Senaste kommentarerna i forumet

Tack Muminmamman för ditt svar. (Ibland får man inga kommentarer på det man skriver.)Blev så glad att du skrev.... Helgen har varit ganska lugn. Han har druckit men ändå varit ganska trevlig lite dumma kommentarer förstås... Sonen ville inte komma hit i helgen( det känns tungt) Jag försöker få kontakt med honom o ev. gå en promenad. Har också ringt till min svärmor o berättat hur läget är. Dom trodde att han skärpt sig..Är lite nervös över samtalet på alkoholmottagningen. Om jag bryter ihop eller hur det går. Ibland kan jag prata om det /ibland inte.Jobbigt för dig med små barn jag har ju också varit där...Men då fattade jag inte att han var alkoholist. Så blåögd jag var och hur han har lurat mig många gånger...Jag känner nu att jag ändå lärt mig en del om alkolism sen somras när jag gick med här.Jag har köpt en del böcker o även goglat en del. Men ibland tänker jag att jag lägger ner för mycket tid på detta istället för att göra saker jag tycker om som jag gör för min skull.Jag mår bäst när jag lyckas att släppa tankarna ett tag o göra nåt för min egen skull.. Kram på er...

Att inse att trots att jag lämnat min alkoholist så är jag lika sjuk.
Trots Alanonmöten och terapi hos en medberoendeterapeut så står jag där nu med min tvättade hals.

Ser med backspegeln på hur jag förstört denna relation med min kontroll,mitt medberoende och min rädsla.

Jag har bjudit upp en man till dans och sen bytt till samba.
Han har tvekat,backat vägrat och hoppats om vartannat.
Jag har själv inte märkt att jag bytt dans utan trott att allt eller åtminstone nästan allt berott på honom.
Hans distans,hans ovilja att möta mig osv har varit roten till våra problem att komma vidare i relationen.

Jag har kämpat,lagt på mer ved på brasan för att den ska fortsätta brinna.
Kämpat framåt och vidare istället för att stanna upp och se klart på situationen.

Men han har ju sett det han nämnde för flera månader sen:
Du är inte redo för en samborelation Ullabulla.

Johodå,det är hon visst det.
Kärleksfull energisk och glad är jag och skulle jag ännu mer bli om han släppte in mig.
I sitt blodomlop och i sitt liv och i sina cirklar.
Men klok som han är så såg han det jag inte såg.
Mina ofullbordade och trasiga cirklar som jag först måste laga innan jag på allvar kunde gå in i en närmare relation med allt vad det innebär.

Kanske Ullabulla så småningom blir så frisk att hon kan ha en vuxen relation med två individer som bär sig själv.
Hon kanske går vidare ut i singellivet,bygger upp sig själv innan hon ens tänker tanken att hon ska klara något annat än en ojämlik relation.

Eller så söker hon en relation där hon får vara den starka som har kontrollen medan hon innerst inne blir sjukare och sjukare.
Valet är mitt och framtiden är min oavsett vilket.

Vi är många här som lever i din situation. Jag håller med de andra, säg ifrån och sök hjälp. Men var samtidigt snäll med dig själv, det är en svår situation som tar länge att ordna upp eller ta sig ur. Det går långsamt och nåt steg fram och sedan bakåt igen. Man velar, oroar sig, är arg, biter ihop, skäller och skriker, argumenterar, vädjar till barnens bästa, hotar med att lämna men stannar ändå vid minsta tecken på förbättring och undrar om man inbillat sig vidden av problemet. Ända tills nästa fylla tar över hemmet...Vet inte riktigt om dethär var till nån hjälp, men du vet åtminstone vi är många som delar dina känslor och tankar!

Heja Jill! Du har äntligen nått dit många av oss andra ännu velar för att ta oss, till att bryta och gå vidare. Att inte dras längre ner i fallet, låta dem ta sin egen strid. Du gör rätt som räddar dig själv, efter tillräckligt många chanser finns ingen mer väg att gå än att lämna. För att rädda sig själv. Det är inte själviskt eller kallt, det är nödvändigt för överlevnad! Stor styrkekram till dig!

