Senaste kommentarerna i forumet

Kunde inte skrivit bättre själv....overklighetskänsla är helt rätt ord! Det är lustigt egentligen, man läser om folks problem på FB o tänker ja om man ändå hade haft dom problemen va lätt mitt liv hade varit. Det är starkt av ensamstående mammor att vara ensamna och man tänker att jag vad lätt mitt liv hade varit om jag "bara" va ensamstående själv och inte ensamstående med sambo!

Ibland vill man bara skrika av ilska o ibland vill man bara gråta av besvikelse.

Så skönt att han ändå har varit trevlig o snäll sen han kom hem....d behöver du min vän.

Här kom mannen hem precis o jag tror att han tagit en öl eller nåt innan han kom in genom dörren. För så lugn o pratig är han bara när han druckit o tiggar tuggummi som vanligt när han druckit nåt! O jag? Orkar inte bry mig, jag har bokstavligt talat gett upp helt...han kan supa ihjäl sig om han vill så trött är jag på denna jvla alkohol!!!!

Om du är sjuk så är jag det också! Har varit lugnt hemma ett tag och jag tror jag överdrivit, är lite galen som inbillat mig allt...Ikväll ska det ses på film och inget tyder på att det blir drickande idag. Han har varit nästintill rar sen han kom hem. Känns bara märkligt alltsammans just nu. Jag har redan i fem år dagdrömt och fantiserat om ett eget hus, men det känns som en fantasi som kanske aldrig blir av. I drömmarna är livet glatt och trevligt, jag gör sånt jag gillar och barnen får låta och ta plats. Långt ifrån hur livet egentligen är. Lider av en overklighetskänsla just nu, går som i sömnen och vet inte riktigt vad som är vad. Borttappad. Förvirrad. Trött.

Tacka snälla för era svar. Det värmer.

Han har bokat en tid hos en KBT psykolog genom länkarna idag. Så det känns iaf bra då vi inser att problemet är mer djupgående. Han är beredd på att sluta helt och har ju också gjort det sen en dryg vecka tillbaka. Samtidigt var det ett mål även förra gången...

Ja han är en bra pappa och man vid alla andra tillfällen än de jag beskrivit ovan. Förutom att han blir lättretlig (abstinens?) vid de tillfällena han försökt att dricka enstaka öl som sen resulterat i att han blir dyngrak när inte jag är hemma. Sen slutar han tvärt. De äldsta barnen har aldrig märkt av det eftersom han mellan dessa tillfällen är nykter och inte druckit när de varit hos oss. Den minsta har bara varit med om dessa tillfällena. 3 st på 1,5 år. Det är inte "bara". Absolut inte så jag menar men samtidigt tänker jag att det likagärna kunde varit ett barn som är på fest med sin normala familj en kväll där ena föräldern är för full. Inte för att det heller är speciellt snyggt men det händer nog i 99% av alla familjer i Sverige då vi har en rätt positiv inställning till alkohol över lag. Det är väl också det som är det svåra. Att alla andra kan festa till det ibland och det ses som normalt. I min mans fall går han över en gräns eftersom han försöker göra det i smyg. Dock är han så dålig på att dölja att det märks direkt...

Jag är relativt säker på att han inte druckit mer än det jag vet eftersom vi är hemma mycket tillsammans på kvällar och gör saker ihop. Han är inte i "garaget" eller är borta perioder då jag inte vet var han är.

Men ja ett förtroende som var skört är brustet igen. Och tilliten är borta. Jag är rädd att det fortsätter och eskalerar även om jag vill se hoppet.

Jag vill ju inte leva ett liv där jag känner att jag måste kontrollera honom eller att jag inte kan lite på att han tar hand om barnen när inte jag är där - även om tillfällen varit få.

Men som sagt det återstår väl att se om KBT kan hjälpa och att inte slarva med AA-möten...

