Senaste kommentarerna i forumet

Fan rent ut sagt! Jag skulle vilja ge alla jäkla gubbar en omgång! Fy för att ha det så här i sitt hem.
Jag jobbar hela natten och kollar in här regelbundet! Håll er undan och försök vila. Inget, absolut inget som era män säger är sant. Söta kära ni! Kramar

Åh tjejer. Tack och tack igen. Det är som ni skriver. Jag behöver hjälp utifrån. Ska på samtal på måndag kl 13. Laddar för nattjobb igen. Är galet trött.
Min man har varit och handlat saker till en rök han ska bygga och röka fisk och kött. Hade behövts nya tapeter och färg på ovanvåningen istället. Nu "fixar" han i garaget.
Har sovit 4 timmar efter nattjobb och haft kompisar till barnen här efter skolan. Lagat mat och städat.
Vet ni. Jag skulle vilja gå ut och äta med vänner. God mat och Pepsi , men jag har inga vänner. Min mans drickande isolerar mig.
Tack gode gud att ni finns här. Utan er hade jag inte orkar. Kramar i massor.

Jag lägger mig i god tid innan han är hemma, så försöker jag strunta i vilket skick han kommer hem i. Han brukar vara trött efter resor så tror inte det blir bråk hos oss inatt, det mera helgen jag är orolig för då han brukar kunna vara i kalasskick redan tidigt på eftermiddagen vilket verkligen får igång mig.

Och min man är en kopia av din, trampar in och ut till garaget och röker och smygdricker där, varvat med att komma in och endera se på tv alt idiotförklara mig för nåt alt för att skryta om nåt på sitt jobb som han så fantastiskt löst eller ordnat. Sen blir han skitsur när jag inte med beundrande ögon lyssnar, har börjat ge honom samma behandling jag får när jagberättar nåt dvs ignorerar honom och tittar inte på honom och verkar som jag inte hört han pratar ens. Det retar gallfeber på honom och det är nästan komiskt. Där får han för att han gör så oavsett vad jag berättar om, han vill ju riktigt man känner sig oviktig med att göra så men samma behandling tål han inte själv.

Hoppas du får lite sömn inatt och kan vila, kryp nära sonen och försök njuta av honom som ändå är det viktigaste och som kommer finnas där oavsett vad din man väljer att göra!

Tack InteMera! Vi får hålla varandra uppdaterade om kvällen/natten. Hoppas innerligt att din man är någorlunda när han kommer hem så du får samla krafter till helgen! <3

Hoppas han lämnar er ifred när ni lagt er åtminstone! Tänker på er!

Tack min vän, känns skönt o komma in o få lite styrka! Känns som att d behövs denna kväll för den kommer inte bli lugn d kan jag lova...han går fram o tillbaka från garaget o in. När han kommer in skriker han bara om allt hemskt jag gör o att han ska flytta för han orkar inte mer. Jag känner bara att gör d nån jvla gång då! Jag o sonen kollar barnprogram, mysigt o ha honom skrikandes. Försökt säga att d är bättre vi pratar imorn o låter d va ikväll. Då skrek han ännu mer....
Vi ska upp o sova snart så får han greja ifred...hoppas d iallafall
Lång kväll som bara börjat, usch :-(

Bra du sa ifrån, men håll dig på säkert avstånd bara så det inte blir en fruktansvärd kväll! Han spelar offer och tycker du förstör ert liv, barnsligt av honom men såna är dom på fyllan. Hur kan det vara så svårt att fatta en nykter mänska inte är road av deras härjande?

Håll dig säker nu bara, ta inte åt dig av hans elakheter! Styrka till dig om det blir en besvärlig kväll!

Usch för den jkla magkänslan. Sitter själv med väldigt ont i magen och en oro över kvällen o natten. Han är onykter o arg. Arg på mig för att han mår bättre utan mig, för att jag står i vägen för honom o jag ska bara vara tyst. Blev irriterad på honom för att han höll på med sonen hela tiden, grejade med hans kuddar, med hur han satt osv osv. Sa då till honom när jag märkte att sonen började känna sig obekväm att låta honom va o då va d kört. Så nu står han i garaget o smygsuper, röker cigaretter o svär över vilken jävla körring jag är som förstör hans liv. Fasar för när han kommer in igen, men har redan sagt att jag ska lägga mig med sonen vid 19 för jag är så trött. Han förstod d, men d va ju innan han blev sur....så vi får väl se hur denna kväll slutar!

