Senaste kommentarerna i forumet

Skrev om och skrev klart brevet idag igen, denna gången är det helt klart. 5 sidor text, hoppas han orkar läsa min sanning och nakenhet i detta brev. För usch säger jag bara så många tårar jag fällt de senaste veckorna när jag skrivit brevet. Får en stor klump i magen och tårarna bränner bara jag tänker på det och att jag faktiskt ska ge det till honom snart...
sonen ska sova hos mina föräldrar en natt nästa vecka och då är min tanke att han ska få det. För det lär bli ramaskri efter detta om han läser det...

Det är nu det gäller mina vänner, en stor rädsla, lättnad och illamående sköljer över mig av tanken på att det snart kan dra igång igen med både ännu mer fylla, gap och skrik men också att det kanske är det här som behövs för att jag ska ta mig i kragen och verkligen gå därifrån. För jag har inga förhoppningar på att detta kommer sluta som en lycklig saga om att vi lever lyckliga i alla våra dagar.

Ja, det där med sömnen är viktigt...men jag förstår dig, igår natt sov jag bara nån timme eller två då mannen va full och det finns inte en möjlighet att jag kan sova då. Inatt blev det en orolig sömn, blir det alltid natten efter en fylla o lite sömn. Så håller tummarna för denna natt istället...

Ring det där samtalet idag, hejar på dig massor härifrån mitt kontor! Sen se till att försöka ta igen lite sömn under dagen! <3

Lider med dig, och känner igen mig. Ofta när jag går och lägger mig börjar hjärtat "fladdra", så obehagligt. Något jag börjat göra, och som faktiskt hjälper, är att massera mina handflator. Så lugnande och avkopplande. Hela kroppen sitter ju i händerna, enligt reflexologin.
Kan du inte be att få något att sova på hos din läkare? Viktigt med sömn i din situation tänker jag.

Det är en förfärlig sits du och dina barn befinner sig i. Din man också, han på sitt ännu mer tragiska vis. Men när man inte drar åt samma håll utan bara konfliktar, behövs separationen, tillfällig eller för gott. Men visst gör det ont värre när det blir akut.

Är så nervös och uppvarvad igen efter en dåligt soven natt så det känns som jag har hjärtflimmer. Kroppen gör fysiskt uppror mot hela situationen, susar i öronen och huvudet värker.

Känns som ett stort steg att flytta med tanke på barnen men vad tusan annat kan man göra? Står inte ut med alkoholens allt växande utrymme i mitt förhållande, mår fysiskt dåligt av det.

Hej och välkommen Akvileja!

Fint att du hittat hit. Här finns mycket erfarenhet och en stor generositet från användare att dela med sig och vilja vara till stöd.

En anledning till att det är just så är att anhörigstödet ett anonymt forum. Ibland händer det att vi på admi redigerar ett inlägg. Orsaken är ofta då för att det är ett hotfullt eller kränkande inlägg men det kan även vara reklam eller privata uppgifter så som mejladresser.

Ditt förslag att ses "utanför" forumet är en fin idé ändå önskar jag att vår önskan om fortsatt anonymitet respekteras. Att lämna ut tid och plats kan få konsekvenser som är svåra att förutse. Det är fint att se att ni är så många som skapar relationer här samtidigt är det just anonymiteten som ibland möjliggör intimiteten och uppriktigheten.

Hoppas att du känner dig hemma här och fortsätt gärna skriv!

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

Ja även om man vet flaskorna finns i garaget så blundar man lite för vidden av problemet tills man ser alla flaskorna!

Jag brukar mest hitta dem tomma, de fulla håller han väl gömda så jag inte kommer åt att hälla ut dem antar jag. Men mängden flaskor kan kännas helt absurd, jag hittade en hel trälår som är för ett verktyg full med tomflaskor (bara starksprit) i somras och jag vet att dom kommit dit på rätt kort tid eftersom verktyget normalt varit i lådan men då plötsligt inte längre fick plats. Var nog första gången jag på riktigt hajade till hur stort problemet är, vi pratar ju inte om en grogg till lördagsmeckandet precis om man har en kubik tomma starkspritsflaskor gömda.