Jo det var alkohol inblandat med bil körning men då sa jag till och först kom undanflykter oh bortförklaringar men tillslut förstod han. Så jag har försökt efter det att lite och lite få min poäng igenom sen får jag se om det bara är tomma ord. Tack igen

Tack för svaret! Vilken lättnad jag visst inte riktigt var jag kunde vända mig. Underbart att få ett så här fint svar.
Jag tänkte precis att gömma och bortförklara är varnigstecken.
Han dricker absolut mer än vad jag vet. Jag förstår absolut att detta är ett beteende närmare och djupare i honom än vad jag kan "mäta" mig med efter bara ett år med honom därför vill jag inte blunda för det och agera direkt.
Jag vill inte bli en del av det.
Jag ska googla medberoende.
Jag ska prata när allt är i en lugn stämning, jag har så mycket jag vill säga och det känns inte bra! Jag gör lite sämre ifrån mig på jobbet på grund av oron.
Detta känns skrämmande just nu så ett stort tack för svaret !

Min man lovar också att nu är det slut, nya tag, nytt hälsosamt liv. Jag kan inte ens hålla räkningen på hur ofta det har sagts och hur ofta han har brutit dessa löften.
En alkoholist använder hela dygnet för att planera och strukturera sitt drickande. Vad finns hemna? När kan jag köpa mer? Var och när kan jag dricka?
I många trådar verkar garaget vara ett ställe där det dricks...Min man "fixar" mkt i vårt garage.
Jag har insett att jag aldrig kan få min man frisk och han vill inte som det är nu sluta med alkoholen. Jag har blivit så avtrubbad av alla elakheter han säger och hur han är mot mig.
Du måste börja ta hand om dig och även om jag själv är dålig på det, säga stopp.
Du och ditt barn förtjänar lugn och ro och som AliceAlice skriver så bra en dag i taget och du är inte ensam. Stor kram.

Helt utan att veta vilka mängde han dricker så finns det saker som gör att man ska börja fundera. Gömma och bortförklara, det man inte ser finns inte och detta är ett typiskt beteende. Att dricka på morgonen kan vara antingen som en slags självmedicinering, för att må bättre, eller som en återställare. Det kan tänkas att han dricker mer än vad du vet!

Missbruk är långt mer komplicerat än vad man först tror och det handlar inte om att han är en dålig person som vill lura dig, eller drar in beteendet i ert hem, missbrukets krafter fa. om det är ett beroende, är mycket starkare än så! Som anhörig till en missbrukare får man acceptera att man alltid hamnar efter missbruket, kanske på tredje plats i missbrukarens liv, först kommer missbruket, sen missbrukaren själv, därefter kan man, i bästa fall, komma som partner men många gånger prioriteras arbetet också före.

Ni har en ganska ny relation och det är vanligt att missbrukaren skärper till sig i början, en del kan helt sluta dricka, för att det sedan kan öka.

Prata med honom, inte i stundens hetta, berätta hur du känner, att du blir orolig, utan att anklaga. I ett hem bör man ha gemensamma regler och är han nykter om han tar bilen?

Du håller på att utveckla det många kallar ett "medberoendebeteende", du vill ha koll på honom men det fungerar inte. Läs gärna på lite om begreppet så du slipper gå i samma fällor som många av oss gjort. Kanske behöver ni någon utomstående att prata med, om han vill ta tag i problemet så kommer ni båda att behöva stöd. Det är få missbrukare som kan klara av att sluta varaktigt på egen hand.

Hoppas ni kan prata om detta och hitta en lösning som passar er båda. Att han inte blir kraftigt påverkad behöver inte betyda att han inte dricker så mycket, hur man reagerar på alkohol är individuellt och om man går och smådricker så kan det hända att man inte märker så mycket på beteendet. Om man tittar noga kan man kanske efter en tid se mönster att han kanske vill vara för sig själv mer, eller att han blir extra social, eller kramig....

Mycket styrka!!!

Du är inte ensam, många har det som du. Utifrån vad du skriver så kan han inte hantera sitt alkoholintag och det låter som om han är typen som inte kan dra ner utan helt måste sluta och vara beredd på att han aldrig mer kan ta en öl... Är han beredd på detta så finns det hopp.

