Senaste kommentarerna i forumet

I andra stycket ska det stå "trots att jag inte haft alkohol i kroppen.

Oj vad jag känner igen mig. Jag trodde att jag varit världsmästare i medberoende, men sedan hittade jag detta forum och förstår att vi är många. Vi är många förtvivlade och sorgsna.

Jag separerade för sex år sedan, och skilde mig för fyra år sedan. Men jag kunde ändå inte släppa. Ibland tror jag banne mig att jag nästan var sjukare än alkoholisten, trots att jag haft alkohol i kroppen.

Nu i julhelgen hände hemska saker. Vi, jag och mina numera ganska vuxna barn, fick ta emot de värsta kränkningar vi någonsin fått ta emot. Och då har vi genom åren fått ta emot en hel del. På något sätt kom jag till insikt att jag måste förändra mitt beteende. Våra döttrar hjälpte naturligtvis till. De sa rakt ut till mig, att fortsätter du som du gjort hittills så kommer vi vända dig ryggen också. Jag tog självklart åt mig och gick sönder. När de sedan fortsatte att säga att de genom alla år känt det som om han, deras pappa, alkoholisten som alltid svikit gått före dem, ja då hade jag egentligen inget val.

Mina barn betyder allt för mig. De har framtiden framför sig, med utmaningar och möjligheter, och jag vill verkligen vara en del av det. De är oerhört viktiga, och för första gången på massor av år insåg jag att jag levt ett liv helt styrt av en alkoholist som ändå inte vill sluta dricka. Jo, han har varit nykter i omgångar, någon gång i ett par år. Varit på behandlingshem tre gånger. Men det har alltid varit för någon annans skull, främst jobbet. Så visst har han glimtat till, och då har jag alltid trott på honom. Han har ju varit knivskarp och duktig i sitt jobb också.

Tyvärr har han fortsatt att dricka, ljugit om att han dricker och manipulerat.

Men sedan strax innan jul har jag bestämt mig för att bli av med mitt svåra medberoende. Jag går i terapi hos en medberoende expert. Har hittat en bra självhjälpsgrupp.

För min egen skull och för mina döttrar vill jag äntligen känna att jag är en bra förebild.

Och för att klara av detta, för det är så svårt, så tänker jag att jag gör det för min exmans skulle också. Av kärlek till honom. Jag kan inte göra något mer nu. Och dessa dagar och veckor har varit jobbiga, jag har nog aldrig gråtit så mycket, brutit ihop så ofta. Men å andra sidan har jag tidigare tagit den enkla vägen, den som gjort minst ont för mig.

Vi är många som kämpar, på olika sätt med denna skoningslösa sjukdom, och när jag tänker på det blir jag både arg och ledsen.

Hoppas att du kan hitta ett sätt som gör att du mår bra. Jag önskar dig verkligen det.

Styrkekram!

Tack för era tankar o råd. Det har ju tagit lång tid för mig att komma så här lång.Jag har ju haft det så här i över 20 års tid. Förstår inte själv hur jag stått ut men det är väl att det gått upp o ner. Det är väl därför man står ut. Detta forum har hjälpt mig en del. Jag gick med här i maj. Sen har jag googlat o läst mycket o alkolism. Har också börjat prata med fler om det. Förr skämdes jag. Nu vet dom närmaste i släkten om det. Mina närmaste vänner o några på mitt jobb. Det viktigaste av allt var när vi i familjen började prata om det. När barnen var mindre fattade ju inte ens jag ( han drack ju i smyg) Sen ville jag inte säga något till barnen inte förrän dom var äldre. ( dom var 15,17,20 när allt uppdagades yngsta var 8 år men hon förstod inte då) Men då när dom fick veta förstod dom varför deras pappa varit så konstig ibland, arg osv under deras uppväxt.

Jag tror d, för i de fallen får man smaka lite på den söta kakan som egentligen inte är nåbar utan mer en ljuv illusion. Men satan va ont d gör.
Jag försöker också koncentrera mig på de stunder som är på riktigt, d är de som är vardagen.
Min sambo har också problem med vrede, i form av hot, aggressivitet och nu senaste året även knuffar...det är dessa som gör att jag är rädd o orkeslös. Jag håller med dig, hade stämningen varit annorlunda när han va full och att han inte drack så ofta så hade jag nog stått ut...men inte såhär, full 3-4 ggr/vecka o iallafall 2-3 ggr så är humöret skithemskt på honom.

