Senaste kommentarerna i forumet

Försökte komma åt den här tråden härom dagen, men blev störd och kom bort från den.

Suger åt mig allt från det Muminmanna skriver som barn till det ni beskriver Vindstorm, Mini, InteMera. Det är så fullt av erfarenheter (delade). Muminmanna .. ja, barnen har varit ett starkt motiv. Men det tog många år. Var gravid med tvåan när jag började se mönstret på allvar. Tvåan är nybakad tonåring.. Puh. Att vara så fast att det tar sådan tid. Och ja, storasysknet har fått fixa och dona. Lillasyskonet har kanske inte förstått, men blivit på något vis manipulerad för att inte förstå, genom pappas mys och spel och godis och vad vet jag.. i soffan, i huset, i trädgården... i skogen.. men aldrig långt borta.

Det suger i magen på mig när jag läser om gömda flaskor. Och den här känslan: att känna när man går in genom dörren vad som är på gång.

Skönt med en syster som har lite kött på benen, som kan prata, Vindstorm. Jag hoppas också att ni kunde prata. Min erfarenhet av att prata är dubbel. Under alla år kunde den leda till kortsiktig förändring. Men i slutändan var vi tillbaks vid ruta ett. Nu när det blev riktigt allvar, det vill säga att jag gjort allvar av att flytta, verkar det som om det ändå slagit rot. Just nu håller sig mannen nykter när han är med barnen (men inte när han är ensam, fast det ju inte min sak.. måste inte kontrollera). Det känns bra för barnen (om det håller i sig), men hade inte räddat vårt förhållande. Det verkar bra med anhörigskolan. Vet inte direkt vad det är, men tänker att det liknar det anhörigstöd barnen och jag fått. Det är stärkande.

InteMera. Det här smygandet. Ja, det är förtärande. Och över huvud taget situationen med barnen. Mina barn motiverade mig starkt. Men segt. Det tog tid. Det handlar nog om att man är så inne i det. Det verkar dock som om du har tagit fram en plan. Jag tror det kan vara bra att ha en plan a för dig och barnen. Istället för alla dessa ständiga plan b, c, d, e, f - ö, som man får laborera med som partner till en akoholist.

Mini, det jag tänker nu, men skulle vilja utveckla, är att du är värd mer! Vill skicka en styrkekram och komma tillbaks hit och läsa mer och kanske dela med mig av något. Men just idag är en dålig dag. Så jag får sluta här.

Hej Muminmamma, hur går det för er?

Jo, separationer kan så klart vara uppslitande... men.. ibland kanske befriande... och eftersom jag känner igen beskrivningen av middagsbordet: vill du fortsätta med att ha den där osynliga elefanten i rummet som ingen pratar om? Jag hade ett samtal med ett av mina barn idag (tonåring), som verkligen bekräftade det negativa med att inte kunna prata. Det trycker fortfarande över hen. Även om hen och jag har pratat, har det här andra, stora, ändå legat och tyngt och ingen av oss har ju i sammanhang där hela familjen varit samlad, varit helt öppenhjärtiga. Trots att det är helt emot mina egna principer och min egen uppfostran. Alltså var det inget jag längre ville låta mina barn uthärda och lära sig. Och det tror jag inte att någon vill. Och inte är du värd att behöva utstå humörsvängningar beroende av dagsformen. Du är värd mer, eller!?!!

Det känns också ändå som om det ändå finns en ekonomisk ljusning -- för du verkar ha koll på att din man kostar en del ekonomiskt, utöver hälsomässigt och känslomässigt. Det fattade inte jag. Kanske bara på slutet. (Hur dum får man vara, frågar jag mig själv.) Så där har du redan en bra utgångspunkt. Samt att du tror att du kanske kan bli skuldfri om ni gör något med huset. Det är också en bra förutsättning. Ekonomisk frihet kanske ändå hägrar. Nu löser det inte det övriga, men kan hjälpa er att få lite lugn och ro.