Många missbrukare kan "sluta", bara för att visa att de inte har problemet som anhöriga tror, ofta håller det max ett halvår.

Klokt beslut att han också söker hjälp av psykolog, AA kan vara till stor hjälp men de går inte till botten med problemet som en psykolog/terapeut kan göra. Har ni funderat på familjerådgivning? Det är ibland svårare än man tror att få till en fungerande vardag när förtroendet är dåligt, att man som anhörig kanske är på vakt hela tiden osv. Vågar du lämna ert barn med honom?

Har du något stöd i din situation som anhörig?

En stor eloge till hans föräldrar som tog hem honom så du slapp. Kan du prata med dem och har du någon annan i din närhet du kan prata med, kanske vännerna som han låste ute??? Förneka inte hans problem för andra, det är viktigt att inte döma men heller inte gömma, det tjänar ingen på.

Du skriver att han fö är en bra pappa, men han är ju en helhet och hur bra pappa tycker du han är om du tar allt sammantaget. Tar man bort alla människors dåliga sidor, missbruk osv, ja då får man fina personer!

Utifrån vad du skriver så känns det som att din man, liksom många andra missbrukare går över gränsen till misshandel, att det sen "bara" är när de druckit spelar ingen roll, var uppmärksam på detta!

Han hade äldre barn, hur ser de på detta och hur mår de? kanske de också behöver stöd i sin situation? Hur mår ert barn, för även små barn känner av när något är fel och känner även av den stress som du kanske upplever.

Mycket styra och ta en dag i taget, nu är det han som måste bevisa! Kram

Älskade du, tack för dina fina ord! Jag följer även din tråd o märker hur du kämpar med ändå är fast, jag hoppas att du nångång får kraften att ta barnen o allt därifrån!

D har varit lugnt ett par dgr nu o även igår....men inte hos mig för d är då jag funderar på fortfarande om d inte är jag som är helt dum i huvudet o bara inbillar mig alla problem om inte jag överdriver allting som han säger o även andra!
På riktigt, ska ens liv vara såhär?! O hur gör man för o få ett annorlunda liv? Känns som att jag borrar ner mig ännu mer o försöker fp till d där normala livet utåtsett, d är skrämmande....nästan rädd för mig själv ibland o har ärligt talat ingen aning om jag är här med honom för kärlekens skull eller om jag inbillar mig den o svarar för att han säger jag älskar dig o jag "måste" svara tillbaka.
Kommer på mig själv att ofta ännu mer nuförtiden fundera på hur jag skulle möblera o pyssla i min egna lägenhet. Alla dessa drömmar jag har på nätterna....är d för o skapa en vision om hur jag vill eller är d bara inbillning?
Låter som jag är helt sjuk, men jag har ändå koll på min vardag....dock inget framtidstänk längre! Jag vet vad jag vill med min son o vad vi ska hitta på men inte mer än så...

Min man dricker av i stort sett alla anledningar. Jag är dum i huvudet, allt kostar, en bra dag, en dålig dag, han brottas med sina demoner...etc.
Alkoholen dämpar ångest, men ger sedan mer ångest.
Där är det igång och hjulet snurrar på och vi anhöriga får springa med.
Min man gömmer också burkar och flaskor och hotar mef skilsmässa.
jag börjar så smått fundera på ett alternativt liv och jag är helt säker på att den dagen när jag väljer att hoppa av hjulet, ja då brakar allt för min man.
Utan oss medberoende är de inget.
Ta hand om dig.
Stor kram.

Vi som skriver och läser här är så lika i så mycket och ensamheten och känslan av att inte kunna prata med någon är stark.
Alkoholen väver in allt och alla i en kokong som man inte kan ta sig ur.
Man vill bryta sig ut och ta sig därifrån, men det är så svårt.
Den där kokongen är ju samtidigt trygg.
Hoppas du kan få stöd och hjälp av oss här inne. Stor kram.

Som du kämpar och håller i. Det är inte konstigt att du är så trött. Du får aldrig något andrum, ingen paus.
Om du har möjlighet så borde du och din son åka bort en helg. Bara vara.
jag läser och följer din kamp. Du är fantastisk. Stor kram.