Min terapeut frågade om jag sov bra om nätterna, men hon förstod svaret. Det är väldigt allvarligt d här, d du berättar sa hon...
Men också att detta gör att jag mest troligt inte har svårt o få ensam vårdnad, vilket gav mig hopp o lite ro om det.

Hon sa också att om det va så att sambon vill bli av med beroendet så är d på behandlingshem sånt måste ske för annars kommer d antagligen inte hjälpa ett dugg.

Kvällen flöt på här hemma, Supertrött så somnade i soffan o när jag vaknade hade han gått upp o lämnat allt tänt med tvn på o så lagt sig i sonens rum.

Det där med hälsosam kost känner jag igen. Det har vi här hemma med gällande socker. Det är rena sockerfobin, d går knappt o äta nåt för d är så mkt socker i. Men choklad o kakor till sitt kvällste går bra. Sen alkoholen, försökte förklara att öl är d mycket socker o så i men nej nej så kunde jag inte säga....den älskade alkoholen

Det är glimtarna av ett normalt familjeliv som får en att stanna, hoppet att det alltid kunde vara så. Men åtminstone för mig brukar min hjärna då börja återupprepa elakheter man fått kastat i ansiktet, spela upp fyllebeteendet som triggar mina obehagskänslor och framkalla minnesbilder av slag och knuffar som kommer tillbaka och vips är jag tagen ur villfarelsen att vi lever normalt. Man vet att glansbilden inte varar, hur älskvärda de en kan vara emellan. Kanske det som gör det så sorgligt, varför det inte kan vara så jämt?

Här har mannen idag gått in för grönsakskost och pratar om hur man borde äta hälsosamt. Hade lust att skratta och säga att du skulle må bra mycket bättre av att dra ner på spriten än att byta en korv mot en morot i två dagar...Han dricker visserligen inte så ofta men det blir alltid tills han slocknat och nu allt oftare flere dygn på raken när han väl börjat. Sen kan han hålla upp några veckor i bästa fall, men sen är det storfylla igen. Och han stannar regelbundet hemma från jobbet för att dricka vilket jag tycker är illa. Och hans beteende på fyllan är allt annat än ok. Skulle han vara snäll full kunde jag leva med det, men aggressiviteten klarar jag inte. Och det våld och den skadegörelse han gett prov på under påverkan kunde på riktigt gjort allvarlig skada både på mig och egendom. Han gick i vredesterapi som gjorde slut på våldet, men hotfullheten finns där och det hann hända så många gånger så jag är rädd vid varje fylla oavsett. Att tvingas ha nödplan för varannan helg typ är nervpåfrestande, att aldrig veta när nästa gång blir då det går illa och hur illa blir det då?

Han har en sån bra dag, sån som gör att mitt hjärta vacklar o jag vill bara krama om honom o säga att allt blir bra! Men jag har era stöttade ord i huvudet att inte gå på d, inte ge vika gör de bra stunderna för det är dem som gör att man går tillbaka o ger vika. Försöker intala mig det och går undan för att låta tårarna rinna en stund, känner mig känslokall mot honom...men vet att d är d enda för min och för hans skull! Men d är jobbigt

Min helg har varit sådär. Min sambo lånade pengar av sin mamma, köpte vin i fredags och öl i lördags. Drack även en öl som han glömt i frysen i söndags, efter upptining + folköl. Min sambo blir väldigt provocerad av mitt hälsosamma liv märker jag. I lördags efter att jag städat hemmet var jag ute och sprang, min sambo satt framför tv:n med öl under den tiden. När jag kommer tillbaka från löpningen vill han att vi genast ska se film eftersom han tänkt dricka mer öl och kommer då inte kunna hänga med i filmen om vi väntar för länge. Jag blev irriterad, sa ifrån att jag inte tyckte om att hans öldrickande ska bestämma när vi ska se film, jag behövde duscha och laga mat innan ju. Det tog hus i helvete och han skrek: Fuck you. Stängde sedan in sig i sovrummet. Därefter lugnade han ner sig och vi fick trots allt en ganska bra helg. Kram!

