Senaste kommentarerna i forumet

Han verkar fått ett uppvaknande, vad bra! Du ska känna efter själv om du vill följa med honom, det är ju en process han själv måste ta. Men kanske lugnast för dig att gå med första gången, se till han berättar ärligt för dem hur mycket han på riktigt dricker så han inte fegar ur och döljer saker om han går själv. Skammen kan ju bli rätt stor att säga det högt, att medge hur mycket alkohol som konsumeras och hur det påverkat er alla länge.

Och tyvärr är det ju inte säkert det löser hela situationen och tilliten tar länge att bygga tillbaka och förhållandet kanske aldrig oavsett kan bli som förut. Men i bästa fall kan det ju komma en ny vändning, ett nytt blad i livshistorien som ändå kan bli nåt bra. Tillsammans eller på var sitt håll.

Kanske kan du efter besöket på mottagningen ändå ge honom brevet, så han fattar det är allvar. Att han förstår hur illa det gjort dig. Så kanske ni kan prata om det hela med alla kort på bordet, då har du ju en möjlighet att beskriva hur du skulle vilja att ert liv tillsammans skulle se ut för att det ska funka och om ni öppet kunde prata om hur båda känner så kan det ju finnas riktigt hopp för er! Säkert har han också hållit saker inom sig, saker som gjort han druckit och varit elak men kanske av andra orsaker än du förstått.

Hoppas du får en lugn fredag kväll i alla fall!

Det är en tråkig sits. Du verkar bestämt dig för att flytta men är tvungen att gilla läget så som det nu är tills en bostad dyker upp. Kanske du kan försöka under tiden fokusera på dig själv, gör sånt du gillar och var ute med vänner så du slipper sitta och se på när han dricker. Verkar inte vara nån större ide du pratar med honom om drickandet, men jag tycker inte du ska se det som att han inte tycker om dig tillräckligt för att sluta. Sluta kan dom glra bara för sin egen skull och först när dom alls förstår det är ett problem. Du kan inte rädda honom med att tjata och kräva, vägrar han inse vad som pågår är det inte mycket mer du kan göra. Fortsätt skriva av dig och hoppas du även har nån att prata med, för att lätta på trycket för dig själv?

Hoppas du får en lugn helg i alla fall!

Vad härligt att du hittat ett sätt som funkar för er! Du känner du kan finnas där för honom men på dina vilkor, utan att ta ansvar för hans drickande och mående! Är väl det vi alla här inne önskar, ger lite hopp att höra någon faktiskt gjort det!

Önskar dig en trevlig lugn helg!

Jag brukar kunna vara positiv och se på framtiden med tillförsikt men just idag är jag sååå trött. Min pappa genomgår div undersökningar och min sambo har väckt mig hela natten med konstiga rop och skrik när han somnat efter att ha druckit. Det blir nog bättre när jag sovit lite. Hoppas att helgen blir lugn och skön och att jag hittar min självkänsla så att jag har kraft att söka lägenheter.

Önskar så att jag kunde hjälpa dig :/

Det går inte alls bra. Just nu är jag helt slut och uppgiven. Hittar ingenstans att bo.

Hur går det för dig? Kram

Vad skönt att du mår bra lizzbet! Önskar dig också en fin helg!

Vilken målmedvetenhet och vilket mod du uppvisar! Ett stort tack för att du ger oss återkoppling och berättar vad du gått igenom och fortsatt möter. Dina val har inte varit och är inte lätta samtidigt är du tydlig med dina gränser och du skapar aktivt ett tryggt hem för dig och dina barn. Så berömvärt.

Jag vill nog bara säga, tack för att du skriver och därmed visar att de val du gör är möjliga!

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

...låter det som han kommit till. Precis som du skriver kan du inte räkna med eller förvänta dig något, du får låta honom bevisa hur mycket sanning det är i orden. Att vara-bli-ganska nollställd, vilket är svårt men det går att öva upp. Som så ofta, en dag i taget!