Tack söta snälla ni för omtanke och råd och att ni tar er tid att läsa och skriva.
Ni är så underbara. Har läst det ni har skrivit och gråtit. Det är helt otroligt att ni, som egentligen är främlingar, bryr er så mycket.
Har varit på 2 samtal sen sist. Dels samtal som anhörig och hos Familjevåldsenheten.
Det sista samtalet var jobbigt. Att bli sedd och bekräftad och när man får höra från ngn face 2 face hur illa det är, ja då brast allt.
Min man har idag inte druckit något. Han är just nu lugn och sansad.
Jag håller mig undan och känner att det är lugnet innan stormen innan helgen kommer.
Att läsa det ni skriver stärker mig och jag känner att jag är värd så mycket mer än detta.
Vet ni att jag hade så gärna dukat upp ett bord fullt med mat och kärlek och inte en droppe alkohol bjudit hit er alla ni underbara.
jag bor tyvärr i Skåne. Liite långt från Stockholm, men tack kära lizzbet.
Kram och kärlek till er alla ❤

Fantastiskt!!!
Varit ett bra par dagar utan sprit.
Idag skulle han ta nån whiskey.
Taggade han på nåt inlägg om en bekant som skulle sälja sitt hus, skickade sen när jag nattade dottern om äldsta dottern kunde ha sova över kompis i helgen.
Han Svarar: är du helt jävla dum i huvet eller???!!!??!! ??

Fattar ingenting???
Jo då blev han tydligen sur för taggningen....

Känner mig som en stor idiot som inte orkar ta tag i något!!! ???

För att försöka skapa ordning i mina tankar.. Ja, min man är nykter sedan fiaskot i somras.. Och det är jag så tacksam över ??Ändå finns det någon liten del som skaver och spökar i mitt inre.. En känsla av tomhet? Ensamhet?
Vi har det ok.. Nu när alkoholen är borta finns det inget att bråka/ vara oense om. Vi har det bra!? Eller vi bara är. Lever ihop, gör saker ihop, planerar saker ihop. Men någonstans har vikänslan försvunnit.. Vår relation behöver vårdas.. På riktigt! Vi behöver lära oss att älska på nytt.. Visst är han min bästa vän men var tog passionen vägen? Trots att iallafall jag är ruskigt medveten om detta och innerst inne saknar den närhet och den sanna glädje som har funnits är det som att jag inte riktigt orkar ta itu med det.. Funderar på om jag omedvetet distanserar mig för att kanske inte bli lika sårad/ falla lika hårt vid nästa återfall? Vi har gått igenom så mycket och alltid räddat vår relation så vi tar nog varandra för givet? Min man tar säkerligen mig för givet.. Så många svek., Så många gånger jag hotat med att gå. Lika många gånger har jag förlåtit och stannat kvar. Vad säger det om mig? Att jag är en person som ingen tar på allvar? En person som är nöjd bara man är nykter? En person som utan självrespekt? Som man kan göra som man vill med?
Jag har alltid hängt upp mig på min mans nykterhet.. Bara då har jag varit lycklig och allt elände har jag kunnat skylla på alkoholen. Så! Nu borde livet vara på topp! Ändå är det något som skaver.. Något som saknas.. Jag älskar min man och vill innerligt hitta tillbaka till det som varit.. Ska bara hitta kraft och energi till att blåsa liv i och vårda vår relation
Ibland undrar jag vad han känner.. Saknar han mig? Oss? Eller är saknaden efter alkohol större trots att han hävdar att det inte är något han saknar just nu..
Vi får nog prata ut.. Hitta nya vägar
Någon med liknande erfarenheter när alkoholisten blivit nykter?
Kram på er

...bor du Muminmamma? Går gärna ut o äter med dig om du bor i Stockholm eller strax utanför :)

Jo du kanske har rätt...men nej till läkaren vågar jag inte gå! Min största rädsla i allt är att de skulle sjukskriva mig o jag måste gå hemma! Det skulle göra att jag visar mig svag utåtsett o det låter säkert helt absurt men det går inte, jag måste klara det här hela vägen....d måste gå om jag så ska gå på knäna sista biten sovandes!