Jag tror att ilskan är bra, bra för att vi då kommer till insikt i vad detta gör och har gjort med oss under alla år och d är då vi kan bli mer bestämda i vad vi vill.

Är d så han fungerar? Att supa i 4-5 dgr och så hålla uppe?

Jag har varit o pratat idag, känns bra såhär i efterhand men efter denna vecka va det mycket tunga saker jag hävde hur mig och att nån mer än bara vi vet om d....hon förstod min sorg, vrede och att jag va rädd för vad som ska komma härnäst. Vi pratade även om vad vi ska ta upp på torsdag...
Mycket gråt idag, men d blir kanske lättare ju mer jag pratar.
Hon satte upp mig för en ny tid nästa torsdag igen....vi ska inte släppa varandra sa hon, känns skönt o veta!

Jag känner mig beslutsam, efter förra veckan så fick jag väl d slaget i huvudet som man behöver för att inse ordentligt. Jag känner mig helt okej med en framtid själv med sonen om d behövs

Hej! Min sambo har hållt nykterheten sedan april! Mycket har blivit mycket bättre!! Men det är något med oss som haltar.

Det är små banala saker som vi inte kan enas om i hemmet, t ex hur mycket belysning vi ska ha för att trivas. Men också något djupare, vårt "språk" med varandra. Han är en ledare, men jag avskyr att bli styrd. Han kan vara hård i tonen, och då undrar jag över hans attityd och om den går ihop med kärlek. Men det har han sagt, att han inte menar något illa..

Och så är det vårt barn. Stämningen hemma kan vara varm och munter, men om barnet är grinigt reagerar dess pappa ofta med utbrott.

Pappa säger hårt att barnet ska sluta vara så grinig jämt och "så där gör inte dina kompisar" och "det kan aldrig få vara lite trevligt hemma". Det handlar om en treåring.

Och visst, barnet vill ofta bli buret av mig, inte klä sig själv, ständigt "ockupera" mig med fantasilekar, sover inte i egen säng, vill inte börja med toa eller potta... Och jag har inte tvingat, inte lyckats mera på något annat sätt heller.

Jag är för mild måhända, men sambons hårda ord mot barnet värjer jag mig för. Det vill jag inte ha! Det skrämmer mig och gör mig också rädd inför framtiden.

Vi har olika syn på vad vi kan kräva av barnet och olika bemötande. Men är hans utbrott verkligen rimliga? Barnet kan replikera med arga skrik.

Är det nu jag ska gå min egen väg igen, bryta upp parfamiljen. (Jag har vårdnaden).

Jag behöver verkligen reaktioner, feed-back på det här!!

(Ingen förälder är väl felfri, men var ska man säga stopp?... och så rädsla för situationen ensamstående mamma, förstås...)

Hjälp mig med lite sunda ord och reflektioner, snälla!!

Du tänker så klart, är så klarsynt med vad du vill fastän det gör ont. Men en dag i taget är säkert ett bra sätt att överleva just nu, ta det i små steg och var nådig med dig själv när tvivlet sätter in! Och detdär med dina föräldrar: säkert bäst att du tar det rst när du orkar prata med dem om det, gör inte allt jobbigare för dig själv genom att prata med såna som bara gör processen ännu värre. Du har nog att hålla reda på din egen vilja, du ska inte behöva försvara den för mänskor, om så din egen mamma, som bara hetsar upp sig vilket inte är till hjälp. Det är du som måste fatta dina beslut och leva med dem, vad andra tycker är inte viktigt. Du har ju redan länge levt under en annans vilja, alkoholistens, och det är exakt det mönstret du vill bryta eller hur? Så stå stark du, innerst inne vet du vad som är bäst för dig!

