Senaste kommentarerna i forumet

Så är det nog hos oss också. Alla semestrar, klämdagar och ofta helger så är det inte dags för avkoppling, åtminstone inte för mig, för mannen ska dricka. Mer eller mindre mängder men alltid dricka. Jag har redan nu i januari ångest över att det ska börja bokas in semesterlistor för sportlov i februari och sommarsemestrar. Skulle jag inte ha barn skulle jag helst jobba året runt...Sån ångest får jag av att ens tänka på semester, veta att det är dagar och veckor det ska tassas på tå och försöka ordnas så barnen inte lider så mycket av hans drickande. Har börjat ordna resa längre bort för mig och barnen så länge jag har råd, så barnen slipper öl lukten ens en vecka eller två. För betala för att vi åker bort deltar han inte i och tack och lov vill han inte följa med heller. Han kan boka vintersemester en vecka när skolan har stängt men det innebär bara att jag måste ta ledigt också för han sköter inga barn, han är hemma och dricker en vecka och kunde inte bry sig mindre i barn som varken får lunch, mellanmål eller program om jag är på jobbet.

Fredagar har jag ont i magen och huvudet redan vid lunch, när jag vet det snart blir helg och dags för den rätt regelbundet förekommande helgfyllan. På sitt tidigare jobb slutade mannen ofta redan vid lunch och åkte hem, vilket innebar han kunde vara helt plakat redan innan jag och barnen hunnit hem framåt eftermiddagen. Trevlig start på helgen. "-Vad ska du göra i helgen då?" En oskyldig fråga från kollegor som får mig att mest vilja skrika "-Rymma hemifrån!" om jag skulle svara ärligt.

Jag har också ställt honom mot väggen över sånt jag sett han druckit, för att få till svar jag sett fel. Även om tomflaskorna står där. han tycker också jag inbillar mig saker, har noja och gör problem över sånt som inte är problem enligt honom. Han måste ju få koppla av som har ett så stressigt jobb. Men jag då?? Jag har också ett stressigt jobb, men för mig väntar hushållsarbete, barnaktiviteter och tassande runt hans varierande grad av fylla när jag är klar med jobbet. Koppla av gjorde jag senast en helg 2012, när jag åkte bort över helgen för mig själv för jag kände jag exploderar om jag inte gör det. Mådde dåligt över att lämna dottern med honom hela helgen men tack och lov gick det bra den gången. Alla senare försök till att ordna eget program har stupat på hans drickande redan efter några timmar.

Så ja goda råd vet jag inte men du är inte den enda som funderar på detta!

Hej. Känner så igen det du skriver. Det gör många av oss här. Jag började läsa och skriva här för några veckor sedan och det hjälper mig så mycket.
Min mans drickande har eskalerat de sista 6 åren och det sista året dricker han o stort sett 6 dagar i veckan.
Minst 1 flaska vin på vardagarna och lediga dagar blir det mycket mer.
Jag har sakta börjat inse att han aldrig kommer sluta hur jag än tjatar bönar och ber.
Bra att du skriver här och får styrka att se att du är fantastisk och inte ensam.
Kram

Ja varför låter vi dem uppta så mycket av vår tid och våra tankar? Jag har också känt att det ibland känns som att det inte finns rum för mig själv i mitt liv, mina tankar är så fulla av att parera allt hans drickande ställer till och vad barnen behöver/ska skyddas ifrån. Att planera allt utifrån att han åtminstone inte deltar och oftast så att man ska planera så att barnen ser så lite som möjligt av hans drickande. Barnen har i alla år tyckt vår utflykter bara de och jag har varit jätte roliga, vi åker till parker, museer, teater, utställningar, caféer på landet ja vad som helst för att komma ur huset några timmar på helgerna. Det de inte ser är att vi då egentligen är på flykt, att jag redan vid första signalen om att det är fylla på gång packar in dem i bilen och vi åker bort över dagen. När vi kommer hem ligger han oftast snarkande på soffan i fyllan, vaknar efter några timmar och undrar vad i helsike jag är sur för...Jag skulle också önska mig ett liv där mina behov någon gång får ta plats, där mina drömmar om ett liv utan fylla kunde vara verklighet. Själv dricker jag ingenting, andras drickande har nog för all framtid gjort alkohol till något som inte är förknippat med avkoppling och njutning utan oro och psykiskt illamående och stress. Kram till er alla som kämpar! Vi är värda bättre!

