Senaste kommentarerna i forumet

Skrivet 2017-02-04 kl 07:41 av:
AlkoDHyperD

"Tappa inte sikte på målet och se verkligheten som den är

Acceptans handlar om att våga se verkligheten så som den är, våga känna allt den för med sig, och utifrån det välja riktning. Inte fly.
En liknelse. Vidöstensimmet. Mer än 22 km simning fågelvägen, från norr till söder. Stark motvind hela vägen från start till mål.
Höga vågor. Iskallt vatten.
Verkligheten så som den var just den dagen. Inte stilla och varmt som året innan, inte så som jag hade önskat. Men jag ville i mål. Kunde inte påverka väder, vind eller vattentemperatur. För att komma i mål var jag tvungen att först förstå vad utmaningen bestod av. Se verkligheten. Bestämma mig för om jag skulle vika ner mig och avstå från alltihop, och därmed inte komma i mål. Värdera målet. Hur viktigt var det? Hur mycket ville jag?
Bedöma vad som krävdes för att klara det. Anpassa mig för rådande förhållanden. Om jag blundat för verkligheten, målat upp en fantasi om varmt, stilla vatten, skulle jag inte varit rustad för det jag hade framför mig.
Jag visste vart jag ville. Tog riktning. Vågorna var höga. Vinden mot mig. Ibland slet jag hårt men stod nästan stilla. Fast jag rörde mig hela tiden i riktning mot målet. Om jag slutat kämpa hade vinden och vågorna dragit mig bakåt. Varje armtag fyllde ett syfte. Antingen det tog mig en bit närmare målet, eller hindrade mig från att driva bort från det. Det hade varit lättare att simma en annan dag. Eller åt andra hållet. Eller stannat på stranden. Men då hade jag inte kommit i mål. Likaså behövde jag förstå att jag inte behövde använda min energi till att hålla mig flytande. Lita på att vattnet bar mig. Genom att rikta kraften framåt orkade jag.
Det är så jag måste tänka.
Livet och dess utmaningar är så. Och alla steg i riktning mot det som är värdefullt räknas. Och förstå vad som bär av sig självt för att inte rikta kraften åt fel håll. Våga vila mitt i kampen."

Att det ska vara så svårt att låta bli att lägga sig och kommentera hans snedsteg... Jag älskar verkligen mannen. Jag vet att han har starka känslor för mig och vi har något speciellt. Men, jag kan återigen konstatera att alkoholism är oerhört starkt. Jag kan inte göra något! Han måste vilja själv!

Jag kan fortsätta försöka visa att livet kan vara fantastiskt utan alkohol och att jag vill ha honom för den han är. Dock så gillar jag honom lite mindre när han blir för onykter, tappar kontrollen, börjar snacka med andra kvinnor osv. Jag vill att han själv väljer bort alkohol och andra kvinnor. Jag kan acceptera honom som han är eller välja ett liv utan honom...

Vi ska resa bort. En längre resa som blir eldprovet i vår relation. Om vi lyckas ha trevligt hela tiden, trots att det finns alkohol tillgängligt dagligen så vet vi att vi har en framtid tillsammans. Om vi inte lyckas så har vi allafall gjort ett bra försök och samtidigt fått uppleva mycket under resans gång.

Jag tror på honom och säger det till honom. Jag mår fortfarande bra och är inte insyltad i känslor som tidigare. Mitt liv är mina val och hans liv är hans val. Om han super till så får han skämmas. Jag behöver inte oroa mig eftersom jag är nykter.

Kram till er alla som kämpar mot alkoholdjävulen. ❤

Jag är så tacksam för ditt svar och det är så skönt att få bekräftelse på mina funderingar och tankar. Att jag inte har fel för det är ju just det jag känner samtidigt också. Det är oerhört jobbigt att inte våga lita på mina egna känslor. Men jag får lov att försöka börja med det och tänka på mig själv hur svårt det än är, jag får dåligt samvete. Men jag fortsätter simma som Doris säger i filmen Hitta Nemo.

Kanske ska förtydliga att han skyller sin just nu obefintliga relation till våra döttrar på mig. Det är mitt fel och jag har ljugit om honom till dem. Enligt honom har jag hittat på att han dricker.

