Senaste kommentarerna i forumet

När man lever i allt det här så vill man inte se sig själv som sjuk, man vill se sig själv som oövervinnelig för att kunna överleva. Det är jag i vardagen som måste stå stark, för gör inte jag det vem ska göra det då?
För sonens skulle måste JAG vara den starka, för att hålla uppe vårt liv måste JAG finnas där för att fixa det annars fallerar allt. Det är inte nåt jag tänkt på förrän nu de senaste veckorna....det är verkligen så och det gör inte mig starkare, uppenbarelsen eller insikten hur man nu vill kalla det gör mig nog svagare och känner mig mer ensam än någonsin. Det gör också att ju mer jag erkänner för mig själv om min situation ju mer drar jag mig undan min vänkrets för att skydda dom från oss, från mig och min vardag. Hemskt när man tänker efter och det gör mig tårögd, men det är sanningen i vitögat, min sanning och kanske naivitet i att gör jag detta själv men får hjälp utifrån så skadas inte så många mer än jag själv...när jag kämpar för att orka, för att leva!

Såklart påverkas barnen, men man vill försöka att skydda dem med all kraft man har med all den kräkek man har att ge dom, för den kräkeken finns till överflöd men man är så rädd för att inte visa det tillräckligt för dom...de måste veta att mamma älskar dom mest i hela världen, så de inte glömmer det nångång! Det är svårt, det är så sjukt svårt och vad jag hör på dig så fortsätter kampen oavsett om man lever med personen i fråga eller ej.....

...eller vet att du också måste må bra, dels för att du är värd det och dels för att kunna vara en bra mamma, den mamman som du vill vara!

Ja det är förfärligt mycket alkohol överallt, tror det är helt normalt att känna som du gör, för mig har det avtagit lite med tiden, inte fullt lika hatisk idag men jag reagerar fortfarande, å andra sidan har man alltid ett val att ta det där glaset eller inte.

Kollektivet var en fantastisk ide´:) Tänk om det varit lättare att knyta kontakt m andra i liknande situation och inte enbart över nätet!

Beslut om att lämna växer sakta fram hos många anhöriga och kanske måste det vara så, sen finns det de som lämnar och kommer tillbaka men precis som att det pratas om att missbrukaren måste nå sin botten måste kanske vi anhörig nå vår och då först då är man klar att lämna. 5 år och aldrig att jag haft dåligt samvete, jag vett att jag testat allt. Nu kan jag också undra varför jag stannade så länge och inte gick tidigare men det är inte lönt att lägga mer skuld och tyngd på axlarna!

Kanske är det små små steg i riktningen bort från missbruket som ändå sker, så var det för mig. Jag köpte saker jag tyckte om, utan att fråga, jag gjorde roliga saker med barnen utan att han var med osv. I efterhand ser jag att allt detta var steg som ledde mig bort och en klok samtalskontakt som hjälpte till att se och förstå.

Mycket styrka! Kram Alice

Vad skönt att höra att det kändes bra att prata med nån, se till att fortsätta gå dit. Tror det är bra att göra det ända till slutet och även därefter....har du frågat honom varför han inte söker hjälp om han nu är så rädd för att inte överleva? Om ni går dit tillsammans första gången, som en push i rätt riktning trots att ni ändå går skilda vägar?

Tack för din omtanke, det värmer. Har tänkt på dig och din situation också....hur går det för dig? Har han varit nykter nånting på de senaste? <3

Hans mamma är periodare, det är väl det som gör att de fortfarande har den kontakten de har...tragiskt men det är så det är. Vet ärligt talat inte om hon reagerar när han gör det eller om hon reagerar på de efteråt. När hon ringer och är full så går han ut och pratar med henne för han vill inte att vår son ska se och höra farmor i det tillståndet....visst d är väl snällt, men spelar det nån roll i det stora hela? Hon är ju inte otrevlig på nåt sätt och sluddrar inte heller för den delen de gånger jag hört henne! Varför skydda honom från henne när han inte skyddar honom från sig själv?
Men det är klart att hon vill att han ska sluta och hon förstår mig om jag går ifrån honom har hon sagt....konstigt att jag fortfarande är kvar o visst har hon rätt i det!

