Senaste kommentarerna i forumet

Du är ingen dålig mamma. Ens egna medberoende är det som styr, där är känslorna så påtagliga i det hela och vi tror att det är vi som kan upprätthålla allt genom att finnas där och stötta en person som i grunden inte vill bli stöttad, inte vill bli hjälpt.

Jag har i detta nu lärt mig och framförallt förstått att iallafall jag har ingen som jag verkligen kan prata med utan att få höra vad jag ska göra eller desto mer vad de skulle gjort i min situation eller inte tolererat. Det är så lätt för utomstående att ha en åsikt om ens liv....men de i själva verket har inte en aning för de sitter inte där själva på kvällarna med klumpen i magen om att snart snart så kommer han in och är berusad med en ölburk i handen och tycker att livet är toppen.
Jag tog tag i saken med att gå och prata med nån, för att få reflektioner och få prata av mig om allt därhemma. Det är skönt, så otroligt skön känsla att jag faktiskt gick därifrån med ett lite lättare hjärta (för stunden) och ett leende på läpparna för att där just då kände jag mig fri och att det var mig det handlade om i denna situation och inte han som ändå har sitt liv utstakat framför sig med sina drömmar. Kanske det är något även för dig att kunna ta kontakt och få komma o prata med nån som är inriktad på detta?

Hej jag är 29 år. Så länge jag funnits och ännu längre tillbaka ca 40 år. Så har min pappa varit en periodare. Jag minns min barndom som ett bergodalbana av känslor, från glad,ledsen,arg och förtvivlad! När min pappa dricker blir han mycket arg och våldsam, både jag mina syskon och mamma har blivit slagna! Jag har många många gånger bönat och bett min mamma att lämna pappa, men det har hon inte gjort! Jag är minsta syskonet av 4 och inga bor hemma längre och har inte gjort på ca 12 år, flyttade hemifrån tidigt! Under åren som gått så har jag självklart märkt att pappa varit påverkad till och från, han hick på antabus och var nykter i 5 år men sen började han smått igen. Jag har under hela tiden frågat mamma hur hon har det! Hon har påstått att det är bra osv. I fredags åkte min syster hem till mina föräldrar vid lunchtiden och hittar pappa stupfull och mamma ledsen!! Efter det har jag haft konstant ont i magen, gråten i halsen blandat med att vara arg! Pappa har nu inför mamma bett om hjälp och han skall börja med antabus igen, men han vägrar samtal!! Jag tycker inte att han erkänner då om han inte vill prata om det! För mig verkar det bara vara ytterligare ett sätt att lura mamma! Jag har nu hela helgen tänkt.. och funderar på om jag skall säga upp kontakten med mamma och pappa!? Ställa ett krav på pappa att om han inte går på samtal så vill inte jag ha något med honom att göra! Jag tänker att om jag säger det så kanske han vill gå på samtal ändå, för att inte förlora mig och barnbarnen eller att mamma inser allvaret och faktiskt skiljer sig?? Vad tror ni? Jag har sån jävla ångest för jag vill inte såra mamma! Och det är ju tyvärr hon som blir mest lidande!! Men jag orkar inte mer!! Blir själv snart psykisk sjuk om detta fortsätter!

I allt detta så är det skönt att ni finns, det känns inombords....ni har på denna korta tid börjat betyda massor för mig och det behövs. <3 Jag kommer oavsett att skriva av mig här hos er, jag behöver er och skrivandet i allt det onda. Jag kan i alla lägen oavsett hur jag mår och känner för stunden, skriva av mig här och sätta ord på känslorna och det är en sån befrielse....ni vet med säkerhet känslan, en varm och trygg känsla som vi behöver men inte år tillräckligt av i vår vardag.

Låg vaken halva natten med världens värsta huvudvärk och kom inte till ro, när klockan ringde så hade jag helst av allt bara velat ligga kvar helt själv. Hade behövt hjälp att få iväg sonen till dagis och bara fått vara själv med mina tankar och tårar för en stund, för att orka med vardagen och ta tag i allt.
Men på med ansiktet utåt och vi kör igång...han gör ju likadant, för nu på morgonen är det trots allt ganska bra...vi ska ju ha filmkväll ikväll och lägga oss tidigt för vi är ju trötta. Hur orkar han? Hur orkar han ignorera allt hela tiden eller är han så jävla naiv i allt detta att han verkligen tror att jag lägger saker bakom mig bara för att det är en ny morgon? Jag vet att han kommer ihåg allt sen igår, för han hade inte druckit så mycket....är detta hans sätt att bearbeta att det kanske är THE END? Men jag kommer nog aldrig att få reda på det hur mycket jag än skulle vilja ha klarhet i saker.