Vi var gifta i över 30 år. Han har genom åren svikit, haft enorma konsekvenser.

Ja dessa brutna löften. Jag blir knäpp på det. Min man bryter löften på löpande band. Ändå ger jag honom ny chans varje gång. Kärleken får dig törnar som du skriver.
Jag vill inte vara nära min man. Denna ständiga stank av alkohol och de elaka kommentarerna.
Ibland önskar jag att han bara försvann. Det låter ju hemskt.
Du har rätt och va arg och besviken. Låt det bara inte äta upp dig och göra dig bitter. Gör saker du mår bra av. ❤
Stor kram.

..för ditt inlägg. Det betyder så mycket att få höra någon annans tankar kring detta. Jag pratade med min man idag och han önskar att jag ger honom en chans att visa att han klarar att hålla allt på en bra nivå. Det är svårt att lita på honom, jag ser ju bara det som har varit.. Och jag känner mig bara arg på honom, för tidigare brutna löften etc kring detta. Det känns som att kärleken har fått sig en törn av allt som har varit. Men kanske kan det bli bättre..

Kram till dig också! ?

Det är så jag tror dom ser dig själva. Min man gör det. Alla är mot honom och det är därför han bl a dricker.
jag känner så väl igen detta med elaka ord och humörsvängningar som man inte hänger med i.
Vetskapen om hur det ligger till får nog våra män att dricka ännu mer. Det tar liksom aldrig slut på anledningar och skulle det mot förmodan göra det, så uppfinner min man en ny.
Hoppas du snart får ett eget boende så att du kan få lite mer lugn.
Stor kram

Får ont imagen för din skull men du gör helt rätt i att gömma grejerna...brukar jag också göra o alltid fulladdad mobil utifall att.

Här tror jag att han undviker mig, han sitter ute i garaget. Dricker o pratar i telefonen. Gjorde han igår också...han är rädd för att jag ska börja prata om d nu när sonen somnat!

Hoppas kvällen blir lugn för dig min vän, åhhh om man inte kunde vrida fram tiden för o få allt gjort o få leva sitt egna liv!

Det är av denna anledning d känns så extra bra att ha hittat hit, dessa fina o brutalt ärliga råd man får o en förståelse mitt i allt.

Det är här man kan gå in o läsa om de som brutit upp o faktiskt gjort drömmen till sanning.
Det är konstigt egentligen för ikväll har jag en känsla av att mitt liv är inte mer än såhär....jag kanske inte är värd mer än såhär! Men innerst inne vet jag bättre men idag ser jag ingen utväg, gör mig sorgsen för varför skulle d vara svårare för mig att ta mig loss än för nån annan i en relation med en annan person...inbillning?

Min dotter hade alldeles rätt. Tre timmar i garaget och han kommer in vinglande med en sur uppsyn stinkande av sprit. Barnen tack och lov redan i säng så dom slapp se honom ikväll, nattade tidigt för jag hade mina aningar idag. Han sitter suckande i vardagsrummet tills huvudet faller bak och han slocknar. I det skedet gör jag det jag brukar, gömmer plånbok, bilnycklar och telefon och går och lägger mig. Klockan är åtta på lördag kväll..

Står inte ut med hans vidriga fyllenärvaro så har inget val än att gå i säng om jag inte vill vara i samma rum med honom. Han vaknar till och blir sur när han märker jag går bort. Som om jag borde sitta kvar och se och lyssna på hans fyllestönande, alltid skrollanede på telefon med en arg min. Jag gömmer det nödvändiga för en möjlig snabb flykt om det skulle bli nödvändigt (har visat sig vara smart att glra det efter att han förut kastat ut både bilnycklar och telegon till skogs för att förhindra jag kan ta mig härifrån eller ringa hjälp) och backar ur situationen för att inte dra igång ett bråk jag inte just nu orkar med.

Ursäkta språket men åt helvete med sånt här! Jag fattar ju själv hur det låter när jag läser vad jag skrivit! Vad gör jag ännu här? Vad är dethär för låssasliv man spelar biroll i? Jag vill ha ett riktigt liv, ett där jag spelar huvudrollen och slippee planera kvällen utifrån att jag kanske/kanske inte ska bli misshandlad! Sinnessjukt dethär man står ut med!