Natten blev lugn iallafall, han pratade med henne en stund sen gick han o la sig helt stilla. Det var väl ändå skönt i sig själv, men jag sov inte så mycket. Det gör jag aldrig när han har druckit oavsett mängd eller allmäntillstånd. Men min son sov och det är huvudsaken, lite så det känns nu faktiskt. Huvudsaken är att han mår bra, jag klarar mig alltid. Tror ni inte det är så man måste tänka även att det kanske är helt fel i vår förvridna värld?

Tänkte på det imorse när jag satt o åt frukost i min ensamhet, kan vi inte bara flytta in i ett härligt kollektiv alla mammor o barn. Skydda varandra mot den onda alkoholvärlden och de som lever i den.

Jag har börjat inse att jag får agg till de människor som dricker alkohol överhuvudtaget, kanske miserabelt sagt när inte alla som dricker faktiskt har ett beroende men som tex Facebook. Detta tjat om all jkla alkohol som dricks, denna hets över vad som smakar bra och det ska bli så gott med ett glas vin eller en öl. Jag kan inte med det längre....det ligger för nära helt enkelt!
Jag har själv druckit alkohol, ni vet det där goda glas vinet på en fredagkväll när man lagar mat eller när man var yngre och jobbade utomlands. Inte nu längre, skulle aldrig falla mig in att dricka alkohol för jag vet vad den gör med människor. Sorgligt på ett sätt att ha fått det upptryckt i ansiktet så länge, men jag kommer nog aldrig ha en bra och normal syn på alkohol mer...men det gör mig inget, det är inte det jag är arg, ledsen och besviken över. Det är att en människa kan prioritera bort allt, verkligen allt för att få vara med sin bästa vän Mister Ruset!

Det du och barnen utsätts för är inte ok, alla typer av misshandel är lika allvarlig men endast den fysiska kan man bevisa, om ens det...man kan ju ha fått skadorna på annat sätt...Läs på om missbruk och om passivt aggressivt beteende. Inte fören ett dryghalvår efter min separation kom rädslan upp, då förstod jag vad jag varit med om, då förstod jag den oro och rädsla jag känt då jag vissa nätter inte vågat sova, det var inte jag som överreagerade. Kanske var det ett skickligt manövrerande från min sida och en massa tur som gjorde att det inte blev värre.

Jag tror inte din man tänker alls när han dricker, åtminstone inte på hur det påverkar er, eller att han blir förändrad, han har bara ett syfte och det är att må bättre, spriten kallar på honom och den har prio ett! Vet inte hur djupt din man gått i sitt missbruk men senare brukar man kunna se att normala glädjeämnen och stimuli helt förlorar värde. Mat, sex, barn, arbete, fritidsaktiviteter...det är svårt att acceptera, även om jag vet att det är så...hur kan man tex. prioritera bort sina barn?

Jag var också besatt av att kolla hur mycket som dracks, jag skyllde på barnens säkerhet men sakta vande jag mig av med det, kollade bara var annan dag senare gick jag helt på min magkänsla, att lära sig lite på den, att utan bevis kunna stå upp för det man ser och känner, det är stort!

Mina barns pappa hade en nykter tid, då han var inlagd och någon vecka till, då hade vi många samtal och det kändes bra att få svar på de frågor jag haft. Han hade verkligen inte förstått och han tyckte verkligen jag och barnen störde hans drickande, på ett plan förstod han tex. att han inte längre fick köra bil m barnen men han tyckte ändå jag var löjlig. Han bad om ursäkt för då, i den stunden förstod han (ja åtminstone delvis) vad vi lidit. Men så började han dricka igen och nu går det knappt att nå honom, men det kändes bra med någon form av förklaring.

