Senaste kommentarerna i forumet

Jag kan tillägga att han aldrig är dum mot mig, varken fysiskt eller verbalt, när han har druckit. Snarare tvärs om, extra kärleksfull.
Han säger att jag är hans livs kärlek och jag känner desamma, men kommer han verkligen kunna förändra sig? Känns som att drickandet eskalerat sedan han själv erkände att han är alkoholist och behöver hjälp

Forumet är nog guldvärt. Man får nya tankar och sina egna bekräftade. Faktiskt harjag ibland förstått mina egna tankar först efteråt. ;) Eller menar nu att något jag bara hävt ur mej i all hast blivit något som dykt upp om och om i mina tankar och att jag egentligen först i efterhand förstått hur viktigt det just är för mej.
Som det här om för vems skull han lämnat alkoholen. I ett gräl hävde han en gång ur sej han nu fick bra orsak att dricka. Och eftersom barnen lyssnade, vilket är ovanligt, tog jag upp det då och sade vi inte har något med hans drickande, vare sig han börjar eller slutar. Men det jag vaknade till nu, är det jag skrev, att han då sade detär hans sak om han slutar och att han gör det om han vill. Och jag känner han inte gjort det för min skull.

Jag förstår ju en alkis inte blir nykter om han inte gör det för sin egen skull. Samtidigt tror jag inte han gjort det utan mej och barnen. Och han har då han slutade bett om ursäkt för det han ställt till med med sitt drickande, trots han aldrig betett sej dåligt, bara inte varit närvarande.

Vita knogar, jo kanske till en del. Speciellt då han vill bevisa, det är helt ok att dricka "lite" dvs en eller två stora öl. Eftersom jag inte dricker mer, så blir det ju bara han. Jag har sett några tråkiga fall och fick bara nog av alkohol, tyckte det räcker för min del då så många har problem. Om jag dricker noll, behöver ju inte de i mitt sällskap dricka för min skull.

Men jo. Jag tror vårt grundproblem ligger i jobbiga småbarnsår och svårigheter att hitta tillbaka. Och att han inte helt naturligt alltid orkar balansera mellan familj och jobb. Speciellt då det är stressigt på jobbet, och samtidigt är jobb något han fär mycket ut av och är aktiv socialt. Jag tycker helt enkelt han ger sitt bästa på andra fronter och vi får något trött hem i stället. Att alkoholismen finns i generna är sedan en fallgrop lätt att slinka i.

Men nu en bra dag igen, men ändå tror jag jag måste jobba och prata vidare med dessa tankar. Tack att ni finns!

Det kommer en dag när orken bara är där :)

Ja, d känns skönt samtidigt som man går o väntar hela tiden. En lite jobbig känsla för man stressar upp sig inför nåt som inte dyker upp...men jag försöker att fokusera på annat just nu o som du säger försöka hämta krafter och samtidigt ge mod till att ge brevet för då kommer d nig ta fart igen tror jag! D kommer nog tyvärr vara en trigger utan dess like...
Har du hört o funderat mer på huset? Sagt nåt till mannen om d?

Alla ni som är mina medsystrar här inne som Mulletant skriver.
Läser så mkt jag kan av det ni skriver.
Idag har min man druckit...igen. Det är varje dag nu efter jobbet om det inte är ngt jobb på kvällen.
Igår åkte han hem till sina föräldrar som är bortresta och " lånade" en flaska vin. Tårarna rann innan jag gav mig iväg på nattjobb.
Jag måste ta tag i detta på allvar. Har bara ingen ork.
Hur orkade ni som har gått vidare?
Stor kram r er alla! ❤

JA, TACK... Visst är det skevt...

jag förstår. Men, precis som du antyder, borde rättsväsendet hitta en alternativ strategi för att hjälpa de individer som far illa på det här viset. Någon form av orosrapportering, t.ex. Och hjälpa / lagföra de som ideligen misstänks för brott.

