Senaste kommentarerna i forumet

Tack för ditt svar mt. Skönt att du finns här, tycker jag som många andra, klok och kärleksfull och inkännande.

Förra veckan var så mycket irritation och missnöje, bestämde mig nästan att vi bryter upp nu. Men plötsligt är han på gott humör, oväntat...

Och så tvivlar jag på mig själv och mina tankar, och ser mig som egoistisk och oförmögen att samspela. Jag vill råda mitt eget, bestämma allt själv och är kanske "kinkig". Det är väl egoistiskt och kanske inte det bästa för vare sig mig eller vår son.

Förstår idén med samtalshjälp. Men inom mig finns just nu ett stopp som hindrar mig ifrån att ta initiativet.

Vet inte vad det är med mig, hade aldrig trott jag skulle vilja dumpa en man som min, då han är nykter. Han kan mycket också, saker/kunskap jag skulle kunna göra mig beroende av.

Och han vill vidare, titta på hus o s v. Att han gör det, fast han själv klagar på vårt förhållande?? Jag törs inte flytta ifrån min säkerhet, min möjlighet till självständighet.

Står kvar mitt i vägvalet ännu, vet inte om det säger något om mig eller om det är situationen i sig som verkligen "väger så jämnt".

Hej.. Min man är också alkoholist. Fast dock e han inte som ande alkoholister som jag hört talas om som har behovet att de måste dricka kanske varje dag osv. Min man dricker väldigt sällan. Och de är mer det att när vi är ute eller umgås med andra som det blir bajs av det hela. Det är som att han inte känner av vart gränsen går o han blir total plakat. Deppig, och rent av en elak jäkel.. Han har aldrig slagit mig dock... Vi har pratat många gånger om hans problem .. Hans sätt att vara när han är full.. O ja klart han ber om ursäkt o mår verkligen dåligt för hur han beter sig.. O han inser problemet o lovar alltid att nu ska han inte dricka mer.. Men så blir de aldrig riktigt... Nu senaste gången så vart d samma sak.. Jag berättar hur han bettet sig han börjar gråta o vill inte förlora mig.. Säger att han inte ska dricka mer men vill ha min hjälp.. Att ja inte heller dricker.. Ok tänker jag. Ja kan förstå att man kan stötta genom att inte dricka i hans närhet osv.. Men han menar på att ja får inte heller gå ut längre med mina vänner o dricka utan honom..som händer väldigt sällan för mig.. Ett fåtal gånger jag gått ut med min mamma på karaoke kväll o tagit en öl.. O de e nåt ja då inte heller längre får göra för honom om han ska sluta dricka helt... Men.. Jag har ju inga problem med alkoholen.. Jag dricker inte ens ibland då jag är ute utan beställer oftast en cola eller liknande... Ska ja göra de han önskar av mig för att stötta honom ? Eller kan de upplevas av andra som att jag inte har en egen vilja o han e den som bestämmer vad jag får o inte får göra?????

Ja, d är nog så...jag lämnar väldigt sällan bort honom pga det, d är liksom han och jag o har varit sen han föddes. Han är glad när pappa är med honom bara han har koll på vart jag är!

Det här med att mannen lovat att inte dricka på en vecka har gått hvete, han dricker varje dag nu...inte så han blir full o dum men påverkad o d är så osmakligt!

Åhhh nej, får ont i magen när jag läser ditt sista inlägg...må han inte få en sån helg igen :-( kan ni inte åka bort över helgen du o barnen, hälsa på nån? Så kan han röja ifred o ni slipper se d?

Hej Mitzi! Känner igen mig i det du skriver. Men man kan uttrycka sig precis likadant att typ att det är den enda glädje han har.. ( att dricka) Man blir så ledsen av såna ord...Han kan också säga - Jamen då skiljer vi oss då. Eller att han är så trött på huset orkar inte göra något lika bra vi säljer o köper oss en lägenhet.... Man blir så sårad av alla elakheter.. ... Jag tror att alkolister blir såna empatin försvinner. Hjärnan har blivit kidnappad o det blir inte bra om man inte slutar dricka alkohol om jag fattat det hela rätt. Så hemskt och allt detta pga alkoholen. Jag har läst om det ska se om jag kan hitta den länken o skicka så du får läsa... Min man planerar också sitt drickande (smygdricker ) Jag ser ett mönster i det samma rutiner dag efter dag.. Just nu har han nya gömställen o försöker få mig att tro att jag överdriver allting. Jag ska inte bestämma över honom. Han vill inte söka hjälp som det är nu..

