Senaste kommentarerna i forumet

Inte av utan för där hemma....d är han jag, för alltid

Tack InteMera, nja d är absolut inte rätt tillfälle att byta jobb....men ett måste då i samma veva som allt brakade loss här hemma så meddelade min chef att han ska avveckla företaget så har 3 mån på mig innan jag står utan arbete så d är lite som brinner i knutarna som med allt annat i mitt liv...
2017 är inte riktigt mitt bästa år.....än så länge!

Nä jag hade inte räknat med nån annan reaktion än d jag fick av honom. Ska se till att verka helt säker i mina ord, inget gråtande...får nypa mig själv i benen när jag pratar om det helt enkelt!
Nä, d är väl d som du säger man vill inte verka vek o svag inför dom. Man vill visa vad man går för, för det här är ju faktiskt den man lever av o får den där äkta kärleken....

Tack för peppande ord <3

Du kanske inte var så förvånad över hans reaktion på brevet, att det fortfarande är allt och alla andras fel att ni en får ett sånt brev...

Du ska bara se till at ge soc rätt bild, att det är bara han som har problemet och att du är en ansvarsfull, normal, kärleksfull mamma som tar hand om ditt barn, ditt jobb och ditt hem på ett utmärkt sätt. Ge dem ingen anledning att tro att du inte skulle klara av att ta hand om dig och barnet. Man måste verka stark och kompetent i dessa sammanhang även om man är nervös och orolig. Går man dit och verkar vara ett nervvrak med tveksam ork vete katten hur många möten ni tvingas gå på om dom tror inte du heller klarar av sonen. Gråta och bryta ihop kan man göra efteråt, men just den timmen måste man låta och se ut som att man har saker under kontroll. För jag tror fullt att du Har saker under kontroll, bara du slipper hans fylla och elakheter.

Att ens orka tänka på att byta jobb i samma veva är starkt och jag önskar dig massor med lycka till för intervjun, hoppas det går vägen om det är ett nytt jobb du verkligen vill ha. Ska hålla tummarna!

Okej, skönt o få höra från nån som varit där...bad som sagt att få prata själv med dom också.

Sambon kom hem tidigt o då få det där brevet va ett slag i magen sa han, här kommer man hem med present (till mig), bra humör för att han fått 100% kontrakt på jobbet o tidigare än vanligt för o få d här brevet. Jag började gråta, d är liksom inte d här jag vill ha heller när jag öppnar brevlådan.

Sen fick jag höra hur dåligt Sverige va o att allt va nyårsaftons fel för att jag stack o bla bla bla bla, jag blir så ledsen när jag hör alla hans klena ursäkter som inte säger nånting längre mer än att de gör ont!

Nåt roligt idag iallafall är att jag ska gå på arbetsintervju imorn inför en ny tjänst...håll tummarna för mig!

Jag var på ett sådant möte (ensam) förra veckan. De hade gjort orosanmälning eftersom att min fd. sambo (min sons pappa) varit inlagd på tillnyktring. Om de ser att en förälder är ordningsam och tar ansvar är det inte säkert att det blir utredning. De vill informera om ditt ansvar enl. Lag att skydda ditt barn osv... jag tyckte det var bra. Fick ett nr att ringa om det skulle vara något. Att det är någon med från vuxen är säkert pga.alkohol, men han måste själv vilja ta emot hjälp. De tvingar ingen.
Men min fd. Sambo har gått med på att lämna prover och ta antabus på beroendeenheten nu. Sedan rapporterar de till soc. om det skulle vara något. Skönt tycker jag så att man törs lämna sonen och känna sig tryggare med det. Sedan krävs nog mer om man ska hålla sig borta från alkoholen, men ett steg på väg... tror inte att du behöver oroa dig, det är ju inte DU som har gjort något. Kram

Det lugnar mig lite att faktiskt få höra det, som du säger deras dåliga rykte är ju d man får höra och ärligt talat blev jag rädd för vad som ska komma när jag fick deras kallelse, har ju bara rykten att gå efter. Ringde dock upp dom för o få bekräftat om vi kommer ha individuella samtal eller bara ihop, d är bara ihop men bad om att få individuella också då jag känner att hela sanningen kommer inte att komma fram annars...dumt eller ej men detta är d sista jag ville!
Det kommer även vara med en kollega från vuxenenheten sa hon, vad menas med det? Är det för råd o stöd om alkoholen?

