Senaste kommentarerna i forumet

Håll taget och håll fast vid vad som gäller för dig!
Kram / mt

Tack så innerligt mycket för era peppande och stärkande synpunkter.
Jag försöker nu att hålla en så tydlig och rak kurs som det bara går. Med det menar jag att så fort tex min man börjar prata om saker som ligger i framtiden tex vilka möbler vi ska köpa för att inreda en liten stuga på tomten, eller vår Thailandsresa i mars eller hur vi ska göra med ditten och datten. Då står jag på mig och förklarar lugnt och sakligt, att detta är jag inte intresserad av att diskutera så länge han inte tar ett beslut kring frågan med hans alkohombruk.
Gång på gång har han fått denna fråga att ta ansvar för. Jag märker att han blir förvånad och att han faktiskt tappar många av de försvar han brukar hålla på med. Det är liksom ingen idé för jag har bestämt mig för att inte släppa efter för mina önskningar, min gräns den här gången. Han försöker deala med att jag måste ge honom en ny chans, att den här gången är det annorlunda osv osv.
Jag säger då med en dåres envishet att detta har du sagt efter semestern fört året, och då var vi överens om att det då var sista gången jag godtar hans beteende han sa då själva TT han skulle söka hjälp om han inte lyckades låta bli alkoholen vilket han ju alltså inte gjorde nu under dec.
Det känns ändå skönt nu då jag bara håller mig till fakta, att jag faktiskt säger precis var mina gränser går och att jag inte tror det kommer bli någon större förändring. Det känns skönt så till vilda att ansvaret nu ligger hos honom. Jag kommer att vara helt ärlig och öppen med att jag ska gå på 2 visningar av ny bostad i helgen. Helst vill jag bo själv med min son och kan tänka mig att vara särbo. Det min man vill vet jag inte, för han verkar inte kunna stå ut med tanken att inte få dricka alkohol. Det är just där problemet ligger svarar jag. För mig är det inte längre tänkbart att han fortsätter dricka. Någonting faktiskt.

Jag känner igen mig själv med att tro och kämpa för att försöka upprätthålla något slags normalt liv. Vi kämpar oss till döds. Bokstavligen. Livet med en alkoholist är en dödsdans. De orden kommer från läkaren Lars Söderling, som jag skrivit om ovan.

Jag vill bara säga en enda sak: Lämna helvetet nu.

Det kommer inte att bli bättre med en alkoholist. Det blir sämre. Jag lovar.

Fokusera bara på en sak i första steget: Hitta ett nytt boende. Och börja idag.

Det är jobbigt, det har jag all förståelse för. Men du kommer att tacka din himmelske skapare om någon månad att du tog steget.

Hör av dig igen i denna tråd och berätta hur det går.

Kramar från mig

Vill tacka för att du delar med dig av detta och skriver här. Du skriver fantastiskt bra och det du skriver ger mig hopp och styrka. Jag har tappat bort mig själv helt och hållet efter 12 år tillsammans med min man. Det finns inget kvar längre av mig utan jag har blivit någon som finns för att allt kaos här hemma ska normaliseras till den grad som det nu är möjligt. De stora barnen, som jag har från ett tidigare förhållande, har sina problem och faser de går igenom nu när de ska ut i vuxenvärlden och de 2 mindre gemensamma barnen behöver sin trygghet och kärlek och stöd.

Allt detta och min mans drickande och lynnesproblem och svarta sidor med helttidsjobb och skötsel av hemmet, ja det håller på att knäcka mig.
Jag har ingen styrka att ta mig ur detta. Imorse när jag hade lagt in dagens första tvättmaskin, bröt jag bara ihop och sjönk ner på golvet i tvättstugan och storgrät. Känner mig så ensam i detta.

Än en gång stort tack för att du visar att man kan hitta sig själv igen och att det man försökt normalisera i så många år förgiftar både kropp och själ.