Har ont i magen, det ringer i öronen och jag mår nästan illa. Inatt kommer mannen hem med nästa taxfree ranson och jag vet vad som väntar senast till helgen. Sonen var ut med soporna idag och kom in och säger: mamma har du sett mängden tomflaskor och ölburkar i soptunnan, den är nästan full...Whiskeyflaskor, vodka, rödvin, starköl...

Och då hittade jag flaskor inne i huset ändå också. Verkar som taxfree spriten för en vecka sen var bara förrätten, för domdär flaskorna fanns inte i garaget för två veckor sen när jag rotade igenom allt i garaget (letade efter ett verktyg, inte hans flaskor men till min förvåning hittade jag bara en tomflaska då). Jag tror inte jag riktigt förstått hur stora mängder han dricker när han dricker, han småsmuttar aldrig utan det dricks rejält när det dricks. Har vi tur så slocknar han med rätt låg promillehalt, men jag inser ju nu att han inom ett dygn kan dra i sig 2 vinflaskor, 1 spritflaska, en hel låda med starköl dvs 24 burkar och antagligen ännu mer än så. Men han tycker inte han dricker för mycket?? Känns som jag vill fly innan han kommer hem, ifall det redan imorgon på morgon börja heta Jag känner mig febrig, tror jag stannar hemma idag..

Barn är redan unga ohyggligt lyhörda. Framför allt tror jag säkert din son känner av att hans pappa inte är så mycket att lita på och den otryggheten gör att de binder sig ännu hårdare till oss som är den trygga fasta punkten. Man får försöka se det från barnets vinkel: pappa vet jag inte riktig var jag har, han är ofta arg och vill inte vara med mig men mamma får man alltid hjälp och en kram av. Min dotter är likadan, jag kan inte åka nånstans utan henne och hon vill helst sova med mig också. Ju mer han druckit och desto oftare han varit arg, desto mer har hon bundit sig till mig. Vara hemma själv med pappa vill hon helst inte om hon inte absolut måste. Hon bryter ihop när jag måste på arbetsresa över dagen ibland, kan inte sova och när jag kommer hem sent har hon slocknat på soffan med kläderna på, utan kvällsmat och tandborstning för pappa fattar ju inte att sånt borde göras av honom när jag inte är hemma...

Din son behöver nog dig och reaktionen är den han förmår för att visa dig att det är dig han behöver och vill ha, att kräva han ska "vara vuxen" och klara sig utan sin enda stabila punkt kan nog vara för mycket begärt. Han känner på sig att pappa glider undan och han klamrar sig då fast vid dig, kanske stackarn kände sig övergiven när mamma inte heller fanns där. Barn tar känslomässigt också in elakheter och dålig atmosfär hemma, det kan också trigga dåligt beteende från dem som är en ren reaktion för dem att skaka dendär otäcka känslan av sig. Mina barn är såpass stora så vi kan prata om vad som händer numera men när de var mindre kunde det nog komma gråt och ilska från ingenstans, antagligen just som en reaktion på hemlivet. Tragiskt att barn ska leva såhär men åtminstone jag hoppas att de med mycket kärlek från mig kan ta sig igenom detta och förhoppningsvis lära sig nåt om livet och hur man överlever även i svåra omständigheter.

Sonen har varit hos mina föräldrar under natten o lämnades på förskolan imorse. När jag kom dit så berättade dom att han brutit ihop i gråt hur mkt som helst under dagen. Så fort han inte fick som han ville eller vara där han ville. Inte likt honom alls, kan han känna av d som händer här hemma kanske? D är min pojke o d märks hur nära han är mig....men att ha en ledsen o arg lite pojke bara för att han inte träffat sin mamma sen igår em, känns inget bra alls.