Men jag har lovat mig själv att nästa vecka ska jag sätta mig ner o prata med min sambo, berätta hur jag känner. Han påtalar hela tiden om hur bra vi är som är så öppna med våra känslor mot varandra o kan prata om allt. Han har ingen aning, för han lyssnar inte när jag pratar...undrar om han nånsin gjort d egentligen?! Om han verkligen bryr sig vad jag känner eller tycker....ibland kanske men oftast inte. Det är vad jag tror iallafall!

Gällande min svärmor kommer jag aldrig att få en ursäkt....iallafall inte i nyktert tillstånd. Hon sätter min sambo på en piedestal trots att hon vet om hans a-problem sen lång tid tillbaka. Varför va d ingen som sa nåt till mig om d? Varför va d ingen som frågade om jag visste? För ärligt,då visste jag inte.....då när vi träffades för första gången! Fast de kanske också hoppades att d skulle vända då till d bättre...d har d väl visserligen gjort men d a har ändå plats nr 1 i hans liv om än i mindre mängd än innan.

...men inte konstigt. Du måste ta symtomen av trötthet mm på allvar! det blir inte bättre av sig själv, sen stänger du av och till slut är du kanske riktigt sjuk! Gå till läkare med en gång!

Lite reflektioner på annat som skrivits i tråden; missbrukaren dricker ofta betydligt mer än vad vi anhöriga ser! Svärföräldrar är svåra... det tog min svärfar 5 år att inse, acceptera och förstå, tidigare var allt mitt fel men i höstas ringde han och bad om ursäkt, vet hur svårt det måste varit för honom men det var guld värt!

Tänk om vi bara fick krypa ihop och någon annan tog över kommandot... och man fick vara trygg.

Mycket styrka! Kram

Absolut, d känns igen och som InteMera skriver så är detta forum ett ypperligt ställe att iallafall få ner sina känslor i ord. Använd den som ett ställe att skriva på precis när o var som helst. Mitt i glädjestund eller mitt i ett raseriutbrott. Jag lovar dig det hjälper otroligt mycket att få nee d på print.
Att även ta hjälp utifrån är ett stort men ack så viktigt steg i att själv kunna få börja må bra. För där vi/du är idag är inte ett liv att må bra i....man är värd mer men det är ändå svårt att ta tag i det, därför behöver man hjälp o även kunna få prata/skriva av sig.

Känner starkt igen denna utmattning, är hemma idag....visst va sonen dålig i magen igår men han hade nog kunnat gå till dagis/förskolan idag. Men JAG orkar inte....är så trött konstant att jag inte vet vart jag ska ta vägen snart!
Helst av allt skulle jag vilja ta in på ett hotell för en helg nånstans men inte här i stan o bara va för mig själv...inte gå utanför sängen inte ens för o äta!

Försök o njut lite av lugnet som förhoppningsvis blir ikväll så du hinner samla lite kraft innan morgondagen kommer....

Här tror jag att den stora fyllan kommer imorn, han har varit så lugn denna vecka o "bara" druckit lite för o ett rus men ingen fylla så den kommer nog som ett brev på posten.

Har du nåt datum för när du känner att d är dags o ta tag i det ordentligt? Jag menar mest för din egen skull o ha för o peppa dig själv lite?

Jag har iallafall kommit fram till att när min anställning går ut denna vår så kommer jag få väldigt bra betalt sista lönen o då ska jag o sonen ta en vecka nånstans, jag känner att jag behöver d...sol o värme. Få njuta bara jag o sonen en stund....sen skiter jag i vad han säger, d får han bara ta!

