Senaste kommentarerna i forumet

Lider verkligen med dig. Jag vet inte vad ni testat men han kanske kan börja med antabus? Vill han inte det lämna. Att lämna någon man älskar är aldrig lätt. Planera upp hur du ska göra med lägenhet mm. Var inte själv när du lämnar budskapet.

Hur länge kommer du orka i denna destruktiva situation? Det går inte ha regler för alkoholister, de tänja ut.

Vi har haft en nykter helg. Inga testande med en eller två öl. Jag tyckte det var skööönt.
Och lite mer diskussioner om kommande veckan och program, sånt som känns viktigt för mej. Och närhet.

Jag vet jag behöver mer sånt än många andra. Eller så är det bara så att självständighet uppskattas så mycket nuförtiden att jag tro jag är den endasom njuter att vara och planera tillsammans. Jag fick också se stunder han upplevde som jobbiga. Jag stressar mycket själv, men har tydligen svårt att se på då han har svårt, är van han gömmer sånt, kanske tidigare druckit då. Vi upplever olika saker som jobbiga, en styrka, men något jag får fundera på, hur jag bemöter honom, som oftast varit stark.

Denna helg gav hopp om att allt kan bli bra, men efter över ett års nykterhet krävs ännu mycket jobb att hitta tillbaka, men kanske vi har en chans ändå. En chans att utan alkohol komma över sånt som vi tidigare inte tagit itu med.

Om jag förstår rätt försökte du dikutera med honom då han var nykter? Det är bra att du säger högt vad du tycker. Man kan kanske tycka han borde förstå, men det tror jag inte de gör, de vill väl inte helt enkelt.

Men om de går med på att diskutera är en annan sak.

Jag tog upp det allt som oftast. Och jo, surade också, kan jag nog medge. Ville oftast inte tala med han om han druckit. Men kunde nog påpeka jag inte tycker det är okej med fler öl om jag såg då han började.

Hos oss blev det ändring först då jag började konfrontera honom precis varje gång. Och förklarade hur det kändes för mej. Och också om så barnen råkade stå brevid. Han slutade inte direkt, men jag såg hur illa han tyckte om det. Han tyckte det var hans sak. Jag påpekade han själv sett ner på sin pappas drickande och att det här leder till helt samma, bara det att han nu är pappa och har barn som står brevid, och en pappa som inte tycker det är deras sak.

Förstås är du värd lite tok och skoj i ditt liv utan att behöva undra om du ställt till det så att den andre måste ta till flaskan. Han borde ju ta ansvar över sej själv och inte så att du bär ansvar över er båd och skär ner på dina nöjen.
Kanske har du någon kompis du kan åka med, eller åka med någon hobbygrupp eller annars något gemensamt som man kan haka på. Om du inte föredrar att resa helt ensam förstås.
Skriv upp vad du vill göra, många och långa listor, små och stora saker. Och börja förverkliga dej, små steg i taget. Köp en glass eller besök en bokhandel. Gå på bio ensam. Eller ring en kompis. Kanske du har nån vän som skulle haka på nån rolig grej, kanske gå på teater tillsammans.
Och medan du väntar på att bli modig, kan du alltid läsa vidare här. Och se att du har fullt normala känslor och rätt att känna dem. Det att han dricker betyder inte att du behöver bli osynlig. Bygg ett eget liv, steg för steg. Och när du är modig nog att ta ett steg bort från honom, kan du ju se om han klarar av att hänga med. Om inte kanske det kvittar.

underbara medmänniskor. just nu känner jag mig bara arg, arg över vad jag missat i mitt liv. Vill också kunna längta till fredagkvällen framför tv i lugn och ro.
Inte behöva räkna burkar. Planera en utlandsresa med en man som inte dricker sig full i varje bar. Åka på båtkryssning och bara dansa och ha kul. Finns det ett sådant liv? Jag har glömt det. Jag vill ut och bugga men eftersom med alkoholen kommer även svartsjukan hos oss är det ingen bra ide. Ju mer jag skriver och ju mer jag läser från andra känner jag mig argare. Jag måste ändra mitt liv. För visst är jag också värd ett bättre liv?