Har nu tittar runt här inne och vad som slår mig nu helt solklart är att min man måste flytta fokuset från sig själv över på mig för att slippa känna något och rättfärdiga sitt fortsatta drickande. Men samtidigt mår han så fruktansvärt dåligt för att han egentligen vet. Men det är tufft att få vara i skottlinjen och få höra det ena efter det andra för han lyckas få mig att må så dåligt och det blir rena rama panikattacker. Det är också smärtsamt att se någon man älskar göra det han gör mot sig själv men ännu mer smärta blir det hos mig.

Vi vet ju hur lätt det är att det blir mer och mer alkohol. Min man är fånig att efter en viss konsumtion tömmer han allt dom finns hemma. Han lovade oxå att nu var det stopp. Löftet kom i söndags. Han har druckit varje dag utom i torsdags, vilket han noga påpekade.
Du och din man hade ju en överenskommelse och han kan inte hålla den.
Har också barn hemna som ser detta. De reagerar inte ens längre.
Det är normalt för dom att pappa är berusad.
Ställ krav på din man. Du och barnen ska inte ha det så här. Skriver ner alla mina tankar o känslor sedan ett par månader. Jag vill kunna läsa eländet och stärka mig i det beslut jag väljer att ta.
Ta hand om dig och de små. Stor kram ❤

Tack för ett inlägg med stort eftertryck, tar in allt du skriver och förstår helt hur du menar. Vi vet själv vi ljuger för oss själva, frön är redan sådda av allt vi läst och kommit till insikt om här men än vacklar beslutsamheten, tron och förmågan att göra nåt åt det. Det är just det vi gör på denna sida, samlar kraft mod och förstånd att ta itu med livet. Men det är tufft och måste få ta sin tid. Alla längtar vi att få ett slut på lidandet, frågan är bara hur man ska åstadkomma det när man känner sig tom, orkeslös och maktlös men ändå har gnistan och kampviljan kvar.

Kan jag ändå inte låta bli att skriva trots att jag varit där ni är.
Försök att läsa andras inlägg. Våga tala ur skägget med dom som förstår och kan vägleda försiktigt åt rätt håll.
Det går att förändra livet i rätt riktning utan att för den skull måsta ta drastiska beslut man inte är redo för.

Jag som nu kommit ifrån allt en smula och lagt 2,5 år mellan mig och min alkis funderar verkligen på ovanstående frågor trots att jag varit i nästan samma sits som er.

Men om ni om några år tagit er ur och tittar tillbaka på vad ni skrivit så kommer ni att fundera över hur ni tänkte.
En 7-åring ska inte behöva fundera på om hennes pappa ska dricka eller inte.
En kvinna ska inte behöva vara rädd för sin man.

Hon ska få känna ro kärlek och samhörighet med den hon lever med,inte bara uppleva kaos och förtvivlan.

Jag citerar en fin rad i boken Tillfrisknande som kan köpas via ALanon
"När jag startade mitt tillfrisknande för ett antal år sedan så visste jag inte att jag hade förlorat förståndet"

Det är där man är,man har förlorat förståndet men förstår det inte ens.
Kan inte tänka klart och se verkligheten med rätt blick.
Man ljuger så förtvivlat för sig själv för man vet att om man skulle orka se,så skulle man vara tvungen att agera.
Och den kraften har man inte.

Så det blir någon sorts moment 22 där man blundar för att orka leva kvar.
Och man lever kvar för att man ljuger för sig själv att det inte r så hemskt som det verkligen är.

Och sen kommer ju då de bättre perioderna av befrielse lättnad och hopp som gör så gott för själ och hjärta.
Då de lovar,eller man får kärleksbetygelser att man är viktig eller eller.

Men i sanningens namn,är det verkligen värt det?

Och ni får inte för en sekund tro att jag dömer er eller sätter mig som någon sorts moralisk väktare över er,för det gör jag inte.
Hade inte min alkis gått så hade jag med största sannolikhet varit kvar,för jag hade inte heller kraften att gå.
Han drack i 1 år mitt framför ögonen på mig och jag märkte ingenting.osvosv

Det är en kamp på liv och död där alkoholen nästan alltid vinner.
Och kvar står förlorarna.
Vill ni vara de som agerar och tar kontrollen över era liv,eller vill ni låta den som inte har något förnuft kvar pga alkoholism bestämma över er och ert liv.
Valet är ert även om jag vet att det inte känns så just nu.

