Senaste kommentarerna i forumet

Ni har kommit en bit på väg, underbart! Han verkar ha fattat allvaret nu och vi får hoppas han inte glömmer det i första taget! Stor kram till dig som orkar tänka på dig själv också, starkt du står fast vid din ståndpunkt att det nu är allt eller inget. Tror han behöver veta det, för att se att det nu inte finns några mellanvägar.

Hur blev kvällen för dig Nykteristen?

Jag har lyft upp det obekväma på bordet nu, han vet vad jag tycker. Blev förståss arg och drack ännu mer för att jag är så jävlig. Jag åkte iväg en stund för att hämta hem dottern, när vi kom tillbaka hade han redan slocknat med en ny tom rödvinsflaska på bänken. Vi gick tyst och lade oss, märkligt nog somnade jag gott för på nåt sätt kändes det bra. Jag har sagt mitt rätt till honom, även om han först helt låssades han inte ens hörde jag pratar. Men jag stod på mig, krävde ett svar om han tycker hans drickande är bra och normalt. Jag har ikväll stått upp för mig själv, chockat honom med att öppet säga jag ser vad han håller på med när han springer in och ut i garaget, berättade att till och med dottern redan ser vad han håller på med. Vet inte om han tar åt sig så han skulle ändras men han såg nästan skärrad ut att få sån klartext i ansiktet. Att jag vet exakt var han gömmer sin sprit, att jag ser mönster i när och hur mycket han dricker, att barnen ser det.

Han vaknade efter nån timme och dunsade runt väggarna och välte saker, ramlade ur soffan när han försökte få filten på sig...Jag låg och höll andan, ska rusa in i sovrummet och gorma och förolämpa mig nu? Men han slocknade tack och lov igen så nu lär det vara lugnt resten av natten.

Nya tag imorgon. Stor kram till er alla här, på nåt sätt kommer stödet härifrån att få mig modig nog att glra det jag måste framöver, för mig och mina barn.

Det är bara så svårt att komma in på nya spår. Jag upplever allt som vi gör tillsammans som något som hittas på i stunden t.ex. "Ska vi ta matbutiken nu?" annarskan det vara rätt skönt att gå handla på tumis efter alla år med små barn.

Samma med att kolla på tv på kvällen, kanske kunde man diskutera det i förväg, så skulle det mer kännas som en vänlig grej, något att vänta på, en kväll i soffan tillsammans. Nu tycker jag det känns mer som att" vi ser väl nån film", och fem minuter senare är den igång och efter det är klockan så mycket det är mest sova båda vill. Jag som kanske vela prata, känner mej åsidosatt efter att suttit tyst och titta på film och sedan höra snarkningar.

Nu tänker ni säkert, men säg något åt honom. Men det är inte så lätt, jag vill inte det blir bara en "vad skulle vi tala om"- diskussion, vill bara ha kontakt.

Med flera barn blir man ofta avbruten, jag bruka be barnen vänta på sin tur. Men jag skulle uppskatta min man oftare gjorde det. Det känns jobbigt om han mitt i min mening ska säga något åt barnen, som jag tycker kunde vänta, och sedan inte tar upp diskussionen med mej. Det skulle betyda mycket om han tog upp det och visade han vill höra resten.

Jag är ofta ivrig och pratsam med andra människor, men hemma blkr jag tystlåten då jag inte känner det är nån skillnad om jag säger något, jag kan lämna en mening på hälft utan att nån alls reagerar.

Ännu mer sårar det att han inte har några som hellst problem att diskutera med mina bekanta och släktingar. Medges jag ibland känner på mej han är artig, men ändå, jag skulle förstå om han var direkt tystlåten annars.

Det att jag småningom börjat ha ett annat jag i livet utanför, ett som vet jag är intressant och också bryr mej om andra, känns tudelat. Det bara understryker hur konstiga vissa brister på dialog och drömmar här hemma är. Att vecklsluten är något så oplanerat att jag inte alltid ka njuta ens av det jag gillar, för jag har inte kunnat se framemot det då ingen planerat det. Plötsligt dyker det upp nåt familjen eller e, och jag hakar glatt på undrar hur länge det håller på.