Det är som en känslomässig resa att logga in här och läsa, man gläds och blir glad över framsteg och ledsen över historier som din,
jag lider verkligen med dig och dina barn ..
För att göra en lång historia kort .. skulle kunna skriva och berätta hur mycket som helst ..
Så har jag själv varit i samma situation som din fru,
Så här i efterhand ...För jag har lyckats ta mig ur det hemska beroendet som A är .. även om jag har förstått att det är en livslång kamp ..
Så Önskar jag att min man hade konfronterat och ifrågasatt mig mycket , mycket tidigare än han gjorde , ställt ultimatum .. vad som helt.
( Även om jag vet att det hela tiden har varit mitt problem och det går inte att skylla på ngn annan .. )
Så prata med henne Nu idag , hur jobbigt det än känns .. Förklara hur orolig du är, Att du bryr dig om henne , Älskar henne ..
Att allt kan bli bra igen .. ni kan kämpa tillsammans ..
Det är ord som jag själv hade velat höra när jag mådde som sämst .. !!
Det är en lång resa ni har framför er .. eller rättare din fru ..för det är ju hon som ska göra jobbet och hon som först och främst ska komma till insikt med sina problem .. men det är mycket lättare om man har nära och kära omkring sig som bryr sig ..
Tänker på er .. och Stort Lycka Till !!

Hej!
Jag förstår dig så väl, leversjälv i en relation med en man som är alkoholberoende på liknande sätt som din fru.
Jag har börjat som du för ca 6 mån sedan. Jag tog upp vad jag tyckte var problemet att hans drickande får en massa konsekvenser osv.
Nu då månaderna gått, han höll uppe i 12 veckor och började supa igen i början av dec och fram till nyår. Alltså hade ingenting eg förbättrats. Jag har nu tagit ett svårt beslut som innebär att jag tänker flytta. Min man står helt handfallen och förstår ingenting. Han tycker att jag inte givit honom tillräckligt med tid osv. Men det är inte det som är problemet. Det är hur han inte velat, kunnat eller brytt sig om att förstå vad jag sagt så många gånger förut. Nu då han är beredd att försöka ( vet faktiskt inte om han är det utan bara säger det) nu har kärleken tagit slut. Den gör det till slut. Jag vill därför ge dig ett råd, ta reda på hur du vill ha det. Förvänta dig inte att din fru kommer att vilja ändra på sitt sätt att dricka. Våra anhöriga har en sådan stark relation med alkoholen, så de är tyvärr inte förmögna att ta ansvaret om att vi ska få säga något om det.

Hej
Länge sedan jag skrev här och jag har inte kommit längre än sist men nu måste jag ta mod och prata med min fru, vilket jag ej haft ännu. Det blev bättre ett tag av sig självt men nu börjar det spåra ur igen och jag vet inte hur länge jag orkar leva i detta, men som sagt jag måste ge det en chans och prata med henne först för att se reaktionen av det innan jag gör något mer. Jag älskar min fru och jag har varit för feg som ej tagit denna diskussion.
Skriver detta nu för att samla mod för diskussion, så jag är tacksam för alla råd jag kan få.

Tack för din reflektion Nya Tider. Ja det är jobbigt för alla barn till såväl alkoholisten, som till den medberoende. Oftast blir ju båda föräldrarna lite dysfunktionella. Skillnaden är att den ena inte fyller på med substanser.

Ja, jag ska verkligen försöka kämpa nu. Jag kommer ju aldrig kunna glömma min älskade exman och alla de fina stunder vi haft. Men jag måste få en sund relation till honom, och jag måste släppa taget. För just nu har jag honom i huvudet 24/7, jag lever ju inte fullt ut själv.

Hoppas också innerligt att det kommer gå bra för dig, och att du har kraft, mod och vilja att förändra. Ibland funderar jag ofta på att om vi uppfunnit alkohol idag, så skulle nog det vara förbjudet och klassas som en mycket farlig substans. För den skyr inga medel, tar det den vill ha, splittrar familjer, är elak och förstör så många människor. Och de förstörda stackare som fastnat, trycker den till extra mycket och vrider om på det mest fruktansvärda och egoistiska sätt.

Och ja jag måste kämpa emot, för just nu har jag gått sönder rejält. Hur än mitt intellekt säger att "släpp nu", "han kommer inte bli bättre", "han drar ner dig också" mm mm så känner mitt hjärta något annat. Jag kan inte sluta älska denna helt förvridna, förgiftade och egoistiska man som alkoholen tagit ett så hårt grepp om.

Har läst dina inlägg och dom du kämpar. Så bra att du ringde och gör detta för dom egen skull.
Känner så igen detta att leta och se vad som har druckit och vad som finns på lager. Min man gick också och la sig kl 21. Sitter uppe med de yngsta just nu. Dags att natta, men det är så tyst och lugnt. Att slippa alla hårda ord en stund.
Ta hand om dig. Kram!