Har bestämt att jag ska prata med sambon nästa vecka om allt....bära eller brista men d är dags att lätta mitt hjärta på riktigt! Kanske d funkar nu med allt eller kanske han skiter i d...d märks

Mulletant. Ring och rädda dig själb nu.
Relationen med din man löser sig sen, familjerådgivning eller inte.
Du är huvudpersonen i ditt liv. Skit i honom ett tag, tänk på dig.
Rädda dig nu, för du är värd det.
Tror på dig ?
Kram

Så bra att du hittade hit! Jag har följt dig och läst sporadiskt. I dina första inlägg beskriver du ett klockrent medberoende. Trist med tjafset på Alanonmötet, kanske du kan pröva på en annan grupp? Men du behöver mer än Alanon. Du lever under trycket av psykiskt, fysiskt, ekonomiskt - kanske också sexuellt våld och du behöver hjälp att ta dig ur det. Du beskriver så väl hur du vittrar sönder. Jag har inte koll på vilka råd och förslag om hjälp du fått tidigare och jag ger inte gärna råd MEN du behöver hjälp NU. Om du inte redan gjort det så uppmanar (ja!) jag dig att ringa Kvinnofridslinjen http://www.kvinnofridslinjen.se/ (020-50 50 50) där får du professionellt stöd.
Så bra att du håller taget och fortsätter skriva här! Fortsätt med det också! Kram och styrka / mt

Åh, vill bara bädda ner dig i en mjuk säng med nytvättade lakan och låta dig SOVA/VILA, så länge du vill och måste... långt från honom och med en trygg och varm, nykter människa vakandes över dig. När du vaknar skulle du få nybakat bröd och kaffe, sedan massor med tid att göra det du vill, utan alla omänskliga krav.
Grät när jag läste ditt näst sista inlägg.
Kramar i massor <3

Du har helt rätt, visst är d så och d va så d gick till här med. Jag blev gravid i feb och året innan hade varit ett rent kaos....jag hade då planerat att gå ifrån honom när han under sommaren varit full i princip varje ledig stund. En kompis till mig visste min barnlängtan samt vårt kaos....ge d en chans till sa hon en ärlig chans till o skaffa d där barnet ni vill ha, d kanske är d som behövs! Sagt o gjort en månad senare va jag gravid o vi va i sjunde himlen med min tanke OM d inte funkar så har jag iallafall ett barn. Jag ångrar inte mitt barn såklart men hade jag vetat d jag vet idag så hade jag inte varit kvar den sommaren.
Att skaffa ett barn till med honom i det här läget finns inte på kartan...jag sitter hellre och är en bra mamma till min son o ger honom den uppmärksamheten han behöver än o ha två barn som jag inte orkar för att jag själv mår hemskt nä d är inte värt d!

Ikväll va vi på en föreläsning på Anhörigcentrum. De hade bjudit in en nykter alkoholist och en anhörig. Att sitta o lyssna på den nu nyktra alkoholisten va som att få min sambos liv berättat för mig högt. D va nära många ggr att jag började gråta för d blev så verkligt....d märktes att sambon tog åt sig, att han helst av allt nog inte velat lyssna på d som sades för att d va för likt. Men han sa inget, han bara satt där o lyssnade...tog in allt som sades. När vi gick därifrån så sa han att det här blivit en rejäl tankeställare, han ville inte att d skulle gå så långt som d gjort med den killen. Att han kände igen sig på så många punkter, speciellt med garaget som alltid måste fixas....

Men vet ni, jag är rädd för att hans mamma ska svänga om hans tankar nu att d är inte så farligt som vi vill få d till.....hon är sån! Hemsk helt enkelt!

Det var ett tag sen du skrev nåt, hur har det gått för er senaste veckan? Håller tummarna att saker gått åt rätt håll!

Den stora sorgen är nog det med barnen Nykteristen. Jag kände som du tillsammans med min första man, jag ville gärna ha ett barn till men med honom på fyllan och till lite hjälp med första barnet kändes det inte aktuellt. Vi skiljdes och jag längtade ändå så efter ett barn till. Träffade min nuvarande man och han önskade sig också ett barn till, så det kändes naturligt. Ändå visste jag nog redan innan barnet att vårt förhållande var skört, minns en natt jag vandrade runt mitt i natten i smällkalla vintern i klart månsken efter ett jättebråk - han var full och elak. Jag gick och gick och bestämde mig nånstans att endera dör jag typ inatt eller så försöker jag få detta att funka och får detdär barnet jag önskat. Är inte särskilt religiös men i den stunden med blicken mot stjärnhimlen önskade jag mig ett tecken på att jag gör rätt som går in i ett förhållande med denhär mannen. I den stunden faller inte bara ett utan två stjärnskott över himlen... Svalde hårt, gick hem och hade bestämt mig för att försöka få oss att bli en familj. Tre månader senare är jag gravid och mannen ger sig första gången fysiskt på mig i fyllan. Jag var i chock. Hela graviditeten höll på att sluta illa pga det fysiska och psykiska våld han utsatte mig för, han drack snarare mer än mindre efter jag blev gravid. När hon fötts fortsatte det bara...Sökte hjälp hos kvinnojour till slut och han gick i vredesterapi, fattade nog han då också att hans beteende inte var okej men bad liksom aldrig om ursäkt. Han var alltid full när det hände grejer och jag tror inte han minns mer än en bråkdel av allt han gjort. Efter nätter i polisförvar var han mest förbannad när han kom hem, inte ångerfull.