Jag blir så glad över att läsa dig! Du stärker mig i den övertygelse som börjat växa inom mig, att det bara finns två alternativa slut på det som från början bara är ett sammelsurium. Tyna bort eller börja leva.

Tack! Ni som läser, engagerar er och orkar dela med er av era egna resor som ni gjort eller gör.
Det är oerhört stärkande bara att veta att man inte är ensam :)

InteMera, jag brukar också tänka så, att livet har blivit en teaterföreställning med väl intränade repliker. Det är inte så jag vill leva.

Jag har börjat ta ställning! December var hemskt och helgen efter nyåret hände mer, så jag tog då barnen med mig hem till mamma. Landa, andas, tänka. Sov! Sov SÅ skönt för första gången på länge. I mellandagarna tog jag även steget att berätta för min familj, min mamma, mina systrar. Så mamma var "redo".. Min bästa vän fick veta för nån månad sen. Det är SÅ skönt att kunna prata om det med de mina! Ingen dömmer, alla stöttar. Så mycket kärlek! Tänk att jag hållit det inne så länge. Levt med hjärtklappning, oro, ångest.. Har till och med fått göra EKG vid två tillfällen och har ett långtids EKG inbokat i februari. Troligen pga anspänningen av allt detta. Gissar att fler än mig har det så?!

Idag åkte jag hem på em, till min sambo, med barnen. Vi åt middag tillsammans och pratade massor. Han säger sig vara redo att ta hjälp. Han vill det, behöver det. Han gör ALLT som behövs säger han. Jag tror honom. Men jag berättar också hur jag känner, att jag tror på honom, att jag tror på oss. Men tilliten finns inte än på länge. Och jag och barnen måste ha en lugn och trygg vardag om vi ska orka, om jag ska orka, vara "kvar" och stötta honom. Vi vill ju ha honom tillbaka! Pappan, sambon, min partner. Och att om vi ska kunna rädda relationen våran, så måste jag kunna få vara själv, utan honom, med mina tankar ett tag. Olika förslag pratade vi om, att han hittar en lägenhet, eller att jag bor hos mamma ett tag.. alt att vi båda ordnar annan bostad och att vi kanske kunde hyra ut radhuset så länge. Om han blir frisk, om tilliten kommer tillbaka, och relationen håller, ja då kan vi flytta ihop igen, "börja om". Om inte så säljer vi då. Ingenting bestämdes, vi bara pratade, nu får detta sjunka in och vi ska träffas utan barnen senare i veckan och prata mer så vi avrundade samtalet och jag åkte tillbaka hem till mamma. Barnen nöjda att få träffa sin pappa och kramas lite. Jag mer än nöjd över kvällens lugn. Jag slipper vara orolig, ledsen, arg, grälsjuk misstänksam ja allt som man känner annars och som tar död på kärleken. Även han kändes ganska samlad. Han har varit oerhört ledsen hela helgen. Liksom vaknat till och var mer klarsynt idag än han varit på länge.
Just nu känns vi nära varandra, men det är naket och skört.

Hur som helst. I veckan som var ringde han slutligen en beroendeklinik i närheten. Han fick komma dit och skriva in sig. Nu väntar vi på hans kallelse till läkaren för samtal och provtagning, en utredning om vilket typ av hjälp han behöver och i vilken omfattning.. Han har skrivit in mig som anhörig, att jag får veta allt. Vilket bla innebär att jag kan ringa och dubbelkolla att han också varit där! Vi tänker att vi går tillsammans. Men jag har också varit noga med att säga att allt som händer nu och framöver måste du driva av egen drivkraft. Jag finns kvar än, du har inte förlorat din familj, än. Men livet kommer se lite annorlunda ut framöver om vi ska klara det. Tex vår boende situation. Jag kan inte bo kvar med barnen hos honom och låtsas ha en fungerande vardag. Det går inte.

Jag har inte lämnat min man. Jag har lämnat en ohållbar och destruktiv situation, och det känns SÅ BRA! Det är inte ännu över på långa vägar, jag vet. Och det är oklart än om det i framtiden fortfarande är "vi" eller om jag måste gå min väg för gott. Men det får vara så för nu. För NU, ikväll, går jag och lägger mig med ett leende på läpparna. Det var alldeles för länge sen.