Har börjat prata nu med en kollega jag litar på. Vi umgås även lite privat. Det känns så skönt att få sätta ord på alla känslor nu.
De minsta är 9 och 10. De är hemma, men det är när de somnat har dricker mer. Till helgen är jag ledig och då dricker mer. Han försvann ut i garaget innan maten idag och kom in klart påverkad. Ett rus hela tiden. Jag sa att jag inte orkar ha det så här och han reagerar inte ens :-(
Hur har er helg varit. Alicealice Nykteristen och Dionysa? Tack för stöd och råd. Ni är fantastiska. En dag kommer jag nog krama er på riktigt.

Tack för din berättelse Yoyo.
Idag var jag på terapi hos en medberoende specialist. Hon var väldigt bra, mycket var verkligen inte nytt då jag varit med i 12 stegs programmet till och från, och också varit på familjevecka vid tre gånger. Men hon förklarade på ett sätt som fick mig att reflektera över hur jag agerat i mitt beroende, medberoendet. Han är och har varit min drog.

Det jag bestämt mig för nu är att jobba med mig själv. Jag kommer ta avstånd från honom, släppa taget och för första gången stå fast vid det. Kan bli svårt, mycket svårt. Men just nu kan jag inte mycket göra. Jag kan inte längre rädda honom. Jag kan inte längre utplåna mig själv och låta större delen av dygnets alla timmar tänka på honom och vara förtvivlad. Dessutom är ju inte min man i närheten, utan väldigt sjuk på andra sidan jordklotet.

Så förutom terapi, hittade jag också en självhjälpsgrupp som jag trivdes i.

Känner också att jag vill vara en bra förebild för mina döttrar.

Men som sagt, det här kommer bli en tuff resa, att släppa efter 36 år.

Lycka till för dig och styrkekram!

Tack Linker för ditt svar. Man undrar hur det ska bli? Du har stannat kvar o det har blivit bättre för er men ändå inte bra... En del man läser om här har lämnat men mår ändå inte bra. Det har satt så djupa spår. Just nu har jag ingen aning? Jo en sak vet jag om jag lämnar honom så kommer jag aldrig tillbaka igen. Om jag nu orkar jag tror han skulle bli väldig elak då om jag tog steget.. Ibland kan jag tänka att det bästa är om han dör...Usch vad hemskt. Jag vet att jag skulle bli jätteledsen han är ju min livskamrat (snart 37 år) Men jag skulle bli fri...Han kanske blir sjuk?? Tror inte han får skrumplever utan alkholdemens. Ibland är han så konstig så jag tror inte hans hjärna funkar som den ska.Han kan säga så konstiga saker. Jag lever också lite mitt eget liv det är inte ofta vi gör något tillsammans. Det är bara om vi är bortbjudna på nåt kalas( somhan egentligen inte vill gå på)Om jag ska iväg på nåt är att jättesur. (Även dagen efter)För ett år sen fick jag följa med min dotter på en utlandsresa(första gången jag varit utomlands )Han var sur både innan o efter jag kommit hem. Jag ville berätta om resan men han var inte intresserad däremot prata han om hur jobbigt han haft med allt när jag varit borta... Han har aldrig unnat mig någonting.Man brukar ju kunna säga ha det så roligt nu osv Nej det har han aldrig sagt bara arg o sur. Mitt jobb kallar han .. ditt sjuka jobb o klagar när jag ska iväg på möte osv Men om han nån gångska iväg på något så kräver han att jag ska skjutsa honom dit..

Här är en till bitter... Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Har tyvärr inga råd. Men en ordentlig ursäkt kanske är bra ändå. Det skulle jag vilja ha av min man. Nåt slags erkännande om att han förstår vad hans drickande inneburit för mig.

Kanske är det när den drickande sakta börjar komma till insikt som man själv börjar älta och fundera på allt gammalt och på sina egna känslor. Innan det fokuserar man kanske som anhörig mest på att han/hon ska inse sitt problem och dra ner eller sluta.