Så ja vart vill jag komma med detta? Åtminstone för min del har nog inte ett barn löst problemet med drickandet, inte med någon av männen i mitt liv. Så väljer man att få barn med en man med alkoholproblem ska man nog se till att vara beredd på att sköta både sig själv, sin graviditet och sina barn när det är dags helt själv eller se till att ha annat stöd än mannen för dem kan man inte lita på när det gäller tyvärr. Det är sorgligt att dessa män värderar sina barn så lågt, och oss som de borde försöka ge all hjälp och stöd som bara är möjligt. De säger de älskar oss men vad är det värt i praktiken, när de med sina handlingar visar vi inte är värda varken omsorg eller omtanke?

Pratar man inte om det så finns det inte.....det är den taktiken vi kör på hemma nu verkar det som. Dock har han sen snedsteget i fredags hällt sig borta från alkoholen, konstigt nog.
Idag är det en föreläsning på anhörig center som jag ska gå på, sa till sambon också att han borde följa med. Det ville han sååååå gärna, men visste ju såklart inte om han kunde eftersom att han jobbar ju tills den tiden då det börjar. Sonen sover borta ikväll också, så om inte annat så får jag väl se hur det ser ut därhemma när jag kommer hem ikväll från föreläsningen. För jag ska dit och så är det med det. Jag tänker inte tjata på honom att och om han ska följa med dit, jag gör mitt egna nu. Men ska det fortsätta såhär våra liv? Orkar man det i längden?

Jag vet inte och när jag tänker på det så mår jag nästan fysiskt illa ärligt talat. Mina drömmar om ett till barn kommer aldrig att uppfyllas om jag stannar hos honom för att jag inte vågar gå igenom en graviditet till med vetskapen om att jag kommer fallera fysiskt och kan inte ta hand om sonen själv. Sen ha 2 barn att ta hand om utan att vara säker på att han tar sitt ansvar överhuvudtaget....

Lider så med dig Muminmamman, lever likadant som dig men ändå måste jag säga att shit du är så mycket mer värd än såhär.
Trots alla dessa goda råd som man ändå får härinne så skulle jag nog ändå säga att känns Al-Anon inte bra, hoppa över det och koncentrera dig på det som känns bäst för just dig....det är du som ska känna dig trygg, du och dina barn. Den gruppen finns kvar och går ju att tag i när man känner sig redo för just den sortens forum.
Jag kan bara gå till mig själv och för min del blev jag erbjuden att gå i anhörig grupp (typ Al-Anon) eller enskilda samtal. Jag känner inte att jag är stark nog att faktiskt gå ut publikt bland folk och "erkänna" mitt medberoende. I detta forum absolut, men här är vi anonyma....här är det ingen som dömer en eller iallafall så skyddas man av sin anonymitet på ett sätt härinne som är så otroligt tryggt, här kan vi skrika av oss och förbanna oss över allt i ord utan att nån känner igen oss för den vi är personligen. Därför valde jag aktivt att gå på enskilda samtal för att få möjlighet till att i min ensamhet tillsammans med en beroendeterapeut få gråta ut, få berätta helt öppet om det som händer och har hänt. Jag har långt kvar tills jag gått igenom allt som hänt under dessa 10 år och än så länge är jag inte beredd att berätta allt heller, då jag är rädd, rädd för att säga vissa ord som hänt högt för de blir så verkliga då. Men genom att ha tagit mig kraften till att gå dit en gång i veckan och låta henne styra frågorna och jag bara svarar så har jag kommit mycket längre än vad jag nånsin trott att jag skulle komma. Har ni nån sån möjlighet där du bor? Kanske det kan vara ett alternativ iallafall....