Men de andra undrar ibland vad jag då vill göra. De har hemskt svårt att förstå, att "min grej" inte alltid behöver vara just det jag önskat mej till helgen. Att det kan vara något de andra ville göra. Det jag gillar, är att man sätter sej ner eller varför inte sms:ar eller whats appar att "nu vill vi göra något roligt eller mysigt just vi tillsammans" och så kommer man överens när och vad fas t sen bara se film, göra en lite mysigare middag med mat, sallad och glass till efterrätt, men ha det att se framemot.

Känns så dumt att tjata en sån bagatell här, tycker jag redan sagt detåt familjen hundra gånger, och ordnat liknande som de nog gillat fast de varit mltsträviga emmellanåt till en början. Inte tycker jag barnen upplever familjen tvingas vara tillsammans då vi äntligen ordnat något.

Min han har ibland undrat vilken "honey moon jag riktigt väntar mej", men inte är det det, i mycket mindre skala. Helt enkelt att man bryr sej om. Och att man inte bara får minutrarna som blir över jtan är något tillsammans.

Skriver av mej igen. Försöker hitta ut ur klagan. Försöker komma på vad jag riktigt vill av samvaron, och varför det är så svårt för mej att få det sagt så han också vill förstå. Försöker få mina tankar på rätt spår.

Ikväll var inte lyckat. Han försökte väl bara vara närvarande med barnen, vi hade riktigt roligt. Men jag upplevde många gånger han direkt ignorerade mej, han ser det inte så. Jag förstår inte hur inte det kan vara möjligt med dialog och diskussion flera personer emellan. Så när barnen lagt sej så diskuterade vi knappt alls.

Rosette jag & mina flickor var på bio ikväll & hade det jättemysigt.
Men det ändrar sig nästan så fort vi kommer innanför dörren.
Sonen sov & direkt när vi kom hem så började han att dom skulle vara tysta & gå & lägga sig. Inget har ni haft roligt,berätta.
Yngsta dottern som är 4 år hade slarvat bort en kalasinbjudan så jag bad han ringa & höra när kalaset var.
Det fick jag ju höra när jag kom hem. Hur jävla dum i huvudet jag är som låter ungen göra av med en inbjudan. Sen är jag så jävla mjäkig med ungarna tycker han. Hans taktik är nog att skrämma dom eller nåt.
Jag är trött på att konstant bli nedtryckt!! Känner mig som en våt fläck ibland!!!
Jag är ingen som diskuterar detta med alla & detta är bara en bråkdel. Min mamma var periodare från det jag var nyfödd tills jag var 17 år. Har blivit utsatt för övergrepp & diverse krogrundor genom åren.
min absolut största rädsla är att bli sjuk & dö ifrån mina barn!
Iallafall en trevlig fredagkväll slutade som den oftast gör... Med mig arg,ledsen & tom....

Hej Truls, jag är inte helt insatt i din situation då jag inte läst allt men ser din fråga. Om någon slutat dricka efter en regelbunden konsumtion kan personen få abstinens, tempraturhöjning är ett symtom. Det du beskriver kanske kan vara abstinens men det är samtidigt helt omöjligt att ge medicinska råd här på forumet och svara på om det var det som du såg. Feber kan ju bero på så mycket det bästa är alltid att kontakta vården och bli bedömd av en läkare. Det går alltid att ringa 1177 men bäst stöd är ju om han själv vänder sig till vården. Under vår faktaflik här på forumet, under akut står det om abstinens.

Det låter tufft för dig att oroa dig kring detta och att det tar mycket energi från dig. Vad behöver du för stöd för att fylla på din energi?