Hej alla användare. Sedan i fredags har vi haft problem med en del av de servrar som gör att man hittar till webbadressen alkoholhjalpen.se/ (sk DNS). Det gör att man ibland kommer fram och ibland inte. Vi försöker lösa problemen så snart det går, men troligtvis kommer vi inte nå rätt personer innan det är måndag och vardag igen. Vi ber om ursäkt för att det ställer till problem.

Vänliga hälsningar

/magnus
alkoholhjälpen

Har ni också problem med att få upp denna sida? Verkar fungera bara sporadiskt att alls komma åt forumet och här har varit märkligt tyst hela helgen? Känns lite ensamt när det inte är nån här...

Hur går det med brevet Nykteristen? Har du skrivit och till och med givit det till honom redan?

Här är mannen bakis idag och försöker vara överhurtig och glad, känns bara konstgjort. Han donar och sågar på gården, försöker väl intala sig själv igen han inte har alkoholproblem trots heldagsfyllan igår igen. Sa åt honom igår på middagen att jag inte är road av fyllan varenda helg och frågade om han själv tyckte han druckit måttligt (han satt och slafsade i sig middagen och gaffeln hittade knappt mellan maten och munnen..) Han tittade på mig som att "hur kan det synas att jag druckit". Han ignorerade mig helt och låssades han inte hörde jag pratade ens, gick tillbaka ut i garaget och fortsatte dricka efter maten. När han väl kom in gick jag i säng och han tittar på mig som att "vad felas du"..

Mannen i garaget sen i morse, "städar och sorterar" heter det idag, in fram och tillbaka lite smålullig och än så länge på gott humör. Lär bli en fyllesnarkare på soffan innan det är dags för middag...suck.

Uppdatering två timmar senare...han vinglar in aspackad och stinker sprit...men han har inte druckit nåt, jävla kärring som inte kokat nån mat ännu...så nu ska han hjälten fixa middag som är så full han knappt hålls upprätt..

Hur har ni andra det idag?

som skriver aktivt med varandra nu! Allt mitt stöd till er! Jag följer er sporadiskt och gläds åt att ni håller kontakten med varandra och era trådar levande. Det betyder så oerhört mycket att sätta ord på sina tankar, känslor och erfarenheter och att sen märka att jag inte är ensam! Att andra delar samma erfarenheter, samma drömmar, samma kamp!
Forumet var min livlina under ett par år så jag vet. Jag har fortsatt läsa här, vissa tider sporadiskt och ibland sgs dagligen. Här på anhörigsidorna är det långa tider rätt låg intensitet och jag tänker att livet i skuggan av missbruket tar så mycket kraft att det inte finns ork kvar att skriva att skriva om sitt och svara andra. När jag ser mänskor som hittar kraft och styrka i varandra blir jag varm i hjärtat. Kramar och kvinnokraft till er och glöm aldrig att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv! / mt

Ja, jag blev också illa till mods av bara utsikten av att inte komma in här på ett tag! Hos mig funkar det fortfarande inte via vårt hemnätverk men med mobilen går det bra. Så viktig denna kanal har blivit på kort tid, ett ställe att ventilera för att kunna behålla förståndet!

Ser inte heller riktigt nån framtid där vi är tillsammans. Tänkte så långt fram som till pension, ska vi två då sitta här ännu - han full och odräglig och jag med en känsla av att vara inlåst och ha förbrukat hela livet på ett sätt som inte alls varit som jag velat? Livet är inte oändligt, vill inte vakna upp om 20 år och tycka allt gått mig förbi och inget blev som jag önskade. Vill umgås med folk, resa, läsa, gå på utställningar och teater, delta i diskussionsgrupper, vara framgångsrik och utvecklas i mitt yrke...inget av det kommer att hända om jag fortsätter med honom. Min dotter verkar redan må dåligt av hematmosfären, skulle hon egentligen ens må sämre om vi flyttade isär? Tänker mycket på dottern och hennes framtid men jag vill ju också ha ett liv medan hon växer upp. Skulle sakna henne ohyggligt och oroas massor när hon är hos pappa, men är det bättre hon ska leva i ett olyckligt hem med sprit lite nu och då? Kanske han håller sig med bara henne hemma, om det är jag som stressar honom till drickandet?