Att klargöra och gärna skriva ner vilka förväntningar man har på varandra kan vara bra. Vill han du ska följa med, vilken roll vill han att du har och inte minst är du bekväm med detta!

Missbruksvården har ofta en konstig förmåga att lägga över ansvaret på anhöriga och att anhöriga ska acceptera en massa saker. Jag anser fortfarande att även missbrukaren bör man ställa vanliga mänskliga krav på, hen är en vuxen människa och att ta bort vanligt ansvar tror jag kan förvärra missbruket. Sen nästa sekund kan man som anhörig nästan bli dumförklarad av samma människa för att man ställer upp och stöttar det som går. Det är en omöjlig ekvation speciellt om man har barn med missbrukaren.

Om missbrukaren slutar så kommer andra problem att komma upp, det kan vara så att man som anhörig nästan vill ha tillbaka tiden med missbruk, för det mönstret hade man lärt sig och anpassat sig efter, nu kommer det nya sidor fram som man inte visste om och inte var beredd på och ny anpassning måste till. är det konstigt att anhöriga är helt slut???

All styrka och mycket hopp!

Nej, han hade ju inte fått det då....hade nämligen tänkt o lämna det till honom igårkväll när jag kom hem, vilket inte blev så sent. men jag gick o la mig så fort jag klev innanför dörren när jag såg vad han gjorde. Fullt med ölburkar och en spritflaska på köksbordet och sin bästa vän via Skype.....båda drickandes så ordnade inte säga ett enda ord till honom.

Imorse när vi vaknade så satt vi och pratade ganska länge över kaffet i lugnt och ro (sonen sov ju borta). Han berättade då att han tog kvällen igår som en sista kväll med gänget. Han hade även sagt det till sin kompis då att han efter denna kväll inte ska dricka en droppe till för att han nu bokat tid för att få ordentligt hjälp med medicin och med övriga saker. Han hade även under kvällen pratat med sin syster och mamma om det här då han säger att han vill vara öppen med att han inte ska dricka mer, vilket är väldigt strongt av honom måste jag säga då han inte ens yppat det på det sättet förut...speciellt inte till sina vänner.
Så ja, det kanske va en förhastad slutsats jag gjorde igår, jag vet inte...för hur ska jag kunna lita på det här när han sagt o gjort så mycket under så sjukt lång tid innan och helt plötsligt erkänner allt och vill ha hjälp på riktigt. Jag kommer såklart aldrig säga till honom att jag tvivlar på honom utan jag får helt enkelt jobba på det och stötta honom om det nu är så att det är det här han vill. Jag vill inget hellre för hans del och för sonens o mins del än att få ett helt stopp såklart, oavsett vad som händer mellan oss....det har liksom i det stora hela inte med saken o göra för det kommer tiden utvisa.

Han sa att han hade förstått att jag nog inte skulle stanna kvar så mycket längre om han fortsatt då han sett det på mig att det nog va på gång med nånting men han hade inte vågat fråga mig. Han hade också i onsdagskväll stått som vanligt ute i garaget och hivat 2 stora starköl på raken utan att blinka och han hade blivit rädd för sig själv.....det var då han insåg vad han gjorde mot oss men också mot sig själv.

Det är en skräckblandad förtjusning det här, samtidigt som jag är så glad att han faktiskt kommit till sinne med sitt problem. Så har jag så svårt att förstå orden han säger om och om igen när vi pratar.
Han vill att jag ska följa med honom när han ska dit, så jag får höra att han verkligen menar det han säger...det kommer jag göra, det är för mig inga problem. Men det är fortfarande han som måste göra det här inte jag och jag är fullt utrustad och villig att ta sonen och gå om det skulle va så och det vet han om.

Oj denhär pendlan mellan hopp och förtvivlan Nykteristen! Du blev säkert jätte glad och överraskad han själv bokat tid på beroendemottagningen, att han äntligen fattat. Bara för att supa till samma kväll vilket inte helt verkar seriöst om han menar allvar med att sluta dricka...