Konstaterar lessen för din skull att det inte verkar gå så bra för dig heller Nykteristen med att reda upp er situation. Han verkar ju fatta noll om allvaret i situationen. Eller är mera sprit deras sätt att hantera att de vet allt är på väg åt pipan, att dom liksom dövar sitt tänkande om framtiden med att ta huvudet fullt? Varje fylla känns som en smocka i ansiktet på oss anhöriga -"kolla här vad lite jag bryr mig om vad ni tycker"... Det är så sorgligt egentligen.

Men vad kan vi göra? Deras val är alkoholen tydligen framom precis allt annat i livet och då återstår nog bara för oss att hitta en väg ut för oss själva och barnen. Alkoholisten kan vi inte rädda men nog oss själva, den makten har vi och måste orka och våga använda den! Om inte för vår egen skull så för barnens!

Styrkekram till er alla därute som kan behöva en idag!

Hade mer än gärna velat vara med, men kanske kan lösa d nån av ggrna. Bor 2 Tim från sthlm

Låter som d är dags för en flytt ja! Att han även sätter sig i så stora ekonomiska problem gör ju inte saken bättre.

Kanske flytta till torpet på heltid? Du gör helt rätt i o ringa till dom imorn!

Här har jag börjat leta lägenheter för fullt, men d är så sjukt svårt o få en lägenhet i denna stad! Man kan bli gråhårig för mindre.

Efter gårdagskvällens superfylla har jag gett upp helt. Gick även in i garaget idag o d är överdrivet mkt alkohol därinne...helt öppet! Mådde fysiskt dåligt av att se skiten!

Är ofta en vanlig "ingrediens" i sjukdomen alkoholism...

Toppenidé, jag kommer gärna!

Jag exploderar snart...mannen ut i garaget direkt från jobbet, två timmar senare raglar han in, aspackad. Kan inte vara tyst så jag frågar:
- Och vad var anledningen denhär torsdagen att bli packad?
Gissa vad han svarar:
- Vilken torsdag?
Vad i he...te?? tänker jag!! Tror han verkligen inte det märks han är full??
Sen sätter han sig i sin fåtölj och slocknar...

Han struntar alltså fullständigt i vad jag sagt, klampar rätt över mig igen känns det som. Jag är så arg så det kokar! Börjar snart ha allt mitt och barnens grejer i sån ordning så en flytt går fort att ordna när jag väl fått nåt ordnat. Imorgon ringer jag och tigger om visning på huset jag vill ha, börjar kännas allt mer akut. Har även kollat på ett alternativ eller två om just det huset går i stöpet.

Till råge på allt har han igen spenderat massor med pengar han inte har råd med, inkassobolagens fakturor i postlådan börjat komma allt tätare och också här ignorerar han fullständigt vad jag sagt. Han får leva full och pank, bara jag slipper vara indragen i det mera!

Gjorde du rätt i, bra jobbat! Behövs nog få lite ledig stund o andningsrum för att orka med det som komma skall!

Här föll han stenhårt idag, men d va ju så synd om honom tyckte han som inte fick så mkt i län som han trott! Herregud säger jag bara..,.hur gammal är du?!

Ska se till o få iordning med att ge honom brevet nu...
Ikväll när jag sa till om alkoholen igen så blev han asförbannad. Sen kom han o försökte smila in sig med o va såååå gullig med pussar o blääää för att då va d bra. Jag blev gladare för att han visade kärlek så då va d GO för honom att dricka....idiot känner jag bara, så jag gick o la mig!