Men jag vet inte. Bitter är jag i alla fall. Har många skrik som inte kommit ut, eftersom han har däckat och ändå inte skulle höra. Vet inte vad jag ska göra av all ilska om han nu ska bli en normaldrickare helt plötsligt...

Går det kanske att sätta upp en regel om att aldrig! tag emot synpunkter eller diskutera med honom när han är påverkad? Förklara för honom, någon gång när han nyktrat till, att det är bortkastat, dessutom destruktivt att samtala under sådana omständigheter. För så är det ju bara!

Nej, vi är verkligen inte ensamma i det här (tyvärr att det ska vara "det här") Tänker numera ofta på hur... ofta jag tänker på min man, hur lite plats det blir över för mig om jag inte aktar mig - t.ex är inne här och skriver & läser, vårdar mig själv och det jag gillar. Han har ju en fenomenal förmåga att sätta strålkastarljuset på sig i alla lägen. Alla! Allt enligt regeln "om man inte är bäst kan man i varje fall vara värst"?

Tack för era ord. Jag gråter både av mitt liv men också för att ni andra finns. Känner att för en gångs skull är det jag som står i centrum och inte min man. 90procent av min vakna tid går åt till att tänka på min man. Varför han dricker? Varför han säger alla elaka ord vissa dagar. När blev han en annan. Ni där ute är just nu det bästa som hänt mig på länge. Jag är INTE ENSAM. Kram till er alla

Hej, ja vi är många som är med om samma sak. Vi känner oss/blir sjuka fast det är partnern som är sjuk! Din berättelse liknar min på så många sätt, med skillnaden att vi är inte separerad. Har varit gift i 39 år, och merparten har varit alkoholfri! Han drack inget medans barnen växte upp, det är nu nr de är vuxna o vi har många barnbarn som han börjat igen.
Men nu har alkoholen tagit över och dominera allt, fast jag inte ens dricker själv. Men också jag har svårt släppa taget om hans mående, efter så många år är vi nästan som syskon, fäst vid varann och man överger inte sin familj hur lätt som helst.
Hur jag gör? Skaffar hjälp för egen del för det första, det är det du gör nu! Så bra! Sen är det tankarna o känslorna som snurrar, mig hjälper det mycket att prata av mig med de i samma situation, skriva här gör gott.
Några tankar om mig som är viktig för mig: Jag är älskad (vänner, barn, barnbarn), jag är värdefull, smart, stark, älskar egentligen livet, har humor och älskar att måla och sy, o vandra i naturen, (Låter som en kontakt annons!) men jag mår bra av att tänka goda tankar om mig själv eftersom jag som du får höra hårda elaka ord från partnern.
Det händer ibland vid fylloperioderna att jag blir så knäckt att sorgen är som en flod som rinner ur mig och tar aldrig slut. Då försöker jag bara låter det rinna färdig, för det är en sorg. Men när det runnit färdig, försöker jag komma tillbaka till vem JAG är. Måste också acceptera att livet är annorlunda nu, då var då (nykterhet) men nu är nu och jag måste skaffa redskap för att hantera nuet. Jag har packat mina väskor många gånger, försökt fly, o kanske jag gör det nån gång, men även om jag flyttar, måste jag ändå hantera honom på ett eller annat sätt.
Fortsätt vara den fina person du är, förr eller senare hittar du styrka i dig själv!!!
Kram!

Du är bra som du är inteok, det är inte du som är problemet! Du är inte töntig, men situationen är svår och kräver långt tänkande tills ilskan till slut tar överhanden och man tvingas gå. För att man inte pallar mer, för att man inte kan andas när man kommer hem och hittar ett fyllesnarkande vrak i soffan! Utan jobb lär inte drickandet bli mindre, så jag hoppas för din skull att han orkar stanna på sitt jobb eller hitta ett nytt innan han lämnar det gamla. All styrka till dig, du är varken ensam i din situation eller galen som känner som du gör!! I såfall är vi nog alla galna som skriver här :)

