Senaste kommentarerna i forumet

Här är en till som saknar kramar!
Igen en dag med helt bra potential till en hyfsad dag. Utan A och på den fronten går det bra. Men närvaron... jag sade han inte behövt vara på plats om det är så tydligt han inte alls är närvarande. Att tydligt vara irriterad och rastlös, för att man inget kunde göra sårade verkigen mej, vi kunde gjort något vettigt av den stunden, fast just kramas. Just nu vill jag bara ha bevis för att det är värt att fortsätta. Inte en enda jobbrelterad sak. Bara närhet, kramar, gemensam tid, gemensamma planer, sex, diskussioner. Vad som hellst och allting.

Tänk om våra män la lika mkt energi och tid på kärlek och omtanke som de lägger på sin ilska och alkoholen.
Jag lider så med er.
Känner din längtan efter värme och kärlek Nykteristen och din ångest att åka ifrån din dotter, Intemera, får mig att gråta.
Att dom inte förstår hur illa dom gör! Önskar jag kunde göra mer för er.❤
Stor kram.

Tack snälla söta ni. ❤
Ni är änglar allihop.
Blir samtal nästa måndag igen.
Det känns sinom allt rasar nu. De stora barnen mår dåligt av olika anledningar och de små mår bra, men är med mig hela tiden när jag inte jobbar. Jobbar heltid inom vården och sköter allt hemma och med barnens aktiviteter.
Är så trött att jag mår illa.
Tack än en gång för att ni finns och ser. Stor kram.

Fint att du fått gå på samtal. Hoppas du fått nåt ut av dem och de kännats bra. Kanske har de väckt tankar, ibland kan det ju vara man behöver någon att bolla sina tankar med för att inse var man står. Kan ju vara endel saker känns tyngre efter det, fast det oftast känns bra att tala.

Jag vet inte varför man letar. Trots man inte vill hitta. Vill vi ha bekräftelse, något att räkna, ett bevis på att problemet finns, att det inte är vi som håller på att bli tokiga, inbillar oss?

Du behöver mycket krafter nu. Krafter att gå igenom allt och komma över det och upp ur träsket. Samtidigt förstår jag du känner dej helt slut. Jag vill skicka dej en kram och mitt stöd i natten. Hoppas du får mer stöd av andra. Läs i andras berättelser om var som fått dem att orka eller gå vidare. Våga tro det ljusnar för dej också.

När får du gå på samtal igen? Har de förstått hur illa du mår?

Kom ihåg det: du är inte ensam! Jag gråter med dig för jag hör du har det jobbigt ikväll! Bädda ner dig under en skön filt och försök föreställa dig hur livet kunde vara om du fick bestämma, om bara din vilja och åsikt fick ta plats? Hur skulle det kännas? Föreställ dig en framtid där du känner kontroll över ditt liv, inte vanmakt över en annans. Du kan inte rädda honom min vän, men du kan rädda dig själv! Och det är vi alla här för att hjälpa dig göra! Skriv av dig om ingen finns art ringa till, vi lyssnar genom tangentslagen och ger ekon tillbaka i våra svar, speglingar från vår verklighet som i så mycket liknar din. Många kramar bästaste Muminmamman❤️

... det finns flera som bryr sig om dig och tänker på dig. Gråt är bra och helande. Kämpa inte emot, andas djupt i magen. Vad bra att samtalen gick bra. Försök att tänka på att det alltid kommer en morgondag trots att det just nu är mörkt och tungt. KRAM!

Vad svårt han har att fatta! Att du hellre skulle kramas än att klaga...Tänk att när dom jobbat en lång dag så förtjänar dom att koppla av, dricka sprit om så önskas men gudnåde om vi skulle önska oss själva detsamma. Men oss väntar hushållsarbete och klängiga barn o en full karl...men vad i all världen kan nu vi ha att klaga på ?

Jag åkte på arbetsresa idag, dottern har varit helt förstörd hela helgen för hon vill inte lämnas ensam med pappa, hon har gråtit och kurat ihop sig i min famn sen fredag tills jag åkte i morse, så lite tillit och förtroende har hon kvar till honom att han skulle kunna vara en ynka vardag själv med henne. Sen blev mitt flyg hem inställt och jag tvingas övernatta på främmande ort och kan bara ana skräcken hos min dotter när hon vaknat och mamma inte är där, hade ju lovat komma hem till natten om än efter att hon somnat. Jag får nästan panik av att inte slippa hem, känns som jag övergett min dotter när jag vet hon behöver mig. Pappan redan sur att han måste "passa ungar" en dag till för att han måste få iväg dem till skolan innan jag hinner hem med första flyget. Att be honom packa skolväskor, mellanmål, åka till tandläkaren med den ena och diskutera dagens läxförhör med den andra orkar jag inte ens be om, borde inte han veta sånt också som bor med oss?