Tvingade till mig ledigt från jobbet resten av veckan för att få andas lite. Vaknade dödstrött och grinig i morse, knappt sovit alls men tur man har barnen! Dottern tittade på mig med sina gulligaste ögon och frågade så snällt och försiktigt om det inte kunde vara roligt att åka till badhuset idag. Så vi åkte, barnen skuttande med mig hasande efter dem. Men det blev faktiskt riktigt roligt när vi väl var där och efteråt unnade vi oss lunch på stan. Härligt med glada barn, tror dom känner av att jag inte är riktigt på topp och jag är noga med att säga till dem att det inte på något sätt är deras fel att mamma är ganska trött just nu. Dom är så kloka och förståndiga trots åldern och dom verkar fatta mer än barn skulle behöva. Är så glad jag har dem, barnen och jag är i alla fall ett starkt team som trivs tillsammans.

Nu för stunden känns det väl lite bättre men tungsinnet hänger över en som en blöt filt. Våndan inför helgen är ofattbar, kanske för att man börjat se mönstret så tydligt i hur han dricker.

Tycker synd om dig, borde ju räcka med allt kring din flytt och mannens drickande men sen ha jobbet och din sons behov som egentligen är det viktigaste låter som en väldigt tuff period. Hoppa synnerligt att det blir klart med huset så att ni faktiskt får köpa det och du kan få en fristad att få lite lugn...

Gällande din dotter så är det ju så att hon själv måste vilja vara hos pappa också, som en kompis till mig sa barnen har rätt till sina föräldrar men föräldrarna har inte rätt till sina barn. Tyckte det va klokt sagt, för det stämmer ju faktiskt....

Känner samma känsla, nästa gång han blir full kommer jag nog inte heller kunna hålla tyst utan orden komne nog bara att komma vare sig jag vill eller ej, för den pirrande känslan jag får när ölburken kommer fram den är vidrig och hela jag skakar av att dessa ord vill komma ut....tyvärr lär de skrikas ut just då!

Jag kämpar precis som du men jag har gått vidare. Jag har träffat en ny underbar man som älskar mig över allt annat och jag älskar honom.
Men det är inte lätt. Det kommer över mig nån gång då och då, sorgen, att det skulle vara jag och mitt x som blev gamla ihop, som skulle uppleva våra barnbarn tillsammans. Men det går inte, det kommer aldrig att gå, även om jag nånstans innerst inne ändå hoppas.
Livet blir bättre för var dag som går och det gäller att ta vara på det. Ta hand om dig. Kram.

Är så ohyggligt trött men kan inte sova. Ligger vaken halva nätterna och tankarna mal på. Är vart om varannat arg, lessen, stressad, uppgiven och ikväll mest deprimerad. Är så trött på hur hela livet ser ut, tänk om det inte skulle kännas bättre utan mannen och hans sprit ens? Hans elakheter lär jag få utstå oavsett jag bor med honom eller inte, oron för dottern kommer bli allt värre efter jag flyttat. Mitt jobb håller på och knäcker mig och min sons vissa särbehov gör att varje dag är en kamp. Känns inte som det finns en enda dag utan bekymmer och saker som måste uträttas, mina drömmar behov och önskemål har inget utrymme i mitt liv. Den fritid man nu alls har går åt till att dessutom oroa sig för mannens drickande. Och lämnar jag honom och det problemet som han egentligen äger, så flyttar jag bara den oros energin till att oroa mig över dotterns varande ensam med honom istället.

Känner mig svag och orkeslös, vill bara rulla in mig i en filt och aldrig stiga upp igen. Alla krav och energitjuvar börjar ha gjort slut på mig, vet snart inte hur man ska orka börja ännu en dag från början med samma segtramp. Och idag är det ändå bara tisdag, och jag mår redan fysiskt illa inför helgen då mannen var nykter förra helgen så vet jag vad som antagligen väntar inkommande veckoslut. Och blir han full igen, så kommer jag snart flippa ur totalt och då lär nog mitt tålamod ta slut just där och då och jag struntar i om man inte borde prata med dem när de är fulla. För jag kommer inte prata, jag kommer sannolikt skrika rätt ut...