Så många frågor, så få svar..

Det värmer att någon bryr sig! Har varit en lite lättare dag idag, skolningsdag med jobbet på annan plats än kontoret vilket faktiskt var förvånansvärt kul och det tog för ett tag tankarna ifrån allt strul i ens privatliv. Mannen verkar hålla sig nykter idag också, vilket jag inte alls väntat mig så kanske det blir en lugn kväll.

Hoppas du Muminmamma hinner samla lite krafter till nästa veckas samtal. Ibland kan det faktiskt vara så att det känns värre när man börjar tala om saker, man hör själv hur ens liv låter när man säger saker högt. Men för att komma vidare måste man väl igenom den smärtan, och önskar dig all styrka på vägen!

Hej på er,

alltså nä det var nog nåt med denna sidan eller så hade man blivit spärrad. För kom inte åt det vare sig på hemnätverket eller 4G igår alls. Blev nästan lite svajjig bara pga det, det har liksom blivit en stöttepelare detta forum som man har som sin fristad och när den inte funkar....

Ja det där med att stjäla känslor och framförallt gärna berätta hur man ska känna inför saker och vad vi ska göra i framtiden...allt dessa planerande för framtiden, är det för deras egen del så de kan planera med oss? Jag har slutat prata om framtiden, för jag ser ingen framtid alls...om inte han ser nåt slut på flaskan varför ska jag se nån framtid för oss?

Ska ta o sätta mig med det där brevet, känns som att det är läge nu!
Här blev det ett par öl igår för hans del ute i garaget, sen när han kom in så skulle han ha te och muffins som jag bakat....jag gick o la mig, det är faktiskt inte mysigt och sitta o dricka te och kolla film med en man som är halvfull bredvid. Lite av charmen försvinner kan man säga av det där film myset!

Registrerade mig på bostadssida igår också...känns konstigt att ha tagit det aktiva valet med insikt om att ha en lägenhet för mig o sonen.

Detta förbannade ägande av de känslor man har och hur man känner. Vet ni, vi har kvar en glöd i oss som kämpar. Det är därför vi har kommit hit och börjat läsa och skriva. Vi har varandra.
Idag provocerades min man av hur jag flyttade en ryggsäck och hur jag ställde ner den på golvet.
jag var iväg med de små och min man söp i garaget och hamnade sedan som vanligt i soffan. Med mobilen OCH tv:n på. Han har gapa lite på barnen och när jag sa att han var full och skulle lugna sig sa han att jag har en psykos.
En helt vanlig torsdag.
InteMera var försiktig så han inte snokar.
Stor kram ❤

Jag skulle så vilja hjälpa dig ❤ Du skulle så behöva att bara vila. Jag tycker det är bra att din chef får veta hur trött du är. Skulle det kännas ok att berätta mer? Jobbet kan erbjuda mer hjälp och stöd än vad man tror.
Jag är också vaken länge. Är min tid då när mannen somnat i sitt rus.
Det är svårt att komma till ro och slappna av när allt omkring en är kaos.
Kikar in igen om en stund och kollar dig. Stor kram

Vill gå och sova men huvudet så fullt av funderingar och planer, så blir nog mest att stirra på månskenet genom nattfönstret tills man slocknar av utmattning igen. En kollega har idag varit och pratat med en av våra chefer om mig, hon ser vad trött jag är och att jag inte riktigt orkar med jobbet och hon ville hjälpa mig att få en åtminstone lite lättare arbetsbörda. Hon ser jag är nära en sjukskrivning för utmattning.