Förstår inte riktigt vad du menar. Det är inte tillåtet med ofredande, hot, övergrepp och misshandel. Men man måste anmäla för att något ska hända. Och det är just detta som är så svårt... Jag och MÅNGA med mig har anmält, för att sedan ta tillbaka anmälan. Tar man tillbaka anmälan så görs inget, allt läggs ner, inget sparas. Och visst kan jag på ett sätt förstå hur polisen resonerar, men ändå inte... Tycker man borde få "rapportera", utan att ANMÄLA, och att dessa rapporter ska sparas. Men så funkar det inte, och att slåss mot rättsväsendet, det känns helt lönlöst, omöjligt.

Tack, då förstår jag. Det är först när någon svarar som den kommer upp bland inläggen :)
Var så frustrerad i helgen och försökte ringa A-linjen, vilket ju endast går vardagar :(
Men att få skriva av sig här hjälpte mycket, som vanligt.
/ Lizzbet

Alltså, jag är ingen jurist. Jag har (nästan) aldrig varit utsatt för fysiskt våld, enbart psykiskt... Vad jag undrar är hur ofredande, hot, övergrepp och misshandel i olika grad kan vara tillåtet... i hemmet!? I nära relationer? Ofta med barn som vittnen! Vi bor väl inte Ryssland!?

Vill börja med att säga att "trådstartar" inte syns bland senaste inläggen, de syns däremot om man går in på forumet. Bra att du ställde frågan! Det händer att vi redigerar inlägg men då försöker vi vara tydliga med varför. Du har inte skrivit något olämpligt, tvärt om!

Du har det riktigt besvärligt just nu och du sätter fingret på det svart-vita tänk som anhöriga kan mötas av. Det är inte antingen eller utan både och. Du har ett starkt behov av att förmedla till din partner hur du har det och hur du påverkas av hans drickande. Precis som du skriver kanske det inte handlar om att tänka just svart eller vitt. För dig kan det mer handla om ett tillfälle som är mer rimligt än ett annat. Att välja ett tillfälle där risken för våld är mindre än ett annat, ett tillfälle där du i alla fall är fysiskt är trygg. Dina skäl att inte vilja ses är dina och de finns där av en orsak.

Ett tips eller ett råd är naturligtvis ingen sanning, få sanningar gäller i alla lägen.

Fortsätt gärna skriv här!

Varma hälsningar Li-Lo

Tack för input, mycket bra och jag inser och förstår vad jag måste göra. Ska på min självhjälpsgrupp ikväll vilket känns skönt. Förutom den terapi jag också går på behöver jag nog ngt mer just nu, precis som AliceAlice skriver.

Tyvärr känner jag mig misslyckad, jag skickade iväg ett meddelande och önskade honom lycka till. Inget mer och jag kommer avbryta kontakten igen.

Det är supersvårt när man levt i så många år ihop. Så jäkla svårt.

Men jag förstår nu att jag måste släppa ett tag. Låta de som försöker hjälpa honom där på andra sidan jordklotet göra det utan mig. Det har inte funkat hittills, så varför skulle det funka nu.

Tack för ert stöd. Kramar!

Känner så väl igen det du skriver. Jag tror så här; som ensamstående, vilket man i en destruktiv relation är, långt innan man separerar, så sliter man bra mycket mer än andra. Vill se till att skydda barnen mot missbrukets konsekvenser, kanske dåligt samvete för att det är som det är, kanske vill/försöker man kompensera barnen för det. Man bygger ofta mycket på samvaro m barnen, stöttar, samtidigt som man ofta försöker stötta missbrukaren, om inte annat för att sekundärt skydda barnen. Allt positivt man har kretsar kring barnen.

Inte konstigt att det blir jobbigt när de flyttar eller klarar sig själv. Mina bor fortfarande hemma men jag känner redan en sorg, vart blev livet av, varför blev så lite som jag ville, en längtan efter att få göra om och göra bättre. Mycket var jobbigt när barnen var små och det blev aldrig tillfälle att njuta tillräckligt...