Skrev jag att det kan vara käckt med stödgrupper? Det är i varje fall min lilla erfarenhet. Stödgrupp för barnen och kanske någon anhöriggrupp för dig. Det är ett stort steg. Men jag är så glad att mina barn tyckte att det var en bra sak, som de ville göra efter att ha testat på en gång. Att dela, att sätta ord på... att få redskap. Det är inte helt fel.

(Känner mig inte stark alls just nu. Det dippar verkligen vissa dagar. Tror det har att göra med det här med att ha koll på alla processer. Och att ha haft alla barnen runt omkring mig sedan i början av december. Plötsligt är det tomt -- de är hos pappa -- och då kommer det ikapp en. Men tack för peppen!)

Vill ge dig styrka!

hej. min man har nyss valt att bli nykter efter att vi redan flyttat isär och bestämt oss för att skiljas. Den här gången känns det på riktigt till skillnad från de andra gångerna eftersom han själv frågat efter hjälp. Han har nu varit nykter fem veckor (mycket för en alkoholist) och gått regelbundet till AA. Det har hjälpt honom. Utan AA (eller liknade regelbunden hjälp) skulle jag inte våga ge det en ny chans, trots att jag vet att det är mycket skört. Den här gången vet han att de tär han som måste hjälpa sig själv. Och precis som AliceAlice säger är det viktigt att du tar hand om dig. Al-anon har hjälpt mig.

styrka!

Den första boken jag läste som verkligen fick mig att förstå vad man har att göra med var Katerina Janouch bok Anhörig. Det är visserligen ingen faktabok utan en roman om en kvinna med en man som missbrukar. Saker jag känt, oroat mig för och trott på nåt sätt var jag som var överkänslig fick plötsligt ett namn: alkoholism. Och vad skönt det var att känna att det inte är jag som är galen utan att det faktiskt är den andra parten i förhållandet som är sjuk. Och att jag inte är enda mänskan i världen med detta problem i familjen!

Flodhästen i vardagsrummet av Tommy Hellsten som du Marie2 också rekommenderat, är en mycket klarsynt bok som sätt ord på saker man känt men inte haft ord för. Tror jag själv borde läsa om den också, påminna mig om dynamiken i det hela.

Jag vill återknyta till det jag skrev i mitt första inlägg om hur viktigt det är att vi lär känna alkoholismens egenskaper och förlopp. Det är först då vi har ett underlag för att fatta beslut om att bryta upp eller stanna kvar och fortsätta hoppas.

Jag rekommenderar er att läsa boken Jaget och Missbrukaren av Craig Nakken. Den går säkert att få tag i på biblioteken.

Om jag hade haft all den kunskap ”på min tid” som jag har nu så skulle jag nog gjort saker och ting i en annan ordning. Som ni säkert redan förstått så är min inställning till att hantera en alkoholist precis lika krass och obeveklig som dr Phils:

1) Lämna alkoholisten
2) Kräv nykterhet
3) Eventuell återförening eller livsvarig separation

Det sätter fokus på lösningen istället för problemet. Och det är en förutsättning för att vi ska komma vidare i vårt agerande.

Kramar till er alla!

Ja det e ju just det som jag åtminstone kommit underfund med, att jag måste se till mig själv nu och barnens bästa! Pengar är inte allt brukar man säga men det är jävligt mycket av kakan ändå....

Tanken att jag vill prata med nån är för min skull, har så mycket inom mig o vill bli positiv o stark igen! Allt från min pappa bortgång till det här....

Den enda instinkten han har kommit till är att han håller på att förlora mig...

Att komma ur den här låsningen som beroende / medberoende innebär, förutsätter att man får tala, skriva om den; dela den. Om och om igen, tills den är söndertröskad, låset söndertrasat. Och be om, få hjälp, stöd - bli seriöst sedd. Så är det bara. Tack! alla ni.

