Senaste kommentarerna i forumet

Håller med övriga i tråden. Det är jättesvårt att lämna någon man älskar, men tro mig, detta är bara början. Ditt medberoende kommer tyvärr också bli ännu värre. Du kommer följa samma kurva som din missbrukare, kanske ännu mer.

Hur mycket du älskar, hur mycket din älskade älskar så kan du inte göra något.

Om det känns lättare så tänk att du lämnar av kärlek.

Det gör ont, så in i norden ont. Det kan kännas som den jobbiga vägen, men den är nödvändig.

En missbrukare ändrar personlighet, efter år av drickande eller drogade tar missbrukspersonligheten över och den personen du älskar kommer visa sig mer och mer sällan.

Han måste ha hjälp av professionella, inte av dig. Tro mig, jag har varit (och är inte helt fri ännu) OS mästare i medberoende efter att ha levt i över 30 år med en alkoholist. Vi har två numera vuxna barn, och det var egentligen de som till slut satte ner foten. "Mamma fortsätter du, så kommer du mista oss också".

När du själv ber vänner och familj om hjälp kommer du märka att de flesta ställer upp. Med kärlek och ärlighet.

Lycka till och styrkekram!

Gud va underbart skönt d lät med solvarma stenar ? Så man längtar till sommaren bara därför, men du har rätt o sen när man inser att man vågar andra stora avgörande saker i ens liv kanske vissa andra beslut blir lättare vartefter eller jag hoppas d iallafall!

Barnvård? Låter intressant tycker jag o vore jag inte så larvig med sprutor o sånt så skulle jag också kunna tänka mig jobba inom det....men härligt att du hittat rätt, d är en stor bedrift i sig! <3

Att få "fast mark under fötterna" på många andra fronter gör nog gott. Om det sen är en hobby, jobbplats, vänner eller studier som gör man känner man lever är inte så stor skillnad. Jag höll tidigare på med något helt annat. Men just det där att drömma, och att tala högt om sina drömmar också de helt fjantiga och "för små" eller "för stora" ledde i mitt fall till många obetydliga små lyckostunder och större slumpmässiga grejer. Som gjorde jag plötsligt märkte jag hakat på kortare studier inom barnvården, vilket alltid varit något jag inte tänkt är min grej och kanske inte heller vågat testa.

Men jag blir ofta för länge och funderar för mej själv, tankar tvinnar på. Men säg i misstag något åt en kompis eller en annan bekant, så plötsligt en dag kan det komma ett samtal med ett erbjudande du aldrig vågat önska dej. Det kanske inte är nån stor grej, men kan vara en lottovinst i den stunden.

Och att man överhuvudtaget vågar drömma. Också de tokigaste stora och små drömmar och lösa dem på de mest galna sett. Vill du gå på solvarma stenar mitt i vinter, ta in några och lägg i ugnen och värmas, och lägg dem sedan på golvet och värm fötterna på dem då du sitter i soffan. ;D ;D Vad som hellst som piggar upp en.

Och du InteMera, jag ska hålla tummarna för dej i morgon, grabba luren och ring det där samtalet. Vart det leder ser du sen. (säger jag som själv är urusel just då det gäller telefonsamtal...)

Åhhh det måste jag säga vad den absolut finaste o härligaste komplimang jag nånsin fått! <3 blir faktiskt lite rörd av dina ord! Tack för att du säger att mina gärningar gör dig starkare!
För d är peppningarna härifrån som gör mig starkare och som du skriver, d här steget kändes stort o jag känner mig lite uppspelt på ett sätt som va otroligt länge sen jag gjorde över vad som komma skall inför att börja studera.

Hoppas hoppas att lägenheten finns tom för er, d är ett väldigt stort steg du gör att faktiskt bestämma dig för o ringa o höra om det! Heja dig, d är starkt gjort...där kan du få pusta ut o ta igen dig för mer krafter. Ni kan känna på hur d bara är ni!
Du måste uppdatera imorn om hur d gick med telefonsamtalet!

Din man kommer förhoppningsvis inse när d väl är så att du beslutar dig för ett natt i nya lägenheten om inte annat....den där isen som ligger tjock hemma känner jag såväl igen. Den är hemsk o man vet inte om man ska skratta eller gråta över den heller.