Så bra skrivet av er alla. Jag får återkommande ångestattacker och sover dåligt. Konstant trött och dåligt kom ihåg. Tror vi alla lever farligt nära gränsen för vad vi klarar. Tror egentligen att vi passerat gränsen.
Kärleken till mina barn gör att jag fortsätter att orka.
Hoppas kunna ta mig ur detta och jag tror att jag kommer få flera kroniska besvär av detta liv som jag lever nu. Eller lever, överlever är nog mer rätt ord.
Klappar och kramar till er alla!

Att läsa era inlägg stärker mig så. Gårdagens kväll och natt var hemsk. Min man skickade massa sms när jag var på jobbet. Jobbade natt och han var full hemma och skickade massa sms om hur illa behandlad han blir, om pengar, om hur värdelösa mina stora barn är. Vi hade ett samtal där han betedde sig så jäkla illa. Jag har inte kunnat sova ngt på dagen då jag är helt knäckt.
Får inte ihop vad jag ska skriva här.
Läser era inlägg om och om igen för att inte tro på det han säger till mig och kallar mig. Är så tacksam för det ni skriver och delar med er av. Ni är fantastiska allihop ❤
Hoppas er lördagskväll är bra. Tack för att ni finns därute. Kram

Han vill inte vägrar tror att han ska kunna fixa det själv. Men det vet jag att det inte han kommer att klara av. Nu har han inte druckit sedan måndag. Han kommer inte klara sig många dagar till utan alkohol. Lugnet före stormen ?

Tack till alla för era inlägg! Det betyder jättemycket!

Min man har sedan nyår druckit "normalt" och bestämt sig för att inte handla hem dricka på några veckor. Så just nu känns det skönt. Dock har jag sett och hört detta tidigare och det har inte fungerat i längden.. Men jag hoppas. Har bestämt mig för att ställa ett ultimatum om han dricker för mycket igen.

Önskar er en fin helg! ?

Har svårt att komma i säng om kvällarna. Det är så lugnt o skönt. Brukar lyssna på musik o så funderar man ju en del... goglar på problemet osv I morse bestämde jag mig för att ringa igen till alkoholmottagningen o be att få träffa kuratorn där. Jag försökte samla mig men det gick inte. Började skaka i hela kroppen... Tog en promenad med hundarna innan det var dags för jobb. Väl på jobbet pigg o glad barnen är ju bara så underbara. Där glömmer jag min alkis till man nästan allafall... Hade en tanke att försöka ringa mottagningen när jag var hemma på rasten senare på dagen. Har bara en halv timmes rast så då hade jag inte så mycket tid o fundera utan bars ringa snabbt o få en tid...Sagt o gjort men det räcker bara att människan i andra änden svarar så bär inte rösten mig....Samlar ihop mig till slut o lyckas ändå prata en stund. Ska gå dit o prata nästa vecka.Får se hur det går... Fredagkväll medberoende som jag är går jag o kollar vad han druckit. En 35 cl starksprit o en starköl. Konstigt nog märktes det inte så mycket på honom. Han var inte dum ikväll men lade sig kl.21. Han har också fyllt upp en flaska till morgondagens +att det står 5 påsar starköl med 8 burkar i varje....Suck...

Skönt att höra att du är ok.

Kramar

Mycket jag känner igen mig i i din berättelse. Jag har lämnat min drickande man nu, vet inte om du läst i min tråd. Men det hjälpte mig väldigt mycket att skriva och läsa här i min process att lämna mitt medberoende. Eller rättare sagt har jag lämnat min man, men är nog fortfarande medberoende. Jag fortsätter att kontrollera honom och hans drickande så mycket jag kan, har jag märkt.
Jag gick också i källaren och i garaget och letade flaskor och ölburkar, trots att man såg att han var full.
Min man hade inget chefsjobb, men han var alltid väldigt omtyckt pga sin humor och sociala förmåga och många sade till mig också "vilken fantastisk man du har"! Själv ville jag bara skrika, du skulle bara veta hur vi har det hemma!!!!
Lycka till och kramar från mig.