Vi ska gå o prata nästa vecka, trots detta så sa han att det nog är bra för oss att göra det...för honom, för mig och för vår son. Jag berättade även att jag går på individuella samtal nu där, för min egen skull, för att jag ska kunna börja må bra. Han tyckte det lät bra och att jag skulle fortsätta om det kändes bra.
Började redan prata om att han skulle tillslut hitta en annan kvinna att leva med isånafall och det lär jag också tillslut göra, på fullaste allvar är det inget jag tänker på alls för tillfället. Det är att försöka leva och ta mig framåt...

Just nu har jag svårt i att se ett total avslut, trots att på ett konstigt sätt så kan jag faktiskt se det spännande i en eventuell ny fas....konstigt men o andra sidan är det ju nåt jag funderat på inte bara ett år utan massor av år. Hur skulle det bli om vi går isär? Är det tanken om att avsluta ett 10-årigt förhållande och bli ensam som skrämmer mig eller är det att lämna honom som person? Jag vet inte...kan inte svara på det faktiskt, just nu vet jag bara att det gör så sjukt ont.... det är väl så det får vara också antar jag. Som jag såg nån hade skrivit att man måste få sörja för att kunna gå vidare och det är väl så man måste se det, man måste få ha alla dessa känslor för att man ska kunna inse alla positiva saker det bär med sig.

... så hade våra missbrukare använt sig av något annat, grundorsaken hade funnits där. Det finns massor av saker man kan missbruka ändå hatar vi inte dem, det är lätt att glömma det egna valet, den egna viljan och att söka hjälp!

Vad bra, Nykteristen, att din man vill gå med men allra viktigast att du får prata. Hoppas bara att han inte tar över parsamtalet, om det sker så ska du veta att det är vanligt!

Muminmamman, vad bra att du pratar med någon du har förtroende för, man behöver det! Har du funderat på att prata med någon som kan detta med missbruk alt. en psykolog som kan hjälpa dig på vägen i DITT välmående, oavsett vilka val din man gör?

Mycket styrka!!!

Först av allt behöver ni prata med varandra, familjerådgivning kan vara ett exempel sen tror jag att du själv också kan behöva någon att prata med om hur du känner!

Har ni ingen dialog så kommer ni inte heller att möta framtiden tillsammans! Det är en stor sak för både din man och dig, ni måste hitta tillbaka till varandra igen. Om man tar tag i sitt missbruk och förändras som människa så är det en annan man du ska lära känna och det beteende som du kanske haft när han missbrukade, det passar inte längre. Ni måste båda lära om för att hitta tillbaka till en sund relation.

De "utbrott" du beskriver, låter som det finns mycket aggression hos dig? varför? är det så att aggression ger dig styrka? eller hänger det kvar sen han missbrukade?

Många som lever i missbruksrelationer tror att allt blir bra, bara partnern slutar, så är det sällan utan det är då en ny kam utspelas, att hitta tillbaka, förlåta, anpassa sig...

Sist... du beskriver att nu tar "inte dricka" första platsen eller arbete eller projekt... kan det vara så att han bytt "missbruk"?

Mycket styrka!!!

De som varit med om både och säger att missbruk är värre än otrohet, för vid otrohet har man en fysisk person att "slåss" mot. Men känslorna sägs ligga nära varandra och en del beskriver missbrukaren som otrogen med flaskan.

Självklart är han inte lycklig, i så fall hade han inte druckit men det inte ditt eller ert barns, ert livs fel, problemet finns inom honom! Dessutom ger missbruk ofta depressiva symtom som ofta går tillbaka om man slutar och är inte behandlingsbart under tiden man missbrukar.