Den där pausknappen hade varit guld värd just nu!

Usch vad jag känner klumpen i magen växer, imorgon fredag och mannen kommer hem inatt med full taxfree ranson. Har en illavarslande känsla helgen blir jobbig. Jag vet faktiskt inte om jag klarar av att vara tyst så mycket längre, kommer explodera fullständigt om han blir elak på fyllan och ja jag vet vilka konsekvenser jag riskerar. På nåt underligt sätt känns det ändå som att en rejäl urladdning är vad som kunde behövas för att få mig att komma till sans och äntligen börja flytta. Blåmärken läker men det psykiska lidandet har pågått länge nog. Finns gränser för vad man ska tåla och jag har ingen tro min man är villig att ändra nåt alls för sin del. Han har aldrig lovat sluta dricka, egentligen aldrig bett om ursäkt för saker hans drickande ställt till med eller annars heller ägnat mitt mående en tanke och än mindre handling.

Som Muminmamman skriver önskar jag mig också en pausknapp, eller ännu hellre än knapp att spola bakåt i tiden till en tid när allt ännu var väl och man kunde få göra om saker på vägen så man sluppit hamna i den rävsax man sitter i idag.

Låter som en bra inställning Nykteristen! Släpp taget för en stund och bara iaktta, se hur han gör om du inte är på honom om det! Att han dricker vet du, men se om datumet i slutändan verkar göra honom nån skillnad som det gör för dig. Eller kör han på som vanligt och tror det är ordnat för att du slutar tjata?

Ja taxfree är ingen rolig historia. Ibland köper han mig en dyr parfym, för att på nåt sätt tror jag försöka göra det rättvist att han minsann spenderar lika mycket pengar på mig som på sin sprit i taxfree butiken. Att jag inte använder parfym vet han, att jag redan har typ 8 oanvända dylika i skåpet vet han också... Men vad gör dom inte för att dämpa sitt samvete. Och hans taxfree sprit ranson håller nog inte mer än knappt över helgen, första starka halvliters flaskan brukar nog åka ner innan barnprogrammet ens är påbörjat på kvällen. Ut och röka och så hör man garagedörren, lite suddigare i blicken för varje cigarett tills han somnar på soffan. Och där tassar vi omkring från kl 18 och försöker vara ljudlösa och osynliga jag och barnen. Suck.

Det kan inte bli bättre o lättare att prata om du tar med familjen? Eller den hon kan prata mest med? Ta en kväll hos henne o börja lite försiktigt, fråga hur hon mår och så vidare...

Tänker mer på en terapeut som är inriktad på medberoende o beroende. Här i vår stad finns en grupp för sånt, de anordnar grupper, föreläsningar och även individuella samtal.

Visst är det konstigt med den jäkla vågen man är i av tankar och psykiskt mående. För dig men liksom för mig är idag en bra dag så bra den kan va iallafall medan gårdagen va totalt skit sen går det några dagar eller dag o man är tillbaka på ruta ett för att sedan ta ett jättehopp igen tillbaka upp på glada trappan. Däremellan dessa steg finns ångesten, misstankarna och rena illamåendet över situationen över att behöva fundera över när händer d igen o leta tecken o börja fundera över vilken dag o steg i mönstret som är idag o vilket är nästa.

Hoppas för din del att han inte köpt så mkt taxfree, för för deras del känns d som att d är legalt att köpa på sig lite extra vid såna tillfällen, för det är ju så billigt o då ska man passa på när chansen finns. Sen är d ju så att den kommer att bara smuttas på o hålla jättelänge i flaskan så då är det ju värt dom pengarna när den håller så länge! Åhhh va svag kan höra hela den diskussionen och förklaringen till varför flaskan/flaskorna köptes för! Så man kräks lite i munnen....

