Senaste kommentarerna i forumet

Tillit tar tid. Och är jag ärlig tror jag tillit är något jag inte så lätt har för när det gäller andra. Så det där är en hård bit för mej. När han började nykterheten förstod han inte hur arg jag var, över all bortkastad tid med alkoholen. Hur mycket plats den tagit i mej och hos oss. Och hur lite jag litade på han inte börjar igen. Han tyckte i början han inte är utan ett år, eller fortsätter efter det utan alkoho. Men är jag ärlig så är ett år ingenting. Jag ber om ursäkt av er som kämpat dag för dag och verkligen jobbat för att vara nyktra ett år. Jag uppskattar det ni gjort. Men för mej som medberoende var ett års paus ingenting. Det var egentligen först då min resa började, först då jag började slappna av, och se att det kanske på riktigt kunde fortsätta utan.

Jag har igen läst här på forumet, och försökt luska ut vad det handlar om hos oss, egentligen. Med mej och min man. Han dricker ju inte mer. Har inte druckit regelbundet på över ett år. Jo alkofritt, i början rätt mycket, lika mängder som öl tidigare, men nu efter ett år har han tagit ner på det också. Kanske en flaska om dagen. Helt alkofri är han inte, har enstaka gånger druckit en öl under flera tillfällen (under 10) eller 3-5 alkoportioner kanske sammanlag 3 gånger. Han kollar väl lite själv. Inte ber han lov och inte ger jag, sällan kommenterar jag det. Men han har sagt att de där 3-5 nog känns betydligt onyktrare än tidigare, och att suget för mer finns. Jag tror han är mallig han kunnat sluta, men jag tror vi båda vet det inte är självklart. Vet hur lätt detär att slinka dit igen trlts han kom på det torra på egenhand.

Jag känner igen mig i så mkt i denna tråden. Man kan le åt eländet samtidigt som det förtär en så totalt.
Trött dam, våra män är nog kloner. Har tappat räkningen på hur många gånger jag har blivit kallad idiot, jävla kärring och blivit ombedd att hålla käften.
Har 2 barn sedan tidigare i höstas 2 barn med min man.
Väntar in rätt tillfälle med att de stora är klara med sitt och jag hittar nytt boende. Har gråtit så mycket och räddat så många situationer dom min mans drickande har försatt oss i.
Stå på dig och börja leva ditt liv nu..
Stor kram

Ett brev kunde säkert vara bra om du tycker han tidigare tagit till sig saker bättre om han fått det i text. Samtidigt ska du vara försiktig med hur du formulerar dig, med tanke på att det som du säger kan komma att hållas emot dig.

Jag vet av egen erfarenhet hur sjukt saker kan låta när de plockas ur sitt sammanhang, mitt ex var suverän i vårdnadsbråket om sonen på att plocka ut enstaka stycken eller meningar som han läste upp tex för socialtjänstemännen för att visa på jag tänker isolera barnet, misshandla honom, att jag är psyksjuk, hämndlysten eller till skada för barnet eller vad som passade för stunden. Allt som finns i text, och då menar jag allt, kan användas emot en. Tex det man skriver här kunde anses vara smutskastning av barnets pappa vilket i det värsta fallet kunde leda till man mister vårdnaden i en tvistsituation om det utan tvivel kunde bevisas vem som skrivit texterna. Nu vill jag inte skrämmas, men jag har varit igenom det själv och det är ett helvete att få allt man känt, tyckt och uttryckt felanalyserat, förvridet och förvanskat och svängt till nåt som inte alls har med det man sagt egentligen att göra. I mitt fall tog det nästan 5 års kamp med myndigheterna att få dem att till slut förstå att jag är normal men att barnets pappa har alkoholproblem och värre saker därtill. Först i rätten när allt skulle sägas muntligt och man äntligen fick prata till punkt och exet fortsatte med sitt paranoida och hotfulla prat förstod dom vad jag försökt säga i alla år. Flera bad om ursäkt efteråt, vad dom satt mig igenom länge för att dom valt att tro honom och hans textförvrängningar.