Helt säkert, oavsett vad du gör så kommer du inte att kunna göra honom nykter, du kan finnas som stöd om han väljer en förändring men det minsta krav du kan ställa är att han söker hjälp, själv lär han inte klara det. Sen är det, smärtsamt, upp till dig, skriv + och - listor för stanna/gå, sätt en tidsaspekt, jag ger det ? månader om det inte blivit bättre så... och för allt vad du gör, om du sätter krav synliga eller bara tyst för dig själv, skjut inte på det, gör som du tänkt, för flyttar du målsmöret så kommer du ingen vart och det finns en risk att du mår sämre!

Gör små små saker för att må bra, köp tulpaner till dig själv på tulpanens dag, börja en kurs ( kan vara svårt att lämna barnen hos honom men finns det andra alternativ?), träna... allt för din skull och det är ofta svårt att komma fram till ett beslut, normaliseringsprocessen- man vänjer sig vid eländet och tror det är normalt.

Många styrkekramar!!!

...så kommer man aldrig helt undan sitt x. Skrämmande men sant, att lämna var inte lätt men trotts allt var det klart värt det. Svårt att må bra i en sådan destruktiv situation men det är mycket extra arbete när barnen mår dåligt, så att lämna är en lösning men det löser inte allt. Var rädd om dig!!!Kram och tack!

Kanske är ett karaktärsdrag.
Något som ligger latent i en och som blommar upp när det aktiveras av utomstående.
Var på alanonmöte igår och en tjej på mötet pratade om hur hon aktivt valde bort medberoendetriggande situationer.
När någon stod där och behövde och stal hennes energi och ork.
Valde att lämna rummet.
Valde att freda och skydda sig själv och sin sinnesro.

Så klokt och insiktsfullt.
Ullabulla,hon kastar sig rakt ut i hetluften.
Söker den också gärna då livet är lite småtråkigt för att något ska hända.
Skapar scener och möjligheter att få grotta och älta så att hjärnan får vara i det som inte är bra.

Knarkar helt enkelt på olika känslolägen.
Det som skrämde mig rejält vid detta uppbrott var hur jag reagerade.
När x nr 2 lämnade mig och for hem till sig efter fint samtal om att vi skulle avsluta så var jag på gång.
Alla mina system var i uppror och jag kände mig uppfylld av endorfiner.

Kanske det är en panikreaktion.
Ett sätt för kropp och själ att skydda sig själv.

Men när jag klev upp under natten(sov inte en enda minut) så såg jag i spegeln att mina ögon var som tefat och var påtända som hos en knarkare.

Går jag egentligen igång på detta och fick mig en överdos?
Denna lugna fina mjuka man som har alldeles tillräckligt med kaos i sitt liv.
Skapar jag då det just för att han själv är som en filbunke och filbunkar är alldeles för vilsamt och stillsamt för Ullabulla.

Vad säger det om henne och hennes sk tillfrisknande.

Att sätta sin relation på spel för att få sin kick.
Att sen stå där och vara förvånad för att motparten fått nog och vill dra sig ur.

Det är ju en självbevarelsedrift som är helt sund och som Ullabulla helt saknar.

Jag har kastat iväg en fråga till x nr 2 för att se om han fortfarande har viljan eller förmågan att ge mig en chans.
Likt en alkoholist så är det nu jag som är den svaga,den som använder droger och inte klarar en situation med en frisk man med ett betydligt sundare förhållningssätt.

Hans känsla inför detta att jag visserligen är viktig men inte livsviktig som jag vill vara skrämmer skiten ur mig.
Jag vill vara the one and only och han får inte välja annat före mig.
Ju sjukare jag blir,ju mer krävande blir jag och ju mer bevis ska jag ha för att jag är viktig.