Vi är många här som känner som du! Detta forum är ett ypperligt ställe att finna stöd och ett lyssnande öra, och samtidigt läsa andras berättelser om liknande problem som dem man själv tampas med och då känns världen lite mindre ensam. Skriv av dig här och läs andras trådar, välkommen hit för stöd pch uppmuntran! Du är värd mer än allt elakt och osakligt du får höra av din alkoholist, men det är lätt att börja tro på allt dom säger och inbilla sig man är allt detdär hemska de vräker ur sig. Utan förståelse för alkoholistens väsen och vad det utsätter dig för blir det svårt att hitta tillbaka till sitt egenvärde och en tro att man på riktigt duger som man är. Fortsätt skriva här, det funkar som dagboksterapi också att sätta ord på allt och kunna se på det utifrån när man läser tillbaka sånt man skrivit. Stor kram till dig och önskar dig ork att klara ännu en dag!

Om man ändå hade ork att åka bort över helgen som du säger, men jag är så utmattad just nu så bara tanken på att ens måsta åka till mataffären känns som ett för stort projekt. Vill bara krypa ner under täcket och gråta av sorg och utmattning, krascha ordentligt för att förhoppningsvis orka ta itu med nåt sen. Men som vanligt finns ingen rast eller vila för mig, barnen ska ha sitt ordnat och hushållet ska skötas och jobbet är i nån vansinnestempo fas som heller inte hjälper. Alla på jobbet är så invriga när det snart är fredag, och jag mår bara dåligt över det för jag vet vad som väntar. Idag åkte han till jobbet i alla fall så blir väl fylla först imorgon då...

Ganska klassiska mönster. För en missbrukare finns det ALLTID en anledning till att dricka och drickande gör också att det kan utvecklas en depression, så det som hjälper för stunden (självmedicinering) förstör i längden och förvärrar! Helt klart blir både personlighet och empatin förändrad.

Att lämna kan låta klokt men kan ofta vara svårare än man tror, det måste få mogna fram. Tänk på barnen, de behöver stöd och hjälp och även du själv. Vårdcentralen kan man ofta börja med och få remiss vidare till psykolog. Barnen kan behöva hjälp på BUP och på många håll har socialtjänsten grupper för barn med en förälder som missbrukar!

Att göra "regler" som missbrukaren sen ändå inte följer är helt meningslöst och ger dem bara mer styrka i sin manipulation, för som anhörig blir man manipulerad, man ska inte tro annat. Ofta dricker missbrukaren betydligt mer än vad man som anhörig ser.

Det bästa man kan göra är att ta hand om sig själv och ev barn. Söka hjälp och stöd (inte alltid lätt), prata med någon som står en nära och som kan finnas där som stöd, sluta förneka att han dricker. Slita ställa upp på honom, han är vuxen och får ta sitt egna ansvar, däremot ska man skydda sig själv!

Jag lämnade för 5 år sedan, jag tror inte jag levt idag om jag stannat. Däremot är varken beslutet eller resan därefter lätt, men ändå väl värd det!

Mycket styrka!!!

liljekonvalj... Det är ren manipulation han håller på med. Han kommer inte att förändra sig för att du låser in dig! Däremot är det ett sätt för honom att kontrollera dig! Tycker du det låter rimligt. Om han skulle behöva gå ner i vikt, skulle du då inte få äta något för att stötta honom?

Går du med på detta så kommer han att fortsätta manipulera dig och till slut har du inget liv, detta är en form av misshandel!

Sen är det oviktigt vad andra tycker, frågan är om du tycker det är rimligt???

Du har kommit till rätt ställe! Att leva med andra borde vara att få och ge och att få spegla sej själv och sina upplevelser i de andra man möter dagligen. Lever man med en alkoholist eller någon annan med ett starkt beroende, möts man istället för kärlek av något som är färgat och förvrängt av det beroendet. Om alkoholen alltid står i ruta ett är det svårt att se något annat.

Här på forumet finns vi, många som saknar bekräftelse. Många som bara vill veta är det här okej, eller är det inte? Håller jag på att bli galen? Vad ska jag göra? Många börjar småningom hitta sej själv. Kanske stannar kvar hos alkoholisten eller kanske inte, men ändå kanske lyckas se på sej själv med nya ögon.

Skriv du hit dina tankar och läs andras. Det har hjälpt mej mycket. Bara att se hur andra tänker och känner.