Vänliga hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du är oroad över din systers alkoholvanor och psykiska hälsa. Du vet inte hur du ska ta upp detta med alkoholen då du är rädd hon skulle kunna skada sig själv. Hon har tidigare försökt ta livet av sig. Ett tips här ovan om att fråga hur hon mår är ju en ide, att testa att använda sig av ett så kallat jag-budskap kan också vara hjälpsamt för en del när man ska ta upp något som känns svårt att prata om. Det handlar om att utgår från hur du känner och upplever det, samtidigt som du är rak med vad du reagerar på. "jag har sett att.. och märkt.. jag är orolig att du dricker för mycket och jag undrar hur du mår. det skulle betyda mycket för mig om du ville berätta hur du har det och kanske kan jag på något sätt hjälpa dig hitta hjälp för det" . Man börjar med ordet Jag istället för Du, det kan göra att det känns enklare att ta upp det och mindre "anklagande" för den som du pratar med.

För din del i det här, fint att du är omtänksam och vill prata med din syster, men hur mår du själv? hur ser ditt stöd ut, familj, vänner, professionella?

Fortsätt gärna skriv och läs här på forumet och hoppas du hittar något som blir hjälpsamt för dig.

Vänliga hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du berättar om din partner som har alkoholproblem och är psykiskt våldsam mot dig då han dricker. Det är svårt för dig att hantera hans elaka sms som han skickar, och hur du ska vara mot honom då han är nykter och ni är med andra och han är som vanligt. Du har också problem med din mor som mår psykiskt dåligt. Vilken tuff sits du har. Du måste vara en stark person som haft det såhär så länge. Du har tidigare varit i en våldsam relation och känner igen tecken. Du vill inte vara i det igen och har nu tagit kontakt här gällande hans alkoholproblem. Bra att du skriver och berättar. En tanke jag får kring att han är elak då han är full och psykiskt våldsam mot dig är att kontakta Kvinnofridslinjen 020-505050. Hur ser ditt stöd ut i övrigt?

Vänliga hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Din pappa har alkoholproblem, haft hela ditt liv. Han har varit våldsam mot alla i familjen och i omgångar har han försökt att förändra på sina alkoholvanor. Under 5 år tog han antabus och det fungerade. Nu vill han göra det igen där blir du tveksam då du känner honom och ser att han också skulle behöva samtal. Du känner honom och har säkert mer än rätt i det, samtidigt går det inte att tvinga som du såklart vet. Ibland är den bästa hjälpen som hjälper mest den som personen själv är villig att ta emot. Klokt att du uttrycker hur du känner, skriver och berättar här. Jättebra att stå upp för dina behov oavsett vad din pappa och mamma väljer att göra.
Det finns en hel del stöd för anhöriga, kanske känner du redan till det? ofta i kommunen man bor i , grupper Al-anon, Alkoholllinjen 020844448 och ofta inom beroendevård. Kanske har du koll på det, kanske redan testat?

Fortsätt såklart skriv här, skapa gärna en egen tråd det är lite otydligt i början men det kan göra att du kanske får fler svar på just dina inlägg.

Vänliga hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Nu har jag läst din tråd. Som du har kämpat och kämpar.
Det funkar skriver och gör ger så mycket styrka till mig och hur jag ska gå vidare.
Du är fantastisk@
Stor kram!

Du och din man har varit tillsammans i 17 år, ni bor ihop och har barn. Vid tredje barnen började det med att han drack mycket alkohol och var psykiskt våldsam mot dig. Han ville inte du skulle behålla ert barn. Tufft för dig att gå igenom det. Du måste vara stark som klarat allt detta men nu har du fått nog. Du märker att barnen påverkas och du mår inte heller bra i detta. Klokt av dig att skriva här som ett steg i att ta hjälp utifrån.
Vad mer tänker du att du skulle kunna vara hjälpt av?

Vi brukar tipsa om Kvinnofridslinjen 020-505050 helt anonymt och kostnadsfritt när det handlar om våld. Sen funderar jag på om kommunen kan vara ett stöd för dig, oavsett framåt vad som händer, om inte annat kanske få svar på de ekonomiska frågorna gällande bostadsbidrag. En del som har frågor ringer anonymt, och frågar, då får du tryggast svar direkt från dem.

Du har försökt prata med honom och påverka honom till en förändring, nu känner du att du vill göra något för dig och barnen. fortsätt skriva och läsa här och hoppas du hittar mer som kan bli hjälpsamt för dig!