Hos oss var helgen också märkligt lugn. Vi vet liksom inte vad vi ska göra med varandra när "elefanten" inte står i vardagsrummet och man inte behöver trippa på tå. Jag har svårt att ändå koppla av, man vet det bara är en tidsfråga innan det brakar igen. Han åkte iväg med sin son några timmar, skulle till köpcentret och jag satt i vånda och väntade att de skulle komma tillbaka för att höra om han från bilen skulle gå med en påse direkt till garaget. Vet ju i så fall vilken butik han handlat i...Har legat vaken stora delar av nätterna, funderat och fantiserat och försökt tänka tillbaka på allt som hänt sen vi flyttade ihop. Tyvärr mest en massa mer eller mindre otäcka scener som spelar upp i minnet och har sorgset kommit fram till att vi nog egentligen aldrig haft någon bra period. De korta perioder som han inte alls druckit som kanske varat i bästa fall 2-3 månader, har alltid slutat med än mer drickande efteråt så även dessa torra perioder går jag på nålar och bara väntar på nästa gång ändå. Ibland när man efter några veckor kopplar av lite och tänker att kanske jag inbillat mig att det är så hemskt, så kommer Herr Alkohol på storbesök igen och man är tillbaka på ruta 1.

Det är så svårt att lita på löften att de ska dricka mindre, för all logik och erfarenhet skriker i huvudet på en att det är lögn. Att inget ändrat. Att vad man än hotar och kräver så kommer det så småningom återgå. Men bra för dig Nykteristen om han ens medger att han har ett problem och att han vill försöka lösa det, ett stort första steg vunnet. Om det på riktigt är uppriktigt menat från hans sida, att det inte är nåt han bara säger för att lugna dig, inbilla dig att det ska bli annorlunda. Förlåt om jag låter cynisk, jag känner ju inte din man. Jag hoppas så för din och ert barns skull att han är ärlig och verkligen vill ordna upp. Jag har själv dessvärre den situationen att min man säger det är upp till mig att flytta eller inte, han tänker inte sluta dricka och passar det inte mig så kan jag dra. Men väljer jag att dra tänker han kräva och göra allt för att se till att vårt barn måste stanna med honom, och han är helt beredd att gå fram med lögner om att jag är psyksjuk, oansvarig eller vad som helst i rätten och hos barnskyddet om det är vad han tror krävs för att få behålla barnet. Hur försvarar man sig mot sånt? Och hans drickande och elakheter är givetvis bara min sjuka inbillning enligt honom. Och skulle det bli som han vill så kommer mitt barns hela framtid att vara slagen sönder och samman, för han kommer utsätta henne för samma psykiska misshandel och tassande runt spriten som han nu utsätter oss alla för, bara det att hon då inte har mig som "försvarsmur". Hur skulle jag då kunna leva med mig själv, om jag vet jag kommit bort för egen del men att min dotter måste ta en ännu större smäll för det och leva ensam med eländet? Blir helt gråtfärdig bara av att skriva detta, vet inte hur man ska kunna ta sig ur situationen. Skulle min man säga vi kan dra och ta barnet med mig, skulle jag inte tveka en minut. Skulle ordna allt på en vecka och vara ute så fort som möjligt. Det är såna här dilemman som andra utomstående inte förstår, inte heller barnskyddet som alltid bara tycker barn har rätt till båda föräldrar. Men om den ena är olämplig men en hejare på manipulation och lögner, vad gör man då?

Jag vet faktiskt inte om min man i grunden har en elak personlighet eller om det är spriten som längs åren gjort honom sådan, inte för att det spelar nån roll numera när konsekvenserna blir desamma. Han kan vara lika elak nykter som full, men det skärps och blir grövre full och för flera år sedan förföll han även i våld och skadegörelse när det var som värst. Så jag har provat hela rumban med myndigheter och polis och insett att jag måste fixa dethär själv för någon hjälp känner jag inte att de erbjuder. Jag ses som medskyldig för att jag låtit det pågå, hur man skulle löst det har ingen av dem haft ett bra svar på. "Du kan alltid ringa polisen om du tror han dricker med dottern hemma ensam". Är inte skadan redan då skedd, när ett barn varit hemma ensam med någon i 2 promilles fylla? För vem vet hur månnte gången innan jag kunnat bevisa det och verkligen kunnat ringa någon ens?

Hur gick det för dig resten av kvällen/natten?