Hur som så känner jag mig lite bättre till mods efter ditt inlägg o d ska nog gå bra på torsdag ändå! <3

Jag har följt er ett tag och blir glad av det stöd ni ger varandra. Vad som gläder än mer är att ni stöttar till små steg för att förändra er situation, inte bara den som dricker utan ER situation. Jag vill skriva några rader utifrån inlägget ovan. Att socialtjänsten blir inkopplad är oftast av godo trots deras ibland dåliga rykte. Att göra en utredning tydliggör ofta situationen från flertalet perspektiv och kan dessutom leda till att man får stöd. Det är syftet.

Fortsätt vara de ansvarsfulla föräldrar ni återkommande visar att ni är! Att dessutom vara en partner till någon som dricker komplicerar naturligtvis samtidigt låter det som att ni alla på lite olika sätt börjar skifta fokus och ta era egna värderingar och behov på allvar.

Varma hälsingar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag ska kika runt lite inatt om det är hyfsat lugnt på jobbet.
Paniken trycker hela tiden över bröstet och jag vill gå ur kroppen och ställa mig bredvid och andas.
Ta hand om dig och tack. Kram

Kändes inte livet skit innan så gör d det nu när jag kom hem o öppnade posten. Men d va ändå väntat efter torsdagens händelse.

Soc kallar till möte, jag vet att jag inte ska känna skuld o oro över sonen men d gör jag. Det känns så stort på nåt sätt. Jag gör allt i min makt för att sonen ska skyddas av hans beroende och d som hör till men ändå så ska d bli möte för att höra om hans säkerhet...jag vacklar i mitt tänk, har jag inte gjort allt jag kan? Har jag inte skyddat honom som jag ska? Jag försöker ju att få ihop d här och bli av med alkoholen som präglar våra liv, iallafall den som dricker alkoholen....
100 miljoner tankar, d får inte gå längre....d får inte d då har jag inget mer! Jag vet att jag inte ska tänka så o polisen sa ju d också att d är inte mig de anklagar för någonting utan allt som händer hamnar på sambon, men ändå är mina skuldkänslor närvarande! Faaaaaan också!

Han är inte hemma än och som tur är så är han ledig när vi ska dit, annars tror inte jag att han skulle följt med om han ens kommer göra d nu....vad händer om han vägrar? Jag får ju såklart gå dit själv då....men jag tänker med honom? Tror liksom inte att d går att skjuta bort ett sånt här möte eller?

Så hemskt att måsta leva med denna stress! Har du kollat om det finns några bidrag du kunde få, tänker ifall du flyttar med alla barnen och är orolig för ekonomin? Kolla upp vilka möjligheter och alternativ som kan finnas, även om jag försrår det är tungt och orken sinar. Enstaka stödsummor kan man också ansöka om hos diakoner på kyrkan, Rädda barnen och säkert fler andra. Om du visste lite bättre vilken hjälp som finns att få kanske det skulle kännas lite lättare att andas och fundera på dina alternativ. Finns det någon oberoende ekonomisk rådgivning i din stad kanske hos någon förening eller liknande? Dom brukar ha bra koll på hur man ska tänka med sina lån och möjligheter till olika bidrag som man kanske inte själv ens tänkt på.

Dessa elakheter om barnen blir man så lessen över, hjälp till karl istället för att gnälla om det! Stor styrkekram till dig!

Du har din kamp du också Muminmamman! Alla har vi upplevt saker som ingen borde behöva utstå, och det är tragiskt att man inser man inte är den enda som levt så länge med detta och inte riktigt förstått vad som är fel. Att man tagit på sig skulden, fixat och ordnat och tillrättalagt i hopp om att allt skulle bli bra. Men när man ser nästan kopior i händelser i andras liv, då förstår man att detta inte kan vara vårt fel utan det finns ett tydligt sjukdomsmönster som framkallar liknande situationer och känslor hos oss alla som lever med en alkoholist. Skönt att veta att kampen är delad med andra drabbade och på platser som denna kan finna stöd och råd, för i verkliga livet blir man ofta ensam eller missförstådd. Stor kram och mycket styrka till er både Muminmamman och Nykteristen!

är minst lika , ska det stå

Jag tänker på dig och det du genomlider också, som ärmginst lika hemskt.
Hur går det för dig med allt, vad säger dina tankar om din man och din vardag?

Hur som är jag inte där än, även att jag helst av allt skulle vilja hoppa över ett par månader och vara på andra sidan. Den är troligtvis på ett helt nytt liv ensam med min son, men den skulle välkomnas med öppna armar om den är tillsammans med min sambo i helnyktert tillstånd....
Det är en daglig kamp med känslor som är så hårt hållna att jag varken vet ut eller in ibland, mer än att det går inte att gå tillbaka till det som varit. Men att få sambon att förstå det verkar vara svårare sagt än gjort och trots att han ser att jag inte går på det han säger så försöker han lirka in det

...Allt ni har skrivit sen sist jag var här.
Ni är så fantastiska båda två. Det ni går igenom och har gått igenom är fruktansvärt.
Ni är värda det bästa!
Stor kram.

