Senaste kommentarerna i forumet

Man vill ju ge efter och känna igen. Känna kärlek och närhet. Man vill vara delaktig i livet med nära och kära.
jag tror att all den tid med en drickande partner förstör vissa delar inuti som på ngt sätt aldrig kan väckas till liv igen.
De döda delarna dränerar en på all tillit och gör att man lever i något sorts vakuum. Nu yrar jag ❤, men så känner jag ofta.
Stor kram

Tack för att ni kikar in "hos mig"
Det har varit en turbulent dag. Inte så mkt min man utan nu har mina stora barn bråkat m varandra. Verbalt och indirekt pga min mans drickande.
Känns som om allt rasar. Jag klarar ju inte ens att ta hand om barnen. Nu är de ju stora barn, nästan vuxna, men det skär i hjärtat pga detta.
All sorg bryter ner mig.
Har jobbat och inte hunnit läsa så mkt.
Hoppas innerligt att det är bra med er fina ❤ Stor kram.

Igen en kväll som var helt ok. Men jag bara inte orkar engagera mej. Barnen är nog härliga, fast de borjar vara stora. De pratar på och kommer med ideer. Kramar och sånt.

Jag blev ledsen på min man här om kvällen. Detvar en stund vi kunnat utnyttja att vara tillsammans och jag upplevde han var väldigt frånvarande. Han råkade dessutom säga det rakt ut att det var bortkastad tid att vänta så och inte ha något att göra. Och då hade jag tyckte det var lite lyxigt att ha en stund på tumis. Jag tog väldigt illa upp, och detkom ju fram en stund senare.

Men samma efter det, han är "artigt vänlig", men jag bara inte kan, jag känner mej så på fel stället jag inte kan ta emot nån vänlighet mer. Jag liksom låser mej, för jag bara är rädd att bli så besviken igen. Stänger man av och väntar inget, kan man ju inte bli besviken.

Det att det inte liksom finns något att komma till. På väg hemåt från jobb så känns det som ingenting. Jag tror jag bara "stängt av" önskemål och sånt. Nu tänker många att jag borde göra egna saker jag gillar, inte bara vänta något av honom. Men jag är en hemmamänniska, jag tycker om att vara hemma. Jag har nu i ett år verkligen jobbat för att "vara jag" på många fronter, utan attfråga andra gjort på eget sett och det jag vill. Och jag har gillat det. Samtidigt har det gjort ont att se att gapet bara blivit större. Att jag har svårt att ta till mej och ta emot en person, alltså min man, som inte jag upplever "funnits där". Och jag upplever att jag nu harså mycket utanför hemmet och eget att för att jag skall känna mej lycklig måste det ny finnas mycket mer kärlek hemma för att jag ska känna det blkr balans. Både planera små och stora saker tillsammans, hela familjen och jag och min man på tumis. Ochattbara sitta i famn, utan att ens se på film eller något. Ibland undrar jag om jag blivit utbränd här hemma, annanstans fungerar det bra, men här skulle jag kunna bara bygga bo och vara hemma. Timl vilket min man säkertskulle säga, han kan ta barnen och göranågot med dem så kan jag vila. Men det är ju just det jag inte vill. Med "bygga bo" menar jag just en sån samhörighet man bara får tillsammans med andra. Att erkänna man vill vara med varandra i denna värld som bara ser upp till oberoende individer.

Jag yrar på igen, men tror jag träffar rätt nära det som är viktigt för mej. Och han har ignorerat det så länge, att jag inte har lust att ta det till tals. Han försöker nog ofta tala med mej. Men jag upplever ofta det är mer för husfridens skull och att han håller mej på armlängds avstånd. Jag kan inte känna tillit och närhet då.

Vad bra ni har pratat. Hoppas ni kan hålla fast vid den kontakten. Det är lättare om man kan prata om saker och uppleva man ändå på någon nivå kan förstå varann. Fast är han redan beroende kan det förstås ändå uppstå situationer då han inte själv heller förstår varför han gör som han gör.

Jag upplever smygandet mer kränkande och som att leva med en lögn än själva drickande. Så låter ju bra om ni kunnat tala om det också. Hoppas det reder ut sej och han själv klarar att minska sitt drickande.

Familjeterapi låter som en bra grej att komma vidare, eller omnhan vägrar kan du själv gå och tala med någon, för attfå lite perspektiv på saken.

Tack för era svar DrömmaBort och AliceAlice.