Hur hårt det än känns så kan detta vara en nystart för dig! Du slapp ensam fatta beslutet. Men detta med uppgivna drömmar känner jag igen, det tog mig ett drygt år och det kändes som att jag fick rita om mina kartor, mina drömkartor och från att ha innehållit mycket blev de ganska tomma. Ett barn till och du hade haft det ännu tuffare som ensamstående, du har alla chanser att få det du vill i livet men jag har svårt att tänka mig att det är den här mannen som kan ge dig det. Livet är inte slut men det går in i en annan fas! Kan du se det spännande i det? En positiv utmaning även om det inte var detta du ville!

Life isn´t about waiting for the storm to pass... it´s Learning to DANCE in the rain!

Mängder av styrkekramar!!!

Jag förstår du är arg och lessen och upprörd och allmänt förvirrad hur det kunde bli så att det är han som säger de svåra orden. Det är ju inte rätt att det är du som blir lämnad, det är ju hans fel alltihop! Men det han säger tydligt är ju att han inte tänker förändra sin livsstil, att han hellre fortsätter med sitt utan dig om du inte accepterar det. Och att kräva det är nog för mycket begärt av honom och visar på total noll insikt i hur du egentligen mår av att han dricker. Och han förstår nog inte heller hur hans drickande påverkar ert barn. Kanske ni den månad ni nu har att fundera kan försöka få till ett sakligt samtal där du kan försöka förklara hur du mår, utan att försköna och förskona honom från sanningen? Att verkligen säga att dethär är jag och såhär mår jag och såhär tänker jag. Berätta hur illa han gjort dig med sitt beteende och vad du skulle vilja för att det skulle kunna gå att reparera ert förhållande. Er situation verkar ha gått så långt så det är dags att vara brutalt ärlig, för det är nog enda chansen att försöka hitta tillbaka till varandra om det ens är det ni vill eller kommer fram till att ni borde göra. Kanske en nu hemskt känsla hos dig kan bytas ut mot lättnad, när allt är sagt och ni vet vad som behöver göras. Om det så blir att försöka rädda ert förhållande eller flytta skilt? Men det kräver ju nog att han också försöker låta bli att försköna sin egen del i det han förorsakat, känslan av uppgivenhet, misstro, ilska och stundvisa hopp han gett dig. En stor kram från mig också till dig, du är stark och har nog funderat betydligt mer än han på hur du ska hantera en eventuell separation så jag tror det i slutändan är du som går starkast ur det hela! Fortsätt skriva av dig här, vi är nog många som lyssnar och stöttar om du ger oss chansen!

fortsätter vi, jo för att vi är empatiska människor, det vi fått lära oss är rätt och fel men det fungerar inte i en destruktiv relation, som missbruksrelationen är. Vi vet vad som är rätt och kämpar för det, vi gör så som vi hoppas att någon gjort för oss om vi mått dåligt, men det fungerar inte i en destruktiv relation.

Vi måste i stället lära om, att det vi i vanliga fall skulle gjort, det fungerar inte, vi måste göra tvärt om. Vi kan inte prata för att få en förändring, vi måste visa, sluta ställa upp och låta den andre vuxna ta sitt ansvar, detta faller lite om man har minderåriga barn men man kan ställa krav på andra områden. Fundera över om vi hade behandlat en annan sjuk vuxen på samma sätt?

Vet nyktra alkoholister som när de väl blivit nyktra fick lämna sin relation för den medberoende partnern inte gick att leva med, den nyktra alkoholisten fick inte ta ansvar och inta fatta beslut som en vuxen.

Men det agerande vi gör, ju mer missbrukaren sjunker ju mer kämpar vi, på något vis utkämpar vi deras kamp.

Självklart är det oftast bäst att lämna, försöka starta ett nytt liv men som sagt det är lättare sagt än gjort och det är lätt att ta med sig sitt beteende till andra relationer, ny partner, barn, arbete, föräldrar... Vi måste vara vakna och vi måste inse att missbruket gjort att vi hamnat i en svår situation som kräver att vi agerar men inte på det sätt som skulle fungera någon annan stans och det blir inte bättre av att vi drar det till sin spets!

Mycket styrka!

