Senaste kommentarerna i forumet

Hej.

Min mor var underbar. Rolig, påhittig och en trygg famn att krypa upp i. På helgerna brukade hon dricka GT. Den syrliga friska lukten var liksom helg och fredagsmys på något sätt. Mamma var ensamstående och jobbade mycket. Men jag tyckte om fridtis och trivdes bra där. Året jag fyllde 11 förändrades min tillvaro. Jag minns den dagen som om det var igår. Vi var på väg hem från köpcentret, en vårdag i Maj. Mamma grät i bilen men jag vågade inte fråga varför. Mamma var ledsen för att hon förlorat sitt arbete förklarade min 5 år äldre bror när vi kom hem. Där och då blev inget som förut. GT på helgen blev helt plötsligt GT hela veckan. Ibland vin. Ibland öl och vodkan låg alltid på kylning. Om vi barn råkade väcka mamma när hon somnat för natten, spottade och fräste hon åt oss tills hon var illröd i ansiktet och definitivt klarvaken.
Mamma hade fått sömntabletter utskrivna, pga oro och ångest skulle jag tro. Dessa blandade hon med alkohol. En kväll när jag kom tassandes ifrån min brors rum, efter en kväll med TV-spel, fann jag min mamma lutandes, eller lättare jägarställning, med rumpan mot de kalla hyllplanen i frysen. Hon urinerade. Jag var 11, kanske 12. Där stod jag och tittade på när min mamma satt och kissade i frysen. Det bruna linoleumgolvet var alldeles vått. Jag hämtade min bror. Han hjälpte mamma till sin säng och jag grät och torkade kiss. Min bror tog alla mammas pillerburkar ur medecinskåpet och låste in dem i sin skrivbordslåda. Den nedersta stora lådan. Sen satt vi i hans säng. Jag grät och han höll om. Den natten skrev jag ett brev till mor. Dagen efter när jag kom hem från skolan satt hon vid köksbordet i sin lila morgonrock. Hon hade bakat kanelbullar. Allt förlåtet. Inga mer piller. Allt är bra. Förutom GT, öl, vin och den nya favoriten vodka. Hennes nya beteende normaliserades och jag vande mig. När jag var ca 15 och min bror flydde hemmet, började jag förstå att min mamma inte var som mina vänners mammor. Hon hade fortfarande inget arbete, vilket jag ifrågasatte. Det söktes personal både på ålderdomshemmet och i ICA butiken. Jobb hon aldrig sökte. Vet inte om det var pga lathet, självömkan, att de ej hade lika hög status som hennes tidigare befattning eller om hon bara gett upp. Vid 19 års ålder flyttade jag. Stod inte ut. Orkade inte förklara hur jag kände längre, hur jobbigt det var att komma hem till en full mamma. Varje dag. När jag var 22 bodde jag hos mamma över sommaren. En kväll efter jobbet hittar jag henne liggandes raklång med ansiktet vänt mot golvet. Jag grips av panik. Är hon död? När jag böjer mig ned över henne är spritdoften så stark att det nästan sticker i näsan. -Nej, hon var inte död. Hon mumlade nåt ohörbart och jag fick släpat upp henne i soffan. På min och min mans förlovningsfest nåt år senare däckade hon vid bordet. Ni vet som man bara ser på film. Pang! pannan i bordet. Jag skämdes. Jag skämdes för min mammas skull. Jag skämdes för min skull. För nu vet dom. De som var där på festen vet. Jag kan inte dölja det längre. De såg. Åren går och mamma drar sig allt mer undan. Honsdag hörde bara av sig om hon ville ha något från mig. Hjälpte jag henne inte där och då när de anbefallde henne blev hon arg och gav mig dåligt samvete. Hon var arg för att jag inte var tillgänglig när så hon önskade. Orken att försöka omvända en alkolist som inte vill tog slut hos mig. Den roliga, påhittiga och varma mamman jag hade som barn var död. Nu fanns bara fragment kvar. Och ja, jag sörjde och sörjer. Jag, 30 år. Får vårt första barn. Mamma träffade honom 2 gånger på ett halvår. Vi bor 1 mil från varandra. 2 gånger. Inte klokt. Jag och min man hade bjudit in till 30års fest med nära och kära. Vi skulle också gifta oss, gästerna ovetandes. Men mamma visste. För vi ville så gärna att hon skulle komma. Hennes dotter ska gifta sig! Men hon kom aldrig. Ursäkterna till orsaken varför hon inte kom var många. Då sa jag stopp för första gången. Nu räckte det. Ett halvår till går utan kontakt då min bror ringer för att meddela att mamma låg på sjukhus för hjärtsvikt. Han tvingade mig att ringa. Jag ville inte. Mådde ju nästan bra, trots att det blev som det blev och inte som det skulle. Men jag ringde. När hon kom hem från sjukhuset handlade jag och städade hennes lägenhet. Fy vilken missär hennes hem var. Tog en hel dag. Hon frågar i bland hur pojken mår. Min son. Hon kan inte hans namn. När vi talas vid säger hon alltid till mig att hon har ingen som hjälper henne. Ingen som bryr sig. Detta har varit återkommande självömkan i 12 år. Sen jag flyttade hemifrån. Känner mig besviken och blir ledsen. Räknas inte jag? Räknas inte min hjälp? Idag fyller jag år. Mamma har inte ringt och önskat grattis. Jag blir arg och ledsen. Kanske banalt och barnsligt. Men ändå. I kväll skrev jag till min mor, ringa går inte, för hon har däckat på soffan, att det räcker nu. Att jag är trött på att bli besviken, trött på att hon gör mig ledsen. Att jag inte vill ha någon ursäkt och att hon ska respektera det. Jag välkomna henne att höra av sig om hon vill ha tvätt- och städhjälp men resten kan kvitta. Ikväll gick de sista sköra trådarna av....