Jag lever själv med samma elände men lider ändå så med dig! Har kanske inte så många råd att ge, kanske du inte behöver några heller men en sak vill jag säga: du är värd så mycket bättre! Du är bra som du är och låt ingen intala dig nåt annat! Sänder dig en stor varm kram, flr den tror jag du behöver bättre än alla goda råd just nu!

Muminmamma
Jag var aktiv här på forumet för ett tag sen och har inte skrivit på länge.

Visst är forumet helt fantastiskt: man får en slags styrka i att förstå på djupet att man inte är dum, man är inte oduglig, värdelös, ful. Vad nu den missbrukande personen som man lever med brukar säga till en. Man börjar förstå på djupet och någonting inom en förändras.
Du har det tungt. Verkligen.
Du skriver att din man ler hånfullt mot dig. Nästa gång så sker, eller naturligtvis, om han har förakt i sitt ansikte mot dig, ta fram din kliniska blick. Titta på honom.
TITTA på honom. Observera hur han ser ut. Och se hur sjuk han är. Det är du som helt enkelt råkar vara den människa som befinner sig inom hans radar. Och det är alltså du som råkar ut för hans terror. Du kan ju filma honom med mobilen. Titta på efteråt. Visa för honom?
Kanske det är dags att prata med dina stora barn? Inkludera dem? De har redan tagit avstånd ifrån honom.
Han är farlig. Har du fotat dina blåmärken o annat? Fått dina skador dokumenterade?
Nästa gång han skryter om hur duktig och uppskattad han är på sitt jobb kan du skrika Håll käften, som du VILL göra, du kan också säga att du vill komma till hans jobb och berätta hur otroligt duktig han är på att supa. T ex.
Du kan läsa en annan tråd härinne: "Jag vill ha ett nytt liv" på sidan 5, skriven av 'Livrädd'. Kanske kan du få ut något brukbart ur hennes erfarenheter?

Håll taget om dig och alla dina barn, stora och små. Du har börjat att ta tag i ditt liv: att skriva här, kontakter av olika slag.
Ge inte upp Al-anon. Du ska köra ditt eget race och de är bra att ha. Du kan gå ditt och bara sätta dig utan att behöva förklara något, alla vet vad du menar.
Jag fortsätter att läsa om dig och dina, och andras, mödor.
En stor kram/Ursula

Du verkar ha det riktigt tufft just nu! Det är hemskt att läsa utan att kunna hjälpa så där konkret. Vilken miss att Al-Anon inte blev det stöd de kunde varit, att det brakar på flera fronter.
Din man får dej att tro du inte gör något rätt. Har svårt att tro det stämmer. Låt inte hans prat vilseleda dej, han har fullt upp med att planera sitt drickande. Du är värdefull som du är, och du har vilja och förmåga att tänka på andra än dej själv. Finns det något på jobbet som kan få dej att se du är bra på något, att det finns saker du kan, sånt som kan hjälpa dej se framåt och bygga en framtid där du är den som vet och kan och är pålitlig. Inte bara en som tänker på när öppna nästa flaska.

Du skrev tidigare du varit på samtal. Är det något du kommer att gå på på nytt? Kanske kunde du kolla om du kan gå dit så fort som möjligt. Förklara för dem hur du känner. Kanske har de akuttider? Låter som om du behöver mycket stöd nu, eventuellt bli sjukskriven ett tag. Eller kanske är jobbet ändå ett ställe där du får lite distans till honom? Vad tror du själv?

Det känns så in i hjärtat när ni skriver och tänker på mig.
Jo jag borde gå. Borde egentligen ha gått för längesedan. Det är som ni skriver det enda att göra, men ändå så svårt.
Helgen var hemsk. Jobbade natt och min man skickar som vanligt massa sms där han på olika sätt talar om hur fel jag fostrar barnen, kostar pengar och hur lite jag bidrar med.
Bröt ihop i söndags em och kunde ej jobba söndagsnatten.
Sa att jag inte orkade mer. Att jag hade fått nog. Då skickade han en länk till mig på sms om Familjerådgivning.
Föreslog detta för 4 år sedan och då vägrade han.
Just nu känner jag mig mest tom. Spelar han ett spel eller vad händer?
Känner mig som en spelpjäs i ett surrealistiskt spel där jag flyttas runt och helt saknar egen vilja.
Var på Al-anon möte idag. Ja, i 15 min. Dom började med att tjafsa om att flera av dom skulle lämna sina poster. Var säkert inte så illa, men jag fick panik, tog mina saker och gick.
Min man skickade ett sms tidigare ikväll, han kommunicerar enbart på det viset, att nu ska han ta bort kröken, cigg och börja träna o gå ner 30 kg. Jag orkade inte ens kommentera det.
Lite vitt vin och några öl sög han i sig för att sätta kvitto på det löftet.
Jag brukar när jag är som mest proppad m godis på lördagskvällen säga att jag aldrig mer ska äta godis....men nog fan äter man nästa lördag.
Tack för att ni läser och skriver. Jag vet inte längre vad som är "rätt eller fel".
Jag ser på mig själv i spegeln och känner mig äcklad, jag duger inget till. Biter ihop och tar en dag till, en dag i taget för barnen.
Stor kram ❤