Jag blir så glad Marie2 av det du skriver. Det ger sånt hopp. Att veta att det känns mörkt nu men att det kan bli annorlunda. Att mina känslor just nu varken är rätt eller fel, det bara är mina känslor just nu. Känns bra att släppa ut lite tankar här där det finns fina mänskor som förstår och kan relatera till det man går igenom för jag tror att vänner även med bästa vilja inte delar de insikter som någon egentligen främmande har som också levt med missbruket i sitt hem. Våra erfarenheter av anhörigas missbruk för nog oss närmare här på forumet än man kanse är många gånger med nära vänner, vänner som inte kan förstå mer än att stötta en även utan den djupare förståelsen för själva problemet och alla de uttryck detta tar i familjens liv.

tack Blåklocka och mulletant för era kommentarer.

än så länge är min man nykter. Lite på en månad nu. Stort för honom. Nu har också de svåra dagarna kommit, som han hittills klarat. Men dagar då han frågar mig om jag någonsin varit tvungen att "sluta med det enda som gör en lycklig för att du vet att det inte är bra för dig". Han vill just nu umgås hela tiden. Som om han knarkar mig. Jag vill också se honom men inte så intensivt. Jag vet att jag behöver vara själv (vi är särbon).

Jag vet att jag borde avvakta och gå långsamt framåt. samtidigt känns det som om jag hela tiden blockar mig. Att jag inte kan släppa ut den kärlek jag vet att finns där. Det handlar om tillit tror jag. Och osäkerheten.

AA hjälper honom och al-anon mig. Nu kommer vi förhoppningsvis att få gå i parterapi också.

Det är jag glad över.

Rekommendera gärna litteratur. Har ju läst Tikkanen sju gånger om (och gett ett exemplar åt min man). Tack

Ta hand om dig själv och se till att du skyddar så mycket som möjligt av din ekonomi. Äktenskapsförord men det gäller inte om han har/får skulder hos kronofogden, kan boendet skrivas på dig? Att han är ångerfull hjälper föga, det är handling som räknas.

Skilsmässa eller ej, frågan är inte vad han klarar utan vad du vill och du klarar??? Försök att inte lägga över valet på honom och hans behov utan i stället fundera på hur du vill ha det.

det är vanligt att man byter ett missbruk mot ett annat, precis som din man gjort. Han behöver kickar för att få fart på sitt belöningscentrum, kickarna ger honom mer än om han varit frisk. Han behöver komma till insikt i detta och han behöver mer/annan hjälp än vad han fått. Ta tag i det innan det gått för långt och situationen blivit ännu värre!

Du skriver att du vill prata m någon, men i vilket syfte, för att du ska få prata ut eller för att hitta hjälp till honom? Oavsett så har du själv svarat på frågan! På många håll finns också spelberoendes förening typ AA, som kan ske kan hjälpa dig! Se till att du får en varaktig samtalskontokt så du får en chans att oberoende få stöd i din situation och hitta ut!

Mycket styrka KRAM!! Alice

Självklart kan man stötta men jobbet måste han göra. Om det ligger sanning bakom hans uttalande kan bara framtiden och han själv bevisa! En dag i taget. Hur det blir för honom och er vet ingen i dagsläget. Bara för att många inte lyckas så är det inte säkert det blir lika för er...

Det är få som klarar att sluta sitt missbruk på egen hand, då är det lätt att man byter ett missbruk, tex. alkohol mot ett annat missbruk tex. spel, träning... En del tror de kan på egen hand, en del vill inte sluta, de vill inte förlora familj osv men de vill heller inte sluta, de vill både ha kakan och äta den...

Även som anhörig behöver man stöd, för om han lyckas så kommer mycket att förändras och många gånger blir det inte som man tänkt, allt löser sig inte med automatik bara för att missbruket är borta. Familjerådgivning eller anhörigstöd där han får behandling kan varmt rekommenderas. Även om han måste sköta detta själv så är ni en familj och ni kommer att bli påverkade av hans förändring och hans resa, vissa saker, som familj, måste ni därför göra ihop.