Det är som Mulletant skriver, man stärks av att läsa och skriva, men ibland har man så mkt att orken till detta inte finns där.
Sitter på jobbet nu. En lugn stund mitt i allt och så kommer känslan över mig. En känsla av att jag har förlorat. Detta kommer inte att gå. Min man väljer att dricka t o m på alla hjärtans dag. Han väljer garaget framför att umgås med mig och barnen. Inte ett vänligt ord. Inte en blick. Snälla vill bli sedd och vill att det ska vara tryggt och kärleksfullt hemma, men så kommer det aldrig bli. Kan knappt hålla tårarna tillbaka här. Vill inte visa hur jag mår.
Idag är man skruttig.
Kram på er.

D va ärligt talat kompisen som sa d åt mig idag då jag inte är ett dugg sjuk förutom hemsk huvudvärk o d va då jag tänkte på d.
Min trötthet jag hade igår som lamslog mig fullständigt kan varit det som spänt mig hela helgen när jag gått o väntat på fyllan. Den släppte igår för d va dags att kunna återgå till arbetet. Den var inget kul o vill inte ha den tillbaka d kan jag lova. Jag vill kunna fixa vardagen som den är o alltid varit!

Ja, denna lugna dag...kände mig hemsk som gick o la mig utan o ge en puss ikväll. Detta jkla alla hjärtans dag ☹️️

Det var ett tag sen sist... Jag har varit på samtal hos kuratorn 3 ggr nu. Det är skönt att prata med en utomstående och få hennes syn på saken. Har försökt övertala mannen att följa med men han vägrar än så länge. Säger att han inte vill bli påtvingat något... men han påtvingar ju sina alkoholproblem på oss.Har försökt prata med honom men han försöker få mig att tro att jag överdriver. Han har ju bara druckit ett par öl.... Sista tre veckorna har han dock skärpt sig har varit hyfsat trevlig. Jag har inte hittat några flaskor.... ( men ändå luktar han sprit) I lördags när han lagt sig hittade jag hans gömställe... i en skräptunna längst ner stod det två flaskor. Jag kunde inget annat än skratta åt eländet... Han säger nu att han inte alls läst barnens brev till honom. Han vet hur han är säger han... Till helgen kommer äldsta dottern hem och har tänkt prata med honom.Han kommer nog inte o lyssna på henne heller. Kuratorn säger att det är en lång process och att jag måste ge honom tid....