Måtte dom snart höra av sig om husvisningen, kunde ens en positiv sak i rätt riktning hända kanske man kunde återfå lite hopp. Just nu känns det bara mörkt...

.

som du skrev... "Hur orkade ni som har gått vidare?"

Två saker: min terapeut sa. "Du har en rättighet att bestämma hur du vill ha ditt liv, gentemot dina barn har du en SKYLDIGHET att se till att deras liv är tryggt och säkert". Med alkohol med i bilden hade mina barn det fruktansvärt.

Det andra var när jag insåg att antingen så går jag under själv eller så tar jag mig ur det här. En sak som Carina Bång skrivit sätter fingret på det "det är fel person som kämpar". Det är du som kämpar eller hur Muminmamma? Det är inte du som är alkoholisten. DET ÄR INTE DIN KAMP! det är hans.

Håll det in huvudet och se på det lite mer utifrån.. Ser du nåt nytt? Alkoholisten normaliserar och hela processen smyger sig in i vardagen. Hur vill du ha det... "Ingen alkohol alls i mitt hus" och " är du onykter vill jag och barnen inte träffa dig". Blev mina krav.

Hur mår du? Läste att du börjat prata med en kollega du litar på! Å så bra!! Prata med fler!!
Du behöver inte skämmas! Du behöver prata om dig själv! Få hjälp att sortera dina tankar! Tag kontakt med vuxensocialen i din kommun. Berätta om situationen och säg att du behöver samtalsterapi! Eller gå genom vårdcentralen och säg att du behöver samtalsterapi för att du är så stressad att du snart går in i väggen.

Om jag relaterar till mig själv när det var som värst så var stressen i kombination med ensamheten det som när på tog kål på mig.

Till slut när det var nog för min del och jag satte ner foten. Ingen mer alkohol, så ville han att vi delar på oss. Han tycker att jag blivit för tjatig. Hahahaha. I vilket fall. Han har också gått i terapi genom socialtjänstens beroendemottagning under det senaste året och han har fått verktyg att hantera sitt drickande. Sin ångest. Han säger att han aldrig med kommer dricka på "det sättet" men inte sluta helt. Han gör som han vill. Vi skiljer oss nu.

Det känns som att efter jag började prata med fler och fler om vad som pågick och bad om hjälp. (orosanmälan på skolan efter att barnen fått gå till kuratorn, gjorde att mannen fick terapihjälp). Efter att jag satte ord på det och gick utanför vår lilla familj med hur det verkligen såg ut då började det hända saker. Då fick vi ögon på oss som gjorde att han inte kunde gömma sitt missbruk längre. Och ja. Han har haft 6 återfall under förra året även med alla dessa ögon på oss. Men det gjorde mig inte ledsen. Jag har sett på det hela utifrån med nya ögon. JAG vill inte ha det så här. Jag vill inte söka igenom hans telefon. Jag VILL INTE leta efter flaskor.
Och jag vet att när han är onykter, är det inte han. Det går inte att prata med honom. Det går inte att resonera. Det enda jag gör då är tar med mig barnen och åker därifrån.

Pratat mer! Med fler! Begär hjälp! Prata med barnen om vad som försiggår, på deras nivå. Se till att barnen får samtalshjälp.

hur har det gått med carina bångs bok? Har du hunnit läsa något!
Hoppas att du finner din styrka och att du får DITT liv som du vill ha det. Du FÖRTJÄNAR det! Stor Kram!

Hej!
Det är inte en lätt situation och ingen kan säga åt dig vad du ska göra. Jag har själv levt med en alkoholist i 10 år. Vi har förhandlat. Det har varit nyktra perioder på år i taget. Men förr eller senare sitter han där igen. Jag har letat flaskor. Jag har gått till systemet åt honom för att ha kontroll över vad han dricker. Tro mig när jag säger. Det finns ingenting du kan göra för honom om han själv inte vill.