Jag måste hitta nya strategier för att detta ska undvikas om han ger mig en chans till.
Låta bli att " ta till flaskan" när livet blir lite småtråkigt.

Muminmamma att det är nuet man måste leva och hantera, men minnena gör att detta känns så overklig. Jag måste nog skilja på då och nu, acceptera att det är annorlunda nu.
Och så sant du säger om den tredje parten som inte gärna lämnar! Vissa stunder vill jag bara fly och lämnar dom till till sitt, inte bry mig, men så finns det ändå något i mig som vill kämpa emot, säga ifrån, ut härifrån det här är min familj, och man vill försvar sig med näbbar och klor. Man vill vägra låta det onda dominera, att det goda är starkare än det onda.
Kram!

Ja det e exakt så...idag är en bra dag, jag tog steget att kontakta ett Anhörigcentrum i vår stad och ska få komma dit på första samtalet snart! Sen får vi se vart det leder, har varit öppen med detta mot min man o sagt detsamma till honom, jag gör inte detta fr vår skull utan för MIN och det allra tappra likasinnade där ute är en sån skön känsla!! Varför gjorde jag inte detta tidigare.....

Det är så jäkla fel att du ska ha det så här! Vad säger hans mamma? Reagerar inte hon på att sonen ringer full?
Det är verkligen så galet. Du ska inte behöva ligga och höra detta.
Tänker på dig!
Kram

Faaaaan ta honom och hans beroende, precis så känner jag nu! Skulle vilja gå ner o banka skiten ur honom, tror ni han förstår då?! Nej, han skriker inte eller är gapig. Han pratar med sin mamma.....om sina problem, våra problem som han uttrycker d! Dvs alkoholen, men han är full. Nästan så d blir lite komiskt i allt d tragiska. Ska försöka sova lite...hoppas jag får bara!

Det hjälper att skriva här, som att sätta ord på mina känslor i stunden....är glad för att denna sida finns! <3

Hur du vill ha det och hur du vill gå vidare. Du behöver samtalskontakt och få hitta dig själv igen. Man tappar bort sig totalt när ens partner missbrukar vad det ny må vara. Jag vet inte längre vem jag är och min roll i hemmet ägs av min mans supande.
Ta hand om dig!
Kram!

Våra män är nog klonade. Har samma oroliga väntan att min man ska komma hem. Jobbar rätt oregelbundna tider och min man anpassar sitt drickande efter det. Kan få sms på jobbet när jag jobbar kväll som blir fler och fler och tonen förändras. Då vet jag att ha dricker. Han är hemma själv med barnen och krampen i magen och hjärtklappningen drar igång. Sedan när jag kommer hem börjar hans påhopp och jag blir kallad för allt möjligt och får veta hur värdelös och äcklig jag är.
Sover också i barnen sängar. Kan inte sova inne i vårt rum. Han snarkar och luktar alkohol.
Du ska inte ha det såhär, ingen av oss ska det.
Det är som Ikaros skriver, ingen ska behöva känna sig så rädd som du gör.
Kram!

Det känns så orättvist att ni ska få utstå mer än det helvetet ni har gått igenom.
Man har lämnat sin partner, men man fortsätter att trampa vatten och inte få fast mark under fötterna pga
de konsekvenser som drickandet har gett. Jag hoppas så att ni får lugn och ro och bara kan vara och hämta styrka.
Stor kram!

Tack för stöd och råd <3
Inser att jag är utsätt för grov psykisk misshandel, terror vad det gäller allt jag gör och inte gör. Kritik mot mina stora barn, samt ekonomisk och materiell misshandel. Han tycker inte jag bidrar med ngt ekonomiskt - står för all mat varje månad och alla kläder till barnen - samt att han behandlas kränkande och som enligt honom själv "ett mänskligt bankomatkort".