Min man är lika dan. Eller alltid uppe tidigt men i säng tidigt med. O så synd de e om han. De e cancer. Aids. Osv... de e olika varje gång. Så tråkigt när man bjuder hem folk o redan kl 18 somnar han för han e för full

Hej, jag e oxå helt ny här! Har gjort ett långt inlägg om hur min situation ser ut "alkohol o spelmissbrukande man", o jag känner igen mig såå i din berättelse! Han reagerade exakt lika när han druckit, då hatar han mina kuddar i soffan tex, att jag inte handlat hem "rätt" grejer, han grälsjuka, ja det e mycket som stämmer in på din o min berättelse!

Det jag undrar är vet nån om ERA problem i din närhet? El är du som jag va (för fram till 6 mån sen) att du bär runt på det här själv? Du kommer inte kunna hjälpa honom själv, han kommer inte ta emot hjälpen sålänge han själv inte inser sitt missbruk, att det e skillnad på att bruka alkohol o att missbruka! Att ta hjälp av nån utifrån är steg ett, en vän, en släkting, hans kollega...ni behöver tänka ultimatum! Man får bli den elaka, det e fruktansvärt jobbigt, jag är där just nu....min man har ersatt alkoholen med nätkasinon...nu ska vi ha en intervention igen....jag e påväg att lämna men vi har två små barn ihop o hus så inte bara att "dra"... vet inte heller hur mitt liv kommer att se ut de närmsta månaderna men efter de senaste dagarnas funderande och även tagit min första kontakt med ett anhörigcenter så vet jag iaf en sak: jag behöver inte bestämma nu hur allt ska bli, en dag i taget, o det e hög tid för mig att bli ego o se till så jag när bra, för mina barns skull!!

All styrka till dig, o beslutet om du ska flytta el ej kan du bara ta själv....hade jag varit i sin sista utan barn som bor hemma hade jag redan flyttat!
Kram

Jag var på en sån här intervju strax före jul. Otroligt positivt! Gott kaffe var det också. :-)

Jag förstår dig så himla väl, InteMera! Till slut började jag kissa på mig på vägen hem just på fredagar. Det tog ett tag innan jag såg sambandet, men uppenbarligen kan man bli inkontinent av stress.

Och visst måste man få vila ibland, mitt i det. Låtsas att allt är okej, andas en stund inne på Ica Kvantum en lördag när han nyktrat till, barnen är glada och man handlar lördagmiddag tillsammans. Tänka att man egentligen är en helt vanlig familj.

Men till slut går ju inte det heller. Min exman fattade aldrig det, "Om det är jobbigt två dagar i veckan, då är det ju bra fem dagar! Då är ju mer än 50 procent bra, det är väl inte så illa?" "Ja, men om jag hela tiden går och är rädd för att det snart är dags för de där två dagarna, om varje dag kan vara en av de två? Då är jag ju rädd hela tiden." "Det är ju upp till dig om du vill tänka så."

Usch, jag känner igen allt, ALLT från era berättelser här. Det är väl också det som är beviset på att det är en sjukdom. På nåt sätt är det en tröst - det är inte slumpvis galenskap, det är en sjukdom som följer givna mönster. Men jag är så glad att jag är ur det.

Jag har efter många år också kommit fram till att många symptom jag trott beror på mitt hektiska jobb kommer från mitt privatliv framom mitt arbete. På jobbet är det kontrollerat kaos i alla fall, man vet vad man väntas göra och det finns andra omkring så kan hjälpa till vid behov. Hemma är jag i stort sett ensam med allt ansvar för barn och hushåll, lever som om jag var ensamstående även om det finns en man i huset. Honom kan man inte räkna med och arbetsresor har jag till och med fuskat bort med att säga jag är sjuk och inte kan åka, för att jag helt enkelt haft sån ångest över att tvingas lämna barnen med honom ens för en kväll. Det är en sån press att leva med en alkoholist bara redan i sig, om man som i mitt fall dessutom har misshandel som förekommit att "akta" sig för att trigga igång igen så blir det än värre. Och att mitt ex dessutom har samma alkoholproblem som periodare och tidvis uppträtt mycket hotfullt med rättssaker och vårdnadsärenden till förbannelse pga detta, har ju inte minskat min stress.