Känner igen mig i det du skriver, som många andras berättelser också....samma mönster i en alkoholberoendes liv och även för oss medberoende. För det är just det vi är, därför vi har så svårt att bryta oss loss....för även vi behöver hjälp att bryta vårt mönster, mönstret som är vår vardag, vårt liv för att hjälpa och skydda . Visst blir man arg, förbannad, besviken och skulle egentligen bara vilja försvinna iväg från allt och alla...men det är tydligen inte så lätt.

Har du funderat på att gå o prata med nån? ta kontakt via kommunen för att få bekräftelse på din egna tankar och känslor? tro det vore bra och kanske ett litet steg i rätt riktning oavsett vad resultatet blir?

Man är ensam, eller man blir ensam...så känner jag och jag håller med visst vore det härligt att kunna få ha nån som stöttar en till 100% och verkligen vet vad man går igenom. Men om man börjar prata med nån så hör man direkt vad folk känner och tycker. Det man själv vet men man av nån anledning inte klara av, dvs lämna. För utomstående är det så lätt att ta till de orden för de vet inte, de vet inte vad som försegår bakom stängda dörrar, de vet inte vad man gör för att försöka skydda sig själv...den längtan och drömmen man har som mer och mer går till spillo ju mer flaskan täts av den man älskar och den man vill ha drömmen med.

Du är inte töntig, du är stark...du är starkare än någon annan du känner, man har bara gått vilse i sin styrka

Hur blev helgen för dig?
Här blev det lugnt, känns konstigt, väldigt konstigt att faktiskt ha en bra helg. Kommer ärligt talat inte ihåg sist vi hade det, ni vet utan alkohol...men jag bröt ihop i fredagskväll framför honom. Han åkte iväg till en kompis en sväng och va borta längre än han sa att han skulle, men det är väl egentligen inte det som gjorde att jag blev arg och rädd såklart det tror jag ni förstår. Jag blev rädd för att han åter igen skulle komma hem mitt i natten aspackad och börja härja runt som han så många gånger gjort förut, den rädslan i mig va så påtaglig att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen under de timmarna. Jag had lovat mig själv att jag inte skulle ringa och höra efter, lyssna på alla de tecknen som utgör om han har druckit då ens en öl. När han kom hem så hade han inte druckit nåt, han hade suttit och pratat med sin kompis och tiden hade dragit iväg lite väl länge. Så jag bröt ihop när sonen hade somnat för natten framför honom. Han blev tvungen att lyssna på vad jag hade att säga till honom...sånt jag aldrig vågat mig för att säga förut och han lyssnade. Han lyssnade på sånt han aldrig velat lyssna på förut, men jag vet inte om han förstod eller ville inse faktan jag la framför honom. Det gör mig så ont att det ska behöva vara såhär, en känsla i kroppen som väntar på en tickande bomb att explodera och sen har allt fallerat igen. mitt huvud som inte ens kan vila under natten för det är då allt sätter igång, kvällar och nätter eller de dagar när han är ledig för då finns det tillgång och framförallt tid till att dricka till att suget kommer och drar ner honom i den världen där han trots allt mår bra en stund tills det går över styr och aggressiviteten, hoten och det onda tränger igenom.

Jag ska gå och börja prata med nån idag, det känns så långt borta allt detta bara för att man inte vara med om det på ett par dgr....det var bara en mardröm, det hände inte, det har inte hänt. Ni vet den känslan man har dagen efter när allt är bra för han är inte full...man har sovit lite och då är allt bra igen. det som har hänt har hänt och det är inget vi pratar om för det är en ny dag och vi börjar om. Lite så känns det, men ska gå dit såklart och jag vill ha en tid som vi kan gå dit också...han har sagt nu igen att han vill det, vill reda ut våra problem och hans drickande. Men kommer det att hålla? det har aldrig hällt förut så vad är skillnaden denna gång? Har han insett att det är på allvar denna gång, att jag kommer att stå för mina ord då jag påminner honom om den ibland?

Jag smider också planer bakom ryggen på honom, för att skydda mig själv på nåt sätt tror jag....eller drömmer mig bort till en värld som är enkel,där jag bara kan bry mig om mig själv och min son....det lättar iallafall upp min vardag på ett skönt och lite skrämmande sätt.