Styrka till er alla!

Tack för din omtanke. Det stärker mig. Jag är glad att helgerna är över och gått bra. Jag läste här att man inte ska hela tiden räkna hur mycket sprit den anhörige har hemma. Det var inte lätt. Konstigt nog tror man att om man bara vet hur mycket det finns har man koll på läget. Absolut inte. Jag lyckades att sluta räkna några dagar. Och konstigt nog mådde jag lite bättre. Alla knep till ett bättre liv är ett plus. Jag vill också skriva att jag var på min systers födelsedagsfest i helgen utan min man. Det var så kul. Dans och trevliga vänner det bästa av allt var att jag kunde åka hem när jag själv ville utan en full man. Han var bortrest.

Den svåraste tiden var, utan tvekan, före skilsmässan. Efteråt blev det bara ljusare och ljusare. Jag skrev en bok något år efter skilsmässan. Den kommer dock inte att ges ut för jag har för många och långa citat i den. Men det spelar ingen roll. Den fungerade väldigt bra som terapi när jag bearbetade separationen. Kanonbra idé som jag gärna rekommenderar andra att också göra. Det hjälpte till att få lite struktur på tankarna som ju är i ett enda virrvarr.

Ett av kapitlen passar väldigt bra som svar på dina frågor så jag lägger in det här:

Jag levde efter AA:s goda råd att ta en dag i taget. Det är en mycket bra levnadsregel. Särskilt när man lever sig igenom en kris. Jag levde verkligen på det sättet. Jag försökte inte lösa alla problem på en gång, utan fokuserade bara på det som var absolut nödvändigt. Jag levde väldigt stillsamt, ingen stress, inga måsten. Jobbade bara och åkte hem och vilade och läste böcker eller pratade med goda vänner i telefonen. De fyra T:na blev min ledsagare: Tid, Tålamod, Tillit och Tacksamhet.

Jag levde med mycket blandade känslor en längre tid. Säkert över ett år. Jag var lättad över att äntligen ha fattat mod till mig att flytta ifrån min man. Jag njöt av vetskapen att aldrig behöva se min man full mer. Jag var stolt över allt beröm jag fick från vänner och släktingar, som tyckte jag gjorde helt rätt i att separera. Samtidigt var jag oerhört ledsen. Jag grät många gånger i bilen på väg till och från jobbet. Och hemma grät jag nästan varje dag. Jag kände en sådan sorg över att mitt äktenskap gått i kras på grund av alkoholen. Jag kände sorg över att min man fortsatte att förneka sitt alkoholberoende. Jag kände sorg över att jag förlorat så många år i min kamp att försöka få ett värdigt liv. Jag kände sorg över att jag varit så naiv och okunnig om sjukdomen. Hade jag vetat tidigare vad jag vet idag så hade jag gått för flera år sedan.

Det är ingen idé att känna vemod. Det som är gjort är gjort. Och jag tröstar mig med att jag i alla lägen gjort vad jag just då har kunnat utifrån den kunskap och erfarenhet jag har haft vid det tillfället.

Jag försöker lära mig att förlåta både mig själv och min man. Och jag tror att jag gör det idag. Förlåtelse innebär att släppa taget om vrede, rädsla och smärta. Det innebär inte att man för den skull rättfärdigar en annan människas (eller sitt eget) handlande, men man stannar inte kvar i ett ältande av dessa negativa reaktioner och känslor. Man släpper taget.

Så småningom gick det dock allt längre tid mellan tårarna och mer och mer började jag istället tänka på framtiden. Det har bara blivit bättre och bättre hela tiden. Men det är viktigt att man ger sig själv tid att sörja. Det måste få ta den tid som behövs. Och kroppen säger till när den är redo för nästa steg.