Skriv brevet med omsorg, låt det växa fram och läs igenom och korrigera så inget går att missuppfattas och ge honom brevet vid ett tillfälle där du tror han är mottaglig och har en stund för sig själv. I bästa fall når du fram till honom och ni kan öppna en verklig dialog, i värsta fall låssas han som inget och det fortsätter som innan. Så kanske du inte har så mycket att förlora på att prova?

Och om du är lika nojig som jag kan du alltid ta tillbaka och förstöra brevet sedan, huvudsaken är ju att han läst det!

Hej Majis!
Jag känner igen mig i din historia. Min mamma genomförde också en gbp-operation och inom loppet av ett år vändes våra liv upp och ner.
De första åren gjorde jag allt för att försöka rädda henne. Kontaktade socialen, följde med till psykiatrin, lyssnade på fyllesamtal, bönade henne om att snälla sluta dricka. Jag skämdes så otroligt mycket över att min mamma, även bäste vän, skadade sig själv och alla i familjen bara för att få dricka.

Jag blev gravid. Mamma var så lycklig (hon älskar barn!!). Någonstans trodde jag att detta skulle bli hennes vändpunkt. Tyvärr hade jag fel. Hon stank sprit när hon fick träffa min älskade son och besöken slutade alltid med att hon behövde pengar.

Jag var så fruktansvärt besviken vilket slet på mig hårt. Jag hade svårt att fokusera på annat än mamma och hennes drickande. Det ledde till att jag (efter mycket om och men) beslöt mig för att säga upp kontakten med henne. Precis som du beskriver var jag också orolig för att det skulle få henne att bli ännu sjukare. Även hon hade hotat med självmord. Så blev inte fallet. Till min stora förvånad blev det nästan som en lättnad för henne. Kanske för att hon inte längre behövde utsättas för skuld? Nu kunde hon leva sitt liv med flaskan i handen utan en jobbig dotter som grät i andra änden av telefonen...

Du skriver att du skäms. Det gjorde jag också. Men i dagens läge har jag kommit förbi det. Istället är jag stolt. Inte för att min manna är alkoholist utan för att det faktiskt har gått bra för mig TROTS att min mamma är alkoholist. Jag är öppen om att min mamma är grov missbrukare och hemlös. Beslutet om att berätta för människor som frågar om min mamma var till en början jätte jobbig men har verkligen stärkt mig. Dels känns det skönt att få ventilera några sekunder samtidigt som jag tycker att det är viktigt att prata om det. Alloholism är ju en så vanlig sjukdom.

Vill avsluta med att säga att jag tycker du är en fantastisk dotter som gjort allt för att hjälpa din pappa. Du skriver så kärleksfullt om din pappa trots att han gjort dig illa.

Förlåt för det låååånga mejlet. Var skönt att få skriva av sig lite.

Men då, d är ju väldigt illa om han undanhållit sånt för sug o jag menar har ni så pass delad ekonomi är d ju svårt o hålla koll på...vilket sätter dig i dålig sits eftersom ni bor ihop! Kan förstå din frustration...att han inte fattar att d är ju verkligen nåt som direkt påverkar familjen.

Visst skulle man vilja sätta igång värsta bråket bara skrika ut all ilska o all frustration man har inom sig! Jag har de senaste två dagarna funderat på om man skriva ett brev till honom. För när vi bråkar eller jag tar upp d med honom så vägrar han lyssna och jag bara gråter o får inte fram ett enda jvla ord ur min mun. Däremot vet jag att han läser brev, hans mamma har skickat många brev till honom när hon velat skriva av sig till honom om sånt hon inte kan prata om högt för att han vägrar lyssna!
Vad tror ni? Eller är d helt meningslöst? Kan han va så dum att han vänder d mot mig sen kanske? Inte för att jag ska skriva nåt dumt utan bara vara helt öppen med mina känslor om allting som hänt!