Vad härligt att du bara meddelat honom att du tänker börja studera, att du bestämt det för dig själv! Blir glad och stolt över det steg du tagit! Ett steg för ett självständigt liv, där du väljer riktning framåt oberoende av vad han tycker om det. Om han vill vara med får han skärpa sig och ta itu med sitt, men du har slutat vänta på att han ska ändras. Du ändras och ändrar själv! Härligt !!!

Jag har idag tre gånger suttit med telefonen i handen, med numret till en person som har en bostad jag vill ha ledig. Har lika många gånger fegat ur att faktiskt ringa upp. Men stärkt av ditt framsteg har jag bestämt att imorgon slutar jag älta och ringer upp hen. Får bli ett jo eller ett nej, hoppas få åka och kolla och prata vidare åtminstone så får jag se sen vad som händer. Känner jag kanske inte skulle behöva separera permanent, men ha ett ställe att vara på mellan varven med barnen när han dricker så kunde man lugnt fundera om vi vill bo där på heltid eller om det räcker för stunden att kunna skapa avstånd när man behöver det. Blir tufft ekonomiskt men det borde gå, gör jag inget blir nog sitsen på många andra sätt än ekonomiska ännu värre. Mannen vägrar ännu alls prata med mig, istapparna hänger tätt hemma kan man säga...kan knappt andas när han är hemma. Är inte hållbart att fortsätta som vi har det nu.

Tack, d känns bra att ha tagit d steget.

Vad härligt vad studerar du för kurser? Jag har tagit lite stödkurser inom ekonomi iår o d är ju riktigt kul.

för vänliga ord och hälsning i min tråd. Ja, vi vet vad vi skriver om och vi känner igen oss.
Allt det bästa till dig! / mt

Förstår vad du menar speciellt det med normalisering! Jag har ju vant mig till att inte veta vad jag kommer hem till eller hur mkt hot o fula ord som kommer! Trots jag sagt flera ggr till honom hur elak han blir när han dricker! Igår kom självklart blommor o nya löften men jag vet ju nu vad jag måste göra fast jag har mkt starka känslor ! Däremot vill jag inte lämna mina grejer det är ju allt jag äger o jag har inte råd med nytt så svårt läge kram

Utbildning låter toppen! Speciellt då det är något just du vill. Studerar själv vid sidan om, och visst är det härligt inspirerande och roligt att se resultat då man bygger på kurs efter kurs. Så gratulerar, fint du vågade stå på dej!

Måste medge min man inte heller var imponerad då jag förklarade om mina studier. Och jag fick nog påpeka jag faktiskt inte frågade honom om det är okej, bara meddelade det är något jag börjar på.

Hur har det gått för er? Ditt inlägg väckte så mycket känslor!

Kram

Detta är något helt nytt för dig och jag har tänkt lika dant, att man vill ta över, boka tid osv. Det är lönlöst, dels vill vårdcentralen att patienten själv ringer, dels så går han kanske inte dit, kanske går han men bortförklarar sitt drickande, läkaren tror kanske honom och så tar man inga prover. Vad händer då? Jo, då ser han att du har fel och han själv rätt, det stärker honom och hans förnekelse. Det bästa du kan göra är att stå upp för dig själv, det du ser, tror på och vet är rätt. Ta ingen skit- säger han som många andra missbrukare att det är ditt eller barnens fel att han dricker- så säg lugnt och sansat emot, det är hans val att dricka oavsett hur jobbigt allt annat är. Säger han att ni är dumma eller ännu värre saker- säg emot stå upp för er! Det hjälper dig och barnen och det hjälper på sikt honom att lite, lite släppa på förnekelsen (i bästa fall), åtminstone så blir du inte en bricka i hans förnekelsespel!!!

Carina Bång har skrivit en bok som heter Släpp kontrollen- Vinn friheten. Läs den, den är mycket bra och lätt att ta till sig, många bibliotek har den! Läs på om missbruk, medberoende (fast jag gillar inte begreppet- medberoende är normala psykologiska försvarsmekanismer man tar till när allt blir för jobbigt, leder till ett primitivt och inte rationellt beteende. Ses även om man är anhörig till någon med annan svår sjukdom, både fysisk och psykisk), destruktiva relationer, psykisk misshandel, normaliseringsprocessen, barn med missbrukande förälder... listan kan göras lång. Kunskap har varit min bearbetning och mitt främsta vapen för att inte bli tokig!