Inser att man inte är ensam. Varför ska det då vara så svårt att prata med sina nära vänner? Skäms man? Ibland hade det varit så skönt om nån bekant sa ifrån , men de verkar blunda och vill inte lägga sig i. Är vi sådana allihop tro? Jag ser mitt medberoende eftersom man stannar kvar och det känns som jag krymper. Är jag en svag mamma som inte tar tag i saken. Mannen har ju inga problem enl honom själv utan jag överdriver.
Men visst är det väl ett missbruk om man inte kan eller vill låta bli att dricka. Maken är sällan full, slåss inte, är inte bakis men efter några dagar ledigt luktar han så kollegorna borde känna. Men han bryr sig inte. Har aldrig varit hemma men smyger och undanhåller alltid någon burk här eller där. Jag vill leva sunt och avkoppling är inte rn flaska vin!
Tack alla kämpar för ert goa stöd och tillrop. Ensam är inte stark i dessa lägen.

Här kommer också en stor kram. Åh du har kämpat så. Du fixar detta och du kommer få mer energi över till dig och din son. Det gör ändå så ont. Precis som du skriver, drömmen om mer barn och en framtid tillsammans.
Detta kommer bli bra. Önskar jag kunde göra mer än bara skriva. Kram

Tack Odelsten, den behövs och värmer trots eller även att den är här via det här forumet.
Det som gör mest ont i allt detta förutom just alkoholen är att drömmen och önskan om ett till barn, drömmen om vårat familjeliv är borta för jag vet ju egentligen vad som är bäst för mig o sonen...men d gör bara så in i helvete ont så jag inte vad jag ska göra av mig själv. Jag förstår inte hur man kan vara så egoistisk att ens tänka en sån tanke som han gör.
Men som du skriver, d är nog ändå bra att vi har fått ett datum i d hela och hur ont d än gör så måste jag göra d för min son men framförallt för mig själv!

Kramen alltså! Det blir en nätkram jag önskar att jag kunde ge den till dig på riktigt. Har följt din tråd och ser hur hårt du kämpar och förstår dina känslor precis. Det kanske är bra att ni får lite tid på er att tänka efter ordentligt nu. Han gör sina val och du får nu chansen att verkligen välja det som är bäst för dig och din son! Kram Odelsten

Mitt hjärta håller på att brista, tårarna kommer och det finns inget stopp längre....
Idag kom smällen jag väntat på så länge men inte vågat eller velat tro på! Han drack, jag blev asförbannad och började bråka. Till sist gick jag o la mig. Han kommer upp lugnt o sansat o vill prata. Så vi går ner och han säger att han nog inte vill detta längre....han vill nog att vi ska bryta helt o att han tänkt på det ett tag. För trots att han älskar mig så är han inte lycklig o han ser att inte jag är det heller....
Vi ska träffa banken om en månad för o prata lån, så vi kom fram till att vi har en månad på oss nu att i lugn o ro verkligen fundera och isånafall att vi redan då pratar med dom om lånen på huset. Varför känns det så jävla pissigt för då? För jag menar indirekt sa han ju precis till mig att jag skiter fullständigt i att du mår dåligt över alkoholen, jag lämnar hellre dig än min alkohol. Jag antar att det är såhär det känns när man kommit på sin man med en älskarinna mitt i akten....som att bli påkörd av en buss två ggr typ!
Jag är så arg, så ledsen och så besviken.....
Mitt i allt detta känns det ändå bra att få ha er här...dock skulle jag behövt ha er här IRL nu för en kram <3

Elisabet,
Det är ju skönt att höra att nästan alla anhöriga har det på samma sätt. Vi är oroliga för den sjuke, eftersom vi ju tyckt om dem en gång eller fortfarande tycker om dem och har investerat hela vårt liv i dem.
Det är väl så att man får förbereda sig att lämna den älskade alkisen man lever med, eftersom han inte gör något åt sitt problem själv, och vi anhöriga inte kan få dem att söka hjälp. Det är ju ett val han gör att fortsätta dricka, fast han kan se så hjälplös ut. Det är svårt för oss att förstå, att alkoholen är viktigast i hans liv. Jag började söka hjälp för egen del, på vårdcentral, samtalsstöd några gånger, pratade med alkoholterapeuter mm. Insåg att jag faktiskt måste fokusera på mig själv. Jag upptäckte att jag gillade att träffa nya människor, gillade föreningslivet. Gillar att planera och genomföra saker, sånt som min man gjorde förr. Jag känner att jag faktiskt klarar mig själv hur bra som helst. Medan han ligger härhemma och tillåter sig supa. Nu har det gått många år, och jag känner mig redo att leva själv. Vi har möjlighet att bo på olika ställen. Det skulle räcka för mig. Jag är 69 år. Förr tänkte jag att är man så gammal är ju livet snart slut, så varför göra något så drastiskt som att skilja sig. Men man kan ju leva minst 10 år till! Så här? Nej, varför inte unna sig några roliga år "på slutet"? Och vuxna barn vill inte vara orolig för sin mamma, heller. När man börjar tappa tron på en förändring, känner man att man bryts ner av att leva med en destruktiv person, även om han är hur lugn som helst i berusat tillstånd. Livet blir plötsligt tröttsamt, glädjelöst och orättvist. Ska kvinnors liv alltid gå ut på att vårda, även vuxna män som inte vill ta itu med sitt alkoholproblem? Mitt problem är hur jag ska få till stånd att vi bor på olika håll (tur att vi har ett bekvämt fritidshus). Han vill inte, men jag vill faktiskt inte ha det så här längre. Måste jag byta ut låset? Det skulle jag tycka vara pinsamt för oss båda, vuxna människor.