Vad skönt förresten att din dotter,InteMera mådde bra när du kom hem. Lättnad som måste varit underbar o även att se din man på bra humör!

Har just idag begravt min mor som levde nykter de sista 10 åren av sitt liv. Före det alkoholist tablettmissbrukare och psykiskt sjuk.
Jag tror jag förstår vad du menar med när jag är redo.

För ibland med min nya kärlek så var jag helt blottlagd inför både honom och mig själv. Nollad och med alla försvar borta.
Då hade jag nog kunnat ta de där nya stegen.Från medberoendetänk och in i ett friskare jag.

Men jag blev för rädd och gick tillbaka till samma mönster igen.
Men med eller utan honom vid min sida så ska jag verkligen jobba för att ett friskare jag får ta plats.
Som visserligen inte är glad och stark varje dag.
Men en som får vara människa på gott och ont och inte människoräddare in absurdum.

Du har varit tillsammans med din man i 32 år och i många år nu har han haft alkoholproblem. Du har på flera sätt försökt att påverka honom och nå honom i detta och han har inte varit villig till en förändring. Nu har du fått nog och väljer att berätta här som ett steg på vägen för dig. Du vill flytta och börja ta hand om dig själv.
Du berättar att han kan bli hotfull och våldsam och att du själv går på spänn då han druckit, du vet aldrig vilket humör han kommer vara på. Som till flera andra här inne vill jag tipsa om Kvinnofridslinjen 020-505050, som du kanske känner till eller läst om någonstans. Dit kan man ringa anonymt, kostnadsfritt och prata om man känner sig hotad på något sätt, fysiskt eller psykiskt.

Hoppas forumet blir hjälpsamt för dig, att du delar med dig såhär är hjälpsamt för andra!

Finns något mer du tänker skulle vara hjälpsamt för dig i den här situationen?

Vänliga hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Kom hem först vid lunch idag. Sov knappt alls inatt och i morse hade jag sånt migränanfall så jag inte kunde äta frukost ens. Hemma var allt lustigt nog ganska som vanligt, dottern var inte alls upprörd längre. Skönt det i alla fall. Mannen var lustigt nog inte ens sur. Så är man tillbaka och ifrågasätter om alla bekymmer varit inbillning?

I helgen åker mannens stora son som bor hos oss bort, blir genast orolig för det betyder det är fritt fram för flaskor i garaget igen från fredagen. Skulle inte förvåna mig om det blev en 48 h drickas igen. Tror däremot att jag inte då kan vara tyst även om han inte skulle ställa till med bråk, orkar inte vara snäll och beskedlig när han stampar på en med sitt beteende. Jag Vill bråka, vara obekväm, ifrågasätta och vara Arg. Jag vill Inte bli kränkt, trampad på och förlöjligad. Behöver säga högt vad jag tycker, tänker inte lämna det med den ena gången om han trodde det.

Det har framkommit han har gamla skulder också som jag inte vetat, frågade idag vad det handlar om och han bara viftade bort det som en struntsak. Att få papper med hot om indrivning tar inte jag i alla fall lätt på! Inga stora summor men det gör det ännu märkligare med tanke på att han förtjänar hyfsat. Betyder bara ännu en gång att sprit och hans nöjen gått före nödvändiga räkningar, bakom ryggen på mig.

