Senaste kommentarerna i forumet

...märker mycket mer än vad man tror och de tar skada, på ett eller annat sätt. Hur gärna vi än vill skydda dem kan vi inte det, att deras pappa är missbrukare är klart och det tar barnen skada av och de påverkas också av vårt beteende. Långt i efterhand ser jag hur jag själv hjälpt till att skapa ett kaos. Vi gör det alla på olika vis och av kärlek till barnen och kanske också till mannen med missbruket, men det blir alltid fel.

Barnen ser och märker att något är fel, kanske sätter de inte det samman bed alkohol, för det ligger utanför deras referensramar men de märker att pappa blir förändrad, kanske tror de att det är något de gjort. Prata med dem vid lämpligt tillfälle, fråga och lyssna. Barnen tror kanske precis som du att ingen annan märker det konstiga som pågår...

Kanske en dum fråga, men du skriver inget om det, har du pratat med honom om detta, jag menar då på ett nyanserat sätt, att du är orolig, att barnen inte mår bra av detta, utan att anklaga. Kan han tänka sig att sluta? Kan han tänka sig att ni gemensamt pratar med någon, familjerådgivningen kan vara en neutral plats att börja på, då blir inte det omedelbara fokus på hans drickande.

Hur du än väljer kommer barnen, i olika perioder, att tycka att du gör fel. Lämnar du honom så kommer de naturligtvis att sakna sin pappa, men det är upp till honom att visa att han bryr sig om sina barn. Stannar du så kommer barnen som äldre kanske att tycka att du gjorde fel som stannade och lät dem växa upp i ett missbrukshem... Det är omöjligt att fatta "rätt" beslut, mina barn är i tonåren och tycker allt som oftast att jag är taskig mot deras pappa om jag säger att jag inte släpper in honom i mitt hem om han är påverkad (skilda sedan många år, barnen bor bara hos mig och träffar knappt sin pappa idag). Barnen älskar sin pappa även om han missbrukar, missköter kontakt mm. Barn tar lätt den svagare i försvar (missbrukaren).

Har du funderat på om han är nykter när han kör bil? Du beskriver att han druckit då han varit själv med barnen, hur kommer detta att påverka dig, barnen och ditt liv? Lever du det liv du vill leva och känner du dig trygg?

Mycket styrka!!!

vill jag skicka till dig! Ta kontakt med någon som kan hjälpa dig med bearbetningen. Kan du sätta dig i säkerhet nu, du skrev att du skulle flytta om några veckor, det är länge!

Du är en kapabel kvinna som kommer att kunna skapa dig ett mycket bättre liv, även om det tar tid så kommer du att må bättre men först måste du vara säker och läka dina sår!

Kram Alice

Kramar i massor till dig!

Oj, vad jag kan känna din sorg och förtvivlan just nu. Alla har vi olika berättelser här, och det är så mycket som vi alla känner igen.

Vad stark du är, och vilken beslutsamhet. Wow!

Du gör helt rätt. Och du visade din son att du inte accepterade slaget, vilken förebild.

Orkar du så börja redan nu gå till självhjälpgrupper, exempelvis Co-anon eller liknande. Du behöver lugn nu, men också gemenskap och kärlek. Har du ett nätverk runt omkring dig?

Jag går själv igenom en av mitt livs jobbigaste perioder just nu. Har också levt i många många år med en alkoholist, vi har två utflugna barn. Har haft underbara perioder ihop som familj. Stundtals har min exman också varit nykter i flera år och omgångar.

Vi har varit separerade i sex år, skilda i fyra, men egentligen aldrig släppt varandra. Vi har träffats, umgåtts och rest ihop. På något sätt gått och väntat på bättre tider och bot och bättring.

Efter en händelse i jul och nyår så gick jag också sönder. Blev kränkt, sviken och allt gjorde så ont att jag hamnade i ett slags chocktillstånd.

Jag började direkt i terapi, går på självhjälpsgrupp och börjar må bättre. Det är inte lätt. Det går upp och det går ner. Men jag förstår mer nu. Hur jag alltid agerat och hur min man alltid agerat.

Dessa elakheter, ord som känns som knivar i bröstet, nedvärderande kommentarer och hånskratt är fruktansvärt. Det är också misshandel.

Kramar i massor!
Och kärlek!

Hade ibland bara velat berätta om allt för henne och hur onormalt det är och hur det får mig att må dåligt. Inte självaste drickandet men effekterna /passiviteten och att jag är den som har koll på ALLT. Trött på det. Men det vill jag inte lasta henne med! Hon ska inte behöva gå från glad till orolig för både mamma och pappa.