Skriver nog under det där att när man är helt slut får man den värsta versionen av alla flunsor etc. Kroppen fixar helt enkelt det inte, men fixar i stället semester åt hjärnan. Utom för den förstås som jobbet är den enda fristaden för....

Och det där med Alla hjärtans dag... hur många är det inte som känner ett sting i hjärtat varje gång det nämns. Suck! Ena stunden tycker man det är kommersiellt trams, den andra att det ändå kunde göras något mysigt just den dagen att den andra kunde visa lite uppskattning åt sin käraste.

Med endel erfarenhet av adhd så är redan det något som kan suga krafterna av en. Både av den som har diagnosen och de i hens omgivning. Och att ha det utan diagnos och utan att få någon förståelse för det eller hjälp är förstås extra tungt och tär på vem som hellst självförtroende. Hoppas din dotter får bra hjälp och ifall det är så att hon faktisk har add eller adhd så är det också lättare att handskas med det då man förstår vad det är fråga om.
De med adhd har ju också sina starka sidor, fastän endel får jobba mycket med de sidorna som inte passar in i det som förväntas av dem. Medicinering har endel stor nytta av. Det jag tänker på i ert fall är att många också kan vara mycket känsliga och fungera som ett slags åskledare i familjen, dvs reagera starkt på mycket som är på gång. Men som du säger, med tonåringar kan det ju vara mycket som hörs och syns och går upp och ner också.

Men du gör nog rätt som kräver hjälp och svar och engagemang. Och medger att det är ett lass du inte orkar dra själv. Att du behöver hjälp och en annan vuxen vid din sida. Du kan inte vara förälder åt alla i er familj.
Mycket krafter åt dej, och hoppas du får bra hjälp och tips av kuratorn, och dotter hjälp på bup. Du tar ett steg åt gången och saker börjar nog gå framåt. Bra att du har berättat åt just den vännen som sett din man full, så känns det inte som om du hittat på. Kanske det på bostadsfronten också dyker upp något överraskande när du vågat vara öppen med det och själv tänka tanken och kanske också tala med nån.

Visst är det så att mental trötthet gör att alla småsjukdomar blir sjufallt värre! Flunssa får man hög feber av och ont i huvudet blir närmast migrän med blixtrande värk. Det är väl kroppens sista försvar, att tvinga en att vila!

Ja alla hjärtans dag, visst vill vi fira med våra älskade män våra lyckliga förhållanden *ironiskt asgarv*. Att han väljer att komma in full kvällen innan höjer ju alltid humöret och tillgivenheten hos oss fruar och sambon *ännu mera asgarv*.

Visst är det ett konstant spel? Försöka avleda, vilseleda, ljuga när så krävs, dölja, manipulera - vad som helst bara de slipper prata om det man borde. Jag känner jag liksom gett upp, hör pratar han motorer och väder som inget igen hänt.

Jag har verkligen försökt att få iväg honom till Vc för endast de problemen. Men han säger att han ska boka tid men det händer aldrig nått? Jag själv ska gå till denna kurator för att jag har ångest och känner mig nere. Känner mer och mer att jag kan ju inte tvinga iväg honom men det känns bara som att bryr han sig så lite om oss att han inte ens kan gå iväg?
Äldsta dottern vet ju om de gångerna eftersom hon var med. Hon har även pratat med sin Bup kontakt om den händelsen i somras. Hon tycker ju som oftast att han bara är konstig och glömmer saker, hon är ständigt irriterad på honom. Säkert av det som har hänt men även för att hon är tonåring. Hon är ju väldigt energisk och blir jätte lätt jätte arg när det är något som händer. Hon ska nu utredas för Add/Adhd

Jag skäms så otroligt mycket över allt detta, har berättat för min vän som tyckt sig har sett honom onykter. Hon var även med mig ute i förrådet och letade efter det han dricker. Vi har våra sortering av sånt som ska till miljöstationen och det är han som går ut med dom sakerna.. Så jag är säker på att nån stans finns det.