Vänliga hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

för stöd Muminmamma och InteMera.

Sisyfos, stort tack att du tog dig tid att beskriva din syn, från "den andra sidan!" Det är känns skönt med perspektiv, att få höra hur det är och kan vara från det hållet. Du har rätt, min sambo erkänner att han dricker, och han har för avsikt att göra något åt det. Hitintills har han dock förnekat för sig själv omfattningen av det, att det satt mycket djupare än han trodde. Han trodde därför så länge att han skulle klara sig undan med att klara det själv, dock med en förbannad sambo under tiden.. Vilket han trodde skulle funka. Vilket jag tydligt visade att det inte gör. Och gång på gång så insåg ju jag, till slut nu även han, att ensam är inte stark. Proffs hjälp behövs. Han såg ändå på ett märkligt sätt fram emot torsdagens möte, men som ni säger -han fick kalla fötter!

Och så här blev det;
Torsdag morgon, han vaknar och ser min packning stå i hallen. Han vet. Han drack. Jag kommer lämna. Ledsen kom han till mig i sovrummet, och sa:
-jag är ledsen att jag sårat dig, att jag inte tagit hand om dig och barnen. Men jag kommer gå på mötet idag, som planerat. Får jag ringa dig under dagen?
Sen åker han till jobbet. Mötet är kl 11. Jag undrar om han verkligen var körduglig. Nåja..

Vi pratar i telefonen flera ggr under dagen, innan mötet berättar jag hur jag känner. Att i min värld ser jag att det enda han kan göra nu är att "lägga sig platt" och bara ta emot all, precis ALL hjälp han erbjuds och föreslås. Inga egna tankar. Bara gör. Ta hjälp. Allt annat löser sig på ett eller annat sätt. Jag ringde också mottagningen innan han skulle dit, bara för att berätta att jag verkligen var orolig för honom, jag ville att det skulle veta om mängden han drack kvällen innan, mängden han troligen fått i sig på MAX 9 dagar. Så att det kunde ha det i åtanke om de tvekade på hur allvarligt det var.. Jag berättade även om abstinensen jag sett några dagar tidigare, vilket hon tolkade som akut av det jag beskrev.

Han var där i säkert 1,5tim, ringer mig efteråt och berättar att de satt honom i en taxi, sjukresa till beroendeakuten. Eftersom hans blodtryck var så högt och även pulsen. Samt darrningar. (Dock så blåste han 0 där på plats!) Man bedömde alltså att det var akut avgiftning som behövdes! Och han åkte. Gjorde allt. Utan tvekan! Kanske var "dikeskörningen" kvällen innan vad han behövde för att inse att själv klarar jag nog inte detta. Han fick vara där från strax efter lunch till på kvällen. De ville behålla honom under natten, men då han svarade bra på behandlingen så fick han förtroende att åka hem och sova i egen säng för att återkomma nästa dag. Och det gjorde han. Vi pratade flera gånger under kvällen, min mammas sambo åkte även dit till honom och hängde lite för sällskap. Visar sitt stöd. Medan jag och barnen hade myskväll med mormor. Han blåste även 0 inne på akuten, den enda under deras arbetspass(!) Idag var han där ett par timmar. Det som händer är att han varje dag får dels en dos med antabus, sedan annat för avtrappning. Vilket de vill övervaka. Provsvaren visar på lätt förhöjda levervärden, vilket kommer att ha återgått till fullo om han nu håller sig. I övrigt visar proverna inte på något värre. Känns ju bra. Idag gick det så bra att de bestämde sig för att ge en större dos antabus som håller resten av helgen och han fick även med sig mediciner för avtrappning att ta själv enligt schema. På måndag kl 9 ska han tillbaka på mottagningen i närheten där vi bor, så tar de över därifrån. Läkaren trodde på besök 2ggr i veckan på mottagningen. Vi får se då. Så just nu känns allting ändå rätt så bra! Det var det här jag ville redan i höstas, men det jag förstod då, har han förstått och kommit till insikt med först nu. Jag är glad att han HAR kommit till insikt. Vi kan nog greja detta. Och han grejar detta, så kommer jag ge det en chans. Han vet att chanserna har gått åt, att det är allt eller inget. Nu är det bara för honom att jobba på, och för mig att hålla tummarna.. Jag tänker i alla fall gå detta "anhörigskolan" en kurs på flera tillfällen att lyssna på och träffa andra i liknande situationer. Kan vara bra för min egen läkning.