Jag kände redan första dagen i mitt nya hem en sådan ro. Jag kände mig inte stressad inombords längre. Tidigare hade jag ofta känt mig så ”jagad”. Jag har fått veta genom böcker och samtal med andra medberoende att det här är typiskt för oss. Vi lever med ett ständigt kaos inombords. Inte alls konstigt då att detta kaos lägger sig när man kommer ifrån missbrukaren. Det är underbart!

Jag kände inte längre att jag alltid måste göra något. Så var det förut. Jag var alltid så aktiv med kvällskurser, trädgårdsjobb och annat. Jag har ju trott att jag helt enkelt har varit en ovanligt aktiv person, men allt detta görande har säkert varit ett sätt att avleda mina tankar och känslor från ett fenomen och ett liv som jag inte kunde hantera och som jag inte trivdes med. Jag har nog inte vågat stanna upp och tänka mina tankar till slut för jag har innerst inne vetat vart de skulle bära hän med mig. Och det ville jag förhindra. Därför förträngde jag dem med allt görande.

Jag märkte efter några månader att jag så sakta började tänka ”mitt förra liv” och ”mitt nya liv” och då kom det fram tankar och känslor som var främmande för mig. Till exempel kunde jag plötsligt komma på mig med att börja dagdrömma och längta till min semester. Det har jag inte gjort på över 10 år! Semesterplaneringar tillsammans med min man var i många år väldigt ångestfyllda eftersom jag redan på förhand visste att det skulle bli ett konstant supande trots att han alltid lovade och bedyrade att det inte skulle bli så.

Jag har fått mer kontakt med mina känslor och mina värderingar. Man överger sig själv när man lever med en missbrukare. Men jag har återtagit kontakten med mig själv. Jag har blivit ”jag”. Och jag behöver inte längre låtsas vara någon som jag inte är. Jag behöver inte hålla masken och hålla skenet uppe inför min omgivning. Idag talar jag öppet om att jag separerat från min man på grund av hans alkoholproblem. Jag behöver inte dölja det längre. Det är en befrielse att få vara ärlig. Och jag får så mycket stöd från min omgivning när jag berättar hur jag har levat. När jag förteg sanningen förut så kunde jag naturligtvis inte få något stöd. Jag har definitivt aldrig känt att det är någon skam att leva med en alkoholist. Tvärtom. Jag blir positivt bemött av alla när jag öppnar mig och är ärlig.

Jag känner att jag ger mycket mer av mig själv till andra människor idag. Och jag ser dem mera tydligt. Jag tar mig mer tid för dem och bryr mig om att lyssna på ett annat sätt än förut. Jag tror det finns två förklaringar till det:

Tidigare var jag ofta rädd för att börja gråta när någon, efter en fyllehelg, frågade mig hur helgen varit. Jag svarade, som vanligt: – Bra! Men eftersom jag ljög tittade jag ner i golvet och ville inte möta den andres blick. Samtidigt kunde jag inte tala om hur dåligt jag mådde och hur förtvivlad jag var. Då hade jag ju varit tvungen att förklara varför. Och det ville jag inte. Rädsla och skam tvingade mig att vända bort mitt ansikte från mina medmänniskor.

På senare tid märkte jag att jag inför mig själv började låtsas att min man inte fanns. Jag ignorerade honom allt oftare. När han ”inte fanns” så for jag inte heller så illa av hans närvaro. Till slut började jag behandla andra människor likadant. De ”fanns inte” och därför såg jag dem inte och kunde inte heller möta dem på ett mänskligt sätt.

Om det här fenomenet talar författaren Tommy Hellsten i sin bok ”Flodhästen i vardagsrummet”: ”Det har sagts att den familj som lider av alkoholism lever i ett hus med en flodhäst i vardagsrummet och denna flodhästs existens måste förnekas. Ingen kan undgå att lägga märke till flodhästen eftersom den upptar hela vardagsrummet både till sitt fysiska omfång och den rädsla den sprider. Den är närvarande, påträngande, massiv och binder det mesta av familjemedlemmarnas kraftresurser. Att förneka flodhästen gör allting ännu mera krävande. Familjen lyckas ändå anpassa sig till situationen men inte utan stora omorganiseringar och möbleringar inom sina respektive personer och i umgänge med varandra.

