Senaste kommentarerna i forumet

Att flytta ser jag inga problem i. Allt praktiska i det löser sig,det är jag övertygad om.
MEN jag vet om att han kommer till att bråka om barnen bla var dom ska stå skrivna.
För då kan han få bostadsbidraget i stället för mig. Han har en egen firma så vill han så kan han ju sänka lönen.
Det är mest det jag är orolig över.
Märker ju på sonen att han vet inte vilket ben han ska stå på. Han får hemska utbrott & tycker inte om när vi bråkar.

Du verkar rätt utmattad av alltihop och det låter ju som det pågått länge. Det ekonomiska brukar gå att ordna, skaffa dig en tillräckligt ilsken advokat bara som för din talan. Då får du det du har rätt till, så lova honom inget i utsatt läge! Men hur ser du på dina möjligheter helt praktiskt med att flytta, få bostad och barnens dagar ordnade? Det är ett pussel redan med två vuxna, hoppas du har familj och vänner som kunde ställa upp åtminstone i en övergångstid med lite handfast hjälp om du väljer att flytta istället för alla dedär goda råden du inte vill ha ;).

Jag mår redan skit. Jag har tack & lov mina 3 barn & min syster.
Men alla vännerna är trötta på tjafset mellan honom o mig så dom vill inte lyssna mer utan tycker jag ska lämna.
Men jag är så orolig!
Vi har ett stort hus som jag vet han kommer till att bråka om,helst hade jag bara sagt ta det men då mister jag en massa pengar.
Jag vet inte vart detta kommer att sluta men jag känner mig som en halvtrasig porslinsdocka.
Känns som han föraktar mig ibland. Ibland har vi "bra" dagar.
Sex vill jag inte ha men ställer upp för husfriden, då blir det 2 min tills han är färdig.
Känner mig som något man bara kan göra som man vill med...

Din situation låter i mina öron väldigt oroväckande. Min man kan använda liknande språk mot mig och den nivå av förakt för din person som detta utstrålar kan eskalera till fysiskt våld. Det gjorde det hos oss så därför vill jag be dig vara försiktig, var på din vakt och försök att inte eskalera situationer när dylikt prat förekommer åtminstone inte när han är full och än lättare kan tappa besinningen. Se till du har en nödplan ifall nåt skulle hända och du behöver komma hemifrån fort. Den psykiska misshandel din man visar prov på är inte bara alkoholism, det är hans uttryckta missnöje över sitt liv som han tydligen skyller på dig. Försök tänk dig hur detta beteende kommer utvecklas inom ett år, fem år? Tror du han nånsin slutar säga sånt, eller håller sig nykter? Hur vill du att ditt liv ser ut i framtiden, hur tror du att du kommer må om du låter honom fortsätta? Styrkekramar till dig!

Jag har en kollega på jobbet som jag berättat för att min man dricker, jag vet hon förstår min sits eftersom hennes ex också har spritproblem. Idag sade jag som det är till henne, att jag inte vet om jag klarar dagen, att jag håller på och bryter ihop och inte ens klarar rutin uppgifter. Lite skrattade hon bort det, inte av elakhet, men hon tror nog inte jag mår riktigt så dåligt som jag säger för jag har alltid varit den på jobbet som dragit tyngsta lasset. Någon blir sjuk? Jajamän jag fixar hennes också tills hon är tillbaka. Jasså hon blir borta några månader? Inga problem! Och ja tack gärna några spännande nya utvecklingsprojekt att leda samtidigt. Tills nu då...

Jag ser ju nu att mitt liv i många år varit galet, att det bara är märkligt jag ännu hålls gående utan psykmediciner. Gjorde anhörigtestet här på sidan också, bekräftar det jag misstänker att både ångest och stressnivå är alarmerande och min syn på livet och framtiden just nu rätt mörk. Min man är på resa några dagar nu vilket är skönt, att få andas en stund men samtidigt vet jag att resor ofta innebär ett besök i baren på orten men varför stör det ens mig? Jag ser ju inte ens om han skulle vara full, varför irriterar det då mig?