Ja håller med!! Även om man gärna vill leva efter principen att pengar inte är allt så när det väl uppstår olika problem va de än nu må vara, så vore inte allt men väldigt mycket så mycket enklare!!
Vi äger hus ihop....menar hur gör man då? Ingen av oss har råd att köpa ut den ena....inge råd att med dubbla boenden heller så det är helt klart en av anledningarna som gör att jag iaf inte tar steget....än...

Försöker oxå att göra saker som jag gillar, men tycker det e svårt för lyckas alltid få dåligt samvete för det....varför e det så? E jag ensam att känna så?

Det där med att du dricker mycket kaffe....jag får höra att han tjänar ju mer än mig som att det rättfärdigar hans spelande...
Kramar

Tack för ett fint inlägg. Spännande tankar om att alkohol fortsatt har "förstaplats". Det externa beteendet har upphört men "associationer" dröjer sig kvar. En annan spännande infallsvinkel är dina funderingar kring värderingar, meningsfullhet kopplat till mål. Ibland möter jag människor som har kopplat alkohol till mening (på gott och oftare ont) och som blir lite vilsna när de exempelvis blir alkoholfria. Hur som är det viktiga frågor du tar upp. Hoppas din tråd får fart!

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Helt krasst, du tar stora risker om du stannar, en man med det beteendet har gått över gränsen vad gäller psykisk misshandel, när som kan du vänta dig ett slag. Till slut vänjer du dig vid livet ni lever- normaliseringsprocessen och det blir ännu svårare att lämna, du riskerar också att bli psykiskt svagare och tvivla mer på dig själv!

Om du flyttar och får bo där till maj så kan du kanske ge honom den tiden till att förändra sitt liv?

Mycket styrka! Kram

Till slut tappar man ju respekten också.....Ibland tänker jag att det vore enklare om allt var svart/vitt. Det är ju så svårt när man ser att de ändå försöker med tanke på din man som tvättar, städar, bakar etc.
Jag försöker att göra saker som JAG tycker om och som får MIG att må bra. Ta promenader, besöka biblioteket, löpträna även om han inte vill/orkar/kan följa med. Stor kram till dig!

Jag har en väninna, som dock bor utomlands och en släkting till mig som vet om det. Även ett av mina barn stöttar mig men vill inte dra in någon för mycket. Men, jag bestämt mig för att inte hålla detta inom mig själv utan vara ärlig.
Jag tänker precis som du, att om jag bara haft pengar och kunnat köpa en egen lägenhet så hade jag lämnat men det är inte så enkelt. Jag tror att man, eftersom man ju ändå har hopp, hittar "svepskäl" för att ta steget fullt ut.
Det har gått bättre sista tiden. Visst har han druckit men det har inte varit bråk. Det är dock väldigt påfrestande att umgås, se film med någon som inte riktigt hänger med pga berusning.
När jag tar upp att jag tycker det är trist, jobbigt när han dricker sig full så kontrar han med att jag ju dricker så mycket kaffe......

Jaa, den här "elefanten i vardagsrummet" kanske måste maka på sig, flytta på sig snart. Men då måste han titta sig i spegeln först så han ser vem han gör sig till. Så slipper vi försöka göra det omöjliga gång på gång, tala om ... och med resultat att "shit hits the fan", som det heter...