Familjen utvecklar tre regler och det blir ett livsvillkor att följa dem: Du skall inte tala, du skall inte känna, du skall inte lita på någon. Med tigandets hjälp får flodhästen vara ifred. Man ger sig inte på den. En del av detta tigande består av att hålla kulisserna uppe.”

Jag tycker att jag fått en djupare kontakt med andra människor idag. Jag tror det beror på att jag är öppen i min kommunikation genom att berätta att jag separerat från min man på grund av hans alkoholism. Människor svarar genast på samma ”djupa” nivå om sina egna problem av olika slag. Eller med att någon bekant, släkting eller liknande också har drogproblem. Jag slipper på det sättet allt ytligt prat om väder och vind. Jag har svårt att skratta åt alkoholskämt. Människor som roas av dem har nog ingen aning om vilka katastrofer som kan utspela sig i den miljö som ”fyllehumorn” kommer ifrån.

Visst är det smärtsamt att förlora sitt hem efter närmare 30 år, men det är ännu mer smärtsamt att förlora sig själv. Det är sant som Dr Phil säger: ”Man får inte mer än man begär.” Det var först när jag definitivt bestämde mig för att återta mitt liv, som jag fick det tillbaka.

Jag var lite orolig för hur jag skulle klara ekonomin i början. Jag hade bara ett deltidsjobb som jag var tvungen att öka på något sätt. Det löste sig så småningom och nu har jag inga problem med pengar. Jag lever inget lyxliv, men det har jag heller inget behov av. Mina pengar räcker till det jag behöver och det är jag nöjd med.

Det har blivit så mycket lättare att leva. All denna sorg, besvikelse, förtvivlan, rädsla och ångest, som jag bar på dygnet runt alla 365 dagar om året är ju plötsligt borta. Dessutom behöver jag inte längre bära min mans bördor. För det är nämligen vad som händer med oss. Den skam och skuld som alkoholisten bär på förs över på oss och det blir till slut en olidlig börda. Inte att undra på att man lättar när man kommer ifrån honom!

Jag har också upptäckt att det är viktigt med friska ”speglar”. I min nuvarande boendemiljö förekommer inga som helst drogmissbruk. Jag har det inte heller omkring mig i mitt arbete eller i min umgängeskrets. Nu ser jag ännu tydligare hur sjukt och destruktivt ett liv med en missbrukare är. Det såg jag inte lika klart när jag levde med min man. Det hade ju blivit ”normalt” för mig under alla år.

Sist, men inte minst, har jag fått tillbaka min livsglädje och min lust att göra en massa saker! Jag ser fram emot lördag/söndag och storhelgerna igen, jag ser fram emot min semester. Jag vet nämligen att jag aldrig mer behöver vara rädd att dessa ska bli förstörda av någons supande.

Min man är också expert på smygdrickande och inbillar sig vi inte märker nåt. Men som du säger finns det tusen små signaler redan efter första drickan, en lite snedare blick, sätt att prata, ta av sig skorna... Min man ser dock i motsats till din inget fel i det han gör. Ett exempel: jag åkte med större barnet på skolavslutning kl 11-12.30 och mannen skulle vara hemma med lillasyster. När vi kommer hem har han slocknat och dottern tittar på tv. Hur kan man ens dricka så mycket på bara två timmar?? När jag ruskar liv i honom och frågar vad i helsike han håller på med, så blir han arg och undrar vad jag felas om han inte får vila lite ens. Vila skulle varit en sak, dyngrak är en annan...Han kunde knappt stå upprätt när han skulle försöka storma ur rummet i ilskan.