Men det var väl just det, han bor med oss men inte tillsammans med oss utan i samma hem men ändå vid sidan av, är där men inte med oss utan med sig själv och sitt. Som ett husdjur som finns där men liksom inte kan väntas vara till nån hjälp. Så förvriden hela situationen, svårt att förklara på jobbet tex varför jag inte vill resa när dom tycker jag har ju man som kan ta hand om barnen. Det dom inte vet att är att det kunde vara mindre skada skedd om dom var hemma utan honom än med...vet ju aldrig när han får för sig att dricka heller, skulle inte förvåna mig om han skulle supa till en sån här kväll för att understryka "se nu hur det går när du åker bort och barnen far illa och det är ditt fel"...för att se till jag inte åker nånstans på vääääldigt länge igen.

Idag har jag varit på samtal igen. Ja t o m 2 samtal på samma dag.
Var jobbigt och samtidigt skönt, befriande på ngt sätt.
Just nu sitter jag och bara försöker hålla ångesten i schack. Han drack ikväll igen. Hittade flaskor i garaget. 1 1/2 flaska vin och några öl. Varför letar jag?
jag klarar inte den här natten. Bara gråter. Skriver här för jag är ensam. Har ingen att ringa.

Kan vara han tycker du är tjatig eller vad som hellst. Men min personliga åsikt är nog att om ni är på festen tillsammans och du tycker han dricker för mycket, så gör han antagligen det. Oberoende mängden borde han ju kunna diskutera med dej och förstå din oro, och korrigera det till nästa gång. Om det alltså skulle vara rena rama misstaget och han var mån om att du mår bra.
Men nej, så är det sällan. Oftast är det nog så att alkoholen redan tagit ett stadigt grepp om hen som druckit för mycket, och inte sällan är alkoholismen redan med i bilden. Och hur man än diskuterar, är det svårt att sluta eftet första glaset. Alltså för den som har problem med det.

Den som inte har problem, kan bra dricka några glas, och sedan konstatera t.ex. att bäst att sluta före midnatt så man orkar med morgondagen.

Jag tycker mej nu se en viss rastlöshet i honom, som jag kanske missat förut. Som han kanske alltid medicinerat med nikotin, koffein och alkohol. Men nu då alkoholen är borta, så känns det som om han gör jobbgrejer eller projekt då han är rastlös. Att "bara vara hemma" duger inte. Utom om han vill vila upp sej, och då tycker jag inte han är närvarande. Det blir mest film, tv-serier, playstation, eller vila. Att få det att resultera i göra något med familjen kräver tydligen för mycket. Eller så är vi för långsamma eller svåra att hastigt få att göra som han vill? Och det är ju inte lika lätt att nå "synliga resultat" med sin insats hemma som på jobb.

Känner igen mig i din historia. Min pappa gick bort nu i januari 2017, men har supit hårt de sista 10 åren. Vi har haft 25 mil emellan oss på gott och ont. Jag är också mamma till två barn som idag är 15 och 19 år, men har undanhållit dem sanningen om att morfar var alkoholist. Under de perioder som han söp hårdast hälsade vi helt enkelt inte på, för jag ville inte att mina barn skulle se honom på det sättet. Kände att det var bättre att träffas enbart när han var nykter och låta barnen ha en fin bild av honom. För egen del har jag fått jobba ganska hårt med mig själv för att inte gå under. Som du säger tar man ju på sig massa ansvar för en annan vuxen människas beteende när man befinner sig i en sån här situation, men jag har lärt mig att tänka att det jag inte kan påverka kan jag heller inte ta ansvar för och det har räddat mig. Givetvis har jag farit illa av att se på när pappa har kört sitt liv i botten, men samtidigt har han inte varit mottaglig för hur jag än bönat och bett honom att ta en annan riktning i sitt liv. Han har gjort sina egna val och vi har långt ifrån varit överens om vad som varit rätt. Jag bestämde mig till slut för att bli hans "ventil" där han kunde vara den han var och prata om vad han ville och på något sätt hittade vi en ny relation i det. Jag hoppas verkligen att din pappa kan hitta en väg ut, annars önskar jag att ni kan hitta en typ av relation som inte skadar någon av er. Kom bara ihåg att din pappas beslut är hans och inget du kan ta ansvar för.
Kramar

Verkar som om han själv inte heller har lust att ta upp det där öldrickande, tog ju altså nån öl under tidigare helger. Och säger sej nog gilla det som förut. Men kanske kände han av suget, vet inte, men har inte druckit nu under helgen.
Jag tycker det känns skönt.