Han har aldrig varit våldsam mot oss. Han kan däremot säga väldigt konstiga och dumma grejer när han blir arg eller sur. Som en barnslig unge som ska ge igen om man säger nått negativt mot honom.

Jag tog kontakt med hans föräldrar som jag skrev här uppe i somras. Men de har inte efter det hört av sig till mig igen eller sagt något när vi träffats vid kalas. Han påstår att han sagt till dom när dt här hände igen i december att han druckit lite i smyg när han har mått dåligt över det som hänt med stora tjejen. Fast det kan jag ju inte veta och dom har inte sagt något..

Alltså jag får panik på det här! Har suttit och kollat lägenheter i den här lilla hålan men det är inte lätt att hitta något jag skulle ha råd med. Min sambo säger när det har kommit på tal att vi ska gå skillda vägar att han ska bo kvar här. Och det är ju klart för jag kan ju inte bo i ett hus själv.. inte med med min lön. Jobbar på timmar så jag har ingen fast inkomst vilket gör allt svårare.

Jag vill inte att mina barn ska ha det så här! Verkligen inte!

Tack för ditt svar!!

Klart att du gjort rätt....tystnaden är för att det ska bli lite extra känsligt för dig tror jag ärligt talat. han har inget till sitt försvar för innerst inne kanske han vet att det är rätt det du säger o då tycker han att det är bättre att hålla tyst och det är väl sant samtidigt.
Ge det ett par dgr och låt det va, känn befrielsen över att du faktiskt har fått säga det du tycker ordentligt, fundera på vad ditt nästa steg i allihopa är för något!

Här ringde han idag för o påminna att det är Alla Hjärtans Dag. jaha jo det vet jag, men vi har aldrig firat det förut så idag ska vi inte göra det heller tänker jag! Vårt förhållande är just nu ett spel, ett spel om att inte röra något infekterat och låtsas som att allt är som det ska! Min hjärna är trött, min kropp är trött...märktes även igår vilket jag tror ändå var en stor bidragande faktor till att jag kände mig så dålig. Kroppen sa ifrån efter helgen...jag va vaken totalt 2-3 timmar igår sen resten sov jag en väldigt djup sömn. Idag vaknade jag piggare men världens huvudvärk.
Han? Han kom in runt 23-tiden, full och luktade äckligt...la sig utan att säga nånting, men jag såg och kände allt. Det gjorde mig äcklad!

Jag har vänt mig till denna kurator för min egen skull. Har dagligen ångest och känner mig nere. Vi har tydligen bara en kurator där vi bor så det är henne man ringer till? Min dotter går på BUP varje vecka, just nu ska hon utredas för Add/Adhd. Så hennes humör pendlar lite upp och ner som det är och så är hon ju tonåring med. Känns så övermäktigt att hålla reda på allt och alla just nu..
Jag har bara berättat för en person om detta och det är min vän som tyckte sig ha sett honom onykter.
Tack för ditt svar!

Tro på dig själv, troligen stämmer dina misstankar bättre med verkligheten än vad hans svar gör. Det finns alkoholister som nekar till att de dricker trotts att de halsar en flaska vin framför sina anhöriga... det kan vara annat än vin i flaskan...

Spelar mängden någon roll? Du har tydliga bevis på situationer då han druckit och inte kunnat ta ansvar som förälder. Varken du eller barnen ska behöva ha det så här!