Jo jag tänker ju också så att om det inte var ett problem så skulle han inte behöva smyga. Jag förstår faktiskt inte varför han gör det, för jag har aldrig tjatat på honom att han ska dricka mindre. Tycker inte att det har behövts tidigare. Han kan dricka för mycket på fester och middagar ibland, men han blir aldrig elak eller kränkande och det är han som drabbas värst de gångerna eftersom han ofta blir väldigt bakis. Det är väl därför jag blir orolig nu att han smyger, men det är ju kanske faktiskt också ett tecken på att han själv inser att han har ett problem, fast han vill inte erkänna det för mig?

Vi pratade iallafall idag och han erkände faktiskt. Han hade ingen egentlig förklaringtill beteendet (stress), men det kändes som ett bra samtal. Jag förklarade att jag självklart inte vill att han dricker för mycket, men framförallt att han inte smyger med sitt drickande. Vi får väl se om det hjälper... Än så länge har han inte kommit hem dyngrak, då jag hoppas att det inte är så farligt. Fortsätter det trots detta samtal tänker jag kräva familjeterapi, det var ett bra råd!

Tack igen och styrka till er alla! Alkoholism är en fruktansvärd sjukdom!

Hur är d med dig? Tänker på dig! <3

Precis, lite så min tanke blev också att OM jag helt plötsligt fick en lght med ett inflyttningsdatum så blir d mer verkligt och ett aktivt val måste göras. Vill jag leva med en man som inte kan eller vill prioritera bort alkoholen eller vill jag starta ett liv själv.
Ska sätta mig o skriva brevet också, är mer o mer övertygad om att jag måste göra d om inte annat för min egen skull med vetenskapen att jag skriver d till o för honom!

Oj, har han kvaddat din bil på fyllan? D va som attans...
Här är d mest dörrar, väggar o stereo som gått i kras o d tyckte jag va hemskt....men bilen!

Man skulle slå sönder nåt för dom, då jklar blir d andra ord i munnen än oj, d va ju dumt gjort! Sen är d färdigdiskuterat...

Ville bara titta in på din tråd såhär på kvällskvisten och önska dig en trevlig kväll, bara så du minns du inte är ensam ?

Vad bra om du har en kompis som nästan bättre än du själv ser vad du behöver! Bra med såna vänner men bestäm sen själv om det rätt för dig den dagen hon kanske på riktigt hittar en bra lägenhet! Kanske det skulle bli mer verkligt hur det skulle kännas att verkligen flytta, om du har en konkret bostad att ta ställning till? Kanske beslutet då skulle kännas naturligt, om så att du vill fortsätta kämpa och stannar eller om framtiden i en egen lägenhet känns bättre!

Jag delar din avsky för garage, man skulle ha lust att öppna porten och gå in och gå lös med ett baseboll trä på rubbet! Alla avskyvärda flaskgömmor som gör mig vansinnig och maskiner som ätit upp hans ekonomi, skulle ha lust att bara kasta ut alltihop och slå sönder det, låta honom komma hem till en hög bråte i spillror utanför porten - som en metafor över allt trasigt det förorsakat mig och vårt liv. Om han undrar vad jag håller på med kunde jag ju svara som när han slog sönder min bil med en hammare på fyllan för ett antal år sen -Äh, den behövde ändå fixas...

Jag hade faktiskt en lunch inplanerad sen förra veckan idag med en vän, en vän som har börjat komma mig nära nu senaste tiden och d va så mysigt att verkligen bara få sitta o ta en långlunch med henne, prata o bara va! Så d känner jag är en grej som är bara för mig själv ändå....men nu har hjärnan stoppat totalt! Dock sa hon till mig att 1-2 ggr i veckan låta sonen få va på dagis kanske en halvtimme längre bara för att jag skulle unna mig typ en extra kopp kaffe på stan innan jag tar bussen hem eller ta en promenad innan. Små steg som kan utöka varefter o d har hon nog rätt i....
Åhhh en filmkväll i soffan med popcorn är absolut en sån grej som är bara för sig själv (om man inte blir störd såklart) så unna dig d med gott samvete, d tycker jag!

Ärligt, jag vet inte hur man gör för o börja leva igen....vart börjar man?

En kompis till mig berättade idag att hon börjat leta lägenhet till mig i d bostadsområde vi bor i...hon tror att d är d jag behöver, lite press på mig för att ta tag i mitt liv. Lite som att nån annan tar mitt beslut som jag redan fattat själv. På nåt jkla sätt så kändes d bra!