Uppsökte i nåt skede för många år sen en krispsykolog, men hans enda hjälp och råd var att säga jag skulle försöka bortse från allt det jobbiga och leva som vanligt. Vad var det för hjälp?? Minskade inte alls min oro, gav mig inga verktyg att hitta tankemönster som skulle hjälpa eller nån som helst konkret hjälp i vardagen. Många psykologer och barnskyddsarbetare har ingen aning om vad de ska göra med såna som oss, där man lever under en ständig press och lätt själv blir galenförklarad eller betraktad som ett socialfall, även när vi är så starka så få skulle klara av att alls ta sig ur sängen med det vi lever i. Så ett hurra och klapp på axeln tycker jag till oss som är så duktiga som trots eländet ändå klarar av att ta hand om våra barn och våra egna liv (någotsånär i alla fall)! :)

Men på ett annat vis, utan missbrukaren i sin vardag är det lättare (därmed inte sagt att det är lätt) att fokusera på bra val. Men har man barn ihop och när barnen vill ha kontakt, om än så lite, med sin pappa, ja då måste man se till att det blir så. Din son är så liten så du hade kunnat få hjälp av socialtjänsten med att övervaka besöken, om det behövs.

Även om det är en kamp så känns det ändå värt det, på alla vis, jag tror inte jag levt idag om jag stannat och för att inte tala om hur barnen kunnat må- mycket sämre än idag.

Att bedyra sin kärlek till barnen är viktigt men de vänjer sig vid detta och till slut hör de kanske inte kärleksbedyringarna utan det är bara något som ska vara så. Har en känsla av att fler än jag är bra på att förklarar sin kärlek till barnen, men nu när mina hunnit bli tonåringar så hör/känner de inte längre den kärlek jag ger dem men de hör/känner mycket väl när jag säger något till syskonet... Kanske kan man älska för mycket?

Kram

Fredag idag och jag våndas redan av att behöva åka hem från jobbet. Var för ovanlighetens skull på lunch med min man idag och han var på gott humör, hans ena son ska stanna hos oss ett tag för sina studier. Sonen bor i vårt gästrum intill garaget där mannen brukar dricka, så jag kan alltid hoppas det blir lite lugnare ett tag men tror tyvärr det max går någon vecka så hittar han en orsak att hålla till i garaget ändå, kan ju alltid "gå ut och skruva" som det så fint heter...Jag sätter inte min fot i garaget om jag inte måste, bara lukten av cigarettrök och gammal öl får mig att kväljas vilket han vet så han behöver inte oroa sig för att jag hittar hans flaskor där. Inte för att jag ens letar mera, min intuitivt inbyggda promilleradar räcker för mig för att veta hur många öl eller centiliter starksprit som han druckit.

Som ni andra försöker jag ordna nåt trevligt åt mig och barnen och struntar i hans planer, dom vet man oftast ändå när det blir helg. Möjligen är han som någon annan tidigare skrivit ivrig på att åka och handla "dendär mjölken du glömde" eller liknande för att ha en täckmantel för ett besök till sprithandeln.

Det är svårt för andra omkring ett komma med goda råd utan att man tar illa upp, vi alla här vet vad vi egentligen borde göra men det folk inte fattar är varför det ska vara så svårt. Att ångesten över att tvingas lämna barnen ensamma med dessa män om man själv väljer att flytta och tvingas sända barnen på umgänge, då helt utan ens egen övervakning och möjlighet att rädda situationen för man är ovetande om vad som pågår. Att det inte är ordnat i all hast med nytt boende, att man skäms och ångrar sig och våndas över ja vem vet vilka alla praktiska bekymmer man målar upp för sig. Jag har sneglat på ett eget boende, lediga bostäder finns nog att hitta men sen kommer man på sig med att skämmas för man planerar nåt så stort bakom ryggen på honom. Fick till och med för mig att ha dåligt samvete att jag här på forumet hittat ett ställe att ventilera allt man funderar. För jag har faktiskt inte på länge öppet sagt jag flyttar om inte drickandet upphör, efter förra diskussionen för snart två år sen så vet jag att det inte gör nån skillnad på hans drickande om jag hotar med att lämna. Så jag smider mina planer i det dolda, få se när jag till slut hamnar i en sits som tvingar fram det slutliga steget.

Kram och styrka till er alla här inför kommande veckoslut, som vi alla vet vad ledigheten kan föra med sig därhemma..