Skulle så gärna vilja höra hur man tänker när man dricker som min man gör. Skulle vilja prata med en nykter alkoholist. Få veta om jag kan göra mer eller om jag ska ge upp och försök hitta något eget. På kvällarna när de små sover och min man har somnat tidigt pga ölen och vinet....ja då lever jag upp. De små godingarna är absolut ingen belastning, utan jag slipper min man! Det är ingen som kritiserar och fäller bitska kommentarer eller skickar sms om hur illa han blir behandlad.
Idag har han suttit i garaget medans jag lagade mat och dukade. Kommer in och äter och sen lägger han sig i soffan.
Har nyss varit ute i garaget och kollat hans flaskor. Jag är nog helt knäpp som fortsätter med detta. Nya "lik" har tillkommit sen gårdagen. 1 flaska vitt vin har slunkit ner och en skvätt vodka.

Hur har ni andra det? Tänker så mycket på er och läser era inlägg om igen. Konstaterade nyss att det förekommer väldigt mkt reklam gällande alkohol och mycket reklam för att sluta röka. Varför är det så?! Det provas vin på morgonprogrammen och det dricks snaps på de nybyggda verandorna i inredningsprogrammen. Inte f-n provar de olika cigaretter på morgonprogrammen. Jäkla alkohol. Hatar den!

Stor kram till er alla! <3

Så värmande och stärkande med dina ord!
Kramar!

Hej nykteristen
Jag är inte medberoende utan en alkoholist. När jag läste din tråd blev jag mycket berörd. Som alkoholist känner jag igen mig i din mans beteende men det är inte försvarbart. Det din man behöver är nog ganska säkert hjälp. När du är med och sköter det mesta kanske han inte känner något behov av att sluta dricka. Paradoxalt nog kanske han kan ta hjälp om du ställer ett ultimatum.
Ingen skall behöva känna sig rädd som du gör. Du är i en mycket utsatt situation. Om jag skulle våga mig på ett råd är det att du tar all hjälp som går att få. Kvinnofridslinjen är ingen dum idé. Psykiskt våld är allvarligt. Det bryter ner den starkaste.
Ett tips är att läsa Märta Tikkanens bok: "Århundradets kärlekssaga" den skrevs på 80-talet men du kommer säkert att känna igen dig.
Avslutningsvis vill jag önska dig all lycka och den bästa hjälpen får du förmodligen av de som levr eller levt tillsammans med en alkoholist. Inom Alanon finner du t.ex. sådan personer.
vänligen
Ikaros

Det var skönt att få prata av sig idag. Ska fortsätta gå ditt. Vi har köpt huset som vi har hyrt i några år. Trädde inte att hans drickande skulle öka så jävla mycket som det har gjort det senast året. Vill att han skriver över lånen och huset på mig och flyttar ut. Det är ändå jag som ser till att allt betalas. Ska försöka få kontakt med en jurist om råd. Han vill inte är så rädd att flytta vet att han kommer att supa ihjäl sig. Det säger han själv. Konrtrar med att det kommer att hända här hemma åkså och jag vill inte hitta honom. Han har fått så många chanser av mig. Vill inte längre leva med honom.

Sju år är en lång tid. Som du känner nu är saken eg solklar; ni är inte bra för varandra. Nu är nu, sen är sen.

Jag tror att du gör helt rätt! Låt honom fokusera på att bli frisk från sitt beroende nu och på samma vis kan du i lugn och ro fokusera på dig och ditt eget mående. Vad som händer i framtiden är ingen som vet men om du vill/kan/orkar fortsätta stötta honom så är det ju inget hinder även om nu inte längre bor i hop? Tänk på dig själv och vad som är viktigt för att du ska må bra! Vad som händer med er relation i framtiden vet man ju inte kanske hittar ni tillbaka till varandra eller kanske kommer du känna att du inte längre vill ha ett förhållande med honom men det måste du ju inte besluta i dag. Förstår dock din känsla av att du sviker honom/ inte ger honom en sista chans men helt ärligt, hur många chanser har du egentligen inte redan gett honom? Skickar en bunt styrke kramar ❤