Hade han fått brevet när han ringde om att han bokat tid?

Tycker ändå du ska se det som en bra sak trots fyllan igår kväll, att han inser att det finns ett problem! Även om du ändå i slutändan skulle välja att lämna så är det ju en bra sak för er son om pappan slutar dricka. Men jag förstår du är arg!

Jag instämmer i det AlkoDHyperD skrivit ovan. Vill understryka den viktiga avslutande meningen i ditt inlägg:
- du har kommit dithän att du inser att du faktiskt måste tänka på dej själv - så helt rätt!
- men ack så svårt att släppa taget - ja det är det. Jobba på det, det är din grej!
- det är ju hans sjukdom - ja!
- även hans ansvar eller??? - ja, det är hans ansvar!
- orkar bara inte ibland - ta hand om dej!!!

Ta hand om dej och ditt liv! Ha en riktigt härlig resa med din mamma! Lämna ansvaret för hans nykterhet dít det hör hemma - till honom!
Kram / mt

Hej, jag är själv alkoholberoende (periodare) nykter för det mesta men har haft små och stora återfall sedan jag kom ur mitt regelrätta missbruk för tjugo år sedan. Min make har funnits med hela tiden, även under de tio år som jag var "aktiv" i missbruket.
Han har löst sitt medberoende med att lägga ansvaret på mig. Alla relationer ser ju olika ut men om du tar rollen som "den som ser till att den andre inte dricker" utsätter du dig själv för mycket inre stress. Ansvaret för nykterheten måste ligga på den alkoholberoende själv, förutom att man kan respektera varandra genom att komma överens om hur förhållandet till alkohol ska se ut i hemmet. Om han inte klarar av att det finns alkohol hemma tänker jag att det är rimligt att det är så, och så verkar du ju redan resonera. Då alkoholism är kronisk och oförutsägbar kan du aldrig bevaka honom i alla lägen, än mindre förhindra att han dricker även om du inte åker på semester. Han är vuxen. Det du skulle kunna göra är att ventilera dina tankar med honom och berätta om din rädsla. Kanske fråga om han tror att risken är stor att han dricker när du är borta.
Dessutom, du benämner din partner nykter alkoholist. Har han varit nykter i dessa två år?
Om så, vad har hållit honom nykter och vad vet du om hans alkoholism? Vet du vad som triggar?
Om han varit nykter den tiden ni varit tillsammans, vilket är en lång tid, antar jag att han haft en del tillfällen att ta återfall. Vad har isåfall hindrat honom?

Jag har nu levt med en nykter alkoholist i 2 år snart/det har väl ungefär sett ut som jag trott dom här två åren/vi har nolltolerans mot alkohol i hemmet/men jag har tagit ett glas vin till mat eller ute med vänninor/eller bröllop/han hade ett återfall för 7 mån sedan/ nu undrar jag/ska åka utomlands med min mor kan man typ förvänta sej återfall nu igen när jag är borta en vecka?har ju mattats ned oron över honom/ har kommit dihän måste faktiskt tänka på mej själv men ack så svårt/släppa taget/ det är ju hans sjukdom/även hans ansvar eller???orkar bara inte ibland

Vet ni vad, idag ringde sambon o sa att han fått en tid till beroendemottagningen för han vill sluta dricka alkohol nu helt. Ikväll kommer jag hem till en jättefull man som ska dricka sig full en sista gång, ÄR HAN PÅ RIKTIGT???????
Känner mig så förbannad just nu, va ju en jvla bra avslut på en annars väldigt bra dag!

Bra gjort, låter som en riktigt härlig lunch tycker jag!

Det är det vi måste bli bättre på allihop att göra nåt för oss själva, d har även jag insett nu. "Tanten" med taktil beröring ringde mig igår o jag ska dit på första mötet nästa torsdag...kan bli spännande tror jag!