Jag har bestämt mig för att denna månad fram till banklagen ska jag inte säga ett skit om hans alkoholkonsumtion och bara iaktta hur det går och ser ut....därifrån tar jag det. Jag orkar inte mer, orkar inte lägge ner mer möda på ATT han dricker för d gör han. Mitt huvud är så fullt av oro o ängslan över allt annat och nu när vi har det här datumet känns det på nåt konstigt sätt mer värt att släppa just det för se hur långt han är beredd att gå. För då tror jag att det är lättare för mig att släppa taget!

Försök att inte ha dåligt samvete när du gör egna grejer. Du har ju ansvar för ditt liv. Vardagarna tillsammans med min sambo är bra, ibland underbara så länge jag inte tar upp alkoholen dvs. När helgen kommer är jag på helspänn och kan inte koppla av såsom jag borde. Jag jobbar heltid och lider av en kronisk sjukdom som gör att jag blir väldigt trött och hade behövt helgvilan.
Därför har jag nu bestämt att jag ska göra upp egna planer för helgen och inte gå in i någon konflikt när han är onykter. Förra helgen gick jag ut på stan, till biblioteket själv. När jag tog en kopp kaffe ringde han och frågade om han fick sällskapa. Vi fick en trevlig fikastund tillsammans utan något tjat om att ta vägen om puben (han brukar alltid vilja ha en söndagsöl)
Nu återstår det att se hur nästa helg blir. Pengarna är som vanligt slut men förmodligen får han fram pengar till åtminstone några öl skulle jag tro.

Känns lite bättre idag här också faktiskt, men tror mest det beror på att mannen är bortrest och jag kan lite slappna av. Var skönt igår kväll att efter barnen lagt sig kunna ventilera lite här på forumet, utan att få fråga om vem jag skriver till av mannen som inte gillar när han inte har koll på vem jag har kontakt med. Jag har ingen samtalskontakt, har svårt att söka upp en sådan eftersom jag har så dåliga tidigare erfarenheter. Jag har då i alla fall aldrig stött på någon terapeut som skulle varit till hjälp, att man ens skulle fått känslan dom ärligt försöker stötta ens. Dom försöker endera släta över eller få mig att känna mig skyldig, och det tar jag inte på mig.

Fasar för när han kommer hem sent inatt för han åker med en kollega och får skjuts hem dvs fritt fram för sprit på hemvägen. Skulle inte förvåna mig om han imorgon stannar hemma från jobbet med nån "jag är konstig i magen" undanflykt så han får vara hemma och dricka sin nyinköpta taxfree sprit. Och det var sen den helgen det... Men tiden får visa om det är jag som är cynisk eller bara klarsynt.

Styrka till er alla härliga människor här att klara dagens känslor och funderingar!

Åhhh älskade muminmamma, skulle så gärna vilja hjälpa dig. Men som AliceAlice skriver, det är kanske dags att ta till hjälp utifrån för din och barnens skull. Om inte din man vill med så tycker jag du ska strunta i det, han gör sina egna val men du måste se till att göra det också för att du ska klara av allt som är och kommer.
Jag vet att man klandrar sig själv och det gör man tillslut för allt. Jag har ångest över grejer som jag nog egentligen inte ska ha, jag är konstant rädd för att göra fel för gör jag fel så kanske nån ser mig som dum i huvudet och då får jag skit för det och de blir arga eller besvikna. Jag har nu insett att det är nog pga hur jag levt i alla dessa år, den manipulationen och de förtryck man lever i. Den skit och de orden man får när man gör saker, trots att man inte gör något fel utan att man bara gör det bästa utav det och kanske faktiskt helt logiskt i andras ögon men inte i hans.

Det är därför man vacklar så mycket i sitt egna tänk, för man vet int om man får tycka så eller om det också är fel. Det är ju fel om det inte gynnar hans beroende, eller? Ju mer jag tänker på det och ju mer jag läser av inläggen i trådarna här, ju mer arg och ledsen blir jag. Den konstanta närheten till tårar är väldigt påtaglig just nu och varit de sista två veckorna. Jag kan ärligt inte gå in här och läsa förrän tårarna börjar rinna, men jag låter de göra det för jag tror att det är det som behövs och vi behöver varandra.