Tack så hemskt mycket för ditt svar!
Som det är nu är barnen trygga, glada och allt gällande dem funkar fint. Om jag bryter och vi flyttar isär vet jag 100% säkert att jag iaf kommer krossa stora dotterns hjärta. Hon älskar sin pappa över allt annat och ser inga problem i vår familj. Jag vet inte om jag kan göra så mot henne :( hon skulle anklaga mig med säkerhet. Hon skulle tycka synd om honom mm. som ju i hennes värld inte gör ngt fel. Han är alltid snäll/trevlig mot mig också, vi bråkar aldrig etc och han ställer upp och delar på mkt hemma m matlagning med mera.
Hade ju inte kunnat ha delad vårdnad heller då jag ej vet om han skulle dricka ensam med barnen. Han har druckit hemma när jag varit iväg ngn kväll och han ansvarat för barnen.

Att få söndagsmorgon också förstörd, inte nog med lördagskvällen! Att dom inte fattar det är vidrigt när dom druckit och att man alltid är sur dagen efter! Borde liksom inte vara nån överraskning för dem att man är sur följande dag, dom bara fattar inte i vilken grad vi mår dåligt och blir förbannade varenda gång de dricker!

Här har mannen verkar det som tagit till sig av vad jag sagt, han har redan skottat snö på gården och deltagit i uppgörande av matlista för veckan! Verkar försöka anstränga sig att hjälpa till, vilket jag uppskattar men få se hur länge det håller i sig. Brukar ta några dagar så slinker det tillbaka i vanliga spår och jag gör allt igen. Men får väl njuta så länge det varar denna gång.

Men jag fick nu svar på mitt sms, ska och kolla på huset redan imorgon! Så min magkänsla stämde att ägaren ville titta till stället innan dom svarade, ska bli så spännande att äntligen få se stället från insidan! Så får vi se då vart det hela leder!

Lider med dig och förstår att det måste vara väldigt jobbigt.

Vi är många som gått igenom jobbigheter med alkoholisten, för självklart har din man stora problem.

Det här med barn är väldigt känsligt. De märker av betydligt mer än vad vi tror. Sedan är vi som lever ihop med en alkoholist så duktiga på att försköna situationen. "Hen sköter sig bra för övrigt". "Hen är en jättebra förälder". Och det hemska är att vi efter år av dysfunktionellt beteende tror vi medberoende lika mycket på vår försköning som alkoholisten tror på att han inte har något större problem.

Jag har själv levt i över 30 år med en alkoholist, vi har nu varit separerad i sex år, skilda i fyra. Haft mycket kontakt, och har umgåtts lite då och då när han är nykter. Hans problem tog fart nu de senaste fem åren, efter att i många år medan våra barn var mindre ha kunnat styra sitt drickande.

Dock har vi alla pratat mycket om detta. Jag har varit oerhört noga med att redan i tidig ålder berättat för mina barn om alkoholen. De har varit med i olika barngrupper där man pratat alkohol. På senare år Trygga Barnen mm. Det tror jag är väldigt viktigt. För idag när mina döttrar är vuxna så är de betydligt starkare än mig. Sätter mycket tydligare gränser. Lever sina liv utan att vara offer. De pluggar utomlands, reser, gör det de vill och har alltid varit öppna med situationen. De älskar sin pappa, och de förstår verkligen skillnaden mellan jaget och missbrukspersonligheten (ja, han har i omgångar genom åren haft långa nyktra perioder med hjälp av AA och behandling).

Idag när jag och mina döttrar pratar så säger de att de har många minnen från barndomen när deras pappa var berusad. Betedde sig konstigt. De märkte också självklart att det var spänt mellan oss föräldrar ofta.

Du kan aldrig få din älskade man att sluta dricka. Aldrig, det skulle vara som att flytta ett berg själv flera mil. Han kan lova, säga saker som får dig att bli lugn ett tag, men sedan fortsätter han troligtvis igen ganska snart. Vi som står bredvid måste inse att när väl beroendet satt in och sjukdomen utvecklats så är alkoholen viktigast. Inte för att de inte älskar sin familj, för det gör de självklart, men de älskar alkoholen mer. Sjukdomen är så vidrig i de allra flesta fall.

Du kan inte hjälpa honom att bli nykter, men du kan hjälpa dig själv genom att lära dig allt om sjukdomen, vara en bra förebild för dina barn, börja tänka på dig och vad du vill göra, hur du vill leva och vad du blir glad över.

Kramar!

Det har du rätt i, tänkte mer att tex äldsta aldrig sagt ngt eller frågat mig något om det. Att han fortsätter på kvällen när hon somnat ser hon ju inte.
Jag tycker självklart inte det är bra alls och vill ju inte det ska vara såhär. Ju äldre de blir ju mer uppfattar de såklart också.