Mycket styrka! Kram Alice

Tack för era kommentarer ni alla har så rätt och jag är så tacksam för era svar, exakt mina tankar men det känns skönt att få dem bekräftade.

Vindstorm ; -Du har helt rätt ! - jag har själv rätten att bestämma över mitt eget liv och min tvekade är naturligtvis en sorgeprocess. Hoppas du också hittar kraft att utföra din plan, ta ett litet steg i taget för att göra det du måste för din egen skull och för dina barns skull.

Muminmamma; Tack för stödet, helt rätt "Det är jag som bestämmer nu och jag känner mig "galet" stark, livet är så kort och jag har rätt att få leva det liv jag vill en tid emedans jag är frisk. Just nu behöver jag bara frid, att hitta lugn och ro i både kropp och själ - heja mig!

InteMera; - Det du skriver är så sant! - det var länge sedan jag hade huvudrollen och den enda som vinner på att bli särbo istället för att skiljas är min man. Han försöker så klart behålla mig i sitt grep. Jag förstod det innerst inne men det var för jobbigt att tänka så. Men samtidigt så upptäcker jag nu att han har nog inte förstått att jag tänker lämna honom förrän pappren för skilsmässan skulle skrivas under.

Det blev liksom ett uppvaknade för oss båda att nu är det slut. På skillsmässopappren borde de underlätta processen det står - Vill ni avbryta ert äktenskap snarast osv. När man läser denna text kändes det så kallt och mekaniskt, vilket känns hårt när man har levt tillsammans i så många år i både glädje och sorg. - Det borde istället stå - Grattis till er båda att ni lyckats hållt ihop ert äktenskap i så många år och vi beklagar att ni idag vill skilja er, vi ska underlätta detta för er så ni kan börja era nya liv (ironi). - Idag så läste jag ett så bra citat; - Försök aldrig att vinna tillbaka en person som valt att förlora dig.. så sant! Tack igen för att ni tog er tid att svara !

Tack för era kommentarer ni alla har så rätt och jag är så tacksam för era svar, exakt mina tankar men det känns skönt att få dem bekräftade.

Vindstorm ; -Du har helt rätt ! - jag har själv rätten att bestämma över mitt eget liv och min tvekan är naturligtvis en del i en sorgeprocess. Hoppas du också hittar kraft att utföra din plan, ta ett litet steg i taget för att göra det du måste för din egen skull och för dina barns skull.

Muminmamma; Tack för stödet, helt rätt "Det är jag som bestämmer nu och jag känner mig "galet" stark, livet är så kort och jag har rätt att få leva det liv jag vill en tid emedans jag är frisk. Just nu behöver jag bara frid, att hitta lugn och ro i både kropp och själ - heja mig!

InteMera; - Det du skriver är så sant! - det var länge sedan jag hade huvudrollen och den enda som vinner på att bli särbo istället för att skiljas är min man. Han försöker så klart behålla mig i sitt grep. Jag förstod det innerst inne men det var för jobbigt att tänka så. Men samtidigt så upptäcker jag nu att han har nog inte förstått att jag tänker lämna honom förrän pappren för skilsmässan skulle skrivas under.

Det blev liksom ett uppvaknade för oss båda att nu är det slut. De borde skriva det mer lättsamt det står - Vill ni avbryta ert äktenskap snarast osv. När man läser denna text kändes det så kallt och mekaniskt där man levt tillsammans så många år i både glädje och sorg. - Det borde istället stå - Grattis till er båda för att ni lyckats hållt ihop ert äktenskap i så många år och vi beklagar att ni idag vill skilja er men bra jobbat - vi ska underlätta detta för er så ni kan börja era nya liv (ironi). - Idag så läste jag ett så bra citat; - försök aldrig att vinna tillbaka en person som valt att förlora dig.. så sant!

Hej, tack för svar , han vill själv sluta och har själv tagit initiativ till det genom (jag har inte begärt något av honom) att slänga allt, bytt nummer för att inte fel personer skall ringa och vilja gå ut och "ta en öl" samt pratat med de närmast honom att stötta honom iform av att säga ifrån om han är på väg att gör felsteg.