Det hjälper liksom inte att man har mycket bra saker när det även finns många dåliga o jobbiga saker. Vi måste glädjas åt det bra men vi måste också få vara ledsna över det som varit och det som är dåligt!

Bra att du har stöd och samtal men kanske behöver du komplettera med något annat, allt vårt mående har inte med missbruket att göra och det kan finnas andra sätt att må bättre. Det är inte konstigt att må dåligt men man vill må bättre fort!!!

Mycket styrka!!

Skönt att höra Nykteristen det varit lite lugnare hos er, säkert välbehövt med lite time out från allt det akuta som var för ett tag sen. Tid att hämta andan, reflektera, tänka framåt. Passa på att samla lite krafter!

jag har läst lite vad du skriver, och ja, jag lägger märke till att du stör dig på ölen. Och att du saknar hans närvaro och engagemang. Kan det bero på att alkoholen (fortfarande) är den viktigaste i hans liv? Att han i tankarna sysslar med vad han ska (får?) dricka, när han kan (får?) dricka? Du personligen, skriver du, tycker inte att det här är den rätta avslappningsmetoden ifall att han har svårt att släppa tankarna.
Jag får tanken att han är nykter (dvs dricker mindre) på det som kallas "vita knogar". Av tvång. För en missbrukare är drogen, oavsett vilken, det viktigaste, det som sysselsätter tankarna. Det är mycket svårt att förstå att människor väljer bort barn och familj - men så är det för den som är fast i beroende. Här på forum finns otaliga berättelser om det, både från missbrukare och anhöriga.
Fortsätt läsa och skriva här, det hjälper dig att reda i dina tankar och det hjälper en att se klarare!
Allt gott / mt

Välkommen! Så bra du hittat hit. Läs i andra trådar här så tror jag du inser att det finns ett bra svar på din fråga. Klokt att du inser det di skriver, att du inte vill gifta dig in i detta liv. Fundera över vad det är som gör att du är sambo med honom. Vill du det? När jag läser låter det otryggt och inte trevligt.
Läs och fortsätt skriva - för din egen skull! / mt

När Min sambo dricker blir jag orolig. Sn har ett otrevligt humör när han dricker och han skriker ofta på mig då. Han dricker ca 3 ggr i veckan. Olika dagar. Jag har sagt att jag inte vill prata med hinom nät han druckit. Men så blir det inte. Vi har kommit överens om att när han dricker ska han inte komma hem. Men så blir det inte.
Har aldrig ställt ett ultimatum. Jag är lite rädd för honom när han dricker.
Jag har haft 2 våldsamma relationer förut. Rädslanten sitter kvar.
När går jag.
Jag dricker kanske 2 gr per år. Då blir det oftast bråk.
Jag vill inte ha min framtid så här.
När är det nog.
Vet inte hur jag ska lägga upp det hela. Han har nyss friat . Jag vill inte gifta mig in i detta liv.
Tack för svar.

om saken så är min första tanke väl den, att hänger hans tillnyktrande fast vid om du nu "rusar till hjälp" eller inte, så ska du kanske inte hoppa in som stödperson. Den delen har du redan sett...
Klart man gärna uppmuntrar till nykterhet, men hur det nu sen går till för att vara till hjäp på riktigt. Förstår om du både vill hålla dej ifrån och uppmuntra.

Inte svara. Så han kanske inser att de räcker inte med att bevisa sig nykter i några dagar, så ska allt vara okej igen.

Om du inte svarar, så förstår han förhoppningsvis att han måste kämpa lite till för att få kontakt med er igen.

Stå på dig! Några dagar är inte mycket för att bevisa något!

Du är otroligt stark tycker jag!

Sen när du är i en period där du försöker bearbeta sorgen över att tappat någon du älskar. Att hålla kontakten med ditt ex, gör att de tar ännu längre tid att släppa sorgen.