Tänker på dig och dina barn, men ta hjälp...hör dig för i kommunen, googla och leta bästa sättet för dig för att du ska få hjälp!

Muminmamman, hur går det för dig? Hur ser din vardag ut nu, har du pratat med nån?

Åhhh mina vänner, vill bara krama om er o säga att allt blir bra!

Inte Mera, känner igen det där. Den där handfallenheten man får varje gång ruset knackar på dörren eller ens knackar. Dörren är helt totalt olåst och vidöppen, men det gör det inte bättre för det när man ser sitt barn bli så besviken för att pappa inte vill, pappa mår dåligt, pappa är full och arg eller pappa är bakis. För när det väl kommer till att pappa vill då är han full så då vill inte barnet pga det. Denna jävla onda cirkel...

Går du o pratar med nån om det här, får du nån hjälp i vardagen?

Visst är det skönt o gräva ner sig i jobb...jobbade förut innan sonen så att jag va på tjänsteresa ca 2 dgr i veckan, jag njöt och tog på mig ännu mer jobb som resulterade i ännu mer hotellnätter. Där kunde jag va mig själv utan att nån visste eller utan att jag behövde bry mig om vad som hände hemma. Men nu har vi sonen och jag kan inte i min vildaste fantasi göra nåt sånt mer, för jag vet inte vad som händer och även om det inte skulle hända något så kommer jag aldrig kunna slappna av för att jag inte vet vad som försegår därhemma. Jag tappar kontrollen och den kontrollen kan jag inte tappa i nuläget.

Det där med att inte sova, jag förstår inte deras tankegång. Sambon kan vid vissa tillfällen vara uppe nästan 48 timmar när alkoholen sätter igång, han dricker och dricker o dricker. eller för den delen och oftast sover i 3-4 timmar för att sedan göra att dagen lunkar på. Men de gångerna så dricker han även dagen efter sen på eftermiddagen...det är dom gångerna man fasar extra över för hans humör är inte att leka med då. Jag brukar hitta på grejer i de fallen själv med sonen heldagar. Bara för att inte vara vägen, med en stor klump i magen som gör ont och ett huvud som går på högvarv.

Gjorde också det där testet som finns här, ska man gå på d så ja samma här....vissa delar även att man skulle behöva medicineras. Sjukt, jag så ser jag mig ändå inte...inte idag men igår. Idag är en lite bättre dag även att jag har svårt att vara i närheten av honom...jag backar, men den där jävla fasaden är där och visar sig som en påminnelse att man absolut inte får visa sig svag.

Man behöver inte hålla ihop. Du har gjort vad du kunnat och vad du trott varit bäst, det är först i efterhand vi får veta om det är rätt eller fel. Att det blivit så här är inte ditt fel, felet är sjukdomen alkoholism!!!

Tycker du bör söka läkare, skriv ner hur du mår, ta hjälp av frågorna i testen för att beskriva hur du mår! Satsa de krafter du har på dig och barnen, försök att låtsas att han inte finns, gör saker du mår bra av, även om det bara är små små saker!

En sak är säker, du kommer inte att må bättre av dig själv, du måste få lite hjälp på traven!

Massor av styrka och kramar från en som vet hur det känns!

Måste ännu tillägga hur bra det kändes att snriva allt det där. :) Tackför det här forumet! Det fick mej att riktigt förstå hur länge "vi gått snett" och hur stora förändringar vi haft nu under senaste året. Kanske kan jag ha lite mer förståelse för mej själv om allt inte känns helt bekvämt och rätt, och om jag fått stå på mej ett antal gånger för att orka. Jag tror vi är på bra väg. Men kräver nog stora i satser och att jag går till botten med mycket med mej själv också. Inte bara han och hans beroende.

Vad tråkigt att höra. Han verkar fått en panikreaktion och måste ta till dricka för att dämpa nervositeten inför läkarbesöket. Är väl tyvärr bara ett bevis på hur lång väg han har att gå för att bli kvitt alkoholen. Hoppas han själv inser det också! Stor kram till dig och styrka på vägen!