Han fick sig nog en ganska abrubt uppvaknande av att jag slängde ut honom. Han vill inte förlora sin familj säger han, ingen alkohol i världen är värd det.

Hur mycket sanning kan ligga i att han inte minns att han ens smsat med en annan tjej pga av att han druckit så mycket vid de tillfällen då han vart ute? Jag är rädd att han döljer sitt snedsteg bakom alkoholen..

Hej, jag är också ny här, men har läst trådar i flera år för att reda ut mina tankar kring min mans drickande. Jag känner så väl igen ditt önskan av att hjälpa, man vill så gärna kämpa likt en tiger mamma för sin familj när det kommer in ett fiende (alkohol) som vill förstöra. Jag har också försökt med alla medel jag vet om. Och har din man en vilja kvar finns mycket stöd o hjälp att få genom kommunen, AA mm. Men man måste vara beredd på en lång o jobbig resa, o det finns inga garanterar att det ska lyckas,för alkoholen förändrar ens personlighet, tar över. Det är egentligen din man själv som måste hjälpa sig själv, kämpa, ta kontroll, ingen kan göra det åt honom. Han har nåt att kämpa för, sina fina barn, men tyvärr räcker inte det om han inte är beredd att kämpa för sig själv.

Att det ska vara så svårt att göra något åt sin situation. Jag blir så trött på mig själv... Jag hade tänkt prata med honom efter jul. Ge honom tid att skärpa sig/sluta med alkoholen fram till sista juli. Ställa ultimatum om då ingen förändring sker.. Vi har pratat en det men han vill ju inte sluta. Nu har han börjat säga att om han ska sluta dricka så måste vi sälja huset annars går det inte. Jag fattar ingenting? Men det är väl det han vet att jag inte vill sälja huset... Jag sa det till honom om han får mig till att säljs huset så vill jag inte flytta in i en lägenhet med honom. Utan då får vi skaffa varsin lägenhet.. Helgen har varit jobbig. Han har haft många roller skrikigt o kallat mig allt möjligt. Larvig o tjatig, försök till närmanden. Kommit inmed blöta hundar ( efter snöväder) o slängt sig vår säng kl 7.30 på morgonen när jag ligger o sover...Sen tar han nyckeln o säger han ska låsa in mig... Bata på skoj men ändå jag får ju lite panik o rusar upp o tar hand om nyckeln.. Han bara skrattar o tyckte det var jätteroligt. Sen gick han ut igen. Jag bars skakar efteråt.. Jag tror inte han skulle göra det men ändå...Sonen var hemma i helgen o då var han dum mot honom... Nu har jag precis fått veta att han börjat må dåligt efter det som hände i lördagsHan har pratat med sin syster om det. De har nu tänkt att skriva ett brev till sin pappa ev också ta kontakt ned hans arbetsgivare.. Det känns jobbigt men det kanske är det bästa. Men jag känner mig så dålig att jag inte klarar av detta att mina barn måste göra det. Att det är mitt fel som inte sagt ifrån. Ikväll har det varit en vanlig måndagkväl o jag skulle kunna tro att jag drömt alltihop om helgen.... Han är lite tyst o småpratar lite är trevlig o helt normal. Men det är ju bara måndag o hans kropp klarar sig utan alkohol ikväll o troligen imorgon med. Sen fram mot ons ...

så himla bra att skriva av sig här bland er allihopa! Verkligen, det gör skillnad! Oavsett var man befinner sig i sin egen resa. Oavsett hur lång tid resan tar.
Fortsätt läs om andra och deras situationer. Känn gemenskapen bland oss! Var inte ensamma, släpp in erfarenheten och kunskapen som finns här i forma av upplevelser och insikter och släpp ut dina egna känslor och tankar. Det gör så gott. Skriv och få ut på ord hur du känner. Det hjälper enormt. Oavsett hur man väljer att göra.