Jag tror jag lider mest av att jag känner mig tvungen att försöka gömma hans drickande för barnen, att de inte ska se honom när han är som värst eller råka ut för hans gormande och elakheter. Han kan bli helt oredig, vet inte skillnad på morgon och kväll om han sovit en stund och börjar skälla på mig vad jag är för galenpanna som lagar middag till frukost för att han tror det är morgon när klockan är 17. Han kan säga så elaka saker till vår dotter också, som stackarn bara försöker hålla sig ur hans blickfång så långt som möjligt eller om hon nån gång närmar sig för att hon vill ha en kram kan han bara fösa undan henne och fnysa hon ska sluta klänga på honom. Hennes lessna blick i de stunderna, jag vet vad hans beteende gör med henne. Jag har börjat säga som det är till henne när jag vet han druckit, att pappa idag druckit och att hon kan förbereda sig ifall han är arg. Vilket han utan undantag blir.

Det är tack och lov några år sen han blev våldsam och gav sig på både mig och saker, men de händelserna glömmer jag aldrig. Jag tror inte han ens riktigt minns allt han gjort. Så i hans minne kan jag ju inte må dåligt av sånt som inte hänt, att jag kan vakna på natten med återblickar ännu många år efteråt tycker han är för att jag framkallar påhittade saker, det var ju inte så det hände enligt honom. Bara det att mitt minne är knivskarpt från de stunderna, hans inrullat i en rejäl fylla varje gång. Och igenom allt dethär här jag aldrig fått samtalsstöd eller varit borta från jobbet och nu börjar jag se vad min styrka på sikt gjort med mig. Brutit ner mig inifrån men stärkt muren utifrån. Och när den nu börjar rasa och jag öppet medger att det finns problem, att jag inte vet om jag klarar det, då står man här rätt naken och sårbar och ska försöka få ihop bitarna igen. Kanske det lyckas, men bitarna kommer inte bygga upp det som varit, utan nåt nytt. Nåt bättre. Måste jag tro och hoppas i alla fall för just nu står jag här med en hop skärvor...

Nä jag har ingen att prata med & ingen märker ju det heller.
Han är ju sååååå trevlig!!!
Mmm mot alla utom mig. Tror faktiskt han avskyr mig.

Att vara rädd för d verbala är helt naturligt. Jag tror det är för att man heller inte riktigt vet om d kan komma mer....o då vad som ska komma.

Min sambo är mest verbal men slinter d till ordentligt kan han börja slå i saker, knuffas eller kasta saker...men d jag är mest rädd för är orden för de syns inte men man själv kommer ihåg dom väldigt länge efter.

Har du nån o prata med om d här?

Några grejor han sagt/gjort:

Ekonomin är som ett företag. O man kan jämföra dig med en dålig sjukskrivning,du bara kostar en massa pengar o ger ingenting.

Säg håll truten till mig en gång till så ska jag slå in tänderna på dig! Och det är fullt allvar..

Ska vi skratta barn? (Tar fram en bild på mig) asgarvar o barnen följer såklart med.

Jag har försökt prata med honom men han säger ibland att han har inga problem, eller ibland att det är skönt att dricka,eller att han blir inte otrevlig eller jättegulliga så låt du mig dricka. Eller ibland bara skit du i det.

Jag försöker hålla mig uppe för mina barn. Men ska jag vara helt ärlig så mår jag som bäst på jobbet.
Han har ett jäkla humör. Även om han aldrig lyft ett finger åt vare sig mig eller barnen så kan jag ändån vara lite rädd. Varför vet jag egentligen inte.

Har du pratat med honom om sitt beteende, är han medveten?

Jag kan känna att det är väldigt grov psykisk misshandel när han tycker att även du ska bli innebränd. Du borde ta kontakt med nån i er kommun som kan mkt om sånt här så du får prata.

Sen sist men inte minst, fundera på om d är såhär du vill att ditt liv ska se ut.

Hur mår du i allt d här?