Han har börjat ha spriten i bilen för han vet att hans bil är det enda stället jag inte kan kolla för flaskor då han är noga att gömma bilnyckeln. Idag har vi haft trevliga dagen hemma, han dök upp efter två dagars supande, vilket är länge även för honom, och dottern ignorerar honom helt medan jag försökt fungera som vanligt. Teater om en normal familj pjäsen som man börjar bli bra på inför barnen. Han och jag har inte sagt ett ord till varandra idag, egentligen vill jag skrika rätt ut att jag inte står ut. Men orkar inte bli dumförklarad ännu en gång, höra vad alla mina fel och brister i hans tycke är värre för barnen än hans ynka drickande. Hittade en hel säck med tomburkar i garaget, så det är nog inte min inbillning vilka mängder han konsumerat senaste 48 h. Jag och barnen måste ut härifrån, finns liksom inget att prata om mer. Sorgligt, oroande om framtiden, tusen tankar i knut och hjärtklappning men det liv vi lever nu är inget liv. Det är en kuliss där det borde funnits liv o äkta känslor men som ersatts av inlärda repliker och undvikande beteenden.

Det låter som att den enda som vinner på att bli särbo istället för att skiljas är din man. Han behåller dig i sitt grepp och du får inte det egna liv du velat ha. Finns det tider och dagar du vill träffa honom kan du göra det även som skiljd, men att vara särbo innebär du ändå ska känna ansvar och oro över honom och vara delaktig i hela hans rusiga berg och dalbana med allt vad det innebär för dig. Om du efter 27 år tagit steget - är det då värt att göra det halvdant? Du har nog tänkt igenom beslutet att skiljas länge nog, annars blir det bara år 28 också men på skild adress om du förstår hur jag menar? Hoppas det inte låter hårt det jag skrivit, men i din text lyser din vilja klar, att du vill bryta och komma vidare men han försöker lirka, lura och manipulera dig att fortsätta som hans sidekick. För du har uppenbart inte huvudrollen i ditt och hans liv, det har alkoholen.

Det låter som att den enda som vinner på att bli särbo istället för att skiljas är din man. Han behåller dig i sitt grepp och du får inte det egna liv du velat ha. Finns det tider och dagar du vill träffa honom kan du göra det även som skiljd, men att vara särbo innebär du ändå ska känna ansvar och oro över honom och vara delaktig i hela hans rusiga berg och dalbana med allt vad det innebär för dig. Om du efter 27 år tagit steget - är det då värt att göra det halvdant? Du har nog tänkt igenom beslutet att skiljas länge nog, annars blir det bara år 28 också men på skild adress om du förstår hur jag menar? Hoppas det inte låter hårt det jag skrivit, men i din text lyser din vilja klar, att du vill bryta och komma vidare men han försöker lirka, lura och manipulera dig att fortsätta som hans sidekick. För du har uppenbart inte huvudrollen i ditt och hans liv, det har alkoholen.

Bra tips och dr Phils ord landar nånstans inom en. Vad tyckte du själv varit svårast efter du lämnat, när kändes det som att du verkligen bara lever ditt eget liv och kunde verkligen släppa allt den beroende lagt på dig? Släpper nånsin känslan av vanmakt, misslyckande, ilska och obehag av att ens bara se en flaska?

utan att ha något facit.
Att vi så utplånat oss själva att vi inte ens säkert kan säga längre vad som är lycka.
Välbefinnande njutning,framtidstro etc etc.

Vårat känsloliv har förknippats ihop med den som dricker.
Mår de dåligt så mår vi per automatik dåligt.

Jag minns första tiden jag var separerad,då visste jag utan att ha haft någon som helst kontakt med honom när han drack.
Jag fick ett tungsinne i mig som jag inte kunde bli av med och vid koll så visade det sig alltid att jag hade haft rätt.

Deras olycka kan vi ju avhjälpa,det är därför vi finns där och upplever någon sorts självberättigande.
Om jag lyckas lyfta min alkis något så mår jag också per automatik bättre,
Just för att de inte förmår bära sina egna känslor utan söker tröst så finns vi där som någon sorts medbärare av både alkoholismen och måendet de har.
I tron att om vi också är där och lyfter och hjälper så ska det bli lite bättre mående för honom och kanske också för mig.
Så det kanske också är en självbevarelsedrift,.

