Varpå hon kontrar med att då ska hon ta sonen med sig isånafall för han ska inte behöva höra på sånt här. Han fortsätter då att skrika ännu mer att d är hans hus o hon kan inte komma här o tro att hon bestämmer över hans son o hem. Hon kan åka hem då. Jag försöker få honom att gå ut därifrån o sluta skrika, även få mamma att sluta tjafsa. Tillslut går han ut o då börjar hon såklart gråta o säga att hon aldrig mer ska komma hit. Synd om oss tycker hon men hon tänker inte träffa honom mer efter d här eftersom hon Inte är välkommen mer för d fick hon bekräftelse på nu. Stackars sonen som måste stå ut med sånt skrik hela tiden, att jag måste se till sonens bästa o göra nåt åt d här. Jag ska skuta ljuga att jag mår bra......hon kan nog se till att nån hämtar sonen när han inte är hemma om han fortsätter på d här viset. Där står jag, mitt i alltihopa.....igen o önskar att jag bara kunde ta sonen o försvinna ur folks liv på heltid. Att folk bara kunde glömma bort oss så de slapp det bekymret. Börjat känna att så mkt känslor kommer upp som jag så försöker trycka undan o sen när nåt sånt här händer där det känns igen som att det är mitt fel för att hade jag inte träffat honom, hade vi aldrig kommit tillbaka till Sverige hade dom aldrig behövt lära känna honom och fått de problem de har med honom o vi hade iallafall kunnat umgås.....för då hade aldrig han heller känt sån press på att vinna deras kärlek. Åhhh mina vänner vilken jkla skitdag, ångrar att jag gick upp överhuvudtaget! Skulle vilja skriva fram tiden lite grann o få vakna upp om ett par månader igen!

En tanke. Vore det inte mer hyggligt att avsluta det på en gång alternativt återgå till att vara särbos om han ska ha en chans att ta itu med sitt missbruk. Att leva med någon som när man faller vill "sälja en på blocket" eller som uppskattar att man blir en "våt fläck" när de skäller ut en är inte så jävla nyttigt det heller. Dessutom är det väl en stor risk att du skjuter fram dina gränser och tillåter "mer och mer" och tappar bort dig själv.

Ja, hoppas hans sjukdom inte gått så långt att han klara det. Låter ju lite hoppfullt, detta att han inte blir aggressiv till exempel. :)

Vad skönt även för din del, blir glad sv o höra det. Extra mysigt att alla barnen är hemma samtidigt, sånt man mår bra av! Passa på att njuta du också....även du värd nåt otroligt efter dessa tuffa veckor <3

När sambon är full är han bara ynklig och patetisk, när jag skäller blir han en våt fläck typ. Sen skickar jag honom i säng. Först när han vaknar upp ur ruset pratar vi. Som nu, jättebra snack. Han ska ringa sin läkare, han ska sluta dricka NU. Aldrig mer. Som dotter till en alkoholist är jag dock jävligt luttrad, vågar knappt hoppas. Men jag älskar honom, och vi har det jättebra ihop. När han är nykter. När han är full vill jag typ sälja honom på Blocket.

Min pappa dog 62 år gammal pga söndertrasad lever. Då hade jag ett halvår tidigare brutit helt med honom. Efter en fylleincident. Jag tänkte att min egen barndom kunde jag inte göra något åt, men mina barn kunde jag skona. De var då 4 och 2 år gamla, idag 20 och 18 år. Det jag sörjde allra mest var att ingen på allvar tvingade honom att sluta tidigare, när han hade en chans att klara av det. Inför sista julen ringde han "jo, jag och mamm tänkte hälsa på till jul." Jag svarade iskallt "har du sökt hjälp för dina alkoholproblem?" Och han svarade "vadå, jag har inga problem." Han var inte välkommen, mamma kom ensam den julen. Den 24/1, exakt en månad efter julafton, dog han av organsvikt. Levern var helt söndersupen.

Att du inte kan acceptera hans drickande. Punkt.
Kravet att du ska stanna är att drickandet upphör.
För gott. Nu. Inte på måndag, inte nästa vecka. NU!
Kör hårt direkt.