Jag kan ju lägga till, så att ni förstår detta. Min sambo har under alla år han druckit aldrig, aldrig betett sig illa mot mig eller barnen personligen. Till skillnad från många jag hör om här, så har han aldrig tagit till med en taskig attityd, blivit aggressiv, våldsam eller liknande. Vi bråkar inte ens när han druckit. Han blir sådär fånigt snäll och med snett leende lullar runt lite och "nejsch då, jag har inte druckit" blir lite ologisk i sitt tänk och handlande och så somnar han plötsligt nästan stående! Däremot så har det då blivit ett antal tillfällen då det kunde gått snett, som när jag jobbade och han var hemma med barnen som var lediga, så somnar han. Och vår 3 åring och vår 1 åring är "ensamma", ingen vet hur länge, eftersom de inte kunde väcka honom.. Tänk om de satt på spisen? Ramlat nerför trappen? Om det börjat brinna hemma? Men just därför, att jag vet att han egentligen är en bra kille, så vill jag ge honom en chans till mig, till oss, till vår familj igen. ¨Men jag säger inte att det kommer bli lätt att släppa fram tilliten igen. När jag våga lämna honom själv med barnen igen, det vet jag inte. Men vi tar en dag, en vecka i taget. Just nu håller jag mig till planen! Vi är borta över helgen. Så som jag sa till honom förra gången. Till veckan kommer vi hem om det känns bra. Och så tar vi det därifrån.

Du har verkligen rätt i att det känns lättare när man tänker på alkoholisten som vuxen, trots att de inte är det. Varken i handling eller ord. Men då kan man lättare ta avstånd. Men som sagt det är svårt.

Jag har i alla fall fått många insikter under den senaste månaden. Har rent intellektuellt förstått vikten av att lämna och släppa taget. Men inte i praktiken, hjärtat och mitt beroende (dvs alkoholisten) har varit för stort och vi har varit för inkrokade i varandra. Nu ser jag för första gången på väldigt länge att mitt medberoende och daltande och att alltid sagt ja, har bidragit till att inte bara jag, utan även han bara blivit sjukare och sjukare.

Nu försöker jag också tänka att jag lämnar för att jag älskar.

Kram och styrka till dig med!

Och det är jag tacksam för ?Jag läser ofta här inne.. kanske för att förbereda mig mentalt? Det finns så många kloka människor här inne som hjälper mig framåt, i rätt riktning och som hjälper mig att förstå. Det är jag tacksam för ??
UllaBulla hade en teori om att vi medberoende har utplånat oss själva att vi inte ens säkert kan säga längre vad som är lycka, njutning osv. Att vårt
känsloliv har förknippats ihop med den som dricker.
Mår de dåligt så mår vi per automatik dåligt. Och att anledningen till att vi finns där och rättar till, tröstar och förlåter om och om igen beror på att om alkoholisten mår bättre mår också vi medberoende bättre..Att vi finns där som någon sorts medbärare av både alkoholismen och måendet de har.
Det här känner vi nog alla igen. Att man bara är lycklig om alkoholisten är nykter/ lycklig.. Att hela ens liv och mående handlar om detta! Hur blev det så?

"Att låta bli att hjälpa en som mår dåligt skär så djupt i ett medberoendehjärta att vi ofta har mycket svårt att klara av det.
Istället går vi in och hjälper på ett sätt som lindrar plågan."

Och ja.. Det är nog en självbevarelsedrift! För om min alkoholist slutar dricka mår jag ju genast lite bättre.

Förlåt UllaBulla att jag kopierat din kommentar. Men det var så klokt och jag vill inte glömma bort det ?