Att låta bli att hjälpa en som mår dåligt skär så djupt i ett medberoendehjärta att vi ofta har mycket svårt att klara av det.
Istället går vi in och hjälper på ett sätt som lindrar plågan.
Det är det du just nu gör.
Försöker stå på dig i en situation som är bedrövlig.
Och får ta all den kraft du behöver för att avstå lindringen.

Men du gör rätt och det vet du och det som då kan komma när man lyckas är lindringen.
Lättnaden som bokstavligen går ur kroppen så man blir flera kilo lättare.

Men man måste öva på det och det är nästan ohanterbart i början.

Jag känner att jag behöver skriva av mig. Han var sitt vanliga jag i onsdags. Jätte glad att han skulle få mecka med en kompis mc. Ifredags fick jag väldens utskällning för att jag ringde.
Känner mig bara ledssen just nu

Hej Sessi. Det låter inte som att du mår bra i den relationen. Han verkar inse att han är elak när han är full men inte tillräckligt mycket att han borde göra något åt det. Dumma alkoholgift som får honom att göra så mot dig...

Fina Blåklocka, jag förstår din situation. Kan det finnas något att ta fasta på som får dig att komma ihåg den där beslutsamheten, vad som drev dig till den?

Visst är det obegripligt hur det kan pendla så fram och tillbaka? Det tror jag vi är många som känner igen och kan skriva under på. Är det medberoenderollen som gör att vi tycker mer synd om den stackars missbrukaren än oss själva?

Jag känner igen mig i så mpnga trådar här på forumet där många har svårt att ta steget från en helt klart destruktiv relation. Jag är sedan 2 veckor tillbaka fast beslutsam att lämna min samborelation. Han har redan lovat att flytta och är o kollar på lägenhet i skrivande stund. Han har den senaste veckan visat upp en fantastisk sida och gjort allt för att påminna mig om de fina stunderna som vi har haft och vad jag går miste om i framtiden. Varje gång jag ser honom vill jag bara omfamna honom och säga att allt ska bli bra - jag tycker så förbaskat synd om honom. Han har satt sig i en riktigt jobbig sits, dålig ekonomisk och knappt några vänner. Han tvingas flytta ifrån tryggheten (mig) och klara sig på egen hand. Jag ser hur han gråter helt förtvivlat.

Men den våndan han visar är bara en bråkdel av det jag har fått uppleva. Varför tycker jag då att det är så svårt att tänka på mitt eget bästa? Varför säger hjärtat mer att jag vill stanna hos honom?

är, precis som Dionysos säger, en omöjlig kombo. Att bli klar över sig själv och vara konsekvent i vad jag vill är det viktiga, så tänker jag och det är också min erfarenhet. Vi hade gott om teoretiska kunskaper båda två och var bra på att jobba med andra men det hjälpte föga. I de värsta stunderna använde vi allt vi kunde mot varann.... Och du Blåklocka, du är inte alls the bad guy även om nån försöker få dig att känna så. Ta inte emot det, försök stärka gränserna runt dig själv och lita till vad du vet att är din sanna erfarenhet. Kram / mt

Egentligen är det ju en omöjlig kombo att både vara ett par och vara "terapeuten" i relationen, tänker jag ofta. Jag är ju i en liknande sits som du, Blåklocka. Den här problematiken är ju så knepig att t.o.m. proffsen ofta går bet på den. Så man ska nog inte ta på sig alltför mycket utan försöka ha en armlängds avstånd, lagom mycket kärlek och en konsekvent hållning. Så tänker jag för egen del. Less is more.