Insett de nu när jag bröt upp för 3 veckor sen. De är mitt 10 uppbrott tro jag på 8-9 år. Och insett att det ändå som funkar, om jag ska ha någon möjlighet alls att gå vidare; är att blocka allt som gör att han kan kontakta mig.
Dock så kan han mailadrrss, då jag inte hittat hur man blockar på mailen.
För varje gång din partner hör av sig, så bli de som att börja om i sorge processen.
De är otroligt svårt att veta hur man ska göra
Men jag tror att du kommer fram till rätt beslut, om du funderar själv ett bra tag, på vad du vill och vad du mår bäst av, inget annat. Lycka till!

Em juli och inte mera.
Blev så ledsen av era svar i slutet här.
Emjuli hemskt att läsa de du skrev. Känner sig näst intill som en mest gemfört med dig. Efter att läst de du skrev, så känner jag att ja inte har någon rätt att klaga eller tycka de är jobbigt att lämna killen. Jag har ingen familj med han. Så va ha jag att vara ledsen över. Önskade att man kunde ha en delete knapp i huvudet, så man bara kunde ta bort alla känslor!
Men de är grymt starkt av dig att ta de Beslutet! Önskar dig allt de bästa.

Och Intemera, tycker de låter rätt av dig att ta de beslutet. Vågar inte sätta mig in i din situation, hur svårt det måste vara. För du har rätt i de di skriver. Att ni kanske vill varna mig innan de är försent. För om jag tycker de här är oerhört jobbigt och jag inte vet om jag kommer klara de, då våga jag inte ens fundera på vad du går igenom nu. Eller både du och em juli, som har barn också. De gör allt mycket mer komplicerat.
Vill ge er all den styrka jag har kvar allafall och hoppas ni klara de.

För klara ni de, så borde jag klara de. Och de är som ni säger med att man kommer vinna på de i längden. Om jag skulle varit kvar och acceptera hans missbruk, då är jag rädd att de bara skulle bli värre. Och de skulle brutit ner än totalt. Även fast han va snäll osv, så blev jag lika sårad ändå. De tär på en att inte få de kärlek man önskat, inte bli sedd som man önskat. Utan all tid går åt på att vara orolig för han. Ledsen efter att se han onykter som man gjorde. Ledsen av att få hjälpa dom till sängen.
Hoppas bara att man hinner få ett nytt liv (även fast de känns helt omöjligt, då man inte klarat de på 8 år hittills), innan de händer mitt ex nått hemskt. För något säger mig att de kommer gå ännu mer utför nu. Att han tar sitt liv eller något. Va gör man då, när man brutit upp. Men inte klarar att lämna dom själv då. De känns så jobbigt. Va gör man då? Man vill inte bara låta dom gå under.
Rädd för de, då jag hörde grannen berätta att han hade grinat hos dom och kände ingen vits att leva. Så har han aldrig sagt förut under de 8-9 år jag varit runt han. Aldrig i närheten av de ha han varit. Aldrig pratat om att inte leva, och aldrig pratat med grannar om känslor!! Prata knappt med mig om de.
Va gör man än sån gång?

Vi som stannat säger att du gjort rätt val för att du gjort det vi också borde gjort för länge sen, innan allt blivit så komplicerat så det tar lång tid att ta sig ur det. Både praktiskt och känslomässigt.

Jag har också i det längsta hoppats saker skulle ändras, slätat över i mitt sinne att det kanske inte är så farligt han dricker ibland. Han har ju ändå ett bra jobb och vi ett utåt sett normalt liv. Men åren går och allt eskalerar, äter på ens känslor tills man inte orkar ens försöka mer. Därför säger jag till dig att lita på din magkänsla, jag skulle sparat mig själv många sorger om jag också gjort det. För man blir som bedövad av att leva med en alkoholist.

Men jag hoppas du inte förminskar din egen känsla att din situation inte är så illa, eftersom du läser om andra här som har det värre. Tror många av oss har det värre just för att vi stannat och drickandet med tiden blir värre och får allt större påverkan på den som dricker.