Vet inte riktigt hur kvällen blir hos oss idag, mannen låssades vara som vanligt igår och i morse som att fredagens urladdning från mig och hans därpå följande dryckesmaraton hela lördagen aldrig hänt. Jag har fortfarande inte sagt honom ett ord sen fredagen. Har ärligt inte lust att göra det idag heller. Men blir väl tvungen att spela teater Familjen inför barnen. Mailade ett husbolag igår om bostad, fick svar men det dröjer rätt länge innan det skulle vara möjligt och kostnaden rätt hög. Ska kolla vidare lite denna vecka, måste åtminstone ta reda på vilka alternativ jag har och försöka se vad ekonomin tillåter. Är bara matt idag, orkeslös. Framtiden känns luddig, ilskan har lagt sig lite för nu men vet att så fort han korkar en flaska igen, vilket väl är senast om 2 veckor igen, så är jag lika förbannad som i fredags.

Jag har läst alla dina inlägg. Nyss börjat vara här på detta forum. Detär som att läsa om sig självJag beundrar dig som tagit kontakt med kuratorn. Du har gjort mycket mer än många andra här. Jag till exempel. Du vet att om du får ett bättre liv sporrar du fler till att våga. Jag skulle vilja ha lite av din styrka. Många kramar till dig.

Jag har mörkt på min sambo att när man ställer honom mot väggen så kommer all sorts djävulskap ut för o förvirra en själv o blir rädd.
Kanske behöver du ställa d, ta d ett par dgr för honom o fundera o sen ta upp d igen?

Det är kallt därhemma, känslan iallafall och vi håller det uppe för sonens skull. Känns väl bra samtidigt att vi just nu inte går omkring och bara skriker på varandra som det gjorts så mycket i det sista.
Jag undrar vad han tänker, om han tänker....fast det är väl dumt att förneka att han inte gör det.

På torsdag är det dags att höra om han har nåt att säga, jag vet inte...just nu vet jag ingenting, mer än att jag måste snart börja tänka praktiskt hur vi ska göra med saker för att det ska gå så smidigt som möjligt.
Tänkte börja sätta upp mig på bostadskö iallafall så den ruljansen är igång, även att det säkert kommer ta många månader innan det händer....jag har tappat hoppet om honom, fast jag säger såklart inget. Det är liksom inte värt det i det stora hela, blandade känslor för trodde och hoppades aldrig att det skulle gå såhär långt. Hoppet om en förändrad vardag i det stilla fanns där, tills för ett par dagar sedan...nu ligger det valet i hans händer och jag får ta mina beslut själv även att det gör ont och det kommer säkert göra ännu mer ont varefter uppenbarelsen kommer till mig. Men jag har inget dåligt samvete längre...

Hur är det med dig idag InteMera, är ni på jobbet bägge två?

Du harså rätt. Och så tycker också jag. Känns bra att se deti text och andra tycka lika. En familj är en sak att vara, vårt parförhållande ett annat. Han har någon gång för flera år sedan sagt han inte kan ansvara för min lycka. Där har han rätt. Men jag undrar ju om jag lyckats få mitt liv att se ut som jag på alla andra fronter, kompisar, jobb, studier, familj. Menar han jag borde nöja mej ha lyckan därifrån?

Någon sa så fint i en annan tråd. Om att jag kan KRÄVA att bli älskad på ett sätt som jag nu minns jag inte om det var behöver eller hur. Men jag skulle ännu tillägga att för mej räcker detinte jag kräver. Jag vill att den andra också VILL göra något för mej och att fast den inte kanske alltid jublar så att den gör det för att den ser att jag behöver det. Ömsesidigt förstås det också.

Jag har slutat serva automatisk här hemma. Dvs. om ingen diskjterar dagens program i förväg, står jag inte heller där och hjälper folk iväg. Eller städar efter dem. Kommer man överens vi turas om eller delar på det här, är det däremot helt okej.

Jag får nog jobba på det där. Att ha en framtid för vårt förhållande, en diskussion.

Ja om han inte vill gå till doktorn eller gör något åt sitt drickande. Då måste jag ställa ultimatum. Han fårvälja familjen /spriten. Har ingen aning vad han väljer? Det kan bli precis hur som helst. Jag är lite rädd atthan ska göra något tokigt. Han kan säga det ibland att han kan lika gärna hänga sig. Men det kanske han bara säger för att jag ska bli tyst....Men det är otäckt. Jag har ändå tänkt att ge honom en viss tid att hinna ändra /sluta sitt drickande...Det kan bli en jobbig tid...