Jätte bra att du ska prata med någon, sen är frågan om han är motiverad om han har insikt i sitt missbruk. Har han inte detta så kan du tyvärr inte göra något för att hjälpa honom, möjligen kan du hjälpa honom på traven men en sådan resa kan ta allt ifrån månader (sällan) till år eller en hel livstid (vanligare). Familjerådgivningen brukar vara en ganska neutral plats att kunna diskuter hur ni har det i familjen (han måste ju hålla med om att det varit tufft m dottern...).

Barnen behöver stöd och socialtjänsten är skyldig att erbjuda stöd till anhöriga, kolla hur det ser ut där du bor. Äldsta dottern, vad får hon för stöd? Har du och barnen pratat om pappans missbruk? De märker att något är fel och en ärlig öppen dialog brukar hjälpa! Det värsta barn kan vara med om är att de inte blir bekräftade i det de ser och upplever! Funderade...kan dotterns mående påverkas av pappans drickande???

Sluta att skydda honom och förneka, är det någon som säger som din vän så säg att det är så. Du behöver stöd av andra runt omkring, vem kan du mer prata om. Många skäms i början men det blir ännu mer tokigt om man gör det. Din sambo har en sjukdom, det är inte så enkelt att bara sluta. Ofta finns det en eller flera orsaker till att det blivit ett missbruk men det är aldrig någon annans fel, ta aldrig på dig skulden!

Gör saker som du mår bra av, träffa vänner, se till att du inte isolerar dig. Så här ska ingen behöva ha det.

Man kan ställa krav på missbrukaren med tydliga konsekvenser, men se då till att det verkligen är konsekvenser du kan leva efter. Tror de flesta anhöriga sagt " kommer du hem full en gång till så lämnar jag dig!" men sen gör man ändå inte det. Vad kan vara rimliga konsekvenser för dig/er? Kör han bil? Kan alkolås vara en hjälp? När du ställer konsekvenser se till att det drabbar honom och inte dig och barnen!

Att leta efter det han dricker är ofta lönlöst, om du hittar något så kan det vara en bråkdel av vad som verkligen finns, det tjänar liksom inget till, du kommer ändå aldrig att få koll på hans drickande. Hans smygande, beteende och viktuppgång tyder på missbruk men kan även ha sina orsaker i en dåligt fungerande sköldkörtel, kanske en anledning att få honom till läkare...för du lär inte få dit honom för att han dricker. En dåligt fungerade sköldkörtel kan ge symtom liknande depression, frusenhet, viktuppgång, trötthet...sen kan han ha försökt självmedicinera bort symtomen med att dricka alkohol...bara spekulationer men det kan vara en anledning att få honom till läkare! Allt är inte svart eller vitt!

Det är inte lätt att lämna men ibland är det nödvändigt och kan vara en vändning för alla inblandade. Fundera på vilka signaler ditt val ger dina barn? Vilka råd hade du gett till dem om det var de som levde ditt liv?

En dag i taget och en sista fråga; är han någon gång våldsam verbalt eller fysiskt mot er? Stå upp för dig och barnen, det är ni värda!!!

Mycket styrka!!!

...än "bara" ett missbruk. Som många andra också gått igenom eller lever i misshandel och hot. Titta på filmen https://polisen.se/.../Relationsbrott/Film-Eva-och-Johan

Det kallas normaliseringsprocessen, när man vänjer sig vid de hemskaste saker och till slut ser det som något normalt, det är därför det är lättare att stanna hos den som misshandlar än att lämna. Även den mest otrygga och våldsamma relation blir på ett destruktivt sätt trygg, man vet vad man har att rätta sig efter... oftast.

Hur svårt det än är så försök att vara ärlig, du gör ingen en tjänst genom att försöka manipulera. Jag förstår att du är rädd men lämna då, idag! Du skriver att du har en fin familj och vänner, de kan säkert hjälpa dig fram till du får din bostad, det rör sig om två veckor. Två veckor med honom kan innebära att du är förstörd. Två veckor kan räcka för att han har påverkat dig så du inte vågar/kan/vill flytta, två veckor kan innebära att ditt liv är slut... är det värt det?