Det är roligt att höra att ni mår bra av att höra min/våran historia! Jag delar gärna med mig. Jag blir rörd av er omtanke och den genuina känslan av samhörighet. Alla är vi olika, vi har olika bakgrund, resor som ter sig på olika sätt, men alla har vi en gemensam önskan.. Att få känna frid, trygghet, kärlek, tillit. Vi vill alla må bättre än vi gör idag, gjort på länge.. Vi söker ljus och hopp, bekräftelse på oss själva, situationerna vi lever i. Famlar i mörker efter en ledstång i form av insikter, värderingar och prioriteringar. Den finns där! Det kan ta olika lång tid att hitta den. Men den finns där!

Även om man kommer till den jobbiga insikten att en relation inte har de framtidsutsikter som man skulle önska.. Så är även det en insikt! Glöm inte det! Den är inte mindre viktig bara för att det inte är vad man från början tänkt sig. Varje insikt är ännu ett kliv framåt, det öppnar dörrar och möjligheter.

Jag önskar så att man bara kunde vifta med ett trollspö, sprida lite glitter och lycka och få alla att må bra! Vi är alla kämpar på denna sida! Bara att komma hit första gången är ett steg, ett medvetet och självvalt steg som bottnar i en insikt, en insikt om sig själv, sitt liv, sin situation. Sen går vi alla i olika takt. Men så är det =)

Det är sant som du skrev InteMera, jag älskar honom för att jag vill det. Inte för att jag måste. Jag vet att jag skulle klara mig utan honom. Jag vill bara inte behöva det. (För att inte allt det praktiska att lösa!, Varför tänker vi alltid på DET??) Vi kommer kämpa tillsammans ett tag till och jag ska ge vad jag kan av mig själv, men inte mer än att jag fortfarande kan stå på benen och må så bra jag kan!

Kram och styrka och lite glitter till er alla!

Det du gör nu, att skriva ner tankar och känslor, tror jag är väldigt bra som terapi. Man får struktur på sina tankar och man får bearbeta sina känslor.

Ca 2 år innan jag bröt upp från min man skrev jag dagbok lite då och då. Jag har de anteckningarna kvar och kan så här i efterhand inte för mitt liv begripa att jag inte såg! Jag levde i total förnekelse. Precis som alkoholisten själv gör. Det är förskräckligt.

Jag skrev en bok med dagboksanteckningarna som underlag. Det hjälpte mig att stå fast vid mitt beslut att gå när tvivlet ibland satte in. Det var viktigt för mig att påminna mig själv om vilket helvete ett liv med en alkoholist är.

Jag känner mig så oerhört tacksam mot mig själv och universum (som jag tror hjälper oss när vi släpper taget) att jag får leva i min lugna trygga värld. AA har mycket visdom i sin lära, bl a säger de: Släpp taget och låt Gud ta över. Det gjorde jag och det fungerade för mig.

Tack Marie2 för dina snälla ord! Jag tror att den mentala förberedelsen i mitt fall pågått länge och när hans drickande varit som värst har dagdrömmar om hur jag vill att mitt eget hem iframtiden ska se ut, varit det som fått mig att alls stå ut. Jag har stannat medveten om att jag en dag kommer flytta, så snart vårt gemensamma barn är stort nog att uttrycka sin åsikt och berätta för myndigheter som antagligen blir inblandade för att få vårdnad och umgänge ordnat hur pappan i familjen betett sig. Länge. Mot oss alla. Nu börjar den dagen vara kommen för barnet själv funderar högt hur det skulle vara att bo i ett annat hus med bara mamma och bror, i en miljö som är glad och lugn. Jag har stannat för hennes skull, för att inte riskera att tvingas lämna ett småbarn med en man som är fullständigt nyckfull och oansvarig när det passar honom.