Känns skönt att vi har hittat varandra på det här sättet, för o kunna få häva ur oss allt mellan himmel och jord. Det behövs och på nåt sätt är det enklare att ta till sig och faktiskt upptäcka att det du upplever det är ju faktiskt det jag upplever och har upplevt också....dvs att det är inte vi det är dom, som du skriver. Vi är inte dumma i huvet, kontrollerande m.m m.m vi vill bara ha ett fungerande familjeliv med en närvarande pappa som kan njuta tillsammans med sin familj, det borde inte vara ett så stort åtagande utan det borde vara det naturliga...men inte hos oss hur mycket v än vill.

Det är de starka som blir mest utsatta och måste bevisa sin styrka fick jag höra en dag, kanske stämmer....

Hej alla fina!
Var på samtal igår. Känns bra. Hon blev dock orolig när jag berättade om söndagens knuff som gjorde att jag föll. Slog i min ena arm i en vägg och har nu ett snyggt blåmärke. Jag fick nog också svarade tillbaka. Min äldste son lånar min bil som jag fått av min man. Han tankar den och kör korta sträckor. Min man tycker han ska betala skatt och försäkring då han kör den. Min son jobbar extra och kämpar på med att spara till studier utomlands. Min man hackar på mina 2 stora hela tiden. De små som vi har gemensamt är enligt honom manipulerade av mig att hata honom. Alla gör fel och behandlar honom illa.
Varje dag är så tung. Jag känner mig helt tom.
Igår runt midnatt var jag ute i garaget och letade flaskor.....Var nya tomma och öl tills idag. Jag klarar inte mer.
Visst, samtal är bra, men jag har inga pengar sparade, tvärtom har skulder. Ingenstans att ta vägen med 2 stora barn o de små o katter och hundar.
jag är en stark och intelligent person, men detta har gjort mig helt tom. Finns inget kvar längre.
Ska på Al-anon (stavas det så?)möte nästa vecka här i stan.
Kunde inte jobba igår natt, men i natt ska jag jobba. Stressen att lämna barnen är oerhörd.
Stor kram Saga689 och Emilia ❤

Tror det är bra vi hjälper varandra att få tillbaka en tydligare minnesbild av hur saker på riktigt varit, man har blivit så bra på att förtränga, släta över, bortförklara och ljuga för sig själv för att orka.

Vet inte vilken koma jag levt i för när allt det jag nyss beskrev hände har jag aldrig ens tänkt tanken på att min man är alkoholist. Nu när man fått ett uppvaknande börjar man se saker ärligt och med sitt rätta namn: han är sjuk av sprit och det är inte jag som är galen, överkänslig, kontrollerande eller dum i huvudet och har aldrig varit det. Jag har haft all rätt att begära och kräva att han skulle dricka mindre och delta i familjens liv som en normal pappa. Nu inser jag att han aldrig haft för avsikt att göra det jag bett om och jag har betalat ett dyrt pris för den erfarenheten. Nu vet jag bättre och måste därför kunna göra bättre. Så tack Nykteristen än en gång, för att jag får hänga i din tråd och få så mycket hjälp på vägen själv också!

Du får mig till ett litet leende på läpparna....trots det tragiska inlägget, men mest för att jag precis gjort dig arg istället för ledsen. I det stora hela kanske det är det som behövs för att få "nåt gjort".

Ja sambon va väldigt bra under minförlossning just den dagen när det väl gällde, det kan jag absolut ge honom. Vi va ett riktigt team den dagen och han gjorde allt för mig....men resten är som det är och inget jag kan ha ogjort utan jag fick det jag drömt om så länge så det får väl vara så. Men mycket minnen kommer upp...på både gott och ont.

Pratade med min kompis och hon sa att äntligen hör jag en helt annan person när vi pratar om allt, det märks att jag börjat gå åt ert rätt håll, dvs tänka på mig själv. hon sa att innan så har allt hängt på att jag måste göra det här och det här för honom...jag har aldrig nämnts i det stora hela, mer än att jag måste hjälpa och hålla ordning. Jag är inte på långa vägar där än, men kanske på väg...känns skönt att höra det också, man blir lite starkare och kan tro lite mer på sig själv. Att jag är inte ego för att jag vill ha ut nåt mer av mitt liv än bara en full man och ett barn som hänger på sin mamma för att han inte vill vara med sin pappa som kanske är onykter....