Mannen är hemma o han kom inte ens in innan han tog garaget....detta jvla garage som jag har lust att bränna ner o skratta samtidigt! Känner ilskan såfort lampan är tänd därinne! Blllääääääää

Hur har det gått Nykteristen med att hitta på nåt att göra för bara dig själv?

Din svåra hemläxa fick mig också att fundera, och jag vet faktiskt inte heller vad jag vill riktigt mera. Gills se på kostymdrama film liggandes under en filt i soffan och äta popcorn? ? Låter kanske som ett futtigt önskemål men det är nog till och med det i sin enkelhet mer än jag gjort för bara mig på många år.

Så många drömmar man haft, som grusats och fallit sönder. Inte för att man inte själv velat eller vågat längre utan för att den man lever med sett till att alla ens drömmar blivit förlöjligade och omöjliggjorda. Hur gör man för att börja leva igen?

Åh vad jag känner igen mig i olika kommentarer och inlägg här. Precis kommit hit.
Har en sambo som på en helg kan dricka en flaska whisky och 2 liter vin.
Han har sagt att han har insett att han har problem. Att han inte vill att dottern ska se.
Jag jobbar skift och varannan vecka är det så synd om honom eftersom jag inte är hemma och vi ses inte alls typ. Han har själv erkänt att han då gärna tar ett glas efter att dottern somnat (eller?)
Jag har börjat säga ifrån när han ska prata allvar när han är onykter. Han dricker mest hemma eller familjefest. Men när vi ska gå o lägga oss (och han har druckit)så kommer det hela tiden upp att han inte gillar att jag jobbar skift, om det är nåt fel på honom eftersom jag inte vill ha sex. Är det en typ av inkluderat beroende/bekräftelsebehov tro?
Har också varit så att det kommer beskyllningar på mig. Och att hela hans liv är förstört om jag skulle lämna.

Inte meningen att kapa tråden Lindis. Men var ändå skönt att skriva av sig lite.
Verkar vara mycket stöttning här inne! ❤

regler och ultimatum är du nog bäst på att utforma själv. Men som du varit inne på, bättre med små krav och enkla regler som du känner att du kan leva efter. Kommer han att följa regler och kommer han att acceptera konsekvenser? Hur tror du att detta kan påverka er relation? är det bara till godo eller finns det andra sidor att ta med i beräkningen?

Känns hemmet säkert och tryggt för tre barn att växa upp i? Känner du dig säker? Detta tycker jag är de två första och starkaste aspekterna att ta hänsyn till!

Fundera på hur du behandlar honom, är han en vuxen individ som får ta eget ansvar, eller hjälper du honom? Hur mår du och vilket stöd tror du att du skulle behöva? Hur mår barnen, för barn påverkas, mycket mer än vad man vill tro!!! Se till att de stora får någon form av samtalsstöd.

Förneka inte missbruket, berätta för dem som står dig nära, berätta hur du har det.

Att leva med en person som är våldsam är en fara för livet och en otrolig stress för dig!

Hoppas du hittar din väg som passar dig och din familj!

Missbruk eller ej så låter det som om ni som familj behöver hjälp utifrån, tex. familjerådgivningen, de kan säkert hjälpa er med lämpliga regler som ni kan utforma tillsammans. Du kan aldrig hjälpa honom, du kan finnas som ett stöd men han måste vilja, han måste kämpa och det är han som måste göra sina förändringar. Sedan måste du titta på ditt beteende och se hur det ev har förändrats, om du tar över hans ansvar (som att hälla ut alkohol), men du kan inte göra jobbet åt honom!

När du sätter konsekvenser, försök att göra detta så att du och barnen blir så lite drabbade som möjligt, om det går. Det är tufft, enormt tufft att vara anhörig! Som att leva mitt i ett krig!

Mycket styrka!!

Jag har levt med mans drickande i snart 10 år.
Det är en långsam process att hitta sin väg i detta. Har också varit försiktig med "hot" och uttalanden som jag ej kan fullfölja. Fortsätt skriv och läs. Det kommer hjälpa dig så mycket. Du är inte ensam.
Kram

Bra att du hittat hit och tack för ditt inlägg. Du avslutar det med några tydliga punkter. Klokt att du inte ställer ultimatum som du inte förmår fullfölja. Det är oftast ett sätt att förvärra en relation. Ultimatum kan vara ett sätt att ge någon annan en chans att förstå eventuella konsekvenser utifrån det egna valet, inte ett verktyg för att försöka få någon att ändra sig. Så bra!