Precis som Muminmamma skrev här ovan så är du inte ensam, och det är en styrka i sig att orka skriva av sig här på forumet. Jag är säker på att du kommer få fler goda råd och positivt stöd från andra medlemmar här inne som befinner sig i samma situation.

Allt gott!

Peter / Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Skönt att helgen även var lugn för er, men jag håller med dig. Känslan är där och gnager konstant, den skriker att detta är fel det ska ju inte vara såhär för det har aldrig varit såhär. Är det lugnet före stormen, när allt raserar igen. För som för dig så har min sambo sagt det otaliga gånger men aldrig genomfört det, så jag kan absolut inte lita på det och det gör jag inte heller. Finns inte en tillstymmelse till det i min kropp att tillåta mig göra det trots att hoppet är där som med allt annat.

Jag har också hört det där med polisen men känner samma sak, skadan är ju redan skedd och det blir ju inte bättre av att han får en polisanmälan på sig också. För det om något kommer att kastas rakt upp i ens egna ansikte tids nog och den gången om någon skulle jag vara rädd för vad som skulle hända.
Sambon är också elak när han är nykter under de perioderna när han dricker. Nu när han hällt upp ett tag så blir hans personlighet vad jag faktiskt tror är hans riktiga. Han är snäll, omtänksam, glad och älskar att vara med sonen. Dt gör fysiskt ont i mitt hjärta när jag ser honom och framförallt sonen som lyser upp när hans pappa leker, busar och myser med honom på riktigt. För när han är full och bakis så blir han bara irriterad för att sonen drar sig undan för det ska man ju inte göra med sin pappa. Man ska alltid älska sin pappa oavsett hur han är, det är iallafall hans tankesätt som det verkar....
Skulle aldrig i hela mitt förbannade liv låt sonen få bo hos honom om det skulle bli så, då lever jag hellre såhär...kanske är dumt tänkt men att inte veta hur han mår när och om pappa dricker jag kan inte leva så....Om vi nu skulle gå ifrån varandra så kommer jag att kämpa mig blodig till att få ensamvårdnad, det är inget jag har sagt till honom och inget jag kommer nämna förrän den dagen kommer men det är den bittra sanningen från min sida. Sen struntar jag hur svårt det nu än kan vara men det ska gå till på det sättet, mitt sätt...han har gjort på sitt sätt alldeles för länge.

Ja, det där med nyktra storhelger och ledigheter va länge sen man kunde njuta av. Min högsta önskan och dröm är att kunna få sitta på min altan en sommarkväll med en kopp te och njuta tillsammans med den mannen jag bor ihop med och ´verkligen bara få vara helt avslappnad. Jag vet aldrig om den tiden kommer och att man får uppleva den....

Men just nu är det inte den vardagen och verkligheten man lever, nu är det systempåsar och den ständiga ångesten inför helger och ledigheter. Man får vara extra uppmärksam på allt och när man kommer tillbaka så är man tröttare än va man var när man gick på ledigt. Alla krafter samlar man för att kunna klara av det...
Jag vågar inte lämna sonen själv med honom över natt så jag försöker alltid (de ytterst få gångerna) att ha en anledning till att mina föräldrar ska ta sonen om jag är borta över en kväll eller natt. Mesta av gångerna har jag förklarat för honom att det är för att han jobbar helg och mina föräldrar så gärna vill ha sonen nattetid också och då kan ju han passa på att slappa och göra det han själv vill och han köper det, såklart....oftast går ut då med nån kompis eller själv. För i hans värld så spelar det ingen roll om man har nån att gå ut med, det går lika bra att dricka själv för syftet är nog egentligen inte att vara social med människor utan att vara social med sitt glas.

Det bästa och godaste råd jag kan ge dig är att söka nån att prata med om ditt liv, sen skriva här....för att sätta ord på sina känslor är det bästa som finns. Se det som en dagbok där du går in och skriver av dig...de människor som är här är helt fantastiska och underbara, sen är det dem som om någon vet vilket liv man verkligen har! <3

Vad skönt att höra att du har nån du kan lita på ordentligt. Tror det är viktigt att verkligen få ventilera och inte gömma ord längre, är vad jag tror och hoppas på ett steg i rätt riktning om än ett litet så är det taget iallafall och det är det viktigaste!