Och ja jag är också i processen att lämna, eftersom jag slutat hoppas på att nåt ska bli annorlunda i framtiden annars.

Åh det du skriver berör mig på alla sätt. Håller med alla som svarar här i tråden. Du har gjort rätt val.

Det gör så ont. Riktigt jäkla ont. Man slits mellan att tycka att ja jag gjorde rätt, och nej jag vill inte, jag går tillbaka. Det är hemskt och så jobbigt.

Men så här utifrån tycker jag att du gjort rätt. Vad duktig du är som tagit det klivet.

Jag är mitt i min sorg över att äntligen efter över 30 år ha insett att det aldrig blir jag och min exman igen. Vi har två numera vuxna barn tillsammans. De har släppt honom, jag gjorde det för några månader sedan efter en händelse som fick mig att vakna upp ur mitt medberoende.

Jag älskar ju min exman så in i norden. Men han finns inte kvar så som han var, nu syns bara missbrukaren kvar. Men för att inte följa med honom ner i avgrunden måste jag rädda mig själv.

Ta kontakt med en självhjälpsgrupp, eller någon att prata med. Denna sorg är viktig att bearbeta.

Styrkekram!

Tack Inte mera för svaret. De hjälper. Även fast jag funderar lite.

Du erkänner ju iof att du lever ihop med än alkolist nu, och hade tagit annan bana om du fått backa tillbaka. Men varför inte kliva ifrån nu? Ja menar du har barn. De kan inte va bra för dom att bo med en alkolist. Och lita på mig, barn ser mer än man tror. (Jobbar både på skola och dagis)
Men de är lätt att säga åt andra att va starka, men orkar du själv?

Och hjärtat. Jag har svårt nu att ta ditt svar seriöst, då du själv väljer att leva ihop med en alkolist, som sårat dig ett antal gånger. Och fortfarande gör de, även om du inte vill se de. När jag läste ditt sista inlägg där du skrev om att du varit fyllechaffis, de gjorde ont i hjärtat.
Då du är i värre sits än va jag var för 3v sen då jag bröt med killen.
Din partner verkar vara mycket djupare ner i alkoholen och de som dyker upp i mitt huvud då jag läste dina inlägg. Var om hur en föredetta skriver sina blogginlägg. Han börja skriva dagen han blev nykter och sen framöver. Jag är inne på dag 204 nu. Och inser ju mer jag läser. Att de finns ingen kärlek hos alkolisten, till sin partner.
Flaskan går först i alla lägen. Att alkolisten babblar och ger än massor med hopp, de är för att dom fortfarande ska ha möjlighet att få ha samlag, inget annat.
För en alkolist måste de där va toppen. Att ha en partner som älskar han, ställer upp i vått och torrt, finns där då han vill. Men samtidigt kan ha supa som han vill och du få inte ifrågasätta, för då bli han förbannad och du bli ledsen.
Är de något man vill ha?

Är rädd att jag faller tillbaka lättare av att läsa vissa inlägg här. Om alla som väljer att vara kvar hos sin partner, trots att dom bli elaka på fyllan osv. Massor av mer problem än vad jag hade i mitt förhållande.

Mitt förhållande gjorde mig ledsen varje helg, då jag va tvungen att se han slockna någonstans pga fyllan. Kunde köra bil på helgen och då va de svårt att hitta på nått om inte jag körde.
Svårt att prata om känslor.
Och då han blev känslosam var på fyllan, då jag inte ville prata. För genom alla år med han, så vet jag att inget va seriöst då han va full.

Men han klara jobbet och va aldrig otrevlig. Dolde sin konsumtion så pass att ingen på jobbet eller familjen visste.
Hans närmsta vän visste och hade valt att bryta kontakten pga alkoholen.
Sen hans ex visste. Men annars så klarade han sig bra.