Tack för kommentarerna. Jag tycker jag har lättare att se på saken nu då jag skrivit om det. Och det ni svarat stämmer ju nog. Blev lite långt och osammanhängande, men ville bara ha det ur mej just som det kom ut, för att kunna gå vidare.

Du har så rätt, dialog är det som vi bara måste få att funka, annars kommer vi ingen vart med det andra.

Jag har turen att ha en man som nog är medveten om att han har fallenhet att slinka ner i drickandet. Hans pappa har varit där mer eller mindre, vilket vi talat mycket om redan då för 25 år sedan när vi träffades. Jag tror också det var hans egna erfarenheter av en drickande pappa som är orsaken till att han klarade av att sluta och inte bagatelliserade det.

Han har också aktivt tagit reda på alltmöjligt om ämnet själv, så vi har redan för länge sedan diskuteratdet här med att alkohålet är bara ett slags dimma, när den tas bort kan problemen vara ännu synligare. Och vi diskuterade också då för ett år sedan det att alla förhållande knte håller ett nyktert tillstånd. Jag håller fullständigt med, men de flesta problemen är omöjlkga att lösa om ena ellerbåda försvinner i alkoholen.

Och jo mycket finns det att diskutera. Och vi har också som familj kommit till en punk där mycket förändras oberoende om man själv vill vara med och förändra.

Vi har flera barn varav ett mer krävande, vilket förstås syns i vardagen och är något man aldrig riktigt kommer undan, trlts mycket lättat. Ett tag fanns detså mycket mna måste göra att detinte fanns nån tid att diskutera eller välja överhuvudtaget. Nu kan man välja och styra, frågan är om viljan finns. Han tycker det fknns så mycket måste läxor, hobbyn, allt som bara slukar ens tid. Jag igen påstår att man inte i oändlighet kan försöka minska på det tråkiga, man måste bara välja och diskutera vad man vill välja, vad som är ens guldkant i vardagen och se till att lckså det finns med i kalendern. Han känner mer press av allt som finns i kalendern.

Jag har varit flera år hemma och nu både börja jobba och studera smått. Mycket föf att jag konstaterade resten av familjen måste få ett grepp om vardagen och kommunkkationen med varandra. Det här är ett av problemen. Jag som kontrollerar allt och min man som inte "är närvarande" men nog "hjälper timl bara du säger" och samtidigt tyckerjag alltid skall bestämma allt. Så jo allt det här under samma året som nykterheten var nytt, så visst har vi haft mycket att stämla om oss till. Och som jag ser på det så vinner alla på detändå. Fortsätter vi tilmsammans har vi en bättre reltion. Blir det inte så har barne en nykter paööa som på riktigt känner till deras vardag, deras läxor, är van att se var och en skötersitt hemma osv.

Ju mer saker funkar, desto tydlkgare ser jag baraockså det som känns jobbigt. Kanske kan man säga vi närmar oss "kärnan" i problemet. Jag drar mej också för att alltid klaga över något. Har blivit beskylld för att aldrig vara nöjd, alltid velat förändra ännu någon sak. Jag själv tycker diskussioner är till för att kunna komma överens så alla vet hur vi gör, att alla får säga till. Inte så att alla sköter sitt och jag sköter hemmet och allas saker och det som behöver göras då nån glömt att sköta sitt.

Och du funderade om det kan vara att han gått över tilm ett annat beroende. Jag har funderat på det. Det han själv säger är att jobbet är et så mycket tryggare forum. Där kan du alltid få något synligt tillstånd. Jag själv ser det som att resultatet syns i pengar, men att om han inte är närvarande hemma så är det barnen som betalar priset.

Just nu är det jag känner mest för är att försöka, än en gång, ta fram hur viktigt det för mej är att få planera i förväg och se fram emot helt små saker tillsammans. Butiksbesök, promenader. Eller om han hållkt på på nätet, att det inta alltid skulle vara jobbrelaterat utan att han kunde utbrista, "kolla vad jag hittade på nätet, det här kunde vi ju gå på nån dag".