Min sambo va också full på dopdagen, men efteråt...för då skulle vi ha grillkväll med hela släkten. Ett bra tillfälle att dricka hejdlöst utan att det blev konstigt framför alla, eftersom det är så det görs på grillkvällar i gott sällskap.

Dethär forumet är nog ohälsosamt för nu får jag också tillbaka minnen från när dottern var nyfödd, saker jag förträngt :)
Han åkte motvilligt med till sjukhuset när det var dags, och gick direkt och lade sig och snarkade gott hela natten när jag vankade runt med helvetesvärkar i 15h...Hade en rätt dramatisk förlossning men han stod hela tiden längst bort i rummet, att han skulle stått bredvid o hålla handen och peppa var liksom inte aktuellt fastän både jag och barnet höll på att stryka med. Efteråt stannade han tre timmar, sen for han hem och söp sig redlös i två dygn och skickade elaka sms till mig på sjukhuset under tiden. Första tiden var han nog hemma men låg mest i soffan och drack öl och kritiserade hur jag tog hand om barnet. På hela hennes bebistid var han ut med henne i vagnen exakt en gång. Alla nattvak tog jag och allt annat likaså. Dagen för dop när det skulle ordnas med fest passar han på att supa till och mitt enda minne från dopet är att jag står med tårarna rinnande i köket och lagar smörgåstårta medan han ligger full i soffan och ropar vilken usel mänska jag är som inte klarar av att ordna ett kalas ens och annat taskigt. Dethär allt har jag inte ens tänkt på på lång tid,tack för påminnelsen Nykteristen för nu är jag arg istället för lessem igen ;)

Jag är ihop med en som som har alla sjukdomar och har 6 månader kvar och leva. Jag har lärt mig att stänga av det han säger.

Nä jag vet att jag inte luktar illa. Det är hans kompis som varit där som det luktar av.
Han är hemma och är förkyld. Fast jag vet att han har börjat dricka. Fick handla åt honom men fick inte komma in ilägenheten.
Jag vet att det inte är enkelt att sluta dricka. Så jag försöker ha tålamod

Eller hur visst är det så, tror också att han tror att allt kan gå tillbaka...att han verkligen verkligen tror på det själv. Men inte jag, det går i inte...jag kan inte se mig själv leva såhär, inte ens ett år till. Det har gått såpass långt.
Som dig så har jag levt ensamstående hela tiden, ända sen sonen föddes skulle jag tro. Satt o prata om det med min terapeut igår, för hon frågade hur det va när sonen va nyfödd. Han tog med starköl till BB, för HAN tyckte det va okej att han gjorde d, man måste ju liksom fira att man blivit pappa. Jag va helt beroende av andra människor just då, då jag blev väldigt dålig precis innan och efter förlossningen. Jag kunde bokstavligt talat inte ta mig ur sängen själv eller gå ens ett steg pga foglossning. Det gjorde att vi blev kvar längre på sjukhuset än vad som var tänkt och vad han egentligen tyckte om, för jag skulle ju bli så mkt bättre om vi bara kom hem...så han tog sin lilla runda varje kväll själv för han behövde vara själv för en stund och komma ut lite han med som va fast på ett sjukhus hela dagarna. När vi kom hem så ville ha börja jobba igen efter att de 10 dgrna gått. Jag blev verkligen helt själv...igen trots att jag blev sjukskriven så att han kunde ta föräldraledigt för att hjälpa mig. Jag var tvungen pga detta att göra allt själv trots att jag inte ens vågade ta upp sonen då jag inte hade balans nog att hålla mig själv uppe. Alla de ggr han blev full även då...fasen är nästan så jag förträngt det här och plockas fram nu när man får frågan...mer och mer kommer fram som man så gärna hade velat va annorlunda.

Gällande din dotter så behöver du absolut inte lämna henne där, hon är såpass gammal att hon själv kan bestämma om och när hon vill träffa sin pappa. En kompis till mig förklarade så bra med detta om umgängesrätt till sina barn. Ett barn har rätt till sina föräldrar men en förälder har ingen rätt till sina barn....det är så det är och vill hon inte träffa sin pappa alls eller om hon vill träffa honom lite då och då så ska hon veta att det är okej. Det är därför familjerätten finns...

I det här har vi som tur är inte så mycket stridigheter, han tycker jag ska ha sonen...han märker också att sonen skulle inte klara sig utan sin mamma, då får pappa det jobbigt och det är det sista han orkar med...ett gnälligt barn.