Hoppas ni andra här får en lugn kväll och natt, önskar er alla den styrka jag önskar jag själv hade just nu.

Jag känner så igen att de växlar från att man får en kram eller en smekning över armen när man diskar till att man två timmar senare kallas för allt det värsta de bara kan komma på och man ombeds gå och dö eller försvinna om det inte passar att leva med dem som de är. Nästa morgon ska man igen dricka morgonkaffe som om inget hänt och han kan undra vad fan jag ser så sur ut eller vad tusan jag funderar på när jag med tom blick stirrar ut genom fönstret. Jag tillåts inte ha några egna känslor utan ska känna som han tycker jag ska för stunden, om han är elak ska jag bli lessen och är han glad ska jag också vara det. Att han gjort mig lessen och förbannad ska jag liksom bara stänga av när han vill jag ska vara glad igen. Låter ju helt sjukt. Nu är det bara så att jag slutat låta honom diktera mina känslor och jag är glad eller sur när det faller mig in.

Jag har nog långt redan släppt honom känslomässigt, känner ingen sorg eller saknad efter hans närhet längre. Det enda jag kan tänka på är hur jag ska kunna lämna honom på ett säkert sätt och få dottern med mig. Min största skräck är det en anställd på ett skyddsboende för våldsutsatta kvinnor berättade: om dom tvivlar på att jag 100% säkert kan garantera barnens säkerhet, om mannen kan tänkas begå nya våldsbrott riktade mot kvinnan och barnen riskerar hamna i fara så kommer soc att omhänderta barnen för att trygga deras säkerhet. Det är motivet till att jag stannar, inte det att jag hoppas vi skulle bli en riktig familj igen vilket vi när jag tänker på det nog aldrig riktigt varit.

Jag blev också idag lite fundersam för dethär forumet gick inte att komma åt när jag använde vårt hemmanätverk, som att sidan skulle varit spärrad men med uppkopplingen via 4g på telefonen kom jag in. Sammanträffande eller skannar han sidor jag besöker? Skulle inte vara första gången han bryter sig in i mitt digitala privatliv heller...

Här kommer en till som skriver under att blotta ljudet av en burk som öppnas skapar ett fysiskt obehag! För att inte prata om lukten när man kommer hem och en millisekund efter man klivit över tröskeln känner lukten av öl som druckit medan man var borta. Fy, får mig varje gång att vilja skrika rätt ut!

Men jag har lite svårt med termen medberoende. Jag är inte beroende av nåt; inte av honom eller att ta hand om honom, reda upp efter honom även om jag ibland gör det men mest för att barnen ska slippa se. Jag är arg, men väljer att vara tyst oftast med enda hänsyn till min och barnens säkerhet. Är inte rädd att såra honom, att han ska bli lessen, att han ska tycka mindre om mig för att jag ibland säger ifrån - för der har denna teater hållit på allt för länge för. Det enda som får mig att stanna är att det med en våldsbenägen alkoholist faktiskt i vissa fall är säkrare att stanna med dem än att lämna. Så medberoende vet jag inte, motberoende kanske snarare?

Här kommer en medberoende till. Pysljuder från burkar som öppnas, åh så jag hatar det.
Ikväll har jag och de små åkt pulka. Lite snö i Skåne ?och min man...Ja som vanligt satt han i garaget och drack.
Är så glad att jag hittat hit. Ni är fantastiska! Stor kram

Läste din kommentar flera gånger. Och jag tror innerst inne, diskussioner och planerande i all ära, att det är att känna kärlek och närhet jag behöver.

Jag tror ofta att det är att någon diskuterar med mej och planerar framtiden med mej, som är det jag jag vill ha. I ganska enkel form, mycket enklare än den "honeymoon och lyx" min man spydigt påpekade fast han borde känna mej bättre. Jag trivs bättre i kängor och på vandring i skog och natur.