Du känner fortsatt kärlek för din partner samtidigt som du vill skydda dina barn och ge dem trygghet. Precis som du skriver kan den som lever med någon som dricker utveckla mönster som att exempelvis att försöka kontrollera situationen för att minska den egna oron. Bra att du uppmärksammar dina egna förändringar, det är sannolikt en tuff insikt. Jag hoppas att du får svar av andra användare och att du fortsätter skriva här.

varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vilken skrämmande situation du och dina barn befinner er i. Jag har inget klokt att skriva, du har fått så tydliga och fina svar av andra användare. Och det låter som att du tar alla de steg som kan göra skillnad nu. Jag vill gärna säga att ditt val att berätta här på forumet sannolikt är hjälpsamt för andra. Jag blir speciellt rörd av att du kontaktar polis då det säkert är ett tufft steg att ta. Modigt!

Fortsätt gärna skriv här,

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tack Muminmamman, det är som du säger, man förlorar fokus. Och då vardagstjafset stannar till natten står man där och greppar inget. Tur detta forum finns.

Vi har mycket som är bra också. Men sen många saker som kommer utifrån som jobb, barnens skola, sjuka släktingar, renoveringar etc. Allt sånt som alla säkert har, men som bara kommer in i ens vardag utan att man skulle orka.

Tänkte först, han nog inte hotat med skilsmässa, men jo då vi grälat, så visst. Visst har han sagt att om allt är så illa, då är det väl bäst att skiljas. Jag vet bara inte vad som skulle ändras då. Det jag kräver mest är tidtabeller och planering. Vad jag hört på bekanta, så den diskussionen måsteman ju hålla uppe om man har barn tillsammans. Så känns som vi isåfall skulle välja bort bara det lilla som funkar och ha bara de jobbiga tidtabellerna och vardagstjafset kvar... Och nån kanske skulle tänka jag slipper alkoholen, men den skulle finnas i mina tankar ändå, eftersom han är far till barnen och de ändå skulle vara med honom också.

Ja, precis...tror det får bli så, men som sagt väl valda ord! Känner att jag själv bättre skriver ner istället för o prata. Han har en förmåga att överrösta mig såfort jag öppnar munnen om just sånt här när det kommer till känslor och speciellt hans alkohol. Han vet så väl om att han är stark i munnen, vilket han så gärna säger till om också undertiden vi ska prata..så i hans tycke kan jag inte säga nåt för han trycker ner det ändå därför måste jag skriva av mig så jag också kan få uttrycka mig...om än då i skrift.

... en missbrukare som inte har insikt! Missbruk kallas ju också för familjesjukdom och förnekelsesjukdom, så sant!

Ett sätt att nå, kanske, är att du står på dig, inte anklagar bara konstaterar och att du inte går på hans bortförklaringar och visar det för honom. Du skriver inget alls om han kommer med elaka o kränkande kommentarer, om så är fallet, acceptera det inte, stå upp för dig själv och visa det för honom.

Som föregående skriver, ta hand om dig själv (och barnen naturligtvis) Fundera på hur du ställer upp för din man, hade du gjort lika dant om han inte haft missbruksproblem? Ta inte över hans ansvar, han är vuxen.

Du kommer aldrig att med säkerhet veta vad han dricker, det är inte ens lönt att leta, då riskerar du bara att falla i "medberoendefällan" och allt mer av din tid går åt till att försöka kontrollera hans missbruk.

efter "pekpinnar" som är lättare att säga än att leva efter så kanske ni ska fundera på familjerådgivning, kanske kommer hans missbruk upp här, kanske kan ni få hjälp men det kan också hända att han fortsätter att förneka.

Mina barns pappa är grav alkoholist, vi lever inte ihop längre men för en tid sedan fick han behandling och var nykter några veckor. Under dessa veckor fick jag svar på endel frågor, bla. vad jag kunnat göra annorlunda. Hans svar var att det hade inte funnits något som skulle kunna få honom att sluta, varje gång jag sökte ngn form av hjälp så duperade han dem och klarade sig, han beskrev den enorma lättnad han känt efter det att de tagit hans parti. I dags läget är han allvarligt sjuk pga sitt missbruk och han vet om att han kommer att dö om han fortsätter, ändå är det inte motivation stor nog.

