Senaste kommentarerna i forumet

Fattar precis hur du känner, brottas med samma frågeställningar varje dag.

Men det är nog så ändå, att deras beteende beror på just sjukdomen, nästan alla berättelser härinne beskriver ju samma behandling (som du ju också påpekar). Och att de är elaka även när de inte är fulla beror nog på ångest/abstinens, självhat osv. Det tar ju lång tid för hjärnan att "bli normal", nykterheten är för den beroende det jobbiga tillståndet, berusningen det "normala", sköna.

Det kanske känns som att han är elak och konstig bara mot dig, men jag misstänker att även kollegor, vänner och andra människor i vardagen får se dessa sidor då och då, men du vet, känsligt ämne att tala om... Och med tiden får det konsekvenser i form av problem på jobbet, bråk i mataffären osv...:(

Men visst är det jobbigt, SKITJOBBIGT. Jag sträckläste igår Carina Bångs "Släpp kontrollen - Vinn friheten!" Rekommenderas starkt. Nu läser jag "Alkohol, droger och hjärnan" av Markus Heilig. Lovar att berätta om där avslöjas något nytt och bra :)

Nu kände jag att han druckit vin också vilket han lovat att aldrig mer göra. Gan smyger med bag in boxen och det är något han aldrig gjort tidigare. Så besviken och så ledsen.

Ja tänk om man ändå kunde radera allt som sagts och gjorts på fyllan! Jag får heller aldrig en uppriktig ursäkt, åtminstone inte utan att den är kopplad till en anklagelse om att det egentligen var mitt fel alltihop. Mitt fel han drack för mycket för att jag tjatar, gnällt eller klagat, mitt fel han blev våldsam på fyllan för att jag provocerade med att försöka ta mig ur huset innan han fick fatt i mig, mitt fel hela hans liv är förstört...

Kunde någon förklara för mig hur det kommer sig att så många alkoholister har exakt samma beteende, totala förnekelse av sånt de själv gjort, fullständig oförståelse för hur de får andra omkring sig att må? Jag har lite svårt att definiera alkoholism åtminstone i vissa fall som en sjukdom som på nåt sätt skulle drabba någon ungefär som cancer. Vi pratar om vuxna mänskor som väljer att dricka men som lika ofta utåt klarar av att hålla fasaden med att vara sociala, trevliga och omtyckta och kan ha väldigt krävande jobb och fritidsintressen men ändå väljer att behandla sin närmaste familj som skit? Tycker det mer tyder på en personlighetsstörning, ett narcissistiskt beteende som bygger på kontroll, maktspel, förvrängd sanning och manipulation. Många av oss som skriver här upplever ju exakt samma behandling, och då inte bara när de är fulla. Jag börjar luta åt att tro tex min alkoholist inte är sjuk - han är ond, elak med flit. Men lika svårt har jag att förstå att en mänska vill upprätthålla ett familjeliv som bygger på rädsla och avsky hos de närmaste omkring en, måste ju tyda på att de är totalt empatilösa marionetter för mörka begär inom sig som varken bryr sig om eller tänker på hur andra uppfattar deras agerande.

Ja det känns som det är lite jag förstår just idag...

Vad jag känner igen mig i det du skrivit. Två totalt olika personer man lever med ja!! Det går ju inte ta bort allt dumt som sagts till en. Speciellt om man som min sambo aldrig ber om ursäkt utan att det kommer en anklagelse till i den ursäkten: jag hade ju inte blivit så arg om du inte retat upp mig först.....
De dricker ju för att de inte vågar/vill/kan ta tag i sina egna sorger el problem så de aldrig lär sig att bearbeta dessa på ett normalt sätt. Sen när vi ändå inte lämnar dem trots deras beteende så anser det väl att beteendet är ok? De tror att allt dumt som hänt och sagts bara glöms bort över tid....

Så slog medberoendet till med full kraft! Tvungen att skriva av mig... Min älskade kom hem till mig. Hade en flaska "saft" med sig (dvs boxvin överfört i en saftflaska). Jag accepterade det och kände att en liter på en (två ) person(er) en helgkväll är ingen fara.

Efter någon timme tyckte jag att flaskan borde vara tom. Så kom magkänslan... Kollade i hans väska och där låg hela bag-in-boxen. Någon timme senare var väskan tom. Letade lite och hittade boxen bakom soffan (jobbigt att gå till väskan!). Jag flyttade boxen till kylen och sade det till honom. Vad jag inte sa var att jag vägde boxen för att hålla koll på hur mycket som var kvar.