känner jag mig nu,fast utan det smutsiga vattnet.
Så mycket insikter på så kort tid när man fick köra rakt in i bergväggen.

Oj om vi fjantiga medberoende kunde vara så radikala tidigt i relationen.
Kunna säga att nädu,detta är inte roligt nu kliver jag av.
Och så skulle vi lämna alkoholisten där mitt uppe i kärleksrelationen när man fortfarande har mycket respekt och kärlek kvar.

Något värt att bevara.

Men nejdå,det gör vi inte.
Vi pinar och håller fast in absurdum
Långt efter att allt rimligt förnuft tagit slut så står vi där och undrar vad som händer och vad vi håller på med.
Men vi förmår inte gå.

Men nu när jag då mötte en frisk man som inte frivilligt utsätter sig för mer trams så fick jag minsann känna hur det kan kännas.
När man själv inte är i balans och vettig.
Ställer krav och villkor som man inte ens själv vill leva efter.

Ränderna sitter där som ett smäck och nu får jag sitta här och förstå en hel massa.
Ibland får man tacka livet även om det kan bli nog så dyrköpt.

Exet har också varit här.
Han fick veta att det var slut. Han hade varit nykter två veckor vid det tillfället och jag tänkte i mitt stilla sinne,få se nu.
Han som lovat så dyrt och heligt att om jag blir "ledig" så då minsann.

Ack nej,han satte sig igen efter tre veckor och drack en vecka i sträck.
Och det gav mig sån frid och sån befrielse av skuld.Det var inte mitt fel..
Vilket det förstås aldrig varit,men nu fick jag det på pränt en gång till.

Jag har tagit en massa növdändiga beslut om min framtid som är så förankrade på djupet och vad jag faktiskt behöver.
Fantastiskt. Hoppas nu denna känsla håller i sig ett tag.Det skulle jag verkligen behöva.

Så skulle du redan gått muminmamma. Det vet vi alla som levt i destruktiva relationer.
Men finns det någon mittemellanväg?
Någonstans du kan landa i ingemansland och slippa ta beslut på studs.
Kvinnojour. Kompis som bor en bit bort osv. Säkert kan du ta barnen med dig någon vecka så att ditt huvud får lite frisk luft och du får andrum.

D där om o ljuga om vad som hänt innan är ju nåt som uppdagats här med mer o mer eller ljugit snarare undanhållit o att pusslet håller på att reda ut sig nu för mig o även vi efter 10 år tillsammans. Känns konstigt, för hade jag vetat detta hade jag inte gett mig in i det här förhållandet från början tror jag....tyvärr! Dock ångrar jag ju inte min son, d bästa som hänt mig!

Men d är mkt han gjort för min familj att inte tycka om honom o hade jag haft mer förnuft så hade vi inte varit tillsammans efter sista utlandssemestern som va just med min familj...han va konstant full i en vecka plus på hemvägen på flyget. Startade bråk på flygplatsen med resenärer och med oss övriga. Fy fan egentligen. Sista gången vi åker tillsammans. Har varit utomlands själv med sonen nu varje år, d är så vi gör i fortsättningen också! Tråkigt men sant

Oj vad jag känner igen detdär! Först alla förklaringar man hittat på om att sen när...så slutar han dricka och blir ansvarsfull. Bara för att vid varje milstolpe konstatera att flytta ihop inte hjälpte, skaffa barn inte hjälpte, köpa hus inte hjälpte...

