Senaste kommentarerna i forumet

I mitt hjärta har du gjort rätt val... Din känsla är rätt...

Du måste stå upp för dig själv! Kärlek kan göra så ont. Gråt massor, släpp ifrån dig alla känslor. Älska dig själv. Var snäll mot dig själv. Läs här och och på andra sidor. Våga förlåta och framförallt våga älska igen.

Tro på dig själv. Gör dina egna val! Be om hjälp. Låt det ta tid. Svaret kommer till dig i sinom tid. Styrkekram.

Det svämmar över... Solen kom fram idag och genast blev jag glad. Så beskriver jag även känslan av kärlek när det är bra.

Det är en så otroligt stor skillnad på vår relation idag och innan vår halvårslånga separation. Han har fortfarande lika svårt att visa sina känslor, hålla handen och visa sin kärlek öppet när han inte har alkohol i kroppen. Men, för varje gång vi ses ökar öppenheten och kärleken. Han väljer att vara tillsammans med mig för att vi trivs ihop. Han känner att jag har gott inflytande, han beskriver det som att han dricker mindre när vi umgås. Han mår bättre när han dricker mindre. Det blir en positiv spiral. ☺

Han har inte gömt sin dricka när han kommit hit. Vi talar öppet om beroendet. Jag säger inget om hans drinkande under tiden han håller på. Han är inte redo att söka hjälp ännu. Jag säger att jag tror på honom och älskar honom. Hoppas att han en dag väljer ett liv utan regelbunden överkonsumption av alkohol.

Ibland slits mitt hjärta när alkoholen tar över hans hjärna .Men, jag tänker inte låta hans val styra mig för mycket. Min inställning är så annorlunda mot tidigare. Så befriande!

I helgen var jag fyllechaufför. Ett aktivt val från min sida för att få tillfälle att umgås med honom och han slutade därför troligen att dricka aningen tidigare än om han hade varit kvar och jag inte hade hämtar honom. Idag kom vi dessutom iväg som planerat på en mysig utflykt. Om jag hade valt att sura över hans onykterhet så hade han fortsatt dricka i ett par timmar till. Därefter hade denna morgon varit fylld av bakfylla och avstängd telefon. Imorgon hade tröttheten tagit över och vi hade inte haft trevligt förrän på tisdag eller onsdag.

Jag är glad för mina val och hans förändringar. Låt kärleken vinna! ❤ Styrkekram till er alla på forumet!

Undrar om det är alkoholen enbart som gör honom till en skitstövel(?). Kanske är han rätt defekt redan innan, och alkoholen är bara ett av uttrycken för hans personlighet. Vad är det som du ändå gillar? hos honom?

Blir så ledsen och berörd när jag läser ditt inlägg. Denna förbannade alkohol.

Tyvärr brukar det inte bli bättre, missbrukspersonligheten tar oftast över mer och mer. I den ingår mycket av det du beskriver. En alkoholist projicerar sin egen ångest på de som står dem nära. Inte heller helt ovanligt att de även tar med en massa andra i dessa elakheter och kränkande meddelanden, såsom i ditt fall din mamma.

Jag tycker självklart att du måste höra av dig till någon och få prata. Fundera också på om du klarar av att ta en paus i denna relation. Det är svårt och jobbigt. Men oavsett hur mycket han lovar, hur mycket du älskar honom och han älskar dig när han är nykter, så är ändå alkoholen viktigare.

Styrkekram

Tack för era svar, det är så skönt och värmande att skriva här. Ett viktigt forum för många.

Ja känner också att det är viktigt att sörja, annars lagras det ännu mer. Och många av oss medberoende har i många fall gått i åratal med ångest, sorg och ilska inom oss. Försökt vara starka för barnen.

Kramar!

Jag tycker det låter som en skitstövel ärligt talat. Du förtjänar bättre.

Läst ikapp lite, har haft svårt o komma in här igen...vet inte varför men servern vill inte bara! Frustrerande som bara den!

Skönt att du fått prata med din pappa om d, kan göra saker lite enklare och han kanske kan hjälpa till med renoveringen i huset också!

Här är det en lugn helg, 3e helgen i rad utan alkohol. Riktigt skönt!