Nästa dag tog det en stund innan jag öppnade kylen. På eftermiddagen var boxen åter borta. Letade men hittade inte. Han svarade att den var ute... Hittade fortfarande inte. Till slut berättade han var boxen var. Då var den tom. Ingen mening att väga den boxen! Blev så otroligt arg på honom för att han ljugit och inte ville berätta var boxen var. Jag vill ha full öppenhet mellan oss!

Jag blir så arg på mig själv att jag försökte kontrollera alkoholmängden. Jag skulle ju inte falla dit! Men, jag får se det som ett uppvaknande och jobba på att släppa kontrollen och se till att jag fortsätter vara stark. Jag kan inte få honom att sluta dricka. Det arbetet måste han göra på egen hand. Kärleken är i allafall stark ☺❤

En gång när vi pratade igen om hur jag missat att vara en bra mamma för honom.
Att jag inte hade kraft och kärlek i tillräcklig mängd till honom var:

Mamma,om du hade kunnat vrida tillbaka tiden 20 år i bara 10 minuter så skulle du ha sett.
Sett att du inte hade kunnat göra andra val med det liv du levde då.

Ofta är det precis så.
Man gör det maximala man kan i den situation man är.
Men ibland når man inte ända fram.

Det hindrar inte att min son mått dåligt.
Att han fortfarande än idag mår dåligt av att jag inte gav tillräckligt.
Men han lastar inte längre mig som han gjorde förr.
Även han har gjort sitt arbete med sig själv och accepterat situationen.
Säkert gör dina barn likadant.

Är så lessen nu när drömmen om ett eget ställe sprack, men det var väl för bra för att vara sant. Höll på att få en panikattack på jobbet efter visningen, när jag insåg att jag för ett bra tag framöver sitt fast med min alkoholist. Bor i glesbygd och där det finns bostäder innebär det skolbyte för barnen och det blir för mycket för dem på en gång.

Jag vill inte mera. Jag vill inte bli förlöjligad och hånad av honom för att han tar sig rätten att dricka och slockna när som helst. Jobbet bokar upp resor åt mig och jag får svindel och illamående av utsikten att ens för en eftermiddag lämna barnen med honom, för att inte tala om flera dagar i flera omgångar som det nu bokas. Jag kan ju inte ens sköta mitt jobb längre för att han dricker! När jag sa det åt honom tyckte han jag är löjlig, varför jag tror han skulle dricka i veckan? För att han precis senast denna vecka gjorde det också pucko!!

Han må ha varit snäll igår efter min härdsmälta i lördags när precis alla ord kom ur mig, men eftersom han inte sagt nåt om vad han vill eller tänker om nåt av det så räcker det nu inte längre med att han några dagar behandlar mig som en normal mänska. Att man ska behöva be sin egen man att ens behandla en som en normal mänska, hur sjukt är inte redan det?

Detta pendlande av normalt beteende till värsta fylle elakheterna är som att bo med två olika personer men man vet aldrig vilken av dem som kommer vara hemma. Slitsamt och upprivande och dom fattar noll varför vi anhöriga går som på nålar jämt!

Min sambo drack inget på lördagen el söndagen. Jag höll mig för mig själv, promenerade, var hos min dotter. På söndag kväll började vi prata lite och allt kändes tillfälligt bättre. Jag kan dock inte nämna något om alkoholmissbruk, min oro el så.
Måndag morgon, han är ju sjukskriven efter operationen, så pratar vi som vanligt, dricker kaffe. Under dagen märker jag att han lägger ut flera grejer på facebook vilket han bara gör när han är berusad. Så jag förberedde mig på att han skulle vara full när jag kommer hem. Bestämmer mig för att behålla lugnet och vara för mig själv ikväll.
Helt plötsligt ringer han och säger att han vill ha lägenheten för sig själv ikväll, att jag får åka till min dotter eller jobba över el något. Han anger som skäl att han har ont i magen och har diarré. Han vill INTE att jag ska komma hem efter jobbet. Jag säger att jag vägrar, att jag måste få komma hem. Han försöker övertala mig om att inte komma hem. Jag blir riktigt förbannad och säger att han inte kan bestämma det, att det är så när man bor ihop. Jag tror ju inte att det är pga diarrén utan pga att han har ångest för att han har druckit, naturligtvis. Jag frågar om det är något som hänt under dagen som han vill berätta men det vill han inte. Vi lägger på och jag ringer upp lite senare. Då står han och lagar mat och vidhåller att han inte alls uttryckt sig på detta vis utan snällt bett mig att hålla mig borta en stund hemifrån bara. Jag säger då att jag ringer för att säga att jag kan sträcka mig till att lämna in mina grejer och sen gå ut på promenad så att han får vara ifred på toa en stund. Då kontrar han med att håna mig och säga att det tror han inte på utan jag kommer att komma hem och sen vilja praaata om saker som inte intresserar honom, praaata hela kvällen etc. Vi lägger på och sen skickar han ett sms: Köp VANLIG mjölk på vägen hem (jag råkade köpa laktosfri sist). Nu undrar jag hur länge jag ska stå ut?