Är själv fru till en alkoholberoende man. Vi har stretat ihop i över 30 år men nu börjar jag tröttna på att vara någon slags slagpåse för honom som hela tiden pendlar mellan s k "normalitet" och överdriven ilska, gråtmildhet, trötthet, tystnad, pratighet, ångest osv. Han får utbrott som kan handla om s k småttigheter, och grälen är ett faktum eftersom jag själv har fått problem med mitt humör. Har svårt att orka med hans pendlingar upp och ner, orken tryter. När jag försökt att ta upp en diskussion om alkoholen och vårt förhållande, hur det påverkar oss så negativt, blir han arg, ilsken, undvikande, har plötsligt så mycket att göra, hinner inte osv ... Har känt så tydligt att det viktigaste för honom är just alkoholen, att han får ta sig sina öl i lugn och ro för sig själv och att jag är ett stort orosmoment, jag stör och lägger mig i hans drickande. Då jag snart inte orkar med att försöka hitta tillbaka till mig själv efter varje gång det går åt skogen mellan oss, så har jag tagit beslutet att försöka hitta en egen liten lägenhet så snart som möjligt. Hyresrätt är svårt, då jag är pensionär med den inkomsten det innebär, men ska försöka låna av en person jag känner, som vet om min situation. Så stå på dig, jag vet att det är svårt, och att man sörjer den person som man en gång trott och hoppats på. Men ta hand om dig själv.

Är tillsammans med en man sedan ca 32 år. Sedan vi flyttade utanför storstan, började han dricka mer och mer, humöret förändrades till det sämre. Vi grälade alltmer och ibland gick det till våldsamheter, kände mig rädd och hotad. En helt annan person trädde fram, en person jag aldrig träffat tidigare. Har sedan ca 5 år stått ut med hans lovande om en förändring; att vi ska flytta, att vi ska köpa oss en gemensam lägenhet (som ett komplement till det här fritidshuset vi bor i nu). Att vi ska prata med banken om ev bostadslån, att vi ska se över vår gemensamma ekonomi. Jag tror och lyssnar, ser den person som jag gifte mig med en gång träda fram, som är talbar och resonabel. Sedan händer allt snabbt; han får ett känsloutbrott över något trivialt t ex en detalj i matlagningen, i städningen, i vår konversation. Han blir yvig och irriterad, ibland hotande och omöjlig att nå. Sedan vi kom till den här bostaden, har han druckit mer och mer, det är mest öl, men han dricker det i ensamhet ute i friggan och tror inte att jag märker hans förändring. Kommer in och jag vet aldrig vilket humör han är på då. Det gör mig spänd och irriterad själv. Mitt humör har också förändrats, jag får allt svårare att behålla min jämvikt och balans. Han sårar och ber mig aldrig om ursäkt, lovar en sak, håller den aldrig, eller ändrar sig snabbt, vill bestämma helt själv. Känner mig som ett sorts påhäng, en "ko i köket" som ser till att lagad mat kommer till munnen. Nu har han börjat torrhosta, låter som astma för mig. Men han har aldrig haft astma. Han har däremot struma som han medicinerar för. Tar prov en gång om året och när han senast fick ok från läkaren om hälsan, så var det tydligen fritt fram för fortsatt drickande. Han vägrar diskutera varken vårt allt mer dåliga förhållande, eller sitt drickande. Nu känner jag att jag inte längre orkar hålla mig kvar här (och ta hand om). Ser mig om med ljus och lykta efter en egen liten lägenhet, så jag kommer härifrån.

hahaha, ja men visst är det. Satt själv o småskrattade lite för mig själv när jag kom på att jag satt o googla på "Hitta saker att göra för sig själv"...tragiska människa! Men som sagt 3! saker också, gäller o sätta igång direkt...kommer jag hinna?
Men d jag tänkte på såhär i efterhand att ja visst kan jag gå till gymmet, jag är på gymmet men i mitt huvud är jag inte påa gymmet och framförallt känns jag mig bara stressad...
men samtalet kändes ändå bra, vi började prata om vår ekonomi, min barndom, mina framtidsdrömmar m.m svårt o prata om, svåra frågeställningar som egentligen borde vara så enkla att svara på. Vad vill du göra om en månad? ja, d vet jag inte för jag vet inte ens vad jag gör imorrn....