Tänker som Lizzbet, att det inte är självömkan, utan en väldigt stor sorg. Du har varit stark, och hållit upp hoppet. Målat upp drömmar och varit mån om hur dina barn mår och att de ska få nå sina drömmar. Det är säkert till en stor del tack vare det och dej dina barn nu är där de är.

Säkert har du hela vägen tänkt vissa motgångar hör livet till och att det nog reder ut sej.
Att du nu står där och ser att det inte kommer att bli som du tänkte. Fast ni separerat har nog hoppet på någon plan funnits, antagligen har det du nu upplevt skrotat också det.
Bra du kan bearbeta det med ett proffs, så du så småningom kommer på fötter, men oberoende så har du förlorat en stor dröm.

Stor kram till dig. Sorgen är fruktansvärd, men bra att du släpper fram den. Glädjen kommer åter, snabbare när du vågar sörja. Du är en förebild för dina barn, de är ju nu ute o upptäcker världen! Du kommer att njuta av framtiden med barn och barnbarn, bara på ett annat sätt än det du tänkte dig. Kanske det till och med blir mycket bättre. :)

Jag tycker du verkar ha kommit en bit på rätt väg. Men hur skulle det vara om du ser på dit liv om ett år? Vill du ha det som idag? Du kan förändra dina val, men tyvärr inte din mans. Jag tror han dribblar och spelar (eller hans beroendehjärna) ibland verkar han snäll och förstående men mestadels egoistisk. Han vill kunna dricka som alltid och måste på alla sätt försöka lyckas med det. Jag har också fyra barn. Även fast några av dom bott hemifrån många år, så har dom känt oro och ångest över vårt supande. Det är det jag är gladast för i vår förändring, att barnen nu mår bra. Såklart njuter jag själv av vår nykterhet men jag blir ju glad om våra barn har det bra. Min lycka var ju att dottern mailade min chef om vårt missbruk. Hade inte sambon följt min nyktra linje, hade jag lämnat honom för min egen skull, i förlängningen också barnens, och det vet han...

jag rätt att din kurator menar att du, DU, ska ge honom tid för en lång process ??

I mina ögon så är ditt och dina barns liv betydligt viktigare än en förnekande alkis. Du ska se om ditt liv och göra bra saker för din egen skull, inte hans. Han, och han ensam, har ansvar för sitt liv. Du kan inte förändra honom.

Besök gärna al-anon och få stöd där.

Jättebra! Så ska jag försöka tänka/agera :D

Kanske kunde man se på medberoende mer som du sa, något som drabbar en, inte något man "hakar på".

Lite som om andra människor hade ett eget rum, medan du sitter, sover och lever i korridoren och får finna dej i att folk kommer och går och du får flytta på dej.

Och att vi borde lära oss att hitta "egna rum" och som lite trotsiga tonåringar hänga en lapp på dörren "knacka först" och markera vårt eget revir. Här är jag, här bestämmer jag, du kan alltid knacka på och fråga hur jag mår, men jag bestämmer om jag vill ha dej in eller om jag vill följa med eller om jag hellre väljer mej själv.

Det värmer mej att läsa att du talat med din pappa. Att kunna vara ärlig mot omvärlgen betyder mycket, och gör man inte börjar leva i två verkligheter och misstänka man själv håller på att bli tokig. Klart man på riktigt kan flippa ur av trötthet dessutom pga allt som sker.

Och att få fullt stöd av sina föräldrar känns nog alltid bra, hur vuxen man än själv är.

Och jag skriver under det där, att lämna bort A är bara början. Först då ser man klarare och kanske inte alls gillar eller greppar det man ser.

Återigen skriver du klokskap "Drömma bort". Det är ju precis så, hoppet, det förtvivlade hoppet. Man vill ju dit där kärleken är. Och man vill tro på en annan människas ord. Tänk om det vore så enkelt som alla utan medberoendet anser, det är så svårt att leva med alkoholagitatörerna, de får en att köpa vad som helst.

Lizzbet, du måste ha kvar i tanken att du har varit oerhört stark. Det är en fin snuttefilt i dystra stunder tänker jag; Du har din egen bostad igen. Hans tillfrisknande ligger tyvärr inte i dina händer. Styrka till dig!