du fick svar lite snabbare här :-)
För anhöriga såg jag detta idag : http://www.trippus.se/web/registration/Registration.aspx?view=registrat…

har vi tidigare anordnat några träffar. Då har vi haft kortare seminarium med gästföreläsare (alkoholrelaterade på olika sätt) och efter det "mingel & mat" där vi har presenterat oss och umgåtts. Verkligen roligt och meningsfullt! Vi vill gärna fortsätta den traditionen. Det krävs planering och vi kommer naturligtvis annonsera kommande eventuell träff i god tid!

Tack för att ni "eldar på"! :-)

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Var och kollade på huset och kan till min sorg konstatera att det är perfekt i storlek och rumsfördelning, men dessvärre ska det fuktsaneras pga större problem i grunden så vet inte om man vågar satsa på ett potentiellt mögelhus. Ska sova på saken, ägaren var i alla fall villig att diskutera vidare med mig om jag vill ha det.

Hoppas ni andra har en lugn dag!

Många barn som lever i svåra situationer berättar om hur de saknat att höra att deras närmaste förstått hur svårt de haft det. Att uttrycka precis det du skriver om här, att du är så ledsen att du inte gjorde mer för att skydda dem och att du nu förstår ännu tydligare hur mycket de behövde skyddas, är kanske precis det de önskar höra. Som förälder vill man ibland skydda barn genom att inte nämna det som är skrämmande. Men många gånger behöver barn höra mer om just det, annars kan de istället känna som att ingen ser dem. Sättet man säger det behöver självklart anpassas till barnets nivå, men informationen får gärna vara konkret och nära sanningen. Tänk på att inte be om tröst från barnen, utan berätta för deras skull, som ett sätt att visa att du förstår hur de haft det. Räkna inte med att få en viss sorts reaktion, utan var med dem i den reaktion som just dina barn visar upp!

Och sist men inte minst, vad bra att du skriver om de här svåra känslorna här. Du behöver inte vara ensam med dina känslor, och jag tror också att det är till hjälp för många andra som är i liknande situation att höra att de inte heller är ensamma.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Då var det dags igen.. Full som en jag vet inte vad en söndag fm med sina barn runt omkring sig.. Som tur var låg han bara och sov så de märkte inte så mycket. Jag fann mig i situationen och satte barnen i bilen och letade på alkomätaren.. 1,4 promille visade den??? Ringde till han pappa som fick komma och hämta honom för att skona barnen. Har inte hört nått sen dess?

Måste lämna nu! Hur går jag till väga? Vet inte ens var jag ska börja :(

Vad härligt att du får kolla idag, håller tummarna för att den är som du vill!

Här lunkade söndagen på till slut och den blev lugn. Skulle på kalas igår em men det ville han absolut inte eftersom han va så trött efter at ha jobbat så sjukt mkt, orkade inte bry mig så klädde på sonen och åkte dit själv. Inatt hade jag svårt att sova, vilket jag alltid har ett par dgr efter hans fyllekväll/natt....det är jobbigt för man blir så satans trött dagen efter men men....han hade ju problem med magen pga för mkt ätande av godis igår. Va så jkla nära på att säga men inte pga alkoholen? men jag sa inget...lät d va, men kände hur stressen började byggas upp inombords på en gång och jag blir mer och mer inställd på att försöka få den där lägenheten efter sommaren!