Mönstret han har är klassiskt, se filmen! Han försöker manipulera bort dig från alla dina nära och kära, så han får makten över dig. Han behöver dig för detta men det är INTE kärlek! Du är värd så mycket bättre!

Har du ork och mod borde du polisanmäla! Jag lämnade för många år sedan, vi har barn ihop så viss kontakt kvarstår, men jag vet att jag inte levt idag om jag inte lämnat, det är en stark känsla när den kommer fram till en! Det tog mig drygt ett halvår innan jag insåg vilken fara jag levt med och på allvar förstod hur jag levt och vilka risker jag tagit. Det är skrämmande när man inser krafterna av manipulation!!! efter separationen så har jag läst och läst och läst, för att förstå mig själv, processen och honom, det är så jag har bearbetat!

Mycket styrka!!!

Tack för stödet, för just nu vet jag inte om jag gjort rätt som satt korten på bordet. I morse sa han inte heller ett ord, han klädde på sig och åkte genast till jobbet utan varken kaffe eller frukost.

Men glad alla hjärtans dag på alla er go' vänner!

Tack för det ni skrivit hård läsning men så sann! Jag borde lämnat innan men eftersom jag är sjukt medberoende så har jag trott på allt han sagt att nu är det sista gången jag drack bara för att mm vi kommer att få en sån fin framtid o alla kärleks förklaringar men han har begränsat mig pratat illa om min familj mina vänner sagt att han ska va min familj o vän mm!! Jag har en fin familj o många fina vänner som är kvar än så länge fast jag aldrig kan träffa dem! Igår började vi prata lite om att det kanske vore bra om vi i framtid bodde varannan v ihop pga att min son har diagnoser så då passade jag på o uppmuntra det o sa att det bästa vore om jag flyttade snarast då bröt helvetet löst för han tycker jag sätter honom i skit pga tre mån uppsägning tid jag sa att allt berodde på alkohol o att varje gång min son kommit sedan inflytt i november så har han valt o dricka varje helg o eftersom han blir otrevlig o aggressiv så har det blivit farligt för son han kallade mig de hemskaste orden o sa farliga saker sen somnade han! Inatt väckte han mig o ville typ kasta ut mig redan nu typ inatt han var aggressiv jag fick som vanligt lugna honom o ljuga o säga att jag skulle stanna! O i morse sa han att han inte ska dricka mer! Jag vet ju att det inte är sant o ärligt talat känner jag mig lite rädd o kommer inte våga ta upp detta mer! Måste nog kontakta en kvinno jour eller nåt för jag vet att jag måste ut

Lider så när jag läser ditt senaste inlägg. Du gjorde helt rätt som sa hur du känner och tänker. Tror inte han egentligen vill ha ut dig utan han vill inte ha ut alkoholen.
Detta kommer sjunka in hos honom så småningom och kom ihåg att du väljer rätt och han väljer så fel! Hans reaktion visar ju hur långt det har gått och hur mkt du och din dotter behöver få lugn.
Tänker på dig! Stor kram.

Heeeeeej, först precis nu jag kan komma in igen!

Så läst ikapp nu o shit vilka dagar du haft! <3 men även att du möttes av ingenting vilket bekräftar d du känt, så måste d väl ändå varit skönt o ha pratat ur dig?
Att de kan va så jkla dumma som inte ens tar in det när man bönar o ber på sina bara knän, men jag antar att d bevisar på vilket hårt grepp d har om dom.

Här va helgen lugn o skön, blev sjuk idag så sovit bort hela dagen o kvällen. När jag gick till sängs med sonen hade han hunnit svepa en öl i bilen vilket såklart syntes! Sen vaknade jag till nu o han är dyngrak, när katten är borta...ja!

Nä har börjat skriva på brevet men är inte klar än...tycker d är svårt samtidigt o skriva rätt men d här ska gå!