Det börjar med det lilla,som sätter sig som små små frön och sakta börjar de gro. Sen kan ni börja skörda de första frukterna av självständighet och egenkontroll. Så småningom klarar ni att ta större kliv. Och till slut är ni så pass vakna så att ni kan ta ett aktivt och medvetet val om ni vill vara kvar i detta.

Så ledsamt o höra om din dotter....man blir arg o ledsen över att männen i våra relationer inte inser bättre än så!
Kanske d är dags att även din sitter får utlopp för sina funderingar hos en anhöriggrupp?

Ja, vad händer om huvudet slutat? Vad händer med kroppen? Ärligt, för jag har ingen aning. Syns d på en att energin inte finns längre? Ser våra män hur slitna o trötta på våra själar är?

Här lunkar vi på och pratar vardagligheter, låssas allt är som vanligt. Jag vaknar svettig i mardrömmar mitt i natten, drömmar som känns så verkliga så man för en sekund måste andas hårt när man vakar för att urskilja om det inte hänt eller varit på riktigt. Mardrömmar om misshandel, att han i fyllan ger sig på dottern för att hämnas på mig...saker som inte hänt men mycket väl kunde göra det om saker eskalerar hos oss.

Dottern pratar och funderar mycket om dethär med pappas drickande, om vi kan bo kvar och hur det skulle vara att bo annanstans. Hennes lilla huvud borde inte vara fyllt av sådant, blir så lessen över det. Men samtidigt blir hans drickande mer verkligt för mig, det är ju inte bara jag som ser det. Dottern sa idag redan att pappa ser ut som att han tänker dricka idag, hur sorgligt är det att ett barn sju år ska behöva ens tolka en sån sak? Tyvärr tror jag hon har helt rätt dock, han skulle mecka i garaget idag hette det...så vi får se.

Jag orkar inte heller mera ens försöka vara trevlig, han reagerar lite när han får ovanliga svar av mig, att jag säger vad jag tycker och inte bara håller med för husfridens skull är lite nytt. Han vet inte riktigt vad han ska tro om det, att jag säger emot eller fräser ifrån, jag antar hans svartsjuka hjärna bara tror jag vänsterprasslar för att han skulle få mig sur är ju otänkbart. Lär nog få den anklagelsen snart i ansiktet. Jag ska på arbetsresa nästa vecka och genast skulle det kollas vart, med vem och varför. När han själv åker har jag oftast ingen aning om vart eller med vem, har slutat fråga för jag bryr mig inte. Bara skönt ju längre han hålls borta.

Vila är nog nåt vinalla här tror jag skulle behöva. Jag har börjat få oroväckande fysiska besvär, vet inte hur länge kroppen orkar när huvudet är slut. Drabbas, av stickningar i hjärtat, stundvisa tunnelseenden med yrsel och vad jag i det närmaste skulle kalla stundvis panikångest attacker. Känns som väggarna kryper närmare. Men sjukskrivning är otänkbart, i en eventuell vårdnastvist kan det kosta mig min dotter att jag är eller nyligen varit sjukskriven för utmattning med olika både psykiska och fysiska symptom. Så jag biter ihop, försöker överleva dagen. Men få se hur länge stenröset på axlarna kan fortsätta växa innan alltsammans kraschar. Det kommer inte vara vackert när den stunden kommer...

Känner igen detdär med pengarna också, får kosta bara det är hans...bara hans som får ta plats, tömma kontot och planeras för. Jag betalar allt mitt och barnens själv, sin lön bränner han överskottet av till sina motorcyklar, sprit och andra prylar. Jag sparar hela året för att barnen ska få en resa, han tar lån och köper ny mc till sig. Ska det skaffas nåt hem vill han ha dyrt och fint, att vårt konto är tömt av allt hans småhandlas är jag irriterande som påtalar.

Hoppas ni andra har en bättre helg, känner jag drabbats av ett ohyggligt mörkt sinne denna lördag..