Jag har i många år ändå bortförklarat många fysiska symptom med att jag jobbar för mycket eller för hårt. Men nu börjar bilden klarna att allt egentligen bara varit kroppens sätt att släppa ut ånga när huvudet valt att svälja alla lögner, allt tassande på tå för att inte irritera, vara ivägen.. tänkte en gång att jag inte har rum för mig i mitt liv, vilken sorglig tanke? Fanns liksom bara hans görande och varande, hans åsikter och hans behov. Barnen måste få allt sitt tillgodosett av mig och sen var liksom all energi använd. Vad jag vill eller behöver har nog min man inte ägnat en tanke på mååånga år, men att han säger han behöver få koppla av med en fylla, resa bort och vara full, spendera tid för sig själv och vara full eller göra vad som helst som inte involverat nåt som helst ansvar är han liksom värd. Att jag skulle unnas ens en timme hos frisören utan oro för vad som händer barnen hemma med honom, förstår han inte är nåt problem. Det är väl bara att åka om du vill säger han. Och de enstaka gånger jag tagit honom på orden slutade det med att man efter några timmar ändå får dagen förstörd av att komma hem och hitta honom full, barn som varken fått mat, borstats tänder på eller nattats.

Jag har sedan länge insett att jag aldrig kan vinna över spriten i hans liv. Fick höra att hans liv före vi träffades inte alls varit som han berättat, utan även då kantat av fylla och jag borde sett varningsklockor mycket tidigare i hans sätt att dricka. Hur han alltid sa att någon kompis alltid just gått hem när jag kommit hem och hittat tomflaskor i köket. Att tomburkarna i garaget varit ditsatta under en lång tid. Hur han kunde bli stupfull utan att jag ens sett en enda flaska. Hur hans drickande aldrig krävde festligheter, utan helst gjordes i smyg. I tron att ingen märker. Hur han hostade på morgon och sa han nog var förkyld och skulle stanna hemma, bara för att få ta en fylla mitt i veckan. Jag är förbluffad ingen på hans jobb märkt detta för ett tag var hans en dags sjukfrånvaron mycket täta, flere sådana dagar i månaden. Men skött sitt jobb utöver det har han gjort och antagligen varit såpass oersättlig på sitt jobb så ingen vågat riskera att ifrågasätta honom.

Bubblar upp så mycket man förträngt nu när man börjat skriva, men jag hoppas ens någon där ute förstår. Läser så många andra öden på detta forum så jag vet jag inte är ensam, kanske det hjälper både mig som skriver att ventilera allt detta och i bästa fall kanske även någon annan som känner igen sig och också kan känna sig mindre ensam i sin situation.

Att du är avstängd och domnad kan jag mycket väl förstå. Det är ju din livssituation som skapar detta. När du lämnar det bakom dig så kommer dina normala känslor tillbaka. Jag är helt säker på att du kommer att skapa en miljö där du och din själ får trivas och blomstra.

Innan jag flyttade från min man träffade jag vid ett tillfälle en terapeut som sade att det finns inte någon annan grupp människor som är så starka som alkoholisthustrur. På gott och ont. Det är tyvärr också det som gör att vi står ut så länge i ett destruktivt förhållande.

Precis som du säger så är det bra att du är arg (helst förb….). Det får man oanade krafter av.

Jag blev så glad att läsa att du har förberett dig så mycket redan. Man kanske kan säga att du mentalt redan har flyttat?

Du är beundransvärd tycker jag. Och din planering är helt perfekt.

Kram

Jag har faktiskt börjat ett praktiskt förberedande för en eventuell flytt redan i somras, har börjat storstäda i skåp och garderober för att ha endel saker i färdiga lådor att lasta ut. Förstår egentligen inte att mannen inte anat oråd när saker plötsligt börjar ligga i lådor i skåpen, sorterade hans och mina saker i skilda lådor. Har liksom inte brytt mig i om han ser vad jag håller på med. Har till och med köpt några småsaker som jag gömt i dessa lådor, saker jag vill ha i mitt eget hem. Saker jag valt, som är mina utan färgade minnen av allt elände från vårt gemensamma boende. Vill egentligen ha ytterst lite med mig. Har varit noga med att inte säga högt vilka saker hemma som är mig kärast för de gånger jag gjort det så har dom"råkat" gå sönder när han är full. Han har helt kallt haft sönder arvegods, minnessaker och oersättliga fotografier bara för att han vetat vad de betytt för mig.