Suger åt mig det ni skriver och håller i! Håller i mitt beslut och min verklighet! Samtidigt som det är lugnt hör hemma börjar jag också tvivla på mig själv. Inatt drömde jag att allt det dåliga var en dröm. Att han alkoholmissbruk och alla dumheter var något som uppstått i mitt huvud och panik bröt ut! Jag fick böra beslutet själv och hela familjen vände sig mot mig och frös ut mig!

Jag läser min tråd och min anteckningar om händelser och enheter i min kalender varje dag. Tacksam att jag skrivit mer denna gång. Annars hade nog dansen fortsatt ett varv till.

Barnen var ledsna när vi berättade i fredags men igår hade det lugnat sig. Vi har pratat mycket hela helgen och beslutet känns rätt och bra. Det är i mina drömmar jag tvivlar.

Styrka till er alla som behöver er. Jag önskar er mod att förändra det som går, sinnesro att acceptera det som inte det kan förändras och förstånd att inse skillnaden.
Det är det jag håller i idag. Den dör sinnesron börjar så smått att komma men oj vad långt jag har kvar.

Hoppas att d gör att han tar steget till doktorn iallafall.

Har du funderat på vad du ska göra efter d? Vad händer om han inte gör d? Har nämligen själv märkt hur kalla dem kan vara genom att verka ta åt sig när de får höra ens egen o andras sanning o drickandet o sen gå vidare som vilken annan diskussion som helst!

Hej ja livet är inte lätt. Min man blev mest förvånad när han fick veta att jag varit hos kurator. Sa att jag skulle dit nästa vecka också. Varför då fråga han. Ja hon tyckte jag behövde det... Det är som han inte fattar. Han tycker jag överdriver han vet när det är dags att söka hjälp. Han kan ju inte dricka när han ska köra bil dan därpå?? Det är ju därför han lägger sig 19.30. Nej, nej han vill bara vara ifred o slippa mitt tjat ! Herregud jag ser ju att det minskar i hans gömda spritflaskor. Jag är inte dum. Iallafall säger han att jag kan inte bestämma över honom. Han ska gå till doktorn när han bestämt det! Så där står vi nu... I helgen har han börjat gömma flaskor på andra ställen.Det märktes inte så mycket på honom på lördagmorgonen.Vi gick faktiskt en promenad tillsammans.Sonen med familj kom o åt mat med oss.Fram mot kvällen började han bli jobbig. Tar över samtalen o larvar sig överdrivet med barnbarnet o min gamla mamma. Dagen började bra men slutade med tjafs. Ikväll har jag träffat alla barnen hos äldste sonen o pratat i tre timmar hur vi ska göra. Äldsta sonen mår fortfarande lie dåligt o funderar mycket. Äldsta dottern har nu skrivit ett brev där barnen vädjar att han ska söka hjälp.Han ska få brevet imorgon. Jag känner mig orolig har ingen aning hur han tar det. När jag läste brevet själv så strömmade tårarna över o det bara rann. Det var otroligt bra skrivet.Han borde verkligen vilja ändra sitt sätt att leva, utan alkoholen med sin familj istället....

Man ska inte googla, man får bara ännu mer ont i magen.

Hans ansvar jag vet men ärligt min sons pappa kan hamna i fängelse om d vill sig riktigt illa o jag vill kräkas av tanken.

För hur som haver så älskar jag honom trots att han är världens skithög med världens finaste inre som har snurrat runt o kommit så vilse...

Tack för peppen o dina fina ord, de behövs! <3

Det är en lång väg att gå har jag märkt nu när man börjat ta de första stegen, men d ska gå...o vet ni att ni på detta forum är världens bästa stöd i allt.

Idag har jag haft en bra dag, kändes som att den lättade igårkväll men imorn kan också vara o bli en skitdag men på nåt sätt så tror jag att i onsdags va verkligen dagen jag nuddade botten o blir mina dåliga dagar som kommer inte lika eller sämre än den så kommer jag att klara d här...d är jag säker på.