Jo, väldigt tyst på forumet. Och jag skrev dessutom av misstag InteOk på förra rubriken, ber om ursäkt, det var nog dej jag tänkte på.

Du har nog gjort mycket för att få din man på rätt spår. Försökt diskutera, men du kan ju inte svara istället för honom. Kanske har han svårt att tala om det, kanske just för att det knappast är något som han har kontroll över, alkoholbruket alltså. Du kan nog inte väcka motivationen i honom, det är nog han själv som måste ta initiativet eller överhuvudaget komma till insikt vad han orsakar dem han bor med.
Du och din dotter mår inte bra. Som du själv säger, kan det knappast bli så mycket sämre om du tar steget ut och flyttar. Så ledsamt som det är. Kanske vaknar han till av det och det blir en början på något nytt för honom också. Men i varje fall får ni ett lugn och får dra andan och koncentrera på att er vardag ser ut mer som ni tänkt det.
Mycket krafter och dej och vi hoppas forumet vaknar till liv snart. Endel hade visst haft svårigheger att logga in, kanske det är det till en del åtminstone.

Så tror jag vi kommit till vägs ände. Sa jag vill prata om hans drickande. Han har inte druckit så jag passar på. Han grabbar genast sin telefon och ignorerar mig helt medan han sitter och bläddrar mellan sidor på den medan jag tömmer ur mig allt jag haft som en sten i hjärtat. Säger jag inte orkar mer, att jag flyttar om det inte blir nån ändring på drickandet. Efter en stund låssas han disträ och svarar Aj vad sa du om mängder? Som om jag pratat om hur mycket mjölk vi ska köpa. Men genast därefter stänger han mig ute igen. Ignorerar helt. Sa åt honom att om han verkligen vill jag flyttar är det bättre han bara säger det rent ut, hellre än att vi båda går här och gör livet surt för varandra länge till. Fick inget svar, inte en blick. Resten av kvällen full tystnad.

Höll mig lugn, har sagt det jag behövde och möttes av..ingenting. Hur borde man känna inför det? Är helt tom inombords, tog det som en bekräftelse på han vill ha ut mig. Så antar jag imorgon får börja leta bostad. Känns overkligt.

Synd att ni alla underbara verkar ha fullt upp med ert eget, er egen kamp, för jag skulle behövt ett stödande ord på vägen idag. Sänder er alla en varm kram ändå, var ni än håller till!

Måste vara jobbigt att förstå något är på tok men inte riktigt greppa om han dricker och när eller hur mycket i så fall. Om han druckit mindre mängder länge, kan han dessutom blivit så van med alkoholen att han kan dricka större och större mängder utan att det direkt märks på honom.

Min första tanke var nog att hoppas du har nån du kan vända dej till. Kanske är det bra att detbär samma kurator som han försökt gå hos. Jag vet inte hur detfungerar då man går hos samma, säkert har de nån slags tystnadsplikt. Men månne detinte hjälper dem ocksånatt diskutera vidare om de hör vad det är fråga om från olika håll. Om hans tankar om att det går mot det bättre möter dina eller ej.

Tufft att samtidigt ha en dotterbsom inte mår bra, då man skulle behöva mycket stöd av sin partner. Går dottern och talar med någon?

Mycket krafter åt dej, och läs och skriv gärna här på forumet. Ta ett steg i sänder och se till du har såna du kan tala med och gör sådana saker du gillar. Då du skriver här blir det också ett slags dagbok för dej du kan återkomma till och få perspektiv på saker. Redan att skriva det man tänker, kan få en att se saker man inte vågat tänka eller säga högt.