Det som gör att man (jag) inte gör slag i saken och bara flyttar, skapar ett nytt liv utan denna berg-och-dalbana är förmodligen att vi anhöriga till beroendepersoner lärt in ett sätt där vi nöjer oss med de smulor av lugn som kommer efter en konfrontation där man fått nog.
Jag hamnar då i en sådant velande och får för mig att jag nog överreagerat, att jag inte kan gnälla nu eftersom mannen ju är nykter och så otroligt inställsam.
Jag VET ju i huvudet att det inte är så, och jag känner mig som världens värsta människa som öht tänker att jag skiter i vårt äktenskap osv.
Snälla någon, hjälp mig att få ihop den svarta och den vita bilden så det blir en mera grå bild som faktiskt stämmer med hur verkligheten ser ut.
Det enda som hindrar mig är eg att jag inte står ut med att vara " the bad Guy" liksom.
Min man som ju är den som äger problemet med att han är alkoholist, han har ju tydligen blivit en struts som just nu är en perfekt äkta man- på ytan. Sen, om en mån, en vecka, nästa ledighet, ja när " kusten är klar" när han tror att jag glömt alltihop, då ska han unna sig ett glas som vilken person som helst och så slutar det på samma vis som alltid...
Jag vet ju allt detta...

Hade en jättetrevlig kväll igår med väninnor på stan. Och tji fick ni era fyllhundar på andra sidan ;) ,jag kan faktiskt dricka och må bra i det. Drack mina tre glas vitt under 5 timmar och mådde såklart bra ändå. Kände mig glad stark och fri,men naturligtvis ledsen innerst inne för den situation jag är i.

För att göra en lång historia kort med x nr 2 för att förtydliga vilket ex jag pratar om:
Vi har haft en relation på 1.5 år.
Han är långt mycket starkare än x nr 1 som nu sista åren druckit som en svamp.

Han har varit så stark så jag har många gånger känt att jag inte har någon riktig plats att fylla i hans liv. Att han klarar sig lika bra utan mig och att han inte är fäst vid mig eller vill detta lika mycket som jag.

Han har bedyrat att det vill han visst.
Men jag har inte låtit nöja mig med svaret utan hittat mina bevis på att jag har rätt.
Kan det vara så enkelt att han fungerar helt annorlunda än mig?

Att jag som har en beroendementalitet och kastat in hela mig i detta trycks tillbaka pga hans mer behärskade syn på vad en relation är.
Dvs han går inte med i min dans,dansar inte lika häftigt utan står hellre och gungar när musiken spelar.

OCh då blir ju min tanke,är detta kompatibelt?
Är det tom nyttigt för Ullabulla med en svalare man?

Eller triggar det bara henne i utspel som varken gör henne eller tvåan gott?

Eller är det bara så enkelt att vi passar helt enkelt inte ihop och bör gå skilda vägar?

Jag vet inte,kanske är det efterhandskonstruktioner för att ge mig själv ytterligare ett försvar varför jag skulle kunna gå tillbaka och få mer av den smärta jag upplever när jag känner mig övergiven,eller inte nog viktig.

Mini, jag har samma situation som du att mannen säger flytta du bara men jag behåller huset. Bor i en liten kommun med få lediga bostäder och flytta längre bort går inte då det skulle innebära skolbyte för barnen vilket jag tycker skulle vara för mycket för dem på en gång i omställning. Men dethär vet han och har exakt räknat ut att funkar utmärkt som hållhake på mig. Och han ska kräva att dottern bor med honom när vi kommer till rätten, han som inte nu ens nykter knappt noterar hon finns. Jag sköter, barn, hushåll, skolärenden, kalas, julklappar, skjutsande ja allt.

Han kan gladeligen stanna hemma för att han känner sig sjuk en tisdag, bara för att vi på eftermiddagen ska få hitta honom slocknad i soffan. Och när han vaknar efter timmar är han förbannad när ingen vill prata och gosa med honom. I hans värld borde alla vara som vanligt när det passar honom att uppmärksamma vår existens, att jag är besviken, bitter, arg och irriterad kan ju inte bero på honom. Han tycker mitt godisätande är lika illa som att han dricker?? Och