Vi går på familjerådgivning, men gällande barnet. Visst tas vårt förhållande upp där också, måste nog ta mer aktivt fram det där. Har endel vänner jag kan diskutera med, men med en utomstående eller nån med professionell erfarenhet om parförhållanden och medberoende och dyligt skulle jag säker bättre kunna bearbeta mina reaktioner. Du frågade om aggressioner. Kanske första året kände jag mej direkt arg. Det har lättat. Jag tror jag var besviken och att det först då gick upp för mej hur mycket energi alkoholen hade tagit.

Gjorde testerna nyss AliceAlice. Verkar enligt resultatet som att det är rätt illa med det mesta. Jag inser att jag lägger locket på Ullabulla, men nu kokar det över.
Idag har tårarna runnit i timmar. Varför blev det så här? Vad har jag gjort fel? Har ingen koll på något känns det som. Han drack ikväll igen och var elak. Jag tänker inte svara tillbaka mer. Han får hållas.
Är på jobbet nu och försöker hålla ihop mig själv.
Kram!

Är på jobbet. Jobbar natt och just nu är det lugnt. Sitter och läser det ni skriver.
Blir ledsen arg och förtvivlad.
Ingen absolut ingen ska behöva gå igenom.
Känner och lider med er. Min kropp är också slut och min hjärna kokar. Kan man trycka på någon pausknapp?
Stor kram till er ❤

Så ledsamt att läsa. Man hoppas att det ska gå och så faller allt. Klokt av dig att åka därifrån med barnen. Lös det mest akuta nu och titta sen på hur du kan ordna det med barnens rutiner.
Du klarar detta. Stor kram!

Skrev ett långt inlägg men så hände något och det försvann innan jag hann trycka skicka..

Nåja, en kortare version. Det sket sig. Det är idag 9 dagar sedan jag skrev sist. Jag har under dessa dagar känt lite hopp om framtiden. Övertygad om min kärlek till honom, likväl övertygad om att jag kan klara mig utan honom om han väljer att låta det gå åt det hållet. Vi har haft tid tillsammans varvat med tid ifrån varandra, enligt plan. och det har varit bra. Många bra samtal. En sorts balans och med fokus på hans tillfrisknande.. Han har ju skrivit in sig på beroendecentrum och den stora hållpunkten har varit och är imorgon då han har försa mötet med läkare där. Så ikväll, dagen före. Gick det inte längre. Han drack och det tog inte lång tid innan han somnade. Nekade förstås när jag frågade. Hade inte behövt fråga först, visste direkt. Men att höra att han nekar, att han ljuger.. Det ger mig också en klar insikt i hur djupt nedgången han är och det styrker mig i min övertygelse om att jag måste ta hand om mig själv och barnen. Att ljuga och förneka för mig och för honom själv är ett svek mot oss. Om han inte kan ta hand om sig själv, kan vi inte heller räkna med att han kommer kunna vara den person vi behöver, han kan aldrig ta hand om oss på ett tryggt och tillförlitligt sätt.

Har packat nu, imorgon efter jobbet åker jag och barnen tillbaka hem till mamma.
När jag tänker efter. Förut var ångesten så påtaglig, ibland försvann den en stund, men kom alltid tillbaka. Ångest inför hur det ska gå med oss, med honom, har han druckit osv.. Men nu, ingen ångest längre. Ledsamt och sorgligt. Men nästan lite lättnad. En liten känsla som grott i bakgrunden, under alla andra känslor. Att även om det nu skulle lösa sig, kan det verkligen bli helt bra igen? Kan man på riktigt gå vidare tillsammans efter svek av denna sort.. Jag vet inte. Jag ville ge det en chans, ge honom en chans. Se vad mötet imorgon med läkarna skulle ge och sen ta en dag, en vecka i taget därefter. Men jag är ingen av och på människa i relationer. Jag kan inte ta barnen var och varannan vecka och "sticka iväg" för att sen komma tillbaka. Funkar väl en begränsad tid. Barnen gillar än så länge variationen. De tycker det är kul att vara mer med mormor och morfar och det funkar fint att åka därifrån till förskola och jobb. Men i längden kommer de behöva sina rutiner.

Hur har ni andra det?

Styrka.
Själv är jag rätt matt just nu. Så trött.