Hoppas allt är väl med dig.
Kram ❤/ mt

Så bra att du hittat hit och satt ord på hur du har det! Jag håller helt med om att du inte kan ta ansvar för att hjälpa din mamma. Hon måste hitta sin egen vilja att bli nykter för sin egen skull!!!
Du skriver att för dig var det normalt under din uppväxt att mamma drack på helgerna och antagligen mer än så. När jag läser det får jag tanken att du är inväxt i ett mönster av medberoende. Det kan du behöva hjälp att bli fri ifrån så att du inte bär det med dig i livet. Du kan ju läsa om medberoende på nätet och kolla gärna på Djävulsdansen säsong 1 som borde finnas å SVT play. Gå gärna på Alanonmöte, där finns många s.k vuxna barn med liknande erfarenheter som du bär med dig.
Varm kram och ta hand om dig och ditt liv! / mt

Som du själv skriver, du har försökt hjälpa henne, men det går inte. Hon måste själv komma till insikt och få hjälp av någon annan vuxen.
Din uppgift är att samla krafter och hjälpa dej själv. Lära känna dej själv. Du är så ung och har vuxit upp väldigt nära alkoholens nycker, det är dags för dej att få leva utan skuggan av alkohol. Det är knappast alltid lätt, men du behöver plats för dej själv.

Håller med de andra.
Du har antagligen inte haft den insikten och vetskapen du har idag. Och fast du skulle haft det, så behövs krafter också. Då man är mitt i kaoset kan man inte tänka klart, har ingen ork. Det är en helt annan sak att se på saken i efterhand, med facit i hand.

Vad fint det ordnar sej med titten redan i morgon! Hoppasdu gillar det du ser. :)
Jo de där med att sura nästa dag känns ju igen. Man tycker själv man beter sej barnslkgt och borde kunna skärpa sej. Samtidigt förstår jag inte hur de egentligen tänker? Borde vi som bor med alkisar alltid stå där småleende och redo ifall vi råkar behövas? Redo att hänga på vad som hellst bara vi duger till något, helt när som helst? Och får de ändå lust att dricka borde vi vara nöjda ändå?

Hej Izzy
Hade det verkligen varit möjligt för dig att göra något annorlunda då än vad du gjorde i den situation du då befann dig i ? Ta i betraktande hur du då mådde och vilka andra villkor som rådde.
Och om du svarar ja på den frågan var det då säkert att ditt agerande hade varit bättre för barnen?

Det jag försöker säga är att du förmodligen gjorde det som du då trodde var bäst och det som du orkade med,
Mer kan man inte begära av någon människa inte ens av sig själv.

vänligen
Ikaros

Du ska inte vara så hård emot dig själv. Det är så lätt att vara efterklok med facit i hand. Stor kram!

Du ska inte vara så hård emot dig själv. Det är så lätt att vara efterklok med facit i hand. Stor kram!

Nu lider jag med dig. Jag tror mig också ha en förståelse för vad du känner. Önskar jag kunde lyfta av dig skuld och säga att visst finns både förlåtelse och försoning. Det som varit kan inte göras ogjort eller annorlunda men hela framtiden finns kvar! Nu önskar jag än mer att du skulle hitta och ha modet att gå till Alanon och börja med 12-stegen. Där finns en väg att ta sig igenom det du beskriver och lider i nu. Både att gå igenom vad jag felat och brustit i men också gottgörelse. Att göra sig fri! Du har kämpat så och gjort vad du orkat och förmått. Bättre än så kan en inte.
Käraste hälsningar och stora kramen <3 / mt

För vad jag har gjort mina barn genom att inte göra någonting!! Vet inte hur jag på nåt sätt ska kunna göra något åt det jag borde gjort men som jag har varit för svag för att göra. Det är så tungt att veta att om jag hade agerat på ett annat sätt så hade så mycket varit annorlunda idag. Hur går man vidare? Just nu när jag tänker på allt så blir det så mörkt! Vad har jag gjort!! Varför gjorde jag som jag gjorde? Jag har inga svar! Vad är jag för mamma som lät mina barn växa upp på det sätt de gjorde? Varför?
Det finns ingen förlåtelse för det!
Önskar det hade gått att spola tillbaka tiden o göra rätt!

...dig själv i allt detta. Du har varit med om mycket och det sätter sina spår. Har du någon hjälp, någon att prata med? Det är svårt att fatta beslut som påverkar andra och när det finns känslor med. Ta vara på dig och mycket styrka!!!