Inatt när han kom upp o hade somnat gick jag o la mig på soffan....klarar inte av att sova bredvid honom längre! Sov vidare på soffan o vaknade av att han o sonen kom ner vid halv sju. Han frågade om han snarkat vilken han gjorde o alltid gör när han druckit. Men han va så trött efter att ha jobbat såååååå mkt o d förtjänar man att dricka en lördag. Jag svarade inte men blev jättesur o jag frågade om vi skulle fixa frukost. D kunde vi göra on jag slutade gnälla o vi kunde få den mysiga söndagsmorgonen vi faktiskt vill ha. Sen gick han ut i garaget,...så godmorgon då mina vänner

Tack för att du finns

Ni har så bra tankar!!! Hinner inte riktigt fundera på dem nu, men ska ta och läsa om dem senare nån dag. Min man har ju tagit det lugnt over ett år nu. Men det ni skriver om är vad jag kämpar med. Ännu och länge.

Jag är dessutom inte så modig, men ibland tvingad att vara modig pga omständigheter och ibland modig enligt andra, för att jag valt att göra på eget sätt. Men jag jobbar nu med att få vara svag och mesig då det känns så och modig på mina egna konstiga små sätt för att jag vill, inte för att andra vill.
Men svårt är det. Som mamma, dotter, hustru, arbetstagare, att koppla loss och vara jag. Speciellt då mycket jag gillar är på tyngdpunkten "jag vill göra det tillsammans med nån som vill göra det med mej".

Tråkigt att du inte hört nåt men självklart kan du höra av dig igen till dom!

Jag surnade till o gick o la mig med sonen....vid 07!!! Det känns så tragiskt en lördagkväll, men sa verkligen att snälla låt oss ha en filmkväll du o jag. Men märktes så tydligt på honom att idag va hans hjärna inställd på att bli full så jag sket i allt o har ingen ro i kroppen att sitta där själv o se hur lampan lyser i garaget när man kollar film så!

Nä, denna trötthet är total.....undrar verkligen också hur länge man orkar

Hur går det för dig Muminmamman? Tänkte på dig idag, kanske du bara inte orkat skriva på ett tag? Hoppas du haft en bra lördag idag i alla fall!

Inget svar alls om huset, gnistan falnar :( Körde dock förbi där idag och det fanns fotspår i snön till huset så nån verkar ha varit dit, har aldrig sett spår där förut så jag kan väl hoppas ägaren går dit och tillrättalägger och vänjer sig vid tanken att sälja. Kommer nog inte kunna låta bli att höra av mig till dem igen nästa vecka, hoppas dom inte misstycker.

Ja detdär garaget. Mannen här måste också ut till garaget ett antal vändor medan jag försökte prata med honom men han blev inte full. Min irritationsnivå stiger också med varje klick i dörren på väg till garaget. Han säger inte nåt men försökte vara inställsam idag med att handla och fixa middag. Kanske hans sätt att visa han hört vad jag sa men skulle önska han kunde uttrycka nåt också.

Åkte med barnen till badet på eftermiddagen för att skingra tankarna för en stund, men var dessvärre mest irriterad på dom stackrarna som bara försökte ha lite kul. Jag är fysiskt helt slut idag, känns som kroppen laddade ur rejält i morse. Jag är orolig hur jag ska klara att vara på jobbet igen på måndag, alla förväntar sig man är pigg och utvilad efter lite ledigt men jag är nästan ännu tröttare än innan.

Hoppas du får en lugn kväll nu trots allt spring i garaget!

Bra, nu räcker det.

Ja min väninna har mycket riktigt ett matmissbruk bakom sig.

Det där att barnen inget märker, det skulle jag nog inte vara så tvärsäker på...

Jaså, är det så man resonerar, intressant.

Gällande GBP-op o alkohol så säger de att d är lätt att byta sitt matmissbruk mot T.ex alkoholmissbruk. Men d beror också på hur vanorna såg ut sedan innan....själv är jag GBP-opad o dricker inte alls längre, dock har mkt med min egen alkoholist o göra här hemma men också för att man blir jättegulligt av ingenting efter opn o d är löskigt

Hur gick d med huset? Fick du tillbaka nåt meddelande?

Usch, dagen började inte bra för dig låter det som...hur har han varit idag?

Här började dagen bra men avslutas med sjukt många besök till garaget o d kryper i kroppen på mig av frustration! Jag märker själv hur jag förtvivlat ger honom småpikar hela tiden. Jag är trött, frustrerad, arg o ledsen över allt det här medan han, står i d där jvla garaget o dricker öl o röker n cigarett för sjuttielfte gången sen vi kom hem för typ 3 timmar sen!

...ska tillägga att det pågått i 9 år, mer eller mindre utan förändring. Måste ju vara extremt ohälsosamt. Och nog påverkar det livet trots det sköts "snyggt"... ofta seg och passiv. Händer liksom INGET förutom vardagarulliansen.