Det är det här jag behöver lära mig!! Att stå på mig i en jobbig situation. Att använda all min kraft för att inte hjälpa och lindra. Att överlåta ansvaret till den det hör hemma.
Först då kan jag börja läka och bli fri!
Trevlig fredag allihopa

Ja du Gud bevare mig ibland, är som i höra här hemma. Konstigt att d inte finns fler än dom som är så förbaskat duktiga på det de gör.....helt fantastiskt egentligen!

Hoppas hoppas kvällen blir lugn! Här vill jag verkligen bara sova, jag är så trött..sov kanske 2-3 Tim inatt o så upp o allt drar igång igen....

Nu har jag sagt det jag ville ha sagt. Som väntat möts jag av att jag är korkad, att han minsann får vara hemma och dricka för sin arbetsgivare för han är så duktig annars, att hans drickande inte är värre än mina fasoner (vad han nu menar med det) och att han sist skulle prata med mig om ifall han själv tycker han borde minska sitt drickande. Få se var kvällen slutar...

Jag vet känslan, när de är fulla eller bakis ska man helst va tyst med bråken, men d är så lockande att bara börja säga precis vad man tycker o tänker....men tror inte att d går in ordentligt då eller?

Usch, stackars sonen också! :-(

Ja om er dotter börjar med d så gör hon ju såklart rätt i d, bara inte hon får skit för d i gengäld!

Längtar till måndag när jag kan få prata o berätta vad som hänt o får råd i hur jag ska gå vidare med allt. För tror inte att d kommer bli så lätt som han verkar påstå just nu...,känner mig hjälplös i det här besluteg

Ska ha hem dottern ännu ikväll, men till och med hon sa i bilen att hon vet pappa inte var sjuk i morse, att han bara ville vara hemma och dricka öl. Skulle inte förvåna mig om hon snart skäller på honom själv.

Han är såpass packad så han visste inte vad klockan var när jag kom hem, hade lust att bara kasta matkassarna rätt på honom. Hans egna son hade inte fått middag, tvätten jag bett honom fixa ogjord och all disk där den råkar bli. Hans son for iväg nu, han vet bättre än att vara hemma när pappa är full :(

Nu har det gått en lång stund i garaget igen, tror vi snart är på nivå ragla runt och vara arg och elak men han kommer fan (ursäkta språket) få klartext av mig inom kort. Jag vet man inte ska bråka när dom är fulla men...

Som du misstänkte :-( blir en lång kväll för dig, men hoppas den blir någorlunda okej ändå....se till att inte ta nån skit <3
Är du själv hemma med honom ikväll?

Jag åkte från jobbet och plockade upp dottern från skolan och förde henne till en kompis. Åkte hem med knut i magen och ja hemma väntar en full karl som är i stadiet "jag är så duktig på mitt jobb och ska berätta alla detaljer om mitt senaste projekt", oj vad jag är intresserad. Lånade hans bil idag och hittade lönnfacket i bilen där jag antar han gömmer spriten för han hade glömt luckan öppen idag när han fick bråttom att ta bort den när jag skulle ha bilen. Han är nu ut och in i garaget, jag är så arg och stressad så jag skakar och tror inte min mun hålls fast denna helg. Måttet är rågat, jag orkar inte mer med denna förutsägbara fylla!

Jag mår nästan illa av honom, det är en så fruktansvärt jobbig känsla och allt jag vill är att skrika rakt ut på honom o börja ett rejält storbråk men d hjälper ingen o knappast mig själv vid här läget jag vet ju d....men åhhhh den känslan i kroppen är sjuk just nu. Jag vill verkligeb inte prata om d framför sonen, han ger småpikat konstant om vilken dålig start han haft o att det här året är skit bla bla bla! Men säger jag nåt då höjer han rösten o ska börja skrika, ser hur sonen rycker till o jag säger att snälla låt d va ett par dgr men vi ska prata om d för d måste vi så är d bara....men då är d jag som tagit upp d, va kvar o acceptera eller lämna men då sticker han utomlands d ska jag ha klart för mig o han tänker inte betala nåt för sonen.....d kan han slå sig i arslet på att han ska aldrig behöva betala nåt för sonen, d gör han inte nu o d behöver han inte sen heller!