Har svårt med kommunikationen. Och att planera. Han tycker vi har så mycket ändå. Jag tycker det är måsten och andras tidtabeller. Jag skulle vilja höra varje dag och vecka att nån vill göra något tillsammans. Fast det sen sku vara att tvätta fönster. Och alltså poängen är att jag skulle vilja veta det i förväg för att kunna vänta på det. Han igen tycker det är ok om han meddelar han just i den stunden kunde vara med på något vi talat om, och då får vi andra bara haka på om det går.
Jag tycker det är skoj ibland, men oplanerat och enligt hans nycker, som om drickandet och medberoendet fanns kvar. Förstår det inte ändrar på en natt och att jag gör fel jag också.
Men varför ska bara jag kräva barnen tas i beaktan, tidtabeller planeras, det städas, semestrar planeras, gemensamma familjegrejer, tumisgrejer. Visst borde ju han också vara kapabel att kräva att få vara på tumis med sin fru! Att vilja fråga barnen vad vi ska planera till helgen!
Jag försöker skola om min hjärna, bara släppa allt som inte är bara min sak.

Bara för att man håller käften o inte säger nåt så är livet frid o fröjd...då lever vi nåt jvla låtsasliv där vi håller för ögonen o inte ser att han dricker, sååå lyckliga!

Men sen råkar frun i huset lägga en kommentar o d tar helt plötsligt hus i hvete o allt rasar igen....gap o skrik om att han allt gör så gott han kan. Han har ju faktiskt jobbat 10 timmar o ska inte behöva ta sån skit av nån efter d....jag som bara glider omkring o slutar tidigt har inget o säga till om o så gnäller jag bara.. Det är nog bättre jag hittar nån annan Om jag mår så jvla dåligt med honom.

Det enda jag vill är att han tar mig i sin famn o kramar mig riktigt hårt o länge....

Ja läste era inlägg E gift med världens underbaraste man När han e nykter Han kan ringa hem Jag vet då att det tar 20 min med bil hem När han kommer in e han full Hittar öl å flaskor i bilen .garaget kan finnas överalt Ja blir så satans förbannad så ja letar upp flaskan å tömmer ut det Vet ju att det inte hjälper men det hjälper mej just för den dagen Han dricker tills det han har e slut Han kan somna sova ett par timmar sen ddricker han igen Har ja då fått tömma ut det så e ja nöjd just för den kvällen Vet inte riktigt hur man ska göra Känner bara att ja inte orkar så länge till

Hej Ursula!

Du har rätt, är nog lite känslig för det burdusa och hårda. Vi hamnar i en ond cirkel också, då jag blir sur och reserverad, och han ännu mer irriterad och missnöjd. Det tar antagligen energi från oss båda.

Du gav ett annat gott råd en gång, har för mig att det var du, att "lägga alla korten på bordet" och tala om precis hur läget är/var jag står/hur jag känner. Där satte du nog fingret på någonting viktigt.

Kanske är jag konflikträdd, ja ja det är jag ju. Och jag tycker allt tar så'n faslig "eld" med honom. Han har så mycket jävla anamma och aggressiv energi i sig.
(Man liksom blåser hit och dit och måste bli arg själv för att stå pall, känns det som).

Det blir nog bättre harmoni mellan oss om jag inte tar hans sätt personligt, och jobbar på det du föreslog, att ta det med humor. Det är nog så att jag också har en häftig eld som blossar upp när jag känner mig illa behandlad, fast jag annars är en lugn och tystlåten person.

Tack för dina ord till mig!
Kram!

Det är så fel att ha det som du har det. Egentligen spelar det ingen roll vad man gör. Något är alltid fel.
Din man verkar vara lynnig oavsett km det är alkohol inblandat eller inte.
Min man är lynnig vilket som. Detta låter nog knäppt, men ibland är det lättare när han dricker. Då kan jag lättare hantera havs elakheter.
Tänk på dig och din son och planera för ert bästa.
Stor kram.