Han/hon kommer aldrig sluta hur mycket du än tjatar - om personen inte
själv vill ha hjälp. Så illa är det, att vi måste få hårda och tuffa konsekvenser
för vårt agerande.

Men ta inte detta under berusning, men det vet du ju redan om du är uppväxt
med en far som har alkoholproblem.

Med hopp om en lugn natt för dig.

Vänligen
MM

(nykter A)

Jag har läst massor och fortsätter läsa, för att förstå. Han har precis vaknat och vi har pratat. Han har gråtit och kallat sig själv idiot. Han har lovat att ringa sin läkare på måndag. Tydligen har han haft alkoholproblem tidigare, så det här är typ ett återfall. Tror att han kan sällskapsdricka, men det går ju inte. I vårt fall är det han som flyttat in till mig, så kontaktar han inte sin läkare och får medicin som minskar suget så åker han ut med huvudet före. Jag har krävt total transparens, min tillit till honom är jävligt skadad. Men sen vet jag ju att löften från en alkoholist är väldigt lite värda.

Du ska läsa allt du orkar härinne, det kommer att hjälpa dig förstå. Eller så lämnar du NU, om du som du säger inte tänker leva med en alkoholist. För är han det så lär han inte bli "frisk" för att du ställer ultimatum, kollar hans förråd, häller ut osv. Alkoholism är en kronisk, komplicerad sjukdom. Välkommen hit!

Låter ju som ni haft en riktigt bra dag! Kanske speglar lite av hur du önskat att det skulle vara jämt, du ser det går att uppnå! Hoppas hoppas han ser det också, hur bra det kunde vara. Så att han kommer ihåg det också när spriten kallar i skrymslena sena trötta kvällar.. Säkert för tidigt att hoppas det inte kommer bakslag men gör det bästa av det nu och njut för stunden. Lägg oron åt sidan om så bara för idag, det har du förtjänat!

Här piggnade mannen i lite på eftermiddagen när även äldsta sonen oväntat dök upp på middag, var länge sen vi haft alla barnen hemma samtidigt på middag så eftermiddagen blev betydligt trevligare än starten på dagen. Verkar bli en lugn kväll, han verkar inte dras till garaget just idag i alla fall så jag passar på och försöker andas om så bara för idag.

InteMera,

Ja d där jkla humöret...för o straffa nästan eller känslan man får är det iallafall! Hoppas ni kan hitta på nåt under dagen så ni kan få lite andrum. Dotterns ord om att få flytta kanske gör d lite enklare för dig också att ta tag i saken ❤️ Stackare, hoppas att han blir på lite bättre humör ändå!

Här har det varit bra sen kvällen för hans som i sina ord "sista fyllan". Han är på bra humör och verkar ha väldigt motivation till att sluta. Hans bästa kompis med familj kommer o hälsar på i slutet av sommaren och han sa då att han då kommer att kunna köra om vi ska ut o äta eftersom han inte dricker längre...så ja, återstår att se.
Jag ska följa med honom nästa vecka då han fått tid. Vi har kollat på de olika mediciner som finns o vad de gör. Han vill ha både Antabus och även det som tar bort suget.....kan han "begära" d när han kommer dit eller är d nåt som han bara får d han får?

Vet ni, han följde T.om med oss ner på stan idag idag....d är STORT! Vi får alltid alltid alltid åka själva om vi ska göra nåt men han ville följa med, så vi tog även en lunch på stan hela familjen. Va faktiskt mysigt....gode Gud se till att detta håller länge o inte bara för en liten stund! Men jag vill int ro vågar inte hoppas på för mkt men njuter av d så länge d varar antar jag!

Låter ju helt galet, men jag som tillnyktrande kan kanske känna igen mig i karln. Sättet att hantera besvikelser och motgångar genom att dränka dem i a.... Men han har ju börjat ana problemet och lämnar nu över sig i sakligare händer. Hoppas han får verktyg att hantera sitt känsloliv bättre! Det finns sådana vet jag. Och du: du och barnet får en andhämtningspaus.