...och har fortfarande också väldigt svårt för det ordet, MEDBEROENDE... Man känner sig påhoppad. Men jag fattar att det är så, och inget man väljer eller kan välja bort. Lever man med en missbrukare så är man per automatik det. Försöker se på ordet med andra ögon liksom. Och åter, jag tror att de av kärlek/stolthet väljer bort oss i de mest (för dem) "förnedrande" situationerna.

Du sätter huvudet på spiken helt. Och var passar vi in egentligen? Under natten har jag börjat bearbeta att jag, JAG! är medberoende. Vilket jävla ord. Jag vet inte om det är medberoendet som gör att det gör så ont att vara utanför. Hans alkohol har varit så central i mitt liv så länge, men nu ska jag stå på sidlinjen. Man ska vara stoisk och stå ut innan nykterheten, och nu inte fokusera på det för mycket för det stör hans tillfrisknande. Jag fattar nån stans att vi kanske inte kan vara närmast varandra i det här, men det gör så jävla ont. Jag känner mig så himla ensam, och det känns orättvist att han har en massa människor han kan söka när ångesten drabbar honom.

Tror som du. Men visst är det motsägelsefullt... Ju sjukare, desto mer skygglappar liksom.
Drömma bort, fint skrivet, man känner er kärlek och även här känns din man vettigare än min... ;)
Jag ser verkligen inte heller ner på någon pga sjukdom, tvärtom, bara vill utrota denna från jordens yta! Förstår att min text kanske uppfattas så, men jag var så ledsen, trött o orolig igår. Pga kärlek, omsorg osv, ja ni fattar nog.

Jag tror skillnaden handlar om måttet av insikt och hur långt personen tagit till sig att drickandet är ett problem. Min A liksom din ser inte själv att de har ett riskbruk och därav kan de inte se sig själv klassade som alkoholister. Den som förnekar problemet skriver inte här.

Här pågår en helt vanlig helg men mannen är för en gångs skull nykter. Han har inte alls bemött det jag sa för en vecka sen och att han håller sig nykter en helg ser inte jag som nåt löfte om att han fattat allvaret eller lovar förändring. Han planerar grejer som ska skaffas till huset som om han inte märkt jag sa jag flyttar om inget ändras. Jag har inte alls lust att ösa pengar över huset vi bor i då jag starkt misstänker jag själv inte bor kvar i sommar. Gör mig arg att han helt bortser från allt jag sa och nu borde jag då antagligen vara nöjd och glad enligt honom när allt är ok. Allt är inte ok och så länge han vägrar prata om det kan det inte bli det heller. Han tycker väl det räcker han inte dricker nu ett tag så lugnar jag ner mig. Men det är så mycket jag skulle önska han också bad om ursäkt för och kunde fatta, att jag inte vill leva i ett förhållande som om jag ändå är ensam utan hjälp med nåt oavsett han är nykter. Finns ingen tillit kvar mer och det krävs nog mer än nykterhet för att reparera allt det andra.

Berättade för min pappa om vad som pågår igår också. Kände jag måste säga nåt när han också planerade saker till sommaren som inkluderar min man. Kändes bra att säga det högt att min man har alkoholproblem, min pappa har nog misstänkt det ett tag och jag vet jag har hans fulla stöd.

Hur har ni andra det? Hoppas ni orkar ta en dag i taget och var snälla mot er själva! Styrkekramar!

Min man vet nog jag är pratsam och lätt uttrycker mej i text. Men jag tror nog han inte har en aning om jag skriver om alkoholen och oss. Och hann skulle nog inte fatta vad jag överhuvudtaget kan skriva såna mängder om, eller vad jag får ut av det.
För mej är det helt klart ett stort stöd.

Jag vill först påpeka jag inte ser ner på nån som verkar mer "illa ute" än jag.

Jag och min man har ibland väldigt lite diskussioner, men om alkohol har vi diskuterat sen vi träffades. Jag har inte nolltolerans, men har sedan början varit väldigt noga med att förklara hur jag känner för all sorts missbruk, också mindre ölpimplande. Vi har båda nära och kära som druckit/dricker. Endel på ett sätt som de själva tycker är deras egen sak och inte skadar någon. Men vi är ens om att det skadar, då man väljer flaska, väljer man bort någon annan eller något annat i sitt liv.