InteMera, hur gick det med din hemgång? hann du prata med dottern innan hon hann gå till skolan?

Ja det är helt klart hög svårighetsgrad på att ta hand om sig själv. Det är ju helt galet.
Hur har det gått för dig? Har kanske missat när jag läst. Är du hemma igen?
Kram

Förlåt Nykteristen men ditt inlägg fick mig att fnissa till: ja vad tusan gör man om man ska göra nåt för sig själv? Haha, blir så tydligt och sorgligt komiskt att en så enkel sak känns helt främmande! Och 3 saker, ja det var nästa masters nivå på testet som hemläxa ?

Alla ni andra som skrivit, delat med er och ifrågasatt vad vi håller på med till er vill jag säga ett uppriktigt tack. Vi behöver sanning, ärlighet och raka frågor och åsikter! Det gör ont att läsa endel av det, jag blir ledsen men samtidigt stärkt. Det ni säger är så sant och hjälper mig i det uppvaknande jag är mitt i, smärtsamt men sakta på väg ut i ljuset. Jag ska ta mig ur dethär, om så krypande första biten innan jag kan springa!

Tack och kramar till er alla underbara på detta forum, från alla sidor av samma soppa!

Bra med samtal. Trivs du med den du pratar med? Går det "framåt"?
Det är ju galet när man inte vet man man vill göra för sig själv. Du är fullt upptagen med att överleva.
Stor kram.

Va precis på samtal, fick en läxa till nästa vecka...gör 3 saker för mig själv, bara mig själv! Vet ni, jag va tvungen o googla...ärligt vad kan man göra då? Bara för dig själv? Stillestånd i hjärnbalken...d är ju helt sjukt!

Läste din tråd Nykteristen ❤Bra med samtal för dig idag. Ta nu all hjälp du kan få. Det är inte ditt fel. Han är ansvarig för sitt drickande o de val han gör. Att du vill ha lugn o ro och leva tillsammans i ett förhållande med kärlek och respekt ska du inte straffas för. Stor kram ❤

Det hörs att även du är trött och behöver en paus från livet. det känns skönt i mitt hjärta att höra att du börjat gå på samtal! Jag kan bara se till mig själv och det hjälper...mycket! Jag ska själv gå idag, det behövs efter förra veckans bravader med samtal och föreläsningar....för min egen del!
Där hemma rasar det sen igårkväll, men jag orkar inte bry mig. Har liksom ingen ork längre, det finns bara tårar kvar inget mer!

Visst är det så, jag tror att om de bara hade kunnat lätta sina hjärtan lite och låtit oss komma nära på ett annat sätt. Det sättet som vi så gärna vill....då hade d kanske varit enklare, eller så inbillar jag mig det!

Men den ömhet, närhet och kärlek man så gärna både vill ge och vill ha den finns inte. Den får man om de vill eller om de har lusten i t.ex sex då får man d, men inte den närhet som man skulle önska....den gemensamma passionen är iallafall i vårt förhållande nog borta sedan länge tyvärr.

InteMera: Fasen då med ditt inställda flyg. Hoppas hoppas dottern inte blev alltför ledsen när hon vaknade. Därför har jag så lite möjligheter till jobbsökandet. Jag hade lätt kunnat hoppa på ett yrke jag tror kunde vara riktigt kul, men d går inte...jag har ingen möjlighet att kunna åka på övernattningar! Nu har jag den möjligheten att välja. Men i ditt fall så går det ju inte och det är förståeligt även att det är sjukt jobbigt för er. Säger mannen nåt om dotterns reaktion på detta?