Jag förstår din ilska och frustration över garagebesöket. Dessa små tecken som endast vi ser och hör (min sambo småhostar lite) som gör att man flyger i luften av ilska och blir den där bittra tanten o som min sambo så fint kallar d kontrolleringen som gör handklovarna på dom tajtare. O man hatar att man är sån, men d är väl en försvarsställning i sig d också.

Jag tror det är det som krävs, detta forum för att få upp ögonen o se verkligheten i det. Känner också att jag på nåt sätt vågar mer mot honom, säga ifrån på ett annat sätt. Skrämmande när man inte är van vid den sidan, lika lite som den där svaga sidan.

Har nån sett och uppmärksammat ditt mående på jobbet?

Idag hade kunnat vara en sån dag för mig, men jag jobbar på världens minsta företag så har endast en kollega o den personen skulle inte ens märka om man stod bredvid o grät, skönt d samtidigt. Slippa frågorna!

Självklart förtjänar du och ni bättre. Vi förtjänar att ha människor som gör att vi mår bra och kan ge oss nåt! Har sakta men säkert börjat inse det jag med

Hej nu har jag varit på mitt första samtal på alkoholmottagningen. Var jättenervös... Men det gick faktiskt bra.Kändes skönt att prata med nån utomstående. Hon sa dock att min man har en hög alkoholkonsumtion att han förmodligen inte klarar av att sluta själv. Han får inte sluta själv för hans kropp klarar inte att vara utan alkohol.Då kan ha få kramper tom dö.... Han måste ha hjälp av läkare. Så om jag lyckas få dit honom kan ha få lugnande mot ångesten o mot suget. Troligen behöver han också B - vitamin. Om jag nu vill ha tillbaka min man i nyktert skick annars var det bara att lämna tyckte hon. Jag känner att jag måste ge honom en sista chans... Jag fick rådet att gå hem o berätta att jag varit där o att jag har ett nytt besök nästa vecka. Jag skulle också säga att han inte" får"sluta själv utan måste ta hjälp.

Det är inte svagt, det är mänskligt att bryta ihop. Jag tror du och jag Nykteristen bara är rätt lika på den fronten att "ja se bryta ihop det gör bara veklingar" och såna är ju inte vi :) När andra omkring mig brutit ihop över förhållanden och jobbstress har jag inte för en sekund betraktat dem som svaga, bara sett att de har kontakt med sina känslor och sitt inre väsen som jag inte har. Eller trott att jag har vill säga...ytan börjar krackelera och jag fick sitta och hålla tillbaka tårarna på jobbet idag.

Vet inte riktigt vad som hänt sen jag började läsa och skriva på detta forum för bara några veckor sedan. Myntet har verkligen trillat ner och jag ser glasklart att min man är sjuk, att han är alkoholist vad han än själv skulle kalla det. Jag har fått så intensiva blixtar av hemska minnen som jag förträngt så hjärnan går på högvarv. Sover dåligt och drömmer mardrömmar. Håller på att tappa greppet på jobbet, satt idag och skulle göra helt alldagliga sysslor och kunde plötsligt inte minnas hur det skulle göras. Hämtade kaffe och tänkte det skulle rensa hjärnan men hela dagen fortsatte likadant. Varningsklockorna ringer jag håller på att drabbas av en riktig burnout.

Jag har insett min man är som han är och det finns inget jag kan göra åt hans drickande. Endera måste jag acceptera det och försöka lära mig leva med det tillsammans med honom på nåt sätt som inte äter upp mig inifrån. Eller så måste jag lämna. Helst snart i såfall innan hela livet runnit iväg. Det känns som jag vaknat av en hink kallt vatten över huvudet, kippar efter andan som en fisk på torra land och vet inte alls vad nästa steg borde vara. Kan liksom inte tänka klart eller logiskt men är samtidigt helt känslokall. Skrämmande för sån har jag inte alltid varit.