Tack för ännu en bekräftelse och jag har faktiskt börjat precis som du säger om att lugnt och stilla bara vara helt och hållet ärlig. Jag har dragit mig för det tidigare men nu står det plötsligt helt glasklart att jag har rätt att tycka men det är skrämmande samtidigt. Men det är skönt när jag gör det, för skulden och skammen blir lättare. Jag ska ta kontakt med socialen redan imorgon för att höra om de kan hjälpa oss. Min man är inte far till min son. Men detta är det värsta jag har känt i hela mitt liv.

då är du i just det ögonblick i livet jag var i 1,5 år in i nykterheten :-))
Jag hade ju förmånen att det var just en anhörig på slutmötet på Gullbranna som visade mig vägen ut från det tomma och förvirrande. Nästa steg kommer till dig när du är mogen att ta emot det.....flummigt ? Javisst men inte desto mindre sant.
Jag lade in en länk från Accent i min tråd tidigare och den gäller likväl er anhöriga/medberoende.

Peppkramen ♥

ska aldrig överge en så länge hjärtat känner starkt.
Annars vore vi väl inte människor.
Jag håller tummarna för er.

Jag kan absolut inte påverka hans val. Där missförstod du mig. Under resans gång och genom att läsa här har jag lärt mig det. Jag kan bara påverka hur jag förhåller mig till saker.

Skam, skrev jag... Skam är en av de känslor som kan leda till förändring. Man blir trött på att känna det och gör något för att förändra sig. Tror att det är först när en perdon börjar fundera över sitt beteende och vad som triggar och stjälper som förändringen kan påbörjas.

Jag är väldigt försiktig med att döma min käresta, numera. Han är duktig på att vara hård mot sig själv. Men genom att vara den jag är. Finnas där och älska hoppas jag fortfarande att kärleken vinner. Inte idag, inte imorgon, utan längre fram. Vi tar en dag i taget båda två.

Tack för dina ord Ullabulla!❤

Du är så full av kärlek och hopp.

Du är där jag var för några år sedan.
Mitt i vetskapen att jag inte kommer att vinna mot alkoholen.
Insikten i att jag inte hade kraft att stå emot alkoholisten i mitt liv.
Men jag valde ändå att hålla fast vid min innersta kärna.
Den behöll jag för mig själv och gick mer osårad ut ur striden som jag naturligtvis förlorade.

Du vill att han ska se dig. Du väljer att lägga dig i hans blickfång för att han ska plocka upp dig i båten.
Det kommer han att fortsätta att göra så länge det gagnar hans syften och du inte riskerar att dra iväg med hans fångst/alkoholen.

Så länge du låter den vara ifred så kommer du säkerligen att få finnas där i hans liv.

Om han super till så får han skämmas skriver du.
Skämmas för vad?
Han är alkoholist och alkoholen är hans medicin som han vänder sig till när han anser att han måste eller inte kan avstå.
Det är inget han egentligen ska behöva skämmas för så länge han är aktiv och inte har sökt hjälp.

Du skriver också att du kan påverka hans val.
Kan du det?
Där har man ofta en tankevurpa att man kan påverka alkoholen.
Det kan man inte,för det kan ju inte ens dom.
Hur skulle du kunna göra det då?

Om jag låter som en bitter och förgrämd kvinna så kan det finnas en uns sanning i det.
Men vad jag framför allt ser är en kvinna som så gärna önskar att sanningen vore en annan.
Att möjligheterna för att er resa ska bli fin och han ska välja dig framför alkoholen.
Men är han verkligen där?
Och är det en realistisk önskan.

Att sluta bygga luftslott är ju en väg att gå för att inte göra sig själv besviken gång på gång.

Jag önskar dig verkligen lycka till med din resa.

Som det så ofta skrivs på dessa sidor.
Vad kan du göra för dig själv för att inte fara alltför illa om er resa inte blir som ni båda hoppas?

Det vi som anhöriga ofta måste inse är just detta svåra:
Gör ingenting,släpp kontrollen och inse att vad du än gör så kommer det inte att påverka om den du bryr dig om dricker eller inte.

Jag tror han på lång sikt kommer att må bäst av att bli stoppad och av att du tar hand om dig själv. Du och dina barn. Han är inte ditt barn!

AliceAlice, tack för din input. Jag går i dessa funderingar själv, att polisanmäla. Mina döttrar tycker det. För dessa hot har tagit en helt annan vändning ju mer han supit bort i sitt liv. Riktigt obehagligt, och det är ju sådant man läser om ibland, men tror att det aldrig ska hända en själv.

Jag har bra kontakt med hans bror, min svägerska och hans mamma. Hans mamma är tyvärr mycket gammal så henne lämnar vi utanför. Men hans bror och hans fru är ett stort stöd. De är egentligen det jag behövt och behöver då jag också varit sjukt medberoende och fixerad vid att min exman helt plötsligt ska vakna upp och bli den jag älskade så mycket.