Som Dionysa skriver, tror det är viktigt att ni/du bestämmer att ni pratar inte om detta är han är påverkad, de har en förmåga att absolut inte vilja lyssna alls. Nu senast gjorde jag så, vi pratar när du är nykter sa jag sen gick jag och kom hem när jag hörde på telefon att han faktiskt inte druckit nånting. När han väl va nykter så gick det att prata med honom men för dt betyder det inte att han förstår. Min sambo behöver alltid ha ett par dgr från att man säger nåt tills att han "funderat klart", låter långsökt men det är så han fungerar och jag har lärt mig att det får vara så helt enkelt. Sen tar inte han upp det igen utan det får jag göra. Det är väl inte världens lättaste men efter 10 år så har man lärt sig och anpassat sig som med allt annat antar jag.

Helgen har varit bra, känns jättekonstigt...en hel helg när jag har fått ta det lugnt och njuta, för att han sagt att han inte ska dricka och inte gjort det heller. Men tankarna är där HELA tiden att snart snart så kommer hela alltet rasera igen och vi är på ruta ett....jag är livrädd faktiskt och ärligt jag vet inte om jag klarar det här sättet heller i längden. Om han nu mot all förmodan faktiskt insett att han inte kan leva såhär efter 20!!år hur ska jag nånsin kunna lita på att faktiskt är så? Trots att han säger det... Hur ska jag nånsin kunna slappna av ordentligt och faktiskt känna en trygghet med honom? Jag tar en dag i taget, ibland en timme i taget för jag klarar inte mer än det när vi är hemma tillsammans....jag väntar och väntar på att han ska gå ut i garaget och gör han det så är jag nervös för vad som komma skall när han kommer in. Ska han bli kvar en längre stund eller skulle han faktiskt bara ut och hämta nåt. Jag pustar ut när han kommer in och nästan börjar gråta för att han inte druckit nåt. Han sa att han inte köpt nån alkohol till denna helg för att han inte vill dricka, men jag vet inte...där tror jag t.om. att han ljuger för sig själv!

Jag var och pratade för första gången med en beroendeterapeut igår. Kändes bra, hon sa inte så mycket utan mest frågade, de rätta frågorna och det kändes så skönt. För första gången frågade nån hur JAG mår och känner mig i den här situationen utan att i den bemärkelsen indirekt fråga hur mår HAN därhemma...ska dit igen nästa måndag, känns bra att verkligen ha tagit tag i det. Men allteftersom har jag kommit på att det såklart är mycket mer än bara hans beroende som är jobbigt, det är så mycket runtomkring...som skapats undertiden med beroendet under dessa år som behövs ta tag i.
Ibland undrar man om det inte är en själv som har och är problemet i det stora hela, även att jag vet innerst inne att det inte är så.

Vi fick även en tid för att gå dit tillsammans, han ska följa med säger han...men jag vet inte, som med allting annat så litar jag inte på att han kommer ta det här seriöst och verkligen mena det. Jag är också rädd för att jag kommer få ett bakslag av honom när vi kommer hem eller nästa gång han dricker, för det är då all ilska och frustration kommer ut hos honom och då är det jag som står där....framför honom att kunna kasta all ilska på som han inte kunnat och velat när han varit nykter. För det är så det går till....all denna skit och psykiska slag i ansiktet kommer med alkoholen. Detta djävulska påhitt...denna hatiska dryck som jag helst av allt önskat inte skulle finnas!

Extra svårt att släppa taget i en destruktiv relation, banden blir konstigt nog hårdare. För mig har det varit en god hjälpa att läsa på om destruktiva relationer, misshandel, passivt aggressivt beteende, missbruk, stress mm mm.

försök se honom som en vuxen kapabel individ (även om det inte är så), han är inte ditt barn och han är inte ditt ansvar, som du redan vet. Att inse och att verkligen förstå och införliva det i sitt egna liv är två helt olika saker. Tror att du ändå är en bra bit på vägen.

Att säga nej är viktigt och mitt lilla knep, precis efter vår separation, var att aldrig svara ja utan att ha fått tänka minst ett dygn på saken. Många spontana ja försvann naturligt på vägen!

Prata m dina döttrar, ni har mycket att dela och jag tror det kan vara viktigt för både dig och dem att få berätta hur ni känner/känt och vad ni upplevt!

Mycket styrka!/