Det du kan göra är att säga hur DU vill ha det. Hur vill du ha det?
Utefter mina egna erfarenheter om jag hade fattat vad som pågick som du verkar göra så pass tidigt i förhållandet hade jag flyttat. Blivit särbos. Satt krav att vi träffas bara när du är nykter. (om det är det du vill). Efter en längre period av förändring. Säg ett år eller två kan man bo ihop igen och fortsätta sitt liv tillbaka. Om han inte vill ge upp sitt alkoholliv kommer det visa sig rätt så snart.

Krasst kanske. Men så hade jag gjort.

För min egen del så här 10 år senare av att ha "testat allt" Så är vi nu påväg att skilja oss och huset ligger ute till försäljning. Han verkar ha fötterna på jorden och oavsett hur det går så slipper jag ta del i alkoholträsket längre. Då vill jag helt enkelt inte träffa honom. Han får lösa det själv. Det är hans problem.

Hoppas att dina tankar klarnar. Mig har det hjälp att skriva här. Att läsa andras historia. Boken "Släpp med beroendet - Bli Fri" av Carina Bång kan jag varmt rekommendera.

Precis som jag har skrivit förut så när den omedelbara chocken och glädjen över att inte vara galen kryper så många känslor på. Det är som om min kropp inte slutar att gå på i överfart. Jag förstår att detta kanske kan verka provocerande för er som har partners som aktivt dricker nu. Och inte vet jag min min S kommer börja göra det igen (men det känns som att han tar stora steg mot nykterhet med AA, beroendecentrum och medicinering). Problemet är att jag nästan inte kan glädja mig. Jag går i stressen över att vara tvungen att kontrollera honom. Det är väl kanske uppenbart att jag har en stor förtroendekris för honom just nu, men jag var inte redo på att mina kontrollmekanismer skulle lamslå mig på det här sättet.

Jag sover inte längre, jag kan inte släppa tanken på att kolla hans telefon eller gå igenom hans plånbok. Jag är i helt sjukt stort behov av bekräftelse från honom samtidigt, jag är så rädd för att han inte ska behöva mig mer. Jag har så svårt att, i hjärtat, godta att han inte kunde använda sig av mig som stöd när han behövde sluta. Det finns så många bottnar i min ångest, och det kanske beror på att proppen är utdragen att alla andra känslor får blomma ut. De känslor som varit undanknuffade så länge kanske måste vädras innan jag kan bli kvitt dem, samtidigt som jag är frustrerad över att inte vara glad över nykterheten.

Jag har sökt hjälp hos både familjerådgivningen (fast själv initialt) och anhörigstöd via kommunen. Det känns så oerhört läskigt, men denna galenskap måste lämna min kropp. Jag måste ta kontroll över vad jag vill. Vill han vara nykter är jag glad och vill nog vara med honom (jag kan inte riktigt värdera sveket ännu känner jag). Men nu måste jag bestämma över hur jag vill leva. Jag fattar inte riktigt hur bara.

Näpen, har han upptakt lådorna nu? *hhaha* bättre sent än aldrig eller hur :-)
Jag förstår ditt tankesätt i det hela med huset, låter som en toppenidé tycker jag!

Idag känner jag mig arg och ledsen, arg för att han verkligen gör såhär....när vi skulle kunna ha det så bra. Arg för att han tar mina drömmar ifrån mig om ett liv med honom, fler barn....känner mig ungefär lika pissig som vädret ute idag...0.an och snöblandat regn!

Ja dendär väntan på nästa fylla finns där hela tiden. Längsta perioden min man håli upp var 2 månader och på den tiden hade inte min väntan och stress inför varje helg minskat alls, lika mycket på helspänn var jag varje fredag. Tror det är just dethär som alkoholisten inte förstår, att spänningen hos oss finns där länge även om de skulle lova att de slutar.