Det är ofta en lång tid till acceptans för anhöriga, jag har kommit dit men det har tagit MÅNGA år varav flera år utan att vi levt ihop. Det svåraste är nu att barnen också ska nå sin acceptans, om det går. De vet att de inget kan göra, att pappa har sina val men det gör ändå att de känner sig bortvalda. Ännu tuffare 'är att jag ofta får skulden när jag fattar ett beslut som är hårt mot deras pappa, samtidigt som de vet att jag inte gör det för att vara elak men först kan de ändå tycka att jag är dum mot pappa, de tar honom i försvar och det är vanligt att barn gör så. Jag är så tacksam att jag tog mig ifrån livet vi levde, även om det inte är en dans på rosor att vara själv, så är det MÅNGA gånger bättre än att leva med en missbrukare. När man försökt allt och mycket till utan att det fungerar, då kan man gå, utan dåligt samvete och jag önskar att många anhöriga kunde lämna tidigare (ink mig själv). Är det menat med en fortsatt relation kan man skapa det igen OM missbrukaren kommer till rätta med sitt liv.

Jätte bra att du har en samtalstid, det behövs och kan vara en bra början!

Kram och styrka!!!

InteMera, tack det va snällt att du sa det....känns också som nåt av en bocka av grej faktiskt på den listan.

Så egentligen har jag snart hunnit med tre saker, tänkte försöka mig på den tredje saken idag faktiskt..sluta tidigare köpa med mig lunch och hem o sätta mig o äta den framför tvn i lugn o ro innan jag hämtar sonen (känns asdumt . Sen förra veckan va jag på lunch med kompisen o så i måndags sov jag ju hela dagen så det får bli den tredje grejen tycker jag!

Hur mår du?

Här skiner solen idag o det är lite plusgrader, gör att humöret känns bättre bara av det tycker jag...sen har jag börjat söka mig till utbildningar inför hösten, nu har jag faktiskt tagit det beslutet för mig själv. Oavsett vad som händer så blir det det bästa för mig. En ordentlig utbildning till det jag längtat och drömt efter att få bli i många år. Med CSN så klarar jag ekonomin hur det än blir! Känns som ett stort steg bara det. Sambon sa att nja det måste vi räkna på om det går. Äntligen vågade jag faktiskt säga ifrån att Nä det är inte du som bestämmer det. Vi har delad ekonomi och jag kan betala det jag ska betala och lite till så om jag studerar eller ej är mitt egna beslut för min egna framtid inom jobb att bestämma! *ka-ching* på den kände jag och klappade mig lite axeln trots att jag blev lite stum inför mitt egna svar. Det blev dock även han :-D

Tryggt och kärleksfullt är nog mycket begärt med en aktiv alkoholist i huset. Tyvärr. Sorgen över att ha förlorat nåt är stor, när man inser att vardagen tillsammans med denna person sannolikt aldrig kan bli det man önskat. Svåra beslut och hårda insikter som ramlar över en när orken är som sämst.

Sänder dig en varm kram i alla fall, från en till skruttig så du vet du inte är ensam.

Hur har det gått Nykteristen med uppdraget att göra tre saker för dig själv? Att du tog dig tid att sova och vila tycker jag nästan kan räknas som en sak! Såna som vi med duktig-flicka syndrom som kör full gas ända in i kaklet är det en bedrift i sig att alls ge sig tid att vila fastän kroppen skriker efter det. Så bra gjort, du tog hand om dig själv!

Åh nej tycker så otroligt synd om dig såklart men även dina barn. Förstår att det är en sjukdom men att man inte kämpar för sina barn är för mig helt sjukt. Nu har ju inte jag läst din historia men ska göra det nu!
Vet du om man kan ringa själv till vc och boka en tid åt honom med dessa prover? Eller det kan man nog inte i o för sig :(
Kramar till dig med!

Det finns en gräns för vad även den starkaste klarar av, tror att den gränsen finns innan missbruket, att leva som anhörig är övermänskligt!