Det dåliga humöret känner jag väl till.... Fruktansvärt jobbigt när de beter sig som trotsiga småbarn.

Dålig lördag idag. Mannen nykter men ack vad sur och elak. Ska det alltid vara såhär när han "tvingas" hålla sig nykter, att det då är fritt fram för honom att vara hur grinig som helst? Åkte till butiken med barnen och dottern undra om vi inte kan flytta snart..

Min erfarenhet är att han under nyktra perioder inte alls varit sugen på sex. Vet inte om det är psykiskt, de gånger jag försökt prata om det (på ett mycket försiktigt sätt förklarat att det är ok, att jag förstår) så har han bara blivit rasande... Så jag får dra mina egna slutsatser. Tror alltså att i hans fall beror det på minskad lust (fullt förståeligt när kroppen kämpar med så mycket annat, viktigare) kanske i kombination med impotens beroende på medicin? När han dricker är han MYCKET sexuell. Intressant och värdefullt att få höra andras erfarenheter.

Menar du sexet hamnar på paus pga stressen av avgiftningen eller att lära sej leva utan alkohol gör man inte funkar fysiskt eller att man helt enkelt psykiskt inte är sugen på sex?

Sen kan det ju vara man har så mycket bråk på gång i parförhållandet det inte känns aktuellt eller ena vill ha fyllesex och andra int eller samma obalans dagen efter.

Själv skulle jag gärna ha mer sex och skapa närhetskänsla, än vi har nu. Men sen kan man kan visst hamna över i sexberoende istället för alkoholism har jag förstått.

Hos oss tror jag mer det är arbetsnarkomani som skulle vara på andra plats efter A. Kanske inte i timmar fysiskt så mycket mer, men psykiskt i tankarna verkar han vara mer där än hemma.

Klarar inte att vara ihop med, är det samma sak som kan inte ha sex? Du måste inte svara, men det är nog ganska vanligt när man går igenom avgiftning och tillfrisknande. Den biten kommer tillbaka :)

Kan du inte bo hos din styvmamma då, tillfälligt? Hon verkar ju väl insatt i problemet.

Håller med om att det där var strongt av honom, att göra det öppet att tala om att sluta. Visserligen knappast så uppmuntrande för dej med en "sista fylla" men kanske inte så överraskande ändå. Är nog viktigt han kommit till insikt, men alkoholen är ju en sån j***a motpart ändå, han är ju ändå beroende, så nån enkel match blir det inte, fast han hur skulle insett hur han ligger.

Men är det inte endel som just förespråkar det här med att alla medberoende och nära till alkisen förklara på vilka alla sett hens "privata" alkobruk inverkar på dem.

Jag tycker det nog är en bra ide att ge brevet ändå. Med timingen vet jag inte vad som är bäst. Men du har dina känslor och dina tankar, som han trots allt inte kan veta. När du nu har formulerat dem på papper tror jag det är viktigt att han får läsa dem. Och för endel är det faktiskt lättare att läsa än att lyssna.

Jag har också här diskuterat samma. Att jag skiter i hur han vill leva. Och att om han inte vill leva med mej så går det också bra. Men om han som pappa till sina barn tänker behandla dem som dn amkoholist oundvikligen gör då hen placerar alkoholen på första plats, så kommer jag nog att göramitt för att de ska få en vettig pappa. Jag är gärna hur jobbig och gnällig käring som hellst, och det gör att mina barn får sina nyktra pappa tillbaka, om den sen betyder han gör det bara för att bevisa mej att han visst kan och inte at sämre än jag.

Har ju ett barn i tonåren, som jag talat mycket om alkoholens bra och samre sidor, och om gener och sånt. Och det är roligt att se att han tillsvidare ser alkohol som något som man över huvudtaget inte behöver dricka, om man sen är 18 eller under.

Men lycka till, vägen är nog lång. Men som du skriver, så gynnar ett gott slut både honom lch ditt barn. Hur det blkr för er hinner du se. Men sätt inte ditt liv åt sidan, kom ihåg att leva, trots att han kämpar på.