Ja, det är sjukt att du ska behöva få var sjukskriven för att han har problem...stora problem.
Men på nåt konstigt sätt så förstår jag din tankegång med att inte lämna för jag måste vara ärlig mot mig själv och faktiskt erkänna att jag är likadant. Man skulle nog inget hellre än att bara bli av med de kilona som tar upp plats där hemma...iallafall de kvällar när fyllan kommer fram. Sen kommer de dagar när allt är underbart i sin egna lilla värld för att han inte dricker och det är det man (över)lever på. Det är då man tänker att nä det är nog inte så farligt som jag tror att det är. Jag har nog bara överdrivit i mitt egna huvud, för även han säger ju att det inte är så farligt och att jag bara förstorar upp det hela hela tiden. Om jag bara låter det vara så blir det inte så himla mycket bråk och tjafs så det är bättre att jag är tyst och låter dagen löpa på, för då har vi det bra så bra som vi kan ha det!
Ändå går man där och är så förbannad, så arg och ledsen så man skulle kunna slå in orden i huvudet på honom, det man tänker men inte säger. Men man är tyst och låter det vara, trycker ner det lite till inne i sitt huvud som är så fullt av dessa tankar att man snart inte vet vart man ska ta vägen....men fasaden håller man uppe. För den är väl inbiten och som en skådespelare går man in i rollen som man alltid gjort.

Jag tror därför att det är bra att du tog steget igen att gå och prata med nån, men den här gången...kan du inte lova dig själv att inte sluta utan fortsätt att gå dit oavsett vad sm händer. Se det som en liten frizon där du verkligen får vara du och ingen annan.
Jag har själv bestämt mig för det, inga flera lögner, inga flera bortförklaringar eller fasader....jag är klar med det, jag behöver ha nån som kan ta mig och mitt liv för det d faktiskt är, utan att döma mig så hårt...den känslan och vetskapen är en skön och härlig känsla och jag längtar. Längtar till att få bekräftelse på att jag inte är dum i huvudet, att jag faktiskt i min lilla kanske trångsynta värld ändå tänker lite rätt i det hela eller iallafall börjar tänka rätt. Framförallt att jag inte är ensam...för denna ensamhet tar kol på mig, jag känner själv att jag är påväg att tippa över kanten. Men inte f-n kommer han stå dr för att plocka upp mig så jag måste ta tag i det nu, för mig och för min son!

... du bestämt dig men att något ändå hindrar dig? faktum är att har han inte insikten i sitt missbruk så finns det en risk att han super ihjäl sig oavsett om du står bredvid eller om du räddat dig själv!

Hade jag inte lämnat, så tror jag inte att jag levt idag. Bu beskriver hur dåligt du mår, ångest, är det rätt att han gör dig sjuk? Du har ett val, stanna eller gå, han har sina val och du kan inte påverka dem och det känns som oavsett vad han väljer så vill du inte leva med honom, så vad gör ditt val så svårt?

Mycket styrka! Alice

Man kan tro att det är mig du skriver om i vissa bitar. Jo jag tog hjälpa i våras det var skönt att höra från någon annan å få prata av sig. Mina kompisar kan ta honom i försvar. Men jag tog ett uppehåll på några månader. Men ska ditt idag igen. Så sjukt. Jag går sjukskriven med ångest på grund av honom. Men det är jag som söker vård. Och han fortsätter med sitt. Men jag har sagt antabus eller flytta. Hoppas att han flyttar ut orkar inte leva med honom nykter som jag känner nu. Han har fått så många många år att ändra på sitt beteende.

Du har testat allt och säkert mycket mer än så! Läser att du är slut! Skulle du fatta beslutet och lämna så gör du det för din och barnens skull. Väljer han att dricka så gör han det för att han vill det! Hans val är inte ditt ansvar.