En liten uppdatering.. Min man lovade att inte handla hem alkohol på några veckor men kunde inte hålla det den sista veckan. Vi (jag) har pratat om vad jag tycker är en okej mängd när man samtidigt har små barn hemma. Inte en hel flaska vin själv, har jag sagt. Igår
drack min man en flaska vin, 2 folköl (3,5) och ännu ett glas vin.. :( Blir verkligen less på det här. Det är ju inte så att han var påtagligt berusad eller så men det känns så respektlöst..

Är det någon som har lite tankar kring detta? Överdriver jag?

Hoppas att ni alla får en fin helg! ?

Det är det som gör så ont. Vetskapen att utan alkoholen är det en helt annan person som man tänkt leva sitt liv med.
Du behöver verkligen sova och bara få vara.

Lizzbet, jag har en 9 och 10 åringen hemma förutom de stora. Får bli hemma. Din omtanke värmer söta du.
Kram på er. ❤

sova? Va är d trots att kroppen skriker av tröttnad!
Huvudet kan inte, de 100 tankarna blir ännu fler när jag stänger ögonen, sovandet som ska få folk att återhämta sig o fylla på med energi igen o orka med en ny dag. Vad gör man när energin är så låg att den snart inte existerar?

Jag läste precis om en kvinna som är medlem i en grupp på FB som precis upptäckt att hon va medberoende efter ett uppbrott o gått till en psykolog. Folk prisade henne för hur duktig hon va som gått ifrån en sån fruktansvärt horribel alkoholist som hon förklarade honom som in i minsta detalj!

Det är inte sånt jag vill höra om vi går ifrån varandra...inte hur jkla duktig jag är som avslutat relationen med den där hemska alkoholiserade mannen som är pappa till mitt barn! För d är inget bra, d blir inte bra bara för det....jag kan göra d lättare o bättre för mig o sonen men inte bra i den bemärkelsen för d kan bara sambon genom att sluta dricka.
Nu kommer jag aldrig i hela mitt liv blotta mig på d sättet oavsett men jag kommer heller aldrig påpeka att han är en dålig människa, för d är han inte i grunden. Det är alkoholen som gör honom till en sämre och väldigt sjuk människa!

Har du råd att ta in på hotell över helgen? Ta din handväska, lite rena underkläder och bara åk! (Om dina barn är såpass stora att de klarar sig själva förstås)
Kram

Den de skriver om i självhjälpsböckerna som ofta kommer när man inser att man inte har några medberoendeband kvar att klippa.
Nu stå jag här alldeles solokvist och det är fruktansvärt tungt att se.
Jag har vänner och släktingar som bryr sig om mig.
Jag har människor jag kan ringa till och som finns där för mig nu när jag har det tungt.

Men likafullt känner jag mig så otroligt liten och obetydlig när det inte finns någon där som behöver mig.
Som jag kan äta mig stor och stark på och känna mig lite som en ubermensch över.

Och jag vet att jag måste vara i detta.
Låta det ta plats och kanske så småningom hitta den nya ullabulla därinne.
Hon som bott där så länge och fått stå tillbaka.

Men vad vill hon,vem är hon?
Ibland tycker jag mig få tag på det.
Jag har fattat en massa livsviktiga beslut som grundar sig på mig och mina behov.
Jag förstår att det orkar och kan man inte om man är alldeles under isen.

Men just nu känner jag mig bara matt och uppgiven.
Alla de drömmar och visioner vi hade om framtiden som skulle bli vår.
Han har också haft ett tungt liv med mycket ansvar och nu såg vi ju båda möjligheterna.
Att skapa något beständigt och nytt tillsammans.

Av det är det just nu bara aska och han vill inte mer.
Sista punkten kanske inte är satt,men den kan vara det.
Och jag kan och ska inte påverka hans beslut.
Om han är redo att ge mig en chans till och om han tycker om mig tillräckligt för det.
Men men,kanske om jag lyckas släppa kontrollen och ha tilltro till att hur det än blir så blir det bra.
Då kanske jag kan gå framåt igen..

Hej igen Rosa Pantern
Vill förtydliga mig angående att vänja pojken vid hårda tonfall. Jag menar, vänja pojken vid att hans far har ett hårt tonfall. På så sätt att då det händer att din man har en hård röst så ska inte DU bli ängslig och rädd eller vad du nu blir.
En till kram till dig!