Ja visst har det hänt saker med oss på kort tid! Vi har kanske inte löst situationen men vårt tänkesätt och fokus har skiftat och vi förstår och ser saker annorlunda. Dethär forumet är guld värt för att öppna ögonen till verkligheten, ibland just så ful som den är. Att få bekräftat man inte inbillar sig eller håller på att bli galen, är början till att stärka din självinsikt och faktiskt försöka göra nåt åt omständigheterna. Tack till alla som läser och skriver här, att ventilera sina tankar här är nog det sundaste åtminstone jag gjort på många år!

Jag gjorde faktiskt nåt för bara mig idag! "Rymde" från jobbet ensam över lunch och gick på museum och en god lunch. Bara jag och bara för mig! Vad gott det gjorde! Jag tänker nu mer aktivt på vad jag vill och hur jag mår, att jag faktiskt här rätt att göra saker för bara mig också! Det är en sak detta forum och Nykteristens 3 saker att göra för dig själv-läxa lärt mig ?

Håller med om det där, att läsa bakåt gör gott. Man får perspektiv på det hela. När allt snurrar på i huvudet blir allt bara grumligt och man ser inte skillnad på nu och då.
Som du säger Nykteristen, så förstår man ju bättre då man läser bakåt i tråden varifrån man börjat. Och hoppeligen har man lite förståelse för sej själv då man ser hur tungt det varit och förstår detinte finns möjlighet, krafter eller tillräckligt mogna tankar att ändra allt så där bara. Men framåt framåt skall det gå.

Redan det att det ljusnar mot sommaren lättar, utom om man får en massa tankar om allt man borde orka med just därför. Att känna sej trött och vila lite i höstmörkret känns inte så fel, men att inte bli glad av våren kan kännas botten...

Satt precis o läste lite utav trådstarten och OJ vad det har hänt mycket sedan dess, sedan 2 månader tillbaka. Jag kan läsa mig till våra faktiskt stora framsteg...större än vad vi nog kan tänka oss. Nu måste vi bara fortsätta denna väg framåt och kämpa vidare i vår kamp som fortfarande är lång....heja oss! <3

Jag känner verkligen igen mig, det är så himla jobbigt att vara arg/irriterad när han "inte gjort något"och tillslut kommer ett oförtjänt utbrott som man annars inte skulle bry sig om. Men jag tror att man måste få vara arg, frustrerad, ledsen. DU har också gjort uppoffringar som han kanske inte noterat. Min alkoholist är också medveten om sitt missbruk, läser mycket och känner igen sig. Han har dock inte kommit så långt att han valt att bli nykter, det ger ändå lite hopp till mig att han en dag kanske klarar det. Du verkar väldigt stark, stay positive

Du skrev lite i min tråd för ca ett år sen. Tänk så långt du har kommit sen dess. Helt fantastiskt. Själv känner jag mest att jag går i cirklar. Kommer aldrig ett steg vidare, även om det kanske har hänt en del inombords i mig. En sak som är ganska sjuk är att jag inte vet om saker och ting har blivit bättre eller om det bara är normaliseringsprocessen? Han dricker mindre men min tillit till honom är ändå helt borta.

Går det bättre med exet nu? Och hur går det med den nya mannen?

InteMera, försök o ta det lugnt nu så länge vilan med alkohol finns...hitta på nåt. Har du fortsatt med att gå o prata med nån förresten? Det kan jag känna ändå, trots mina dåliga dagar ändå fungerar bra och jag kan börja se ljusare stunder i denna långa mörka tunnel som är just nu.
Du kanske också skulle behöva lämna bort barnen till nån annan för en helg och verkligen göra nåt ordentligt för din egen del, så du har nåt lite mer extra att se fram emot. Behöver ju egentligen inte vara något stort, men mer kanske ta en massage, strosa på stan, köpa dig nåt fint...