Vad jag känner igen mig.
Jag kan bara råda dig till att ta emot all hjälp du kan få.

Själv har jag behövt både vänner,"riktig" terapi och även alanonmöte.

Detta för att mitt medberoende sitter i mig och inte i mitt drickande ex.

Han dricker fortfarande och det är inte längre problemet för mig.

Det är istället att trots att jag förstått vikten av ett eget liv och ett eget jag så har det känts så fjuttigt.

Mitt eget liv med mina egna behov har varit så undantryckta så länge.
Jag har haft andra identiteter,som egen företagare,mamma vän osv. Men de är ju kopplade till andra personer än jag själv. Och i de relationerna har jag alltid kunnat hitta stråk där jag fått användning av min medberoendeperso lighet.

Så nu när jag är helt ensam,mina barn flyttat ut osv så för jag varje dag en mindre eller större kamp med mig själv för att inte halka ned i samma hjulspår igen.

Lycka till med allt och det allra sista som jag lärt mig är att våga stanna i de jobbiga känslorna. Men välja att vara passiv och inte agera på kontrollbehovet. Fruktansvärt svårt. Men ofta lyckas jag och känslan när man ridit av kontrollmaran en timme eller flera dagar utan att ge efter är härlig. Man får då sin belöning. Den sk sinnesro. Den bor i början där bara enstaka ögonblick för att direkt efteråt fyllas på med det gamla vanliga tramset. Men allteftersom stannar ron längre stunder för att till Slut kunna finnas där hela dagar.

Du kommer att klara det. Du ser klart att ditt beteende inte hjälper dig och att du i te Heller har kontroll på det. Du har troligen kommit till första steget i alanonmöte 12 steg.

Du har insett att du har tappat kontrollen över ditt eget liv, alkoholen och alkoholisten.

Så även om det inte känns så,så är det egentligen något bra du just nu befinner dig i.☺

Så sant jag behöver landa i lugn och ro i allt det som hänt - men då helst utan bitterhet eller hat. Förlåtelse inte är lätt, men jag vet att nödvändigt för att frigöra mig själv. För jag vill inte bli bitter över allt som hänt - alla gånger som jag har blivit sviken är det enda jag i så fall kommer bära med mig.
Jag vill börja min förändring utan att hålla kvar vid bitterhet eller hat mot den man som jag levt ett långt liv med, dels för mina barn skull och framförallt mot mig själv. Tiden läker alla sår heter det - Tack för att ni finns !

Nej, det är en bukväggsbråcksoperation. Tanken var 2 veckors alkoholfrihet innan och efter operationen.....
Apropå gbp-operation så har jag en väninna som börjat dricka för mycket efter den operationen. Hon är dock klok nog att söka hjälp och ta tag i problemet.

Torsdag drack han och slocknade. Fredag sades inte ett ord mellan oss men han var i alla fall nykter. Jag gick på nålar, höll på att få ett utbrott och kroppen i uppror så la mig tidigt.

I morse vaknar jag av en så häftig migränattack så jag kräks, har frossa och tunnelseende utöver den dånande värken. Riktigt läskigt men helt klart en extrem stressreaktion. Mannen undrar bara om jag är krasslig...I den stunden brast det för mig och jag höll en halvtimmes monolog om hur illa jag mår rent fysiskt av hur vi har det, att jag inte orkar mer och om inget ändras så flyttar jag. Han tyckte ju bara allt beror på att jag är så gnällig och klagokärring, så om jag ändras så skulle det bli bra också med hans drickande. Påtalade att hans drickande på inget sätt är mitt fel eller ansvar! Han menade han nu inte ens tänker försöka med nåt om jag ändå hotar med att flytta. Just så. Sa att det väl är lika bra jag tar mig härifrån då om han anser jag är så hemsk och orsaken till alla bekymmer, men då backar han plötsligt och säger att inte ska väl nån av oss behöva flytta bort. Bestäm sig karl!

Han sa i övrigt typ ingenting utöver att klaga på mig, inget om att sluta dricka och inget om att han önskar vi reder upp det. Inget om att han vill jag är kvar för att det skulle betyda nåt att jag är här. Så igen lämnas jag gissande om han vill försöka få till stånd en ändring eller om han bara är rädd att tappa sin hushållerska.

Jag vet faktiskt inte själv mer vad jag ska. Orken börjar fysiskt vara så slut så jag börjar betvivla jag har orken att flytta men jag inser ju jag måste det, hellre förr än senare. En så likgiltig inställning från honom säger nog allt jag behöver veta, skulle det verkligen göra honom ont att inse jag menar allvar att flytta ifrån så skulle han väl ens på nåt sätt be mig stanna och försöka hitta lösningar. Att säga ingenting känns som ett kvitto jag kan dra lika väl.