Jag lider så med dig Nykteristen också och läser allt du skriver, denhär eviga ångesten över om man borde sluta hoppas och se framåt mot nåt nytt. Men varför är det då så förbaskat svårt!? Jag är också trött på att må som jag gör, klumpen i magen och "vad om" varje helg och ledighet och fullständig oförståelse över att humöret pendlar på oss som går på helspänn hela tiden. Min man gick ut i garaget igår och skulle mecka med sonen, kommer in en dryg timme senare och biter sig i läppen på ett sätt han bara gör när han druckit. Och jag fräste till på ett sätt jag nog inte gjort förut, för bägaren håller på att rinna över och jag vill inte vara dendär arga, tjatiga kärringen inför mina barn. Jag förtjänar bättre, dom framför allt förtjänar bättre.

Blev långt och osammanhängande dethär, men ja det känns lite bättre att ösa det ur sig.

Bra o veta, jag har aldrig tillåtit mig till att göra såna saker...det är för dom svaga har jag alltid fått höra, eller för dom som låtsas. Låter kanske konstigt men har fattat att d är mer än bara min sambos beroende som är konstigt i mitt liv.

Men jag kallar mig själv svag isånafall för jag känner att d långsamt börjar brista...idag va en sån dag, helt värdelös dag!

Snälla InteMera, berätta om din dag....hur har DU haft det, vad har gjort att den blivit eländig?

Ikväll är allt som vanligt, iallafall enligt honom på soffan bredvid och på nåt sätt så känns det så vedervärdigt denna gång...

Massa kramar till er underbara människor <3

Vet du att det är helt okej att känna som du gör, att bara vilja krypa ner i soffan och stanna där? Att man ibland inte vill stänga av duschen för att man inte kan sluta gråta? Att man ibland faktiskt kan behöva ta sig några sjukdagar från jobbet för att få sova en stund, dricka en kopp kaffe i tystnad och få tänka klart utan att bli avbruten? Jag hör du är trött och lessen, men tillåt dig själv att vara det just nu om det är så det känns! Du är stark, modig, beslutsam men just nu är kraften låg. Du har bränt all energi på funderande, nu behöver batteriet laddas ur för att kunna fyllas på igen! Du kommer framåt, sakta och i små steg om än plågsamma till en början, men du ska se det lättar efter ett tag! Styrkekramar från en annan ödessyster som själv haft en eländig dag idag..

Tog en prommenad i lördags o pratade. Jo han pratade och jag lyssnade. Det fanns så mycket som jag ville säga honom men det blev inte av. Jag saknar honom men jag vet att han behöver ensamheten just nu. Men det är jobbigt

Tack hörrni ❤️

Ska tänka på d där med att skriva ner frågor, jag är bara så rädd för framtiden och egentligen vet jag inte varför. Jag har bara mig själv att skylla om jag skulle acceptera detta nu....men kan jag förråda mig själv? För ärligt jag vill inte ha d såhär o må såhär.

Just nu efter att ha sovit 30 min så är jag tröttare än innan o orkar egentligen inget, skulle vilja stanna här i soffan! Låter ynkligt när jag läser d högt för mig själv. Ta dig samman för fasen o skärp till dig, få livet o funka som d alltid gjort.....men hur länge till då?

Jag känner inte att jag har nån o prata med, mn d kanske är känslan för jag vill inte höra vad de har att säga igen....jag vet redan vad de ska säga så varför prata med dom när det enda de lyssnar på är sig själva iallafall. Jag pratar men de lyssnar men de hör inte, d är stor skillnad

Vänder och vrider på det du ser. Du har kommit in i en process och kommer att vara i den tills du väljer att kliva ur den igen. Kanske lägger du locket på.sätter din tilllit till hoppet eller hur du nu bär dig åt för att kunna fortsätta leva i detta. Men någonstans har du sått ett frö av sanning och kanske ditt inre maler på en lösning som kan fungera för dig. I början brukar det gå med millimetersteg och man backar rätt ofta också. Men till slut gör man ett kliv framåt just för att man är mogen för det.

...är det lagen om alltings djävlighet!

Vad är det som får dig att må sämst just nu? Vad av detta kan du påverka? Ta tag i det du kan förändra och släpp för tillfället det andra, eller försök att fokusera på här och nu, vad ser du, vad upplever du, vad känner du, vem är du med, vilka känslor finns i dig?