Vilken usel timing att börja prata livsavgörande saker i bilen på väg till jobbet! Jag förstår det blev tufft att gå på jobb efter det! Han verkar fortfarande tro att han kan prata sig ur situationen, att han ska få dig att ge efter och ge det en chans till. Igen. Och detdär med bara han, bara han, bara han känner jag så väl igen! Vad med oss och våra behov, våra känslor och ork och drömmar? Som att det inte betyder nåt. Och alltid också detdär om att bara vi ändrades så skulle dom kunna vara annorlunda. Säger tycker jag redan i sig att man är två mänskor som är på väg åt olika håll, om man förväntas trycka ner sin person och sina åsikter för deras skull, ändras för att dom egentligen är den enda som borde sluta med ett skadligt beteende!

Jag har slutat sova på nätterna och börjar vara helt slut av allt grubblande. Min man verkar också tro vi är tillbaka på det vanliga nu efter helgen, men jag har fortfarande inte sagt många ord sen fredagen till honom och då bara sånt som varit nödvändigt om barnen. Min son får jag med mig om jag flyttar eftersom min man inte är pappa till honom, det är dottern jag är orolig för. Mannen har sagt att han kommer ordna värsta helvetet till vårdnadsstrid om hon inte blir boende med honom. Och det kräver han bara för att få mig att stanna, för han vet jag inte vill lämna henne ensam med honom. Det är jag som sköter allt med henne, han uppmärksammar att hon finns i mycket korta ögonblick och nåt praktiskt hjälper han aldrig med. Har redan levt i flera år som om jag var ensamstående då han inte är att lita på, så att vara själv med barnen skulle inte alls påverka min vardag eftersom vi redan lever så. Det är ren utpressning det han sysslar med och det gör mig rasande. Läste nånstans en tonåring som uttryckte sig om sin alkoholist pappa att pappan är lite som ett gammalt husdjur, ingen som riktigt bryr sig om honom och han finns nu bara där och pysslar med sitt eget i nåt hörn, familjen tolererar hans närvaro för att han nu alltid bara varit där men ingen orkar mer ta nån större notis och skulle inte varken märka det eller sakna honom om han försvann. Lite så jag känner vi har det hemma...

Det är bra att du tagit steget och börjat kolla dig för med dina alternativ, är det både sonen och dottern som isånafall flyttar med dig?

Att leka familj tär på en, men vad gör man inte för sina barn...fast jag tror ändå att de ser igenom till slut när de är såpass gamla. Vad säger barnen om pappas beteende? Säger de nåt till honom om d?

Tycker du är stark ändå som vågar o planera en framtiden utan din man...fortsätt på den vägen så kommer du se vem som går vinnande ur detta

Han skjutsar mig alltid till jobbet för att d är smidigast så....han började ta upp det här, världens sämsta tajming kan jag tycka då ja inte kan prata om det förrän jag börjar gråta. Men sagt o gjort så sa han iallafall att om han bara får börja jobba ordentligt igen 5 dgr i veckan så kommer allt att lugna ner sig och han får sina rutiner. Jobbmässigt så går han ner i tid på vintern och full fart på sommaren igen. Men denna gång går det inte, det sa jag också till honom....det är mig eller alkoholen, jag måste börja tänka på mig själv hur mycket jag klarar av. Han satt o pratade om detta ändå till jobbet, om hur bra allt blir bara han får massor att göra, bara jag ger det den chansen och den tiden för honom att bevisa. Jag sa att alla dessa ggr jag har gett chansen till det, det finns inte mer, jag klarar inte av mer chanser och mer väntan....men han fortsatte intala sig det att det visst går. För jag har inte gett honom en ärlig chans och jag måste faktiskt också bearbeta mig själv för det är inte bara han som gör fel. Han har ju faktiskt lovat att det aldrig ska bli mer som det blev förra veckan...

Bara han får lugn och ro, bara han får ute struktur i vardagen...bara han bara han bara han bara han....jag då?

Tillslut sa han att han nog skulle börja inom restaurang igen, då kunde jag få det lugn och ro på kvällar och helger också där hemma. Jaha, så han ska jobba hur mkt som helst för att inte vara hemma och inte dricka, vad är det för liv ihop då? Vad får jag mitt lugna liv nånstans ifrån då? som inte bara har mig och sonens kläder, mat och dylikt över mig utan även hans fortfarande...

Jag får inte ihop det alls, men sa det att jag vill inget hellre än att vi ska vara tillsammans men att det är nåt som är emellan oss och försvinner inte det så finns det inget vi längre, det kan inte det...hur mycket vi än vill!

Så nu sitter jag här på jobbet, skriver av mig. Har gråten i halsen och funderar på vad och hur jag ska göra för att chefen inte ska se mitt sorgsna ansikte...