Jag har flera barn ihop med mitt x, har en tråd om det om du vill läsa... det är svårt men en dag i taget!

det finns en massa prover för att kolla missbruk, både mer ospecificerade som leverprover (ASAT; ALAT; ALP; GT Billirubin- ofta GT stegring vid missbruk, även de andra kan vara förhöjda vid svårare leverskada eller intensivt supande) sedan finns det specifika prover, dels att mäta promillehalten, CDT som ger svar om man druckit en tid, och det lite nyare PEth som ger svar vid missbruk. Detta kan man inte bortförklara!

Hoppas det löser sig med jobb för din del, det är många frågor som dyker upp, bara fråga!

Styrkekramar!

Det här med vårdnaden har jag inte ens tänkt på, men jag skulle ju inte vilja lämna mina barn här om det ska fortsätta så här. Ibland är han ju jätte svår väckt och vaknar inte alls om man försöker få liv i honom. Känns ju inte bra om barnen inte kan få liv i honom när det är nått. Han är en jätte bra pappa för övrigt. Han är ju inte så här hela tiden.. Just nu pratar vi bara med varandra när barnen är med. Jag väntar fortfarande på att han ska säga att han bokat in tid hos läkaren. Vilka prover kan man ta för att se om det är alkoholen det beror på? Lever?
AliceAlice vad jobbigt med ditt ex.. har ni barn ihop?
För ett år sen hade jag ALDRIG trott att detta kunde vara möjligt? Jag fattar verkligen inte?
Jag har sökt ett nytt jobb så jag hoppas att det löser sig. Har nästan bestämt mig för att flytta nu.. vet bara inte vart!
Kanske ska ta kontakt med nån familjerådgivning? Åh allt är bara så övermäktigt :( Det snurrar i huvudet..
Tack så mycket för era svar! Känns så skönt att äntligen få ur sig alla tankar och funderingar som snurrar runt i huvudet!

Det här med vårdnaden har jag inte ens tänkt på, men jag skulle ju inte vilja lämna mina barn här om det ska fortsätta så här. Ibland är han ju jätte svår väckt och vaknar inte alls om man försöker få liv i honom. Känns ju inte bra om barnen inte kan få liv i honom när det är nått. Han är en jätte bra pappa för övrigt. Han är ju inte så här hela tiden.. Just nu pratar vi bara med varandra när barnen är med. Jag väntar fortfarande på att han ska säga att han bokat in tid hos läkaren. Vilka prover kan man ta för att se om det är alkoholen det beror på? Lever?
AliceAlice vad jobbigt med ditt ex.. har ni barn ihop?
För ett år sen hade jag ALDRIG trott att detta kunde vara möjligt? Jag fattar verkligen inte?
Jag har sökt ett nytt jobb så jag hoppas att det löser sig. Har nästan bestämt mig för att flytta nu.. vet bara inte vart!
Kanske ska ta kontakt med nån familjerådgivning? Åh allt är bara så övermäktigt :( Det snurrar i huvudet..
Tack så mycket för era svar! Känns så skönt att äntligen få ur sig alla tankar och funderingar som snurrar runt i huvudet!

Du skriver så bra Ullabulla. Det är viktiga tankar. Och jag tror det är sådant som tar tid. Och att man kommit på varsom "är jag själv" är det just då, ett tag senare är det kanske inte det mera utan ser annorlunda ut. Att då kunna vara lyhörd och se och höra sej själv, och inte bara se och höra andra är svårt.

Jag skrev i nån annan tråd tidigare, att ett år utan alkohol är ingenting. Min man har alltså varit ett drygt år så gått som utan att dricka. Men den tiden har för mej gått delvis till att bara hålla andan. Och de tankar det väckte och väcker ännu ändras hela tiden. Först de senaste månaderna ser jag det alkoholfria mer som en självklarhet, och kan mer och mer lita på det och vågar tänka vidare. Tankarna kommer liksom vidare till nästa nivå, för att gå vidare igen. Och det är väl så resten av livet, med eller utan alkoholism. Kanske är det också livssituationen, barnen som är äldre, jobb, studier, föräldrar som blir sämre etc. Man funderar på vad man måste göra och varför, vad man gör med den tid som blir över, vad vill man.