En sak är säker och det är att du är inte värdelös!!! Du är inte gnällig, bara trött, ledsen...

Har du gjort testerna som finns här, om inte gör det för att få lite konkret kring hur du mår, det är bra tester som man använder inom vården så inga hettepå, som annars nätet är fullt av!

Massor av styrkekramar!!!

Undrar om våra män egentligen förstår vilka fantastiska kvinnor de lever med.
Brukar läsa lite i andra trådar där de som har ett beroende skriver, detta låter nog knäppt, men just nu kan jag inte det. Blir så ledsen och förbannad av det. Vet inte varför egentligen. De kämpar ju och försöker verkligen.
Nu väntar 2 jobbnätter och jag är helt slut fysiskt och psykiskt. Bara gråter.
Jag och äldste sonen krockar också just nu. Han kämpar med jobbsök och mår dåligt och ser sig själv som värdelös. Äldsta dottern bor hos kompis och jag saknar henne så. Står mina 4 barn väldigt nära och vi delar allt. Älskar dom så mycket.
Känner mig som världens sämsta mamma. Förlåt för detta gnällig inlägg.
jag orkar inte mer. Känner mig så jäkla ensam.
Tack för ni finns. Ni är fantastiska. Stor kram

...att han ska förstå, vi kan önska men inte mer än så!

Klokt att du tagit ledigt, detta är otroligt tufft så du måste vara rädd om dig!

Vad som varit sant eller inte, det vet bara han, om ens det, du får fråga på samtalet. Skriv ner allt du vill fråga om, det är lätt att tappa det och många av våra missbrukare är duktiga på att prata omkull både oss och terapeuter, blir det så så ta det inte personligt!

Man får tappa masken, men ibland fungerar den också som ett skydd mot omvärden och kan vara det som får en att hålla ihop...

Tråkigt att du inte har någon som står dig nära som du kan parat med! Visst kan det vara svårt men ibland reagerar inte människor som man förväntat sig och på oväntat håll kan man ibland hitta stöd!

Kram

Hoppas du kan sova lite och få lite kraft.
jag tror att drickandet gör att deras sanning hur dom ser på saker inte är förankrad i verkligheten. Visst finns kärlek där t familjen, men den ges när det passar och i de "portioner" som passar.
Min man köper gärna sina barn när han tycker att pappa ska visa kärlek. Barn är smartare än så och känner ju sin pappa väl.
Håll i och skriv här och skriv gärna i en egen bok därhemma. Gå på samtal och ta hand om hela dig.
Stor kram

Ju mer jag tänker på d, vilket är väldigt påtagligt ju mer undrar jag varför? Har alla hans ord till mig, om mig varit skitsnack, massa påhittade ord för att han ska kunna ha nån, för d är bekvämt? Hans kärlek till sonen tvivlar jag inte över...den finns där...

Tog ut flex idag, så är strax hemma...ska sova en stund o gräva ner mig för att hitta kraft, få lite kraft till att kunna gå o hämta sonen o inte va som en skyffe när jag kommer dit framför dom o framför sonen....

Börjar kännas som väldigt långt till måndag när jag ska gå o prata igen. Jag kan inte prata med nån som är nära, inte om detta, inte om min personliga strid. Mitt krig om att låta eller inte låta mitt medberoende ta överhand o få grepp om mig till bottenlöshet....

Vill bara att han ska förstå, är d så orimligt, är d så naivt och korkat som d låter?

Det var länge sen, roligt att höra av dig.
Hur mår du o hur går det för dig?
Jag är inte här lika ofta längre, har inte blivit så o har kanske inte riktigt lika mycket behov nu men det går upp o ner o väldigt olika på dagar. Känns som ett litet framsteg iallafall att exet på eget initiativ bokat tid hos en jurist för att vi ska få hjälp m bodelning o huset. Trodde aldrig det skulle hända. Min yngsta dotter bor med mig nu o det känns skönt att hon inte är med honom. Och en sak till, jag kanske har träffat en man som jag tror passar mig! Det är jättenytt, men jag hoppas?
Stor kram till dig?