Men om man spjälkar det hela, detta har jag kommit till efter att funderat på det sedan jag läste Muminmammans inlägg sent igår kväll, så är det en uppmärksamhet, närhet och kärlek på en helt primitiv enkel nivå. Som ett litetbarn behöver. Att någon bara skulle sitta och hålla mej i famn. Redan fem minuter morgon och kväll tror jag kunde göra under.

Min man kramade om mej i flera minuter före han steg upp. Jag hade knappt vaknat, men hade lust att stanna i säng hela dagen. Jag tror man oftare borde ordinera kramar istället för andra mediciner. Kanske kunde pratet och tilliten komma via att ge tid åt kramarna. ❤

Jag blir nästan full i skratt. Vad härligt att höra att andra har obehag för ljudet av öppnande av ölburk!!!! Jag reagerar lika, hoppar till. Och får riktigt en fysisk reaktion, som en rysning, en känsla av ilska, besvikelse och nästan ett illamåendepå samma gång.

Nu ett år av öppnande av vichy och alkofritt, mycket just i burk också, och nästan samma mängder som tidigare, har mina reaktioner blivit betydligt lindrigare.
Men registrerar ljudet gör jag precis alltid. Jag är som en spion, vet precis var han är någonstans, vad han gjort före och efter. Och brukar instinktiv tänka efter hur många minuter eller timmar tidigare han öppnade föregående, vad jag vet om inköptidigare etc. Jo, sjukt, medges. Medberoende? Absolut!

ja, det där öppnandet av en burk....egentligen oavsett vad den burken innehåller är ett otäckt ljud och som du sker det överröstar allt annat ljud. Väldigt sällan jag själv köper en burk med läsk t.ex just för det ljudet. Det får mig att bli arg, ledsen och skrämd....av ett ljud, sjukt är det.

Visst har man lovat sig själv så många saker som man tillust inte hållit. Man tänjer på dessa gränser nåt så djävulskt.

Det som är jobbigast nu är att min man varit "skapligt" nykter en tid. Då blir man nervös för att man vet att snart är han på gång igen.
Det ska smugglas i skafferiet. Jag hatar ljudet av en öl som öppnas. Varför är det ljudet så högt? Jag kan till och med hoppa högt när jag hör någon på bussen öppna en cola. Samtidigt vill jag att han ska komma in i sin period så att han kommer ur den så fort som möjligt. Och hoppas att han inte sagt allt för otrevliga saker. Låter detta konstigt men ni förstår hur jag menar, tror jag. Jösess när blev mitt liv så här när började jag tänka att det var helt ok att dricka varje dag. Jag minns innan vi gift oss att jag tänkte om han dricker 10 helger i sträck gör jag slut. Det gjorde jag aldrig. Kram till er alla där ute.

Håller helt med, det är verkligen som en bergodalbana. Igår när min sambo skulle gå så fick jag en puss, jag blev lite förskräckt eftersom han dagen innan bett mig dra åt helvete och diverse. Igårkväll frågade han varför jag blev så, vad ska jag säga liksom? ena dagen vill du ha en puss andra dagen ber du mig dra åt helvete och nästa dag är det bra igen....allvarligt?

Såklart precis innan sonen skulle gå o lägga sig så det sades inget mer efter det, när jag kom ner igen så satt han vid köksbordet med en flaska vin så stunden för ett samtal va liksom borta igen som vanligt. Så jag gick o la mig efter att ha tagit en kopp te och en macka.

Som du skrev i din tråd Muminmamma, sorgen är nog den värsta hittills känslomässigt att man faktiskt börjat komma på att man förlorat en människa som man egentligen aldrig haft på riktigt! Den tär på en nåt fruktansvärt och jag har nog aldrig varit så nära gråt konstant som jag är nu förtiden.

Man åker verkligen runt i känslobergochdalbanan. Ilska gråt apati, ja känslorna är så starka. Värst är nästan tomheten. När man är totalt tömd på allt. Man är som en sladdrig tom plastpåse.
jag låter ju helknäpp.
Hatar också garage, förmodligen lika mkt som min man älskar sitt.
Skulle som ni också vilja slå sönder allt där inne.
Kram fina ni ❤