Åhhh jag känner så igen mig i allt du skriver, som du skrev i min tråd....våra män måste vara klonade! Det är sjukt egentligen, riktigt sjukt och jag hoppas så innerligt att det nångång kommer till sin rätta i vardagen. För som sagt du förtjänar inte detta eller dina barn, jag har många gånger tänkt på det folk säger och ibland säger det på ett så väldigt enkelt sätt. Att du bestämmer över ditt egna liv, är det nåt som du inte är tillfreds med så ordnar du det för du lever bara en gång. I en helt perfekt värld så är det nog så enkelt och det är också så det ska vara....men i praktiken är det inte så tyvärr! Att en människa ska kunna styra på ett sånt här sätt är för mig egentligen obegripligt att man inte kunnat stå emot. När jag träffade min sambo var jag stark, jag kände mig stark för jag gjorde det jag drömde om och det gjorde jag helt själv, för det har jag alltid lärt mig genom tiderna att ensam är stark....men ändå sa föll man som en fura och hänger sig fast med alla medel, ibland känns det som så iallafall. Men vi måste nog börja vara realistiska...för vem hänger vi oss kvar? För oss själva, för barnen eller för personen som njuter av sitt liv i flaskan? Jag har inte det svaret, just nu iallafall...men det är det jag behöver ha svar på för att kunna bryta mitt livsmönster, för att kunna få kontroll på mitt liv igen! Du vet det livet man hade innan man träffade mannen med stort H (iallafall det man trodde), kommer du ihåg det? För mig är det väldigt långt borta...som en fantastiskt fin dröm!
Har du varit o pratat med nån? dvs utomstående som inte känner er och vet er bakgrund? Har du många runtomkring du kan prata med, som kan förstå men hålla ute sina egna känslor utan bara komma med goda råd och stöd? Försök att ta en sån chans, jag tror det kan vara bra för dig i den kommande processen oavsett vad målet är, för det är inte säkert att man har lösningen eller målet med det än....det måste nog växa, men däremot måste kunna ha små steg att ta.
Jag va på en föreläsning i den anhöriggruppen som finns här i min stad. Jag va så sjukt nervös att jag tvekade in i det sista med att ens öppna porten till dem, men när jag kom dit så släppte det..helt plötsligt kanske jag faktiskt har några omkring mig i samma situation, i samma tankar som jag har. Jag kanske inte behöver skämmas här eller ljuga eller gömma undan ord och känslor utan faktiskt bara vara den jag är. Den gången satt jag helt tyst, sa inte ett ord utan bara kände efter, lyssnade och tittade och det gav mig så mycket och på måndag ska jag gå på mitt första samtal! Skrämmande men samtidigt tryggt att få va helt öppen med mitt/våra/hans problem....han vill följa med och börja prata ihop säger han....men d återstår att se, jag vågar inte hoppas på nåt längre mer än mig själv! Men denna vecka avslutar jag ändå med att känna att jag vunnit lite, segrat över mig själv med att verkligen ta steget och erkänna att jag inte klarar detta själv längre utan behöver hjälp, men inte av mina nära utan av nån utomstående!

Hoppas du kan och vill ta det steget också, även att det är skrämmande! Men jag håller på dig, finns här som en tanke med dig!
kramar

Ja, det kanske är som du skriver....de små stegen som gör skillnaden. Som du också gjorde och såklart gör så försöker jag hitta på saker framförallt på helgerna, massa roliga saker för mig och sonen. Jag frågade i början om han ville följa med nu struntar jag i det, jag vet svaret ändå...vi har det roligast själva iallafall. För det är i dom stunderna jag är riktigt lycklig och avslappnad, när vi är helt själva och inte har nån tid att passa. De dagar när han accepterar att så är fallet och inte ringer stup i kvarten för att höra vart vi är, vem vi är med och när vi kommer hem. Det är då jag också längtar bort som mest, på en tid när det är jag och sonen själva på heltid. När vi får göra det vi vill göra utan massor av krångel och ifrågasättningar.

Det är skönt att höra att du inte har dåligt samvete och det ska du verkligen inte ha inte heller belasta dig med varför du inte gick tidigare. Den har jag fått höra massor av gånger och det är bättre att låta det vara, man sätter sig själv i en situation då som inte är bra och jag tror man ältar ännu mer då.

Visst låter det befriande med ett kollektiv :-) ja, ibland önskar jag att man hade nån i samma situation här i samma stad som man lärde känna, för att kanske stötta varandra under gång....det i sin tur kanske hade varit lättare att verkligen ta steget bort, jag vet inte kanske jag har rätt kanske jag har fel!

Snart helg och säkert många med mig som får helgångest, men ikväll är det lugnt....det vet jag för efter gårdagen så kommer han att hålla sig borta från det för ikväll. Men sen kommer lördag och söndag, även måndag då han är ledig....men jag försöker ta en dag i taget för just nu kan jag net göra mer än det. Jag kan inte tillåta mig själv längre att ta mer än en dag/kväll i taget för då kommer jag bara bli ännu mer besviken!