Som Muminmamma skriver, man blir väldigt tagen av ditt inlägg och det måste vara otroligt svårt att befinna sig i den relationen du är i. Den är lik våra men ack så olik där ni båda har/haft ett missbruk som kanske triggar varandra på olika sätt. Tack för att du delade med dig! <3

Jag vet ärligt talat inte längre vad det är som gör att jag stannar, tryggheten? Hoppet? Familjedrömmarna?
Men det sitter så sjukt långt rotat i mig att jag inte har en aning längre vad man ska göra, hur man ska göra utan bara att leva. Leva i en bubbla, i en instängd kropp där huvudet vimlar av tankar samtidigt som allt pressas ihop o gör att man får konstant huvudvärk pga av sömnbrist....

Sisyfos, såklart att du ska skriva....alla reflektioner oavsett bra eller sämre behövs för att hålla kvar i den verklighetsuppfattning som vi måste få kastat i ansiktet. Som gör att vi kan fortsätta mot nåt som gör att vi kan må bra igen.

Sen jag började skriva här så har jag börjat få den verklighetsuppfattningen, både bra och dåligt. För jag har börjat må så dåligt i mig själv sen den upptäckten kom upp till ytan. Jag har börjat se igenom honom, som igår t.ex. Jag frågar om han har druckit nåt, mest för att d syns på hela honom att han har gjort det. Ni vet kroppsspråket, och framförallt minspel och ögon. Till slut kommer d fram att han tagit en öl, EN öl?! men iallafall...sen brakar det loss, han har ju faktiskt bara tagit en öl och det va ett jävla tjat...allt eskalerar även pga mig som då inte kan hålla tyst och tillslut står vi och skriker på varandra (sonen sov när allt detta hände). Han går ut och dricker ännu mer, tillslut står han o kan knappt hålla balansen vid diskhon...men som han själv säger han är inte full....bara druckit en öl. För resten är mitt fel. Så då är frågan, varför kunde jag inte bara hällt tyst? I dessa situationer funderar jag ärligt på om det inte var mitt fel att vi började bråka...det var ju jag som tog upp det nu ikväll!? hade jag inte gjort det och låtit allt vara, kanske han hade slutat vid den ölen och sen hade vi kunnat kolla tv i lugn o ro!

Läste ditt inlägg nu och blev gå tagen.
Tack för att du delade med dig. Ensamhet och längtan efter närhet och kärlek driver oss människor åt fel håll ibland.
Stor kram.

Ja Sisyfos, det är nog egentligen det vi behöver höra. Ngn från andra sidan som du skriver. Du skriver så rakt och exakt.
Tack snälla för att du skrev. Önskar dig lycka till med allt . Kram ❤