åhl jag lider med dig så otroligt mycket, hopps innerligt att du tar dig till att börja prata med nån. Har du nån i din närhet som du kan prata med om det här?

Jag vet precis hur det är med den psykiska misshandeln, man blir knäpp och dagen efter undrar man om man inte bara drömt en mardröm....för det är precis så det känns.

Vart är dina barn när han är såhär full och du jobbar? Har ni några mindre barn?

Hur kan du göra för att släppa om det han gjort? Lättare sagt än gjort, jag vet!

Kan du lägga det han säger om er som en projicering, alltså, han lägger sina problem och sina svårigheter på er, det är lättare för honom! Kan du se det osannolika i det han säger?

Hur har du det med samtalsstöd? Låter som du behöver det!!!
Kram och en massa styrka!

Som jag har skrivit här förr så har mitt liv sett ut ungefär som ditt, Missan. Så länge jag jobbade fick jag kraft och glädje där och jag kände att jag fyllde en positiv funktion. Då privatlivet var för jävligt fick jag ibland ta till både sömnpiller och psykopharmaka för att klara av att hålla masken på jobbet. Och det funkade. Men nu är vi pensionärer. Efter några tillspetsade situationer - fall i trappor och på toilett, tillkallande av ambulans och t o m polis - insåg även han att han måste få hjälp. Jag hade då börjat se mig om efter annat boende. Han fick utskrivet Nalpraxon ovh mådde till en början väldigt illa av den. Men supandet har minskat och han tappar inte längre kontrollen. Jag har också känt stöd av samtal men en kurator på Anhörigföreningen. Dock, före jul märkte jag att drickandet ökade och jag tvingade honom att uppsöka kliniken igen, denna gång med mig. Han hade då i smyg slutat ta medicinen.
Detta var förra veckan och jag hade väl något slags naivt hopp att vi skulle gå därifrån med en gemensam vilja och motivation. Jag ser fram emot saker vi ska kunna göra när allt är bra igen.
Träffa vänner, vara med barnbarn, ut och resa. Ingenting vill han. Jag lagar frukost, han äter den två timmar senare. Sen ägnar han sig åt tidningen i två timmar och därefter är det dags för vår gemensamma promenad. Detta tycker han är ett stort steg han har tagit, och visst det är väl bra.
Vi går hem och fikar och skriver en köplista. Jag ägnar mig t ex åt att sy och läsa ljudbok eller att träffa vänner och barnbarn. Jag har ett eget umgänge och egna intressen.
Han åker iväg och handlar. Först tar han en tur i källaren och samlar ihop tommaölburkar 3,5. När han kommer tillbaka ska de nya sexpacket ställas in i källaren. Och så lagar han maten. Vi äter och tittar på Tv och går sen och lägger oss i olika rum. Jag kommer ofta med förslag om att göra något nytt men hans intresse är svagt. Det är väl bra som det är. Om han märker att jag riktigt riktigt gärna vill att vi ska göra något tillsammans segar han på svaret så länge som möjligt. Visar jag då besvikelse upplever han det som press och svara med total tystnad.
Jag vet inte hur mycket av den här känslokylan som beror på alkohol eller om det är ett personlighetsdrag eller helt enkelt klassisk härskarteknik. Hamnar lätt i affekt då jag känner igen mönstret och drar upp hemska historier från förr. Ska du ge mig dåligt samvete säger han då.
Jaaa, han borde ha jävligt dåligt samvete, han har gjort mig så illa - inte fysiskt men så mycket oro i magen, hjärtklappning, sömnproblem, spänningsvärk i nacken och nätter då jag har gråtit.
Och jag önskar så att han någon gång kunde ge mig ett erkännande och ett ärligt menat förlåt!

Söndag kväll. Jag har jobbat helgen och märket till min förvåning att min man är full när jag kommer hem. Han har varit nykter i flera dagar och jag min idiot hade fått ett hopp om en bättre framtid. Hur kunde jag vara så dum. När ska jag vakna ur min mardröm och bli stark. Så stark att jag kan gå. Men nej då jag är rädd att han ska bli ensam. Det är jag redan jag sitter här på kvällarna och titta på en full man. Till råga på allt elände säger han att han ska säga upp sig från sitt jobb. Han tycket det är stressigt. Då kommer mitt liv verkligen bli ett helvete. Kan någon ge mig styrka? Jag känner mig så jäkla töntig som inte kan ta mig ur detta liv.