Hej Rosa Pantern
I perioder funderar jag verkligen över varför en parrelation brister (inget missbruk inblandat). Vad är det som gör att man bestämmer sig för att lämna den andra? Jag bor utomlands i ett land där det inte hör till det normala att skiljas även om det har blivit vanligare. Här är det mera normalt att man grälar t ex. Jag kommer aldrig glömma när en av våra unga praktikanter skrattande berättade hur hon vuxit upp med grälande föräldrar. Och hon tyckte inte på något sätt att det skulle ha varit en märklig uppväxt. Hon är en väldigt trevlig och social tjej som skojar och håller på. Jag däremot tappade hakan. Kunde inte fatta.
Vad vill jag komma fram till med detta? Att jag tror inte att det finns några färdiga lösningar. Vi är alla pionjärer i våra egna liv.
Att din man har en hård ton och när han säger att han inte menar något illa så tror jag på det. Det kan visst vara sant. Det är hans tonläge bara. Det är bara att man själv har blivit känslig för hårda tonlägen, kanske. Du kanske skulle kunna vänja pojken vid hårda tonlägen? Visa honom att det inte är farligt? Eftersom ett hårt tonläge inte är farligt. Det är andra saker i livet som är farliga. Detta säger jag därför att jag själv har varit rädd för hårda tonlägen.
Det är så sorgligt när relationer spricker, ssk där det finns barn. Och ibland undrar jag om det inte finns möjlighet att ta ut svängarna i ett förhållande. Med utbrott och sånt. Nu har ju vi, som skriver här på forumet, det extra jobbigt förstås med missbruk och medberoende...blä.
Vad tror du? Om du gapskrattande skulle säga till sonen "och där sitter han och surar" eller liknande när din man surar. Om du skulle skämta och så och aldrig tillåta dig att tappa ditt goda humör. Du skulle aldrig låta ditt goda humör smittas av surt gammalt skräp. Skulle det gå? Vad tror du?
Jag har kommit på att om man är på gott humör och vägrar låta sig smittas ner av dåligt humör då är man skyddad.
Vad tycker du om mina tankar?
En kram till dig

Tänkt på d, varför är d sp? Att hela deras yttre och hem ska va så förbaskat perfekta? För d är samma här, pengar och prylar är så viktigt.....speciellt i de intressen han har. Men mina o sonens saker är egentligen bara ivägen. Jag har inte heller mkt som är mitt för jag har rensat så otroligt mkt....men ändå gnäller han över alla jvla skit "vi" har när d snarare är han som har.

Skönt för dig Muminmamman att han inte dricker ikväll. Det gör min kan jag säga o han är så tjatig så jäkla tjatig! Står o berättar samma sak 100 miljoner gånger för att sedan bli irriterad över att jag inte förstår! Sen försöka komma på ursäkter för o inte följa med till mina föräldrar imorn o ber om den bekräftelsen för att sedan förklara att du vet att jag älskar att få bekräftelse på d jag gör! Ähhhh jo tack jag vet det!
Har ju redan sagt att d bara är jag o sonen imorn för vet ni, jag har inte ens frågat honom för jag vet vad han skulle säga ändå om d, dvs nej o sen nån ursäkt!

Orkar inte ens vara trevlig mot honom ikväll....han märkte d så han gick ut o garaget o ringde sin bästa kompis tillsammans med en flaska vin! Äckligt är vad d är, min egna åsikt om kvällen...ska strax sova så jag slipper se o höra eländet!

Jag möblerar också mitt fantasiboende. Har tittar runt i huset vad som är mitt, bara mitt. Det är inte så mkt, men vet ni, det spelar ingen roll. Jag är så trött på prylar och saker. Min man är väldigt fixerad vid pengar, prylar och status.
jag vill egentligen bara ha det enkelt om ombonat. Känslan i hemmet är det viktiga, inte fasaden.
Min man drack inte igår. Annars har det varit en hel del denna veckan.
Just nu ligger han i soffan och gnäller för att jag inte vill sitta och titta på TV m honom. För varje öl som öppnas och pysandet som följer, mår jag fysiskt illa och vill bara härifrån. Önskar så att jag hade ngn att åka hem till.
Stå på er tjejer och jag tänker på er. Ni är bäst! ❤ Stor kram