Måste dock ändå ta en dag i taget för d är så jag orkar o d är så d får bli...

Han har gett upp han också o d märks o hörs på honom. Han börjar ta avstånd, pratar absolut men då om sonen eller nån annan vardaglig sak men absolut inte om oss eller om framtiden som han förut gjort...känns konstigt men d kanske är hans sätt att bearbeta o acceptera förändringar som är på gång. För han vill inte mer säger, men han säger inte vad d är han inte vill mer...men min uteslutningsmetod så är d mig han inte vill mer då han druckit alkohol idag!

Måste bara acceptera o förstå, men d kanske jag aldrig kommer!

Krafter åt dej Nykteristen! Du gör nog klokt i att spara dina krafter och berätta för dina föräldrar sen då du vet du orkar med det. Du är stark, och har mer och mer koll på situationen. Och du vet vad som är i din makt att ändra på. Det tar den tid det tar men du har redan kommit en lång bit på väg, nog skall det bli en bra början till något nytt.
Bra du har dina pratstunder!

....fina ❤
Helgen är över och den har varit sådär. Känns som varje dag är sådär.
Igår var min man riktigt elak och knuffade mig flera ggr. Han har även lyckats dricka idag och har vad jag tror, hämtat mer att dricka hos sina föräldrar som är bortresta.
När fyllan går ur kroppen blir han dryg på ett annat sätt. Konstant dåligt humör och ett språkbruk som är helt vidrigt.
Ibland önskar jag att han försvann och aldrig mer kommer hem.
Känner mig hemsk när jag tänker så.
Hur har ni haft det i helgen?
Har tänkt på er. Kram

Förstår om det här är svårt att svara på, men har han några som helst fördelar?
Det är klart att du inte luktar illa om du duschar 2 ggr per dag. Han ägnar sig åt psykisk misshandel. Du behöver inte vänta 5 år med att "slå tillbaka". Du kan välja dig själv här och nu. Du är värd något bättre. Det är jag övertygad om. Du kan inte fortsätta att leva med människor som gör dig illa.

Nej och det är väl just d som ni faktiskt behöver prata om för att du ska kunna gå vidare med honom....en familj är en sak att vara men i slutändan är d ju ni som är i ett förhållande där intimiteten ska finnas för att ni ska kunna bli lyckliga ihop.
Ta mod till dig att börja prata om d eller kanske att gå o prata om det...

Självklart ska du fortsätta skriva här, det hjälper så sjukt mkt och det har hjälpt mig nåt så fruktansvärt att våga, våga vara mig själv lite mer, våga stå upp för mig....detta forum är guld värt och jag är evigt tacksam, då är jag bara i skedet att jag bestämt för att lämnar han inte alkoholen en gång för alla o söker professionell hjälp så är vi körda....helt o d känns okej för mig för tanken av alkohol får mig stt skaka av rädsla och irritation.

AliceAlice, jag har inga säkra svar på dina frågor kring vad säga om sjukdom. Men jag tror att det var en av sakerna som togs upp med barnen i deras stödgrupp -- vad alkoholism leder till i väldigt många fall. Det låter hemskt, men jag har lärt mig att det är så. Så ännu en gång kan jag säga att det är bra att ta hjälp av en stödgrupp. Alkoholisten kan missuppfatta och tro att man pratar om hen hela tiden. Men så är det inte. Barnen får verktyg att hantera sina egna känslor med. Och lite mer kunskap. Så värt det!

Och ju mer jag tänker på det.. Min alkoholist (hade så gärna velat skriva fd. alkoholist, men jag har alltså fått bekräftat att det inte är så) har nyligen varit akut sjuk. Och jag undrar. Är det en slump? Eller hänger det samman med hans drickande? I nuläget är det inget jag tänker säga till våra barn. Jag avvaktar. Pappan är bättre och alla är lättade och glada. Ytan är normal. (Djupet bråddjupt och svart!). Men... Det är så mycket jag blundat för och detta kan var ytterligare en. Men denna tråden handlade om dig. Styrkekram!