Det jag försöker säga är att allt går framåt, vill man det eller inte, med eller utan alkohål. Ända vi kan välja är om vi är ärliga mot oss själva och vartåt vi styr, då det går.

Förstår hur tungt du har det, har ju gått igenom liknande själv. Funderar fortfarande på om det kan vara så att sambons missbruk lockar fram din dotters beteende... kan vara så men behöver inte vara det, men det förstärks åtminstone. En förvirrad vuxen som inte tar sitt ansvar kan göra vem som helt tokig. Ja, till slut blir de som små barn i allt! Det du skriver får mig att misstänka att missbruket gått längre än du först anat...

Nej, du kan inte tvinga in honom, när man försökt så måste man släppa det. Mitt x har flera gånger, i både nyktert och onyktert tillstånd ( de få gånger man kan nå honom där...) att jag gjort allt och han kan inte se att det funnits något mer jag kunnat göra för att han ska förstå. Nu vet han att levern är väldigt sjuk och för att överleva måste han ha en transplantation och då krävs att han varit nykter en tid...inte ens detta fungerar som motivation, kanske ett uns, han säger han ska söka hjälp m avgiftning nu... vi får se.

Ju mer man läser om missbruk, desto svårare blir det att förstå, det är så komplext. Men det hjälper inte oss anhöriga.

Låter bra att du pratat med din vän! Svårt med boende, förstår, men ibland löser vissa saker sig bättre än väntat och lättare. Vems är huset? Är det gemensamt har du större rätt till det än han, för jag förmodar att du ska ta det största ansvaret för barnen. Hur ser det ut med vårdnaden? Gemensam- sök i så fall enskild vårdnad- kontakta socialtjänsten.

Tänkte lite på BUP- har de möjlighet, utöver utredningen, att ta ett helhetsgrepp på er familj, att få hjälp att koppla in olika instanser för att avlasta så mycket som möjligt. För missbruk påverkar hela familjen!

Om din sambo beter sig väldigt konstigt, det är kort väg mellan verbal kränkning och fysisk misshandel och även psykisk misshandel bryter ner så mycket mer än vad man tror, du kan alltid göra en orosanmälan till socialtjänsten. Tyvärr är min erfar inte så bra av dem, men det är en väg att gå!

Kan du börja med att leta nytt arbete så du har en tryggare inkomst, ett bra sätt att förbereda sig för det som kan komma, inte nödvändigt att det blir så. Har du/ni diskuterat familjerådgivningen?

Bamsekramar!

igår på alla hjärtans dag.
Dagen var tung,man påverkas ändå av den illusion som säger att alla andra minsann sitter där lyckliga och kära fast man vet bättre.
Jag går sakta framåt och börjar se min egen verklighet och mitt eget liv igen.
Saker händer på det privata och praktiska planet som gör att jag känner att jag vandrar på nya stigar.

Jag har blivit bättre på att se mig själv och vad jag behöver.
Men jag trillar ofta dit.
Sitter och känner mig som ett tomt skal där ingen längre bor.

Längtar efter det som varit där jag var i gemenskap och samklang.

Men denna resa med mig själv är absolut nödvändig och inget jag kan springa förbi.
Att tvingas inse att man misskött sig själv så gruvligen i så många år är smärtsamt.
Att allt hittepå man haft för sig med promenader,eller väninneträffar eller annat har varit någons sorts utanförverk.
En sorts kosmetika som varit till för att spackla på den självbild man haft som duglig människa.
Som minsann inte bara är mamma partner osv utan också har ett eget liv.

Men det har jag inte haft.
Allt har varit en väntan.
På något annat,en nykterhet,en tillfredsställelse eller annan målbild än den jag levt i.
En gnagande otillfredsställelse som gjort sig mer och mer märkbar.

Igår satt jag efter en riktigt jobbig dag med mycket sorg och längtan efter min senaste relation.
På kvällen kom då ron,sinnesron kanske tack vare att jag orkat stanna kvar i känslan.
Idag känns det sisådär.
Våren och fåglarna börjar göra sig påminda och tvingar en att i alla fall se att livet fortsätter och kallar på en.