Akvileja, tror också att vi är många. Känner igen detta med elakheter, just det har bara blivit värre och värre. Eftersom min exman nu befinner sig på andra sidan jordklotet, så får vi dem i mejlform. Både jag och våra döttrar.

Till mig verkar han ha släppt alla spärrar, och mejlen jag får är så fruktansvärt vidriga.

Det är ändå märkligt att vi som är medberoende har så svårt att släppa taget, att vi går där år ut och år in och hoppas. Skulle jag själv höra någon berätta min historia så skulle jag tycka att personen var helt korkad som stannade kvar. Lite på samma sätt som alkoholisten inte kan släppa flaskan, på samma sätt har vi blivit beroende av dem.

Hörde av någon att just elakheterna är för att de ska mildra sin ångest. De projicerar ångesten på oss, för då blir det lättare att dricka vidare.

Lycka till och styrkekram!

Inte konstigt att bli sjuk i en relation med en alkoholist. Man vet aldrig hur det ska bli, nykter i helgen eller köpa ut, maktlösheten inför någon annans beslut kan göra en tokig. Man går inte till systemet om man inte tänker dricka, allt annat är trams!

Kära Emjuli!
Du är långt ifrån ensam som världsmästare i att vara medberoende, vi är många som delar den förstaplatsen tyvärr! Jag kämpar själv med att ta mig ur ett destruktivt förhållande. Innerst inne vet jag att det inte blir bättre än så här. Och bra är det inte, det är psykisk tortyr att leva med en alkoholist, särskilt en som förutom att bli berusad också blir elak och häver ur sig förolämpningar.
Bra att du sökt hjälp!
Jag jobbar själv på mitt håll med att försöka skapa nya kontakter och aktiviteter för att inte falla tillbaka i medberoende.

Ja, det är så sant, att vi inte kan få alkoholisten att sluta dricka. Jag lämnade min alkoholist för snart två år sedan. Forfarande grubblar jag över detta och har ofta skuldkänslor. Men jag kommer alltid fram till att jag gjorde rätt!

Nu har vi bestämt oss, eller snarare så har väl jag bestämt mig för att nu är det dax för mig att gå vidare...
Har pratat med min son, 14 år, och Gud vad jag blev förvånad över reaktionen från honom!
Han sa en massa kloka saker och vilka iakttagelser han gjort trots sina funktionshinder...
Nu känns det både skönt att jag lagt fram saker och ting på bordet, men samtidigt sorgligt såklart för att det inte blev som vi tänkt. Tyvärr kan jag inte göra mera i frågan.
Min man verkar dock tycka att jag överdriver men det gör jag inte!

Hej,
Jag tror att man behöver googla och läsa och känna igen sig. Jag vet inte om du läst min tråd, men så gjorde jag också, läste och läste. Det var nog en del som gjorde att jag till slut tog steget och lämnade. Det var en lång process för mig, tog flera år inna jag verkligen bestämde mig. Men att jag läste och kände att jag inte var ensam gjorde att jag till slut började berätta för en del nära vänner och då fick jag några personer som jag vågade prata med. Jag gick tog till slut också kontakt med missbruksmottagningen här i min stad och fick komma dit och prata med en kurator några gånger. Det var för mig något helt nytt, men var verkligen helt fantastiskt att få sitta där och gråta och prata med någon som visste precis vad det handlade om. Detta ledde också till att jag började i en anhöriggrupp. Det var verkligen magiskt, att få sitta där och plötsligt möta andra i exakt samma situation.
Jag vet nu att jag har gjort rätt beslut, men är fortfarande medberoende, tror jag. Vill fortfarande kolla det jag har möjlighet till, Det finns många stunder som jag fortfarande får för mig att jag gjort fel och saknar mitt gamla liv, men egentligen vet jag att jag inte orkade leva som jag gjorde. Jag blev verkligen deprimerad.
Lycka till Missan.