Jag har inte sagt nåt till mannen om huset. Vill inte få min iver slagen i spillror av hans elaka kommentarer eller riskera långa utläggningar om vad han tänker göra med stället när jag köpt det. Han vill nog inte förstå att jag inte köper ett ställe till åt honom att dricka på utan en frizon för mig och barnen där jag helst ser han inte alls sätter sin fot. Just dethär att jag inte alls vill ha honom där, inte som renoveringshjälp och inte som gäst, är det som sannolikt gör han slänger ut mig för gott. Jag ska ju inte få ha nåt för mig bara, även om han har merparten av huset och ett stort garage för sitt och sina intressen.

Höll på och fick ett skrattanfall när han i helgen plötsligt märkt det står lådor lite överallt i huset, mitt inte så dolda flyttpackande. Han undrade var alla lådorna kommit ifrån och varför jag inte kunde städa ur det stora förrådet meddetsammanär jag håller på ? Men att merparten av skåpen är tomma och det som är kvar är i lådor verkade inte alls koppla några tankar hos honom, även om jag för en vecka sen sagt klart och tydligt jag flyttar om inget ändrar. Så antagligen trodde han jag inte menar allvar eller så tror han på riktigt att det hjälpte han nu var nykter en helg.

Hej alla, och tack för era inlägg. Kan inte nog mycket säga hur viktigt detta forum är. Vi är många som behöver det.

Jag har inte fått något mer hot. Däremot kom det flera elaka mejl om allt och alla. Jag har inte varit rädd eftersom han befinner sig på andra sidan jordklotet.

Jag själv fortsätter att hjälpa mig själv. Jag går i terapi och självhjälpsgrupp. Har hjälpt mig mycket. Ser nu tydligare hur sjuk jag också varit i mitt medberoende. Det går upp och ner. Just nu känns sorgen värst. Jag försöker att inte ha på offerkoftan hela tiden, dock åker den på lite då och då. Jag försöker skilja på missbrukspersonligheten och min exman så som han är nykter. Den jag älskar. Den andra är elak (alkoholen) och projicerar all sin ångest på andra, särskilt mig.

Det positiva som hänt med honom är att han troligtvis i sista stund blivit hjälpt av den han hyr sin lägenhet av där han just nu befinner sig. Eftersom han hade bokat lägenheten med mitt mobilnummer (tappat sin egen) så kunde hon hitta mig. Kanske på gott och ont eftersom jag är i tillfrisknande också och måste åtminstone försöka släppa taget.

Hon har skrivit att hon blev mycket orolig och hade inget annat val än att hjälpa. En ängel måste hon vara. Hon kontaktade sin vän som är terapeut och även hennes kyrka. Då log jag lite, för min exman är den största ateisten, gick ur svenska kyrkan för många många år sedan. Men som sagt, hon har berättat att de tagit med honom på gudstjänst och att de inte kommer släppa honom utan ta hand om honom. Han är i ett land med blandade religioner, och de som är det är väldigt troende. I morse skrev hon att han var bättre och att han inte druckit på fem dagar. Hon har även gått på gymmet med honom för att få igång kroppen igen.

Jag försöker att inte ha för stora förhoppningar, men är naturligtvis glad att han får hjälp. Och det bästa är att det inte är jag som försöker hjälpa. Det har aldrig gått tidigare, och skulle inte gått nu heller.

Jag föll tillbaka i söndags (efter att inte haft kontakt med honom på länge) och skrev ett meddelande där jag sa att jag är glad över att han får hjälp och önskade lycka till. Kanske var det fel, ett återfall i mitt medberoende. Men har sedan dess inte haft kontakt. Det tänker jag vänta en längre tid med.

Det är svårt det här med kontakt. De flesta säger att man ska släppa taget helt och inte höra av sig. Jag försöker göra det.

Men för mig är mitt välmående viktigast just nu. Jag älskar min friska man, men måste hålla mig borta. Vi är ju lika sjuka fast jag inte dricker.

Kramar till er alla!