Så nu sitter han där i soffan bredvid äter en macka o låtsas som inget hänt o här sitter jag o känner mig äcklad, ledsen o så trött ända in i själen!

Men d är inte hans fel, absolut inte

Ja endast folköl....3,5%. Dricker oftast mellan 20-24 och oftast 6 varje gång.
Sedan kör han till dagis strax innan 7....

Skönt o hörs Missan, jag står i samma situation efter gårdagens händelser...nu är d hjälp eller gå isär, men han vägrar o prata med mig om d just nu, d går verkligen inte o att prata med nån som inte vill lyssna vad är det för nytta?

Vi ska gå o prata på torsdag med en beroendeterapeut, då får vi ta upp allt som vi/jag vill prata om! Så jag får väl om inte annat hålla mig tills dess då kanske han även smält o tänkt över d som hänt...jag vet inte, känner mig bara sjukt trött o helt Tom på känslor nu

Har jag fattat det rätt att det är folköl han dricker?
Är det i den mängd du säger så kommer han att klara en kontroll.

Har jag fattat det rätt att det är folköl han dricker?
Är det i den mängd du säger så kommer han att klara en kontroll.

det är ju olika det där. Men jag har valt att berätta någorlunda öppet om min mans alkoholvanor. Det är många på jobbet som vet. och om någon frågade skulle jag aldrig dra mig för att berätta hur det är. Barnen berättar för vem de vill. Det är väl mer eller mindre officiellt på skolan. Om det sprider sig rykten i vårt lilla samhälle har det redan gjort det efter diverse år av eskapader från min mans sida.

Jag upplever att sedan jag började prata om det mer öppet så har min stress minskat. Den kommer aldrig försvinna helt för det enda man ju vill göra egentligen är att fixa allt åt mannen. Hjälpa honom! att förstå!

Jag har börjat inse att det går inte. Jag kan inte lösa det åt honom. Jag kan bara säga hur jag vill ha mitt liv! Hur jag vill leva! och jag vill leva utan stressen för när, om och hur han ska dricka. Att slippa rensa upp i röran efteråt. Att slippa förklara för våra barn hur vi gång på gång blir bortvalda till förmån för att han ska supa halvt ihjäl sig.

När jag berättade på skolan slutade det med att vi blev orosanmälda till socialen. Då var jag rädd. och arg. Nu efteråt kan jag säga att det är det bästa som kunde hända.

Trots att vi hade en pågående orosanmälan kunde han inte hålla sig från alkoholen och fick ett antal större återfall under loppet av ett halvår.
Han fick samtalsstöd, Jag fick samtalsstöd.
Socialen har nu mycket noterat så skulle det bli en strid mellan oss när nu skilsmässan är ett faktum så finns allt redan noterat. Det finns inga tvivel om den verklighet jag och mina barn lever i och jag vägrar att skämmas!

Vi har kämpat länge och väl nu. Det är dags att gå vidare nu.
Jag litar inte på mannen, men jag litar till att han vill att vår vardag ska funka. Han kommer mest troligt att dricka när han inte har barnen och det kan jag inte göra mycket åt. Men om jag märker att han dricker när han har ansvar för dem finns det inte ett enda medel jag skulle sky för att se till att de inte far illa. Det vet han.

Så. Att prata om situationen och söka hjälp tror jag är det enda som fungerar om man ska komma vidare. Alkoholisten vaknar till om man har tur. Har man inte det så finns det ändå inget annat val.

AliceAlice. Har du provat att prata om det med andra? att vara mer öppen om det? När jag öppnade upp på jobbet visade det sig av de 7 arbetskollegor jag berättade för så är det 3 som har en aktiv alkoholist i sin närhet. En med sin mamma, en med sin pappa och en med sin bror. och jag som trodde jag var ensam...

Vi är såååååå många! och nästan allihopa av oss tar beslutet att inte berätta, när det är det enda som hjälper!