Jag minns också den stunden då jag förstod, att väljer jag att leva med honom, väljer jag någon som inte har full kontroll över sitt bruk, fasten han aldrig låtit det gå så värst långt. Har väl det i generna. Vi har också talat öppet med de äldre barnen om, fasten inte i detalj, hur ärftliga grejer det är och hur lätt man slinker i ett överdrivet alkoholbruk.
Jag har också dessa samma diskussioner med mej från mitt barndomshem.

Så jag förstår väl, att en vanlig man (eller fru), som inte har all denna fakta i bakfickan, hunnit slinka ner mycket längre i sit alkoholbruk. Och om jag är helt ärlig, tror jag han skulle struntat i mej, men jag konfronterade honom framför barnen några gånger , och med hans bakgrund blev det för personligt, och blev en ändring.

Jag antar han nyktrat till också för att få mej att stanna, men det har han aldrig sagt, och det känns inte så. Det känns mer som att han inne i sej vet hur det var att vara son till en med alkoholproblem och att han beslöt att det inte går vidare i hans barn. Men som sagt, han visste mycket fakta och tog reda på mer, och att sluta var ändå tufft.
Dessutom tror jag alkoholen har ett sånt grepp om endel, att de faktiskt inte fixar det.

Känner så igen mej med det där med paranoia. Min man har ju dragit ner på alkoholen och knappt druckit på över ett år. Men vilka strider om det vi haft. (egentligen förstår jag först nu hur de minskat, speciellt då han varit nästan nykter i över ett år) Han har sagt jag inbillar mej allt möjligt. Men jag har stått på mej och sagt att han själv har varit orsaken till det. Att han kan tänka efter hur närvarande han varit, hur mycket jag fått gissa av hans beteende och hurudana svar jag fått. Att jag nog bara beter mej helt logiskt med tanke på det. Att han plötsligt beter sej mer nyktert och ansvarsfullt idag, betyder inte att jag på känslonivå vet var jag har honom.
Han har tagit två stora öl ett par kvällar här igen. Och då han idag frågade vad som behövs från butiken, sa jag jag inte behöver något speciellt. Men tänkte "ingen öl tack". Och sen efter lite funderande tyckte jag att är det inte just medberoende att inte uttala det högt att jag tänkte, alltså orsaken till butiksbesöket är öl. Och funderade om inte det är tassande runt ämnet alkohol att inte säga vad jag tänker och är rädd för. Så jag sa " om man får önska åt andra hållet så ingen öl tack". Han svarade inget, men verkade helt okej, och jag såg bara a-fri öl då han kom hem. Kändes bra. De mindre alkoholmängderna känns ok för mej, så länge det inte automatiskt är varje kväll eller varje helg. Med tanke på jag tidigare sett då mängden sakta ökar.

Och om stödet. Hos oss vill han nog understruka det är hans grej. Och jo, just det, som du säger, så var alkoholen och så är också utan alkohol, hans grej. Och vi får stå och titta på och följa med. Och var passar vi in egentligen?

Att verkligen ha varma känslor kvar för någon som på ett eller annat sätt gör en illa, är oerhört jobbigt. Att måsta vara misstänksam, att trycka på bromsen, förklara för sej själv man inte får lita på allt, att man ångrar sej, att man snart blir sårad (igen). Sånt borde inte få finnas. Att älska borde vara som att sätta pengar på banken, de borde finnas kvar eller åtminstone vara något man får tillbaka, ibland mer, ibland mindre. Jo, dröm på bara, tänker ni...

Krafter åt dej. Och skönt du ändå har dit hem för dej. Så sätta ner foten kan du ju, verkar det som. Men vill inte stänga ditt hjärta?

Visst är det sjukt? Jag tror det beror på att dom skäms för oss och inte vill visa sin svaghet. Men visst är det jobbigt när dom ändå kräver stöd och att allt i stort sett ska kretsa kring dem och deras mående... Var glad att det "bara" var en vän i telefonen, de gånger jag har råkat sett i hans så har det varit andra (för mig helt okända) kvinnor, och ingen såpass mogen konversation utan mest hjärtan och sexprat, planeranden av möten och så...
Kan tyvärr inte ge dig något råd, då jag själv inte ser någon lösning på mitt problem.
Tror i alla fall att man får se det som en del av sjukdomen och inget personligt, men visst är det svårt att alltid vara förnuftig och stark.