Jag lämnade för 5 år sedan och jag tror inte att jag levt idag om jag stannat! Inte fören jag lämnat och börjat hämta mig så insåg jag hur illa det var! Barnens pappa fortsatte att dricka och är idag svårt leversjuk pga sitt missbruk. Men han kunde lika gärna gjort ett annat val och slutat dricka. Jag har inga skuldkänslor för jag vet att jag gjort allt som stått i min makt, nu är prioriteten att få barnen att må så bra som möjligt.

Att ha någon utomstående att prata med är otroligt viktigt!

ett litet tips, om du inte redan provat när det gäller psykisk terror är att våga stå upp för dig själv, att snällt säga emot tex. "du är dum i huvudet" det är du som gör så jag dricker", det är ditt fel" be honom förklara varför han säger så, titta på honom och säg att ni båda vet att det inte är så... Detta under förutsättning att han inte blir fysiskt våldsam. Misshandel är inte bara slag utan även psykisk misshandel är lika allvarlig och leder ofta till fysisk misshandel så småningom. Det finns även sexuell, passiv fysisk och psykisk misshandel samt ekonomisk och materiell misshandel... skulle kunna skriva massor om detta. Förringa det inte. Först i efterhand förstod jag vad jag varit med om men jag började att säga emot om jag blev kallad dum i huvudet och det gjorde att jag växte och kanske en del av det som gjorde att jag vågade ta steget och sen stå fast vid det, det var svårare!

Kram och en massa styrka! Alice

Varje kväll när han kommer hem eller jag vet att han snart kommer hem så kommer den där rädslan, rädslan för att net veta hur kvällen kommer att sluta. Jag är så vaksam över hur han beter sig, hur han pratar och hur hans minspel är för då vet jag direkt om han druckit eller ej. Den rädslan är jobbig, den tär på mig nåt så fruktansvärt. När jag sedan märker som igår att det va lugnt och att han tar en dusch, fixar te och mackor, slänger sig på soffan så slappnar jag av en liten stund...tills nästa rädsla hoppar på mig, när jag ska gå och natta sonen. För det är då han kan passa på att "ta en cigg" i garaget....man ligger spänd i sängen för att lyssna, låser han upp o öppnar han ytterdörren eller är det bara tvn som är påslagen och han faktiskt ligger i soffan o tar det lugnt.
Undertiden så somnar sonen i min famn så gott och jag känner mig lite avslappnad eller rättare sagt väldigt trött, för ikväll blev det inget garage och spänningen går ur min kropp. När jag kommer ner så har han förberett en film till oss och fixat nytt te så vi kan ha filmkväll. Han ska bara ta en cigg först....min kropp reagerar direkt och huvudet börjar gå på högvarv. Ikväll blev d en cigg utanför ytterdörren....jag kan pusta ut! jag tittar 5 min på filmen sen somnar jag på soffan. Han väcker mig och vi går o lägger oss samtidigt för en gångs skull, han i vår säng och jag i sonens säng. Denna natt har jag sovit gott, sovit gott för att jag vet vad som kunde hänt men inte hände...det har inte hänt på 2 veckor nu, han fick ett snedsteg häromdagen men han kontrollerade det med att sluta direkt när jag påpekade det och han gick o la sig....bra eller ej men d gav mig ett lugn för att kunna sova.
För sova är något jag inte kan när han dricker, det är nog därför man är så trött kroppsligt men också mentalt. Ni vet småbarnsåldern, man får ju inte sova...det är så det heter utåtsett. Men jag vet varför det är såhär och jag kan absolut inte skylla på min älskade fina son, jag blir arg på mig själv för det. All denna ilska jag har i min kropp mot honom. Han som ska och skulle vara mannen med stort H...har han nånsin funnits där? Kärleken gör en blind sägs det, men jag vet inte....den sanna kärleken har jag redan fått för 2 år sen och det är den som betyder nåt. Så varför stannar jag för? Varför varför varför?