Nu behöver det absolut inte gå så för er, men det är svårt att nu, det är svårt att stå bredvid och inget kunna göra. Ställ krav med konsekvenser, noga uttänkta så du kan leva efter dem. Kommer han hem full så blir konsekvensen... Se till att du och barnen dras in så lite som möjligt i konsekvenserna!

Sist men inte minst PRATA med någon som står dig nära, förneka inte hur det är och sök redan nu samtalsstöd för din del! Om det går att prata med barnen så gör det, ha en öppen dialog, det går att prata med barn som är tre fyra år men det måste vara på deras nivå!

Mycket styrka!!!

Skrev tidigare det inte stör mej om han tar en öl, men att det verkar vara så han inte själv heller vill dricka regelbundet. Men nu ser jag han druckit tre öl nåt tag, helt tydligt med avsikt då jag inte är på plats. Jag gillar inte tassandet kring ölen. Katt och rotta-leken om vad och när är okej. Eller om det till exempel börjar drickas då jag inte är hemma.
Det överraskade mej själv också hur upprörd, och också ledsen jag blev.

Vi som lever i sådana här förhållanden tappar fokus på det som egentligen betyder ngt. Jag känner att jag ger min man alldeles för mycket av min energi och att jag är alldeles för mesig.
Han hotar med skilsmässa då och då för att han inte orkar ha det så här.
Har förstått att din man också har gjort det.
Är helt övertygad om att om vi skulle lämna så skulle våra män tappa allt.
Håller med dig när det gäller detta med att kräva och samtala, man orkar inte.
Sitter just nu och vet inte hur jag ska komma till ro inför natten. Det är nu man behöver en röst i natten.
Stor kram

Om du har på känn han smugit med alkohol i månader, så har du nog rätt, han har problem med alkoholen. Annars skulle han inte behöva smussla med den. Det kan vara han inte heller klarar av att sluta själv.

Läs här på forumet, så ser du vi är många i liknande situationer. Kom ihåg att ta vara på dej själv och låt inte honom förminska problemet. Du har hittat hit och kan här läsa vilka olika fenomen alkoholismen i familjen kan orsaka då allt mer eller mindre börjar kretsa kring det okontrollerbara i en familjemedlems drickande.

Du får säkert bra svar av andra med mer erfarenhet, hur det lönar sej för dej att gå till väga.

Men krafter och hoppas allt vänder mot det bättre.

Muminmamman, det är precis som du säger. Hur jag än funderar och analyserar, så är det poängen. Varför bryr han sej inte, eller om han gör det, varför förstår jag inte hans sätt att visa det. Och fast jag förklarat för honom, varför kan han inte visa han bryr sej på ett sätt jag förstår. Göra sånt som är viktigt för mej.

Och klart, med alkohol med i bilden, ännu svårare. Och fast nu utan så svårt. Och jo, diskussion sku krävas, men orkar inte kräva igen...
Och den där planlösheten gör som du säger att man går omkring och hoppas, tills den andra dricker eller gör annat.

Att få känna sej sedd, önskad och väntad är väl vad alla borde få, också vi medberoende, som kanske alltför oftaförsöker se och förstå alla runtomkring oss.

Det som gör mig så ledsen och tom förutom min mans drickande, är att han inte bryr sig hur jag mår. Det är så mkt kring honom och hur fantastisk han är på alla vis.
Den är hur konstigt den är låter, "lättare" när han dricker. Då behöver jag inte förvänta mig ngt. Det har gått så långt nu att jag inte vill han ska se mig längre.
Tilliten tar tid och jag kan inte ens se att jag ska hitta den igen. Han har gjort mig och barnen så illa.
Du förtjänar att bli sedd och älskad.
Stor kram
❤

Det här handlar om mej, beroendet, egentligen kvittar det vad som ligger bakom. Jag känner mej osidosatt, bortvald. Varför? För att inget min man gör är riktat mot mej eller med mej. Jag är det man gör under pausen eller om tid blir över, lika lätt att avbryta eller konstatera, synd vi inte hinner med mer. Att reservera tid för mej verkar inte finnas. Att jag skulle vara något han ser framemot har jag inte kännt på länge. Kanske har jag varit det, men isåfall är det nog inget som sagts högt. Mer i stil "nog kan du ju också komma om du vill". Det är nog det som är poängen.