Så efter att läsa många historier som är mycket värre, men partnern väljer att stanna kvar. Varför säger då folk åt mig att jag gjort rätt val. Förstår inte riktigt? Kan någon förklara?
För man kan ju inte säga att jag inte är indragen i de här, har varit med han till och från i 8-9år

Det blir inte bättre. Boom, där var den -den krassa sanningen.

Lid, gråt, sakna, fundera men inse att din magkänsla har rätt. Det håller inte att ha ett sånt förhållande. Han kommer inte att genom ett trollslag bli en prins. Du ser hur han vill leva, vilket minimalt utrymme du ges i ert förhållande. Det kommer inte förändras, han har visat sitt sanna jag.

Gå ifrån, även om det gör ont. Jag önskar jag gjort det för ett antal år sen när jag stod i din situation. Några år fram i tiden och man har huslån och barn som ska pusslas runt en som somnar i stolen fast mitt på dagen i fyllan om han så önskar.

Förlåt om jag låter hård men kanske jag som varit i din situation vill bespara en medmänska från att hamna i den situation jag själv nu är i, som är ännu värre.

Din känsla har lett dig rätt, att detdär inte kommer bli bra och att du mår dåligt över det visar bara vilken fin och empatisk mänska du är. Exakt en sådan som en alkoholist gärna släpar med sig i fallet just därför så låt dig inte sugas ner. Gå din egen väg, finn lyckan med någon som uppskattar dig mer än sin flaska! För det är du värd!

Tack för svaret. Ger än mer kraft till att stå på sig. Är rädd att jag aldrig kommer kunna bli kär igen, då jag inte kunnat släppt han trots att han skaffat två andra tjejer och efter alla gånger jag blivit sårad. Kan inte förstå hur de kan va så svårt att släppa nån!? Har vänner som haft flera partners. Jag ha haft en och kan inte ens släppa han:*
Men är så rädd att jag inte kommer kunna hålla mig ifrån. Även fast jag varje dag försöker intala mig om att jag gjort rätt val, så är jag lika ledsen på mig själv, varje dag, att jag tog de här beslutet. Tänker ofta på att de kanske kunde blivit bättre om jag gett han mer tid.

Men innerst inne så känner jag mig dum som tänker dom tankarna, då jag vet att de har blivit samma sak varje gång jag gått tillbaka, sårad och ledsen över hur mycket han dricker. Och när grannar berättar att dom är rädd för att han ska bryta ihop.
Då dom sett han själv, under hans ensamma tid, hur han varit dyngfull och dansat för sig själv ute på altan med hög musik. Och hur han kommit över och grinat hos dom, då han har varit jättefull.

Men är så rädd att de kommer hända honom något illa, då man inte finns där. Att han kommer dricka ihjäl sig (då jag vet att hans drickande bli mycket mycket värre då han är själv).
Vet inte om jag kommer kunna leva med de.

Har försökt berätta för hans mor och bror hur de ligger till. Hans mor förstår. Då hon levt ihop med hans far, som söp ihjäl sig).
Men hans bror verkar inte vilja förstå hur illa de är. Även fast jag sagt till hans bror, att de är nog den ända personen som kan hjälpa han. Även fast jag har börjat förstå att den ända som kan lösa situationen är han själv. Han måste hamna i botten innan han kan ta sig upp.

Men vad/hur gör man för att gå vidare?

Hur gör man för att inte lägga en del av skulden på sig själv, om de skulle hända något? För de är väll ändå lite mitt fel om de skulle gå illa för han, då jag tog beslutet att bryta upp?

Allt är kaos i huvudet nu. Förstår verkligen inte hur folk kan gå vidare och älska någon igen, efter något liknande?

Han hade ju allt och va underbar på alla sätt. Bara den där jäkla spriten.
Känn mig så dum nu. Även fast de va självklart val, då jag tog beslutet.

Nu pendlar de fram och tillbaka. Från att jag vet jag tog rätt beslut, då jag ha liten bild hur jag kände då. Samtidigt som jag önskar att jag kunde väll hållit ut ett tag till, de kanske kunde blivit bättre?