Så dagarna går upp och ned och som jag skrev för några månader sen,jag önskar att denna tid vore överhoppningsbar.
Att jag slapp göra detta jobb som jag skjutit upp så länge.
Men nu är den tiden här, jag har tagit tag i det och jobbar mig sakta framåt.

Processen med mig själv bär mig framåt nu vare sig jag vill eller inte.

...tänjer missbrukaren på gränserna men vem ger tillåtelse till det? Vem accepterar det, utan att stå vid det som sagts -konsekvenser. Missbrukaren är inte dum och ger man hen lillfingret tar hen hela dig!

Just att stå kvar och stå upp för de krav/konsekvenser som är satta är svårt för många anhöriga = medberoende. Å andra sidan hur skulle ett samhälle utan regler fungera? Därför; sätt konsekvenser som är rimliga, börja med något litet, det stärker självförtroendet för anhöriga. Ha som regel att aldrig säga ja med en gång, be om betänketid!

Mycket styrka!!!

Jag och min man fastnade i förhandlingsstadiet. Bara folköl. Bara helger. Bara när han skulle ut med kompisar. Det har varit lugnt i omgångar, ja månader. Men alltid till slut spårat ur. Det har slutat med 3 flak folköl o smyg på en helg. Men fyllecell efter utgång med kompisar. Till slut. Efter 10 år när jag inte ens vaar mig själv längre sa jag ingen mer alkohol all i nån form om du vill ha mig kvar. Nu har vi bestämt oss för att dela på oss.
Jag säger inte att det måste bli så för er. Men tyvärr som aeromagnis skriver. En alkoholist tänjer pp gränserna.
Dom anhörig sitter man vid sidan och gradvis vänjer sig vid galenskaperna. Tror att man själv inbillar sig.
När jag började lita på mig själv och min egen känsla var det som att jag äntligen kunde andas igen efter 10 år av syrebrist.

Styrkekramr tilk dig själv och ett råd att hålla i; lita på DIN känsla.

Och gå gärna och prata med nån som kan hjälpa dig att sortera dina känslor, det krävs mod att lita på sig själv!

Fortfarande lugnt. Vore ju väldigt ironiskt om 10 års kamp slutar med verklig förändring när vi väljer att gå isär. Om jag inte aktar mig blir jag bitter... :)

Huset ligger ute för försäljning sedan ett par dagar. Såååå fina bilder. Hoppas vi får mycket pengar så vi har råd med en omstart.

Funderat och funderat. Mannen vill att vi bor nära varandra. Så barnen kan träffa oss båda till vardags om de vill det. En bra tanke, men blir komplicerat för mitt jobb med större pendlingsavstånd för mig. Vet inte om jag kan eller ens vill bo där han vill. Anpassar jag mig för hans skull eller startar jag "krig". En sak i taget. Huset först.

Kramar till er alla som kämpar i er vardag. Jag hoppas på ännu en dag av lugn och insikt. Och kanske lite sinnesro...

Sorgligt nog kommer en missbrukare alltid att välja sin drog i första hand. Jag tänker att det valet, liksom förnekelse av beroendet, hör till sjukdomen. Då när mitt liv var helvetiskt var det obegripligt hur min kloka, kärleksfulla man kunde smyga, ljuga, blåneka mig rakt i ansiktet och mycket annat som inte alls hörde till den man jag valt av kärlek. Idag vet jag att det är så det är.
Genom min långa resa har jag läst och lärt och förstått... inte minst då den bittra sanningen jag Inledde med, en missbrukare väljer sin drog. Tills den stund något annat blir starkare, ett stöd att vända sitt liv. Det kan ingen annan göra åt missbrukaren, det måste hen göra själv.
Läs gärna vad Carina Bång skriver, hon har en sida Information och stöd till anhöriga som jag haft mycket stöd av. Fortsätt att skriva! Du visar stor omsorg om andra, det är fint! Glöm inte att skriva om dig själv, dina önskningar och drömmar så att du hålls 'levande' som den fina människa du är. Som medberoende är lätt att att tappa bort sig själv - det hör till den 'sjukdomen'. Jag har varit där och söker fortfarande mitt sannaste jag. Att skriva här har hjälpt mig mycket!
Kram till dig och alla medsystrar! Glöm aldrig att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv! / mt
Carinas blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com