Dis, tack för dina fina ord...känns bra att vi genom vår vardag peppar även dig till en förändring! Att börja skriva här är något som verkligen öppnat upp ögonen för min del och att få ta del av andras liv med sina alkoholister. Det igenkänningsgraden som finns här är oslagbar och något vi behöver höra och läsa för att även vi ska inse vårt medberoende som vi har. Sen att själv sätta sig ner och sätta ord på sina känslor och tankar är väldigt befriande och man får ett helt nytt perspektiv på sitt liv i både med och motgångar. Många gånger jag tvivlat över hur mitt liv är och om det verkligen är så som mina tankar säger, men går jag tillbaka i i min tråd så märker jag ju när jag skrivit i stundens hetta att det faktiskt är så, jag inbillar mig inte.

Tack så hemskt mycket för ditt svar. Det gav mig faktiskt en riktig tankeställare. Jag har nog intalat mig att allt är bra när han inte faller dit men det klart att gå och konstant vara orolig för NÄR, gömma alkohol, inte känna tillit är förstås egentligen inte 100%bra. Jag mår sämre och sämre, känns som att jag inte gör någonting bra, vi har en valp men nu är jag så trött hela tiden så jag har inte ork att göra allt jag vill med den, min relation är uppenbart ansträngd, jag gör ett sämre jobb på jobbet och blir mer å mer avskärmad från mina vänner.. Nu har även mitt jobb påpekat att jag verkar frånvarande, okoncentrerad och virrig. Jag tror att jag är för lösningsorienterad för att inte försöka "ta kontroll"även om det inte hjälper så känns det iallafall som att det är ett steg på vägen, det tillfredställer mer än hans tomma löften. Jag tänkte att det här forumet kanske skulle vara som ett samtalsstöd, jag känner att jag inte har tid ork eller lust att ha bokade tider i vardagen just nu, men det är nog ofrånkomligt i framtiden. jag ska absolut läsa den boken, det är skönt att inte känna sig lika ensam i allt kaos..

Sen jag skrev sist på forumet. När jag skrev sist var det som värst i vår vardag. Vardagen blev betydligt bättre efter det men året som gått har också varit fyllt av otrevliga händelser. Han har bland annat varit full och cyklat och blivit påkörd av en bil och hamnat på akuten...Åkt på jobbresa och blivit kastad av planet vid en mellanlandning då han var för full för att kunna åka med vidare....Varit våldsam vid ett par tillfällen. Men i vardagen funkar det. Han köper inte in mer alkohol än vi kommit överens om, även om jag också vet att han döljer en viss del av sin alkoholkonsumtion för mig. Har sagt så många gånger att detta är oacceptabelt, så här kan vi inte ha det , osv in i oändligheten. Jag har gjort det klart för honom att jag vägrar att låta vår dotter växa upp i en "sån" familj. Han håller med om att det inte är bra, men samtidigt är han oförmögen att göra något åt det! Skyller på att han inte kan ta ledigt från jobbet för att åka på rehab. Ja, men du kan ju gå till AA och uppsöka de vårdalternativ som inte kräver att du måste ta ledigt säger jag. Inget svar. Han har egentligen redan sagt till mig flera gånger att han inte kan ändra sig. Han har sagt det rätt ut men jag klamrar mig fast. Även om han dricker mer måttligt nu än förr, och även om han inte har lika frekventa "dåliga episoder" så känner jag att min kärlek för länge sen har börjat vittra bort. Han tänder mig inte längre och jag tycker att han är motbjudande så fort han fått i sig bara liiiite för mycket att dricka. Känner mig tom.

Har börjat kika på lägenheter igen. Bostadsmarknaden är hopplös, priserna har gått upp 20 procent bara det sista året, så även om jag fått nytt jobb och tjänar mer så har priserna också ökat. Jag äger bara en mindre andel av vårt gemensamma boende så har dessvärre inte fått glädje av prisökningen fullt ut. Det blir tufft att kunna köpa mig nåt nytt helt klart.