Jag vill ännu påpeka att du själv skriver du låtit ditt barn bo hos pappa, pga att det inte är tryggt att bo hos dej med din man. Då tycker jag samma gäller dej, är det inte ett ok hem för barnet, är det knappast det för dej.
Jag har ofta diskuterar ämnet gällande "man får inte dricka på jobbet eller då man ska köra". De här två reglerna klarar många av våra alkoholister, de bara helt enkelt ordnar sin vardag så det går ihop. Men jag tycker att ens livspartner och barn också är värde alkoholfri tid. Jag här också läst att man inte skall sköta sin baby då man är full, men hur är det med andra människorelationer, de kanske inte är lika utsatta, men är de inte värda en nykter vuxen de också.
Jag tycker vi oftare i detta samhälle kunde ifrågasätta detta. Sen när har att gå på jobb eller köra bil nykter blivit viktigare än at bemöta sina nära och kära nykter. Också de som inte har problem med alkoholen, tycker ibland att detär att gå lite för långt att kräva nykterhet hemma, men varför? Man kan ju leka med tanken lite. I vilka situationer tycker du man kan kräva nykterhet, närvaro och respekt? Har du alltid tyckt så? När ändrade det?

Som många andra skrivit, kan du flytta nu? Har du någonstans att ta vägen innan den 1/3? I annat fall så tycker jag inte du ska berätta något och inte ensam. Att han är fin då han är nykter är ingen förmildrande anledning.

Han behöver hjälp, det är få missbrukare som kan sluta självmant, han behöver hjälp med läkemedel under själva avgiftningen, gärna inlagd och därefter finns det andra läkemedel att ta till och dessa kan även kombineras MEN för att det ska lyckas så behöver han motivation. Kan han tänka sig att ALDRIG mer dricka? Utöver detta behöver de flesta hjälp med samtal, att hitta orsaken till varför man dricker är det som kan leda fram till en varaktig nykter och minskar riskerna för att man ska bli beroende av något annat.

Är han hotfull bör du lämna honom omgående, är han våldsam kan du polisanmäla honom och du kan alltid kontakta en kvinnojour, ibland kan de ställa upp med akutboende. Är det värt att riskera livet för honom?

Det finns INGET du kan göra för att han ska få motivation, eller sluta, men du kan rädda dig själv och du har möjlighet att ta hand om ditt barn!

Mycket styrka!!!

Vad bra du har din lägenhet. Och hittat hit till forumet. Om du känner dej väldigt osäker, skulle jag kanske inte tala om flytten förrän du vet du faktisk kan flytta med det samma, till din gamla bostad eller något tillfälligt. Ifall att situationen spårar ur. Kan ju vara han tar det som om du planerat det bakom hans rygg, men som du beskriver situationen verkar han inte trygg. Som de andra sa kanske det skulle vara skäl att ha med en kompis eller åtminstone berätta för någon kompis vad du genomgår och komma överens att ha tätare kontakt de dagarna du överväger att ta upp diskussionen.
Kanske får ni ännu en chans, men jag tror också ni inte kan bo ihop så länge han inte kommit till insikt och är en bra bit på väg, det låter helt enkelt inte tryggt för dej.

... att det kan vara svårt, MEN han behöver bli frisk i sin sjukdom först. Låter inte hälsosamt för dig att vara kvar i detta nu

När han är nykter är han väldigt kärleks full o jag vill tro att allt kommer bli bra jag har min gamla lägenhet från 1 e mars ca men är osäker på hur han kommer ta det eftersom han svänger så i humör är rädd för hur han kommer ta det

Du är bara i början av en tillvaro där du kastas mellan himmel och helvete. Kanske låter tufft, men du har redan börjat prioritera bort din son, då du väljer att lämna honom hos pappan så du istället kan vara med själsfränden/narcissisten som dessutom gör dig illa. Precis som aeromagnus skriver är det bra att du har med dig någon när du lämnar detta besked och kanske behöver du försöka hitta ett boende som är lite "hemligt". Det var några ord från min sida, det finns betydligt mer kunnigt folk i detta forum. Men jag säger LÄMNA, detta är inte du och din son värda på något sätt. Han låter tyvärr väldigt sjuk både beroende på alkoholen och även i sin personlighet