Jag hade också drömmar om resor då vi båda rest mycket förut, men efter några kortare resor med barnen och han på totalfylla så slutade jag föreslå fler resor. Var en sån fasa att vara på resa med små barn och han på helt oberäkneligt humör på fyllan så det gör jag inte om. Släktmiddagar vägrar han helt delta i så tack och lov har han inte skämt ut sig där i alla fall med min släkt.

Sen flera år tillbaka åker jag och barnen på resor, han blir hemma och semestrar bokar vi helst efter varandra för jag vill inte vara hemma och se på han semesterfylla. Det är ju alltid ok att dricka massor när man grillar och det är sommar, har till och med hänt han grillar på vintern för att rättfärdiga öldrickandet..

Jag har själv alltid druckit väldigt måttligt och senaste åren inte alls. Min exman är alkoholist, mina föräldrar dricker båda för mycket ända sen jag var barn och jag var tydlig med min nuvarande man när vi träffades att jag avskyr alkohol och han intygade han bara tog nåt glas till fest. Vad grundlurad jag blev, efter att ha skiljt mig från en alkoholist lyckades jag dras in till en till. Att man bara inte förstått bättre...visade sig att min man även ljugit rätt grovt om mycket annat också i sitt förflutna, mycket jag fått reda på sanningen om först nu efter nästan 10 år tillsammans. Och liksom sitt drickande förnekar han alla andra lögner också, skyller alltid på att jag minns fel eller att han sagt fel eller så. Den mannen jag trott jag är gift med existerar inte och gissa hur dum det får mig att känna mig?

Dionysa: det är bra om ni kan prata på neutral mark! Huvudsaken att man pratar, inte var!

Det är smart gjort och fungerar det så varför inte....man måste nog hitta sina egna lösningar för att d ska fungera.

För vår del så träffades vi under den perioden vi båda levde loppan utomlands, jobbandes mitt i turistträsket....vår vardag va turisternas semester och vi levde därefter båda två. Dock har jag alltid haft en oerhörd respekt för alkohol o har alltid kunnat ha kul även utan det. Men inte han, där o då va d helt okej, ett normalt sätt Att leva. Dvs sova bort dagarna o jobba/festa på kvällarna. Sen kom vi hem o jag trodde att d skulle bli bättre, men d blev d inte...då fick jag för mig att han nog behövde vänja sig...få stabilitet i vardagen så blev d bra! Men nä, d blev sånt jkla kaos så hade vi stannat i den lägenheten så hade vi nog blivit vräkta tillslut. Så vi köpte hus o jag tänkte att nu ordnar d sig när vi får ett "vuxetliv" med hus o massor att göra. Men d blev d inte...så vi skaffade barn för DÅ kommer det sär ansvaret o man måste va hemma o ta d lugnt för barnets skull. Men nej o där sitter vi idag.....med en pappa o sambo som så gärna helst säkert sett att han stannade i semestermood o inte "tvingats" till ett lugnt familjeliv där han är i en väldigt utsatt position....
Orkar jag mer än d jag gjort? Orkar jag kämpa mer för ett OSS? Ett Oss som aldrig kommer kunna åka utomlands (som jag älskar) för att han kör all in på semestermood, som aldrig kommer kunna ha middagar med släkten för att han förstört våra familjerelationer, som aldrig kommer kunna sitta o njuta av ett glas vin på altanen i solnedgången för att flaskan är urdrucken tillsammans med ytterligare 1-2 flaskor av enbart honom.....
Så många drömmar jag har och haft som jag inte vet längre nåt av

För mig (oss) har det här kommit smygande, gått i vågor. Han var närmast helnykterist när vi träffades. Jag också. Sedan halkade vi in på a alltför mycket. Säkert har det både med miljön och med våra personlighetstyper som ibland krockar rejält att göra. Jag blir t.ex. stressad av att han är så passiv, så långsam, och han stressas av mitt tempo och höga aktivitetsnivå. På så vis triggar vi varandra till dåligheter. Så nu har jag (den initiativrika...) föreslagit ett möte/v på neutral plats, där vi lugnt och sakligt, utan att värdera och bedöma, tittar på våra behov och hur vi ska kunna ev... fortsätta samexistera. Använda oss av våra olikheter på ett bra sätt.
Ja, vi har redan haft möte no1 på ett halvtomt McDonalds(!) där fr.a. han trivs, och det gick häpnadsväckande bra! Ibland lönar det sig att tänka och göra tvärtom mot vad man brukar!