Det här inlägget ska absolut inte läsas som en uppmaning till er medberoende att "bara jag visar kärlek så kommer han vara nykter" utan snarare ge mer argument för att lämna ett destruktivt förhållande. Jag är periodare och även medberoende till en man som inte är alkoholmissbrukare utan är dystomisk och nu deprimerad....Ja, det kallas medberoende till psykiskt sjuka också. I hela vårt gemensamma liv har jag curlat och underlättat, muntrat upp och försökt få stämningen positiv. Hans mående har varit viktigare än barnens.
Varför vi ens sökte oss till varandra från början? Nu var det ju trettio år sedan och jag var mitt i min "sjukdomskarriär" med hetsätning, självsvält och alkoholmissbruk. Antar att det just var de egenskaperna - passivitet, likgiltighet och känslomässigt avstånd - samma egenskaper som nu triggar mina återfall, för då stötte jag bort alla som vågade komma nära och "störa" självdestruktiviteten. Han behövde en spännande person att "leva" genom och jag "behövde"någon utan egen vilja som accepterade mitt destruktiva liv och hängde på alla mina tokiga infall.
Jag frågade honom för ett tag sedan om varför han ens stannade kvar under den tiden. Vi hade inga barn, var unga. Varför han stannade kvar hos en tjej som kom med så många överrskningar. Medvetslös i soffan när han kom hem, ibland förts till sjukhus efter självmordsförsök, ibland hade kraschat med bilen och skurit upp handlederna, lämnat lägenheten full av matrester och disk efter hetsätningar.
Var det för att han saknade handlingskraft att lämna? Var det den egna låga självkänslan, att han inte var värd bättre, var det medkänsla eller hopp om bättring eller faktiskt kärlek? Jag fick aldrig något svar för det är sådan han är. Lämnar mig utan kontakt och utan respons när jag försöker närma mig.
Missbruksrelationen brukar beskrivas som att den som missbrukar är "barnet" och den som lever med missbrukaren får vara den "vuxna" i relationen. I vår relation är det inte så. Inte ens när jag mådde som sämst, till och med när jag låg på psyk och vägde trettio kilo eller var på avgiftning, tog jag hand om räkningarna och annat som behövde organiseras.
När jag tillfrisknat, utbildat mig och fått jobb blev balansen ännu ojämnare. Hus, barn, ekonomi, allt det praktiska - ansvaret ligger på mig. Den starka, den som har utbildning, tjänar pengar, den som löser problem, har alla kontakter med omvärlden, den som tål det mesta. Jag är den barnen gråter efter oavsett om jag druckit eller ej. Lyckligtvis har återfallen varit så glesa att de inte förknippar alkoholdoft med rädsla (ännu). För pappa ger inte känslomässig kontakt. När jag kraschar finns det risk för återfall. Men även det ligger helt på mig själv att förebygga och hantera. Kanske med rätta. Fast det hjälper om man har stöd. Och efter nyår kraschade jag efter ett år utan en droppe.
Förra veckan, kort efter mitt senaste återfall, som jag berättat för honom om (inte hade han märkt att jag druckit mer än vid något enstaka tillfälle!) såg jag att han köpt hem vin. Blev arg och sårad. Sa det till honom. Hur kan du köpa hem alkohol nu när jag berättat hur nära jag var att dricka ihjäl mig och när du var med under den tiden då jag var så nere i missbruket? Visst, i vanliga fall, de senaste tjugo åren, har jag kunnat låta bli vin och öl om det finns hemma (dricker bara sprit under återfall) men hur ska DU kunna veta att jag inte är så desperat efter vad som helst att jag tar det som finns i huset?
Jag vet att jag har ett eget ansvar för mina handlingar. Återfall kan inte skyllas på någon annan - men - den där kramen som nämns i inläggen här. Den kramen kanske hade förhindrat återfallet den här gången.
Har även funderat en del på relationskontrakt, gamla mönster och balans i förhållanden. När jag tar ett återfall är det som han växer en aning. Att jag blir mer mänsklig och mindre superhjälte. Ordningen återställd. Flera personer har sagt att jag måste skilja mig för att överleva. Så är det nog. Känslomässig ensamhet, brist på kontakt, att vara osynlig, ensam med ansvar. Allt detta leder till att jag inte orkar och då dricker jag.

Jag vet att jag inte borde fråga, jag som kommer från andra sidan. Skulle ni fråga nåt så skulle jag inte ha nåt bra svar, men jag funderar så på varför ni stannar. InteMera och Nykteristen, ni förtjänar så mycket bättre. Ni är fantastiska mammor, fantastiska människor. Ni borde inte låta gubbarna trampa runt som de gör. De trampar på er och de trampar på era barn. Som ni beskriver dem härinne så är de ju vidriga. Det kanske finns en annan sida, men alkoholen förstör allt som är mänskligt. De kommer inte att förändras förrän de slutar och de verkar inte ens kännas vid problemet.
Förstår absolut att ni är slutkörda nu, men ni har det långt därinne. En ryggrad! Ta stöd i den och välj er själva och era barn. förstår att det kommer upp en massa oro om hur det ska bli, med umgänge o.dyl, men det fungerar inte att ha det som ni har det. Om jag hade gjort som era män hade jag velat att min sambo stack.
Och förlåt att jag skriver, det gör mig bara så ont att läsa om er situation. Ni behöver inte svara och känn er stolta över de mammor ni är!