Jag får hjälp, går hos en terapeut som är specialist på medberoende och även beroende. Hon är själv nykter alkoholist sedan 16 år tillbaka och har haft medberoendet också.

Jag ska prata med hans bror. Kommer också ringa polisen och rådfråga.

Det dumma med att samtidigt vara medberoende, är att jag då och då får upp tankar som att "stackarn, nu förstör jag mer för honom" eller "han mår ju redan så dåligt".

Men helt klart är han i mycket dåligt psykiskt skick. Hjärnan är nog förstörd och detta kommer bara att fortsätta.

Kramar och tack!

Glöm inte det! Han gör själv sina val oavsett vad du gör så är det han som för glaset till munnen och sväljer! Han mår dåligt och alkohol påverkar personlighet och omdömen, precis som du beskriver så blir det nästan små barn av dem. Oberäkneliga. Du kommer aldrig att kunna ändra honom men kan du, för din egna skull stå upp för dig själv, när han lägger skulden på dig, kan du börja, lugnt och stilla, att säga att ni båda vet att så är det inte... Så började jag, och det var väldigt positivt och hans elakheter minskade i takt med att jag stod på mig!

Nu är alla olika med den empatiska förmågan hos missbrukarna brukar minska och troligen tänker han inte ens i banor om att han gör dig illa.

Du har barn och det måste vara helt ohållbart. Kan du kontakta socialtjänsten och se vad de kan göra för er ang. boende. Inget barn ska behöva växa upp så här!!! Vet att man ofta drar sig från att kontakta socialtjänsten, men de kan faktiskt vara bra!

Är det tänkt att han ska ha huset, är det gemensamt osv... Du skriver din son, är mannen inte pappa till sonen? Om han är pappa så kan man bestämma att du ska ha huset (om det är gemensamt) i väntan på att skilsmässan ska bli klar och även om det är tänkt annorlunda i längden så har du en tid på dig!

De flesta kommuner har budgetrådgivning, hör med dem vad som gäller i ditt fall, hemförsäkringen ger en ibland möjlighet att tala med en advokat, eller om du har något sådant avtal med din arbetsgivare.

Vad har du för annat stöd? vem i din närhet kan hjälpa dig, vem kan du prata med? Har du något professionellt stöd? Det behöver du för det du går igenom är ett krig på hemmaplan och sätter spår!

Mycket styrka!

Ryser av att bara läsa! Ta hoten på allvar! Vet du med säkerhet att han befinner sig på andra sidan jordklotet? Spara allt han skriver, skärmdumpa om det behövs, skriv dagbok över alla hot mm. Jag hade ringt polisen för att diskutera med dem och ev upprätta en anmälan, olaga hot, psykisk misshandel... Du bör inte vara själv. Har du bra kontakt m hans mamma och bror? kan du lita på dem, Berätta i så fall för dem och visa vad han skrivit, du har du ju inte ljugit... om han nu skulle ta upp detta igen.

Något har uppenbarligen hänt, hjärnskador pga missbruket? Abstinens och dille? Oavsett så är det inget som du och dina döttrar ska behöva utstå!

Att blocka honom på sociala medier, byta nummer osv, kan förtydliga, men det kan också göra honom mer arg. Du skriver att argumentet är att det är enda sättet för er att se om han lever. Oavsett vad ska du göra åt det? Han har valt sitt liv och om han dör, där på andra sidan jordklotet, du vet inte riktigt var han är... vad ska du göra åt det? Jag har tänkt lika dant, men gick igenom flera månader då jag inte visste ett dugg om var mitt x och barnens pappa var eller hur han mådde, jobbigt i början men sen en stor befrielse. Vet jag inget kan jag inget göra och därmed släppte en del oro och jag fick energi över till annat. Däremot förstår jag ett argument som att du vill ha koll på vart han är, så han inte kan stå utanför din dörr, men hur säker är du, det kan vara fejkat det med!

Ta inte hans beskyllningar på allvar, de kommer från en sjuk man och troligen vet han att det inte är så. Mitt x hade några få nyktra veckor efter en behandling, då hann vi prata om sådant här, som jag alltid funderat på. Han berättade att han visste att han ljög men det kändes bättre om han la skulden på mig, så hade han gått ut som vinnare i den striden också. Kan du, om du svarar honom, bara skriva att ni vet båda hur det ligger till och att komma med felaktiga anklagelser hjälper ingen av er.

Vad har du och döttrarna för stöd? För det ni utsätts för är enormt påfrestande!

Massor av styrka!!!