Med hans bakgrund i aggressivt beteende på fyllan behöver jag också vara beredd på att flytta mycket fort, funderar faktiskt på om det skulle vara bäst att passa på att ta allt mitt och slutföra flytten under några dagar när han är på arbetsresa, vilket han är rätt ofta. Göra det helt kallt bara, låta honom stå i hallen och undra vad som hänt. Tycker han har sig själv att skylla i såfall eftersom han inte alls tar min oro och illamående över hans drickande på allvar. Att börja flytta i en helg när han redan börjat dricka, när mitt tålamod tar slut där och då känns inte säkert med vetskapen om vad han är kapabel till på fyllan.

Jag är egentligen inte orolig för allt det praktiska, det som nog skrämmer mig mest är om jag fortsätter vara ett känslomässigt vrak även sedan, om normala känslor nånsin kan framkallas i en. Jag känner mig avstängd, domnad, har hjärtklappning som andra här talat om, tankar som virvlar fortare än man hinner registrera dem men är samtidigt lustigt arg. Arg på hur jag tillåtit att livet blivit, vad jag låtit mig utsättas för. Men kanske arg är bättre än bitter och bedrövad, arg kanske ger mig sparken i baken jag behöver för att göra något åt situationen?

Fint att du vindstorm med sån klarsyn klarar av att ge dig själv det du behöver men ändå ge honom chansen att komma med på den resan till ett bättre liv - men på familjens vilkor och inte spritens! Det hörs att du älskar honom men för att du vill det och inte för att du känner du måste, för att du är medberoende. Hoppas han också ser det, att han kan förstå vad som glider ur händerna om han inte anstränger sig. Fortsätt skriva här, känns hoppfullt att få läsa om ett par som trots allt ännu har en chans att fortsätta tillsammans även om jag med sorg inser att mitt förhållande inte har den framtidsutsikten. Kram och styrka till dig!

Visst finns det hopp! Det kan ju bara bli bättre, eller hur ;-)!

Ge dig själv tid att ställa om i tankesystemet. Vi har i många år varit helt fixerade i våra tankar av alkoholisten. Vi är inte vana att tänka på oss själva i första hand. Detta tar tid att ställa om.

Men det viktigaste är att vi börjar någon gång med vårt nya tänk. Och det är det som måste ske snabbt anser jag. När det väl är igång så har ett frö börjat gro som kommer att växa sig allt större tills man klart och tydligt en vacker dag bara vet: Nu är det dags att dra!

När jag började tänka tvärtom (på mig själv istället för på min man) så minns jag att det gamla vanliga tjattret i huvudet, som alltid rörde sig om oron för vad min man gjorde och inte gjorde, byttes ut mot:

1) Hur får jag tag i en bostad? Vilka kontakter har jag?
2) Vilka saker ska jag ta med mig?

Det räcker så i första steget. Vartefter tiden går så kommer man att kunna lösa än det ena och än det andra. Ta det bara lugnt.

Önskar dig all lycka och allt mod!

Kramar från mig

Jag vill också tacka dig för att du tar dig tiden att svara på våra funderingar, kände mig på nåt sätt lättad av att läsa det du skrivit - att det finns hopp om att få tillbaka livet. Mitt liv. Barnens liv. Men just nu känns det tungt. Igår var jag så besluten att gå, idag hittade jag en massa ursäkter för mig själv att inte lyfta luren och ta första steget att hitta ett eget boende.

Vindstorm, vill instämma med Dionysa att det är en fröjd att läsa om de beslut du fattat. Och om de steg som ni har tagit. Så fint av dig att vara med. Så bra av dig att tänka på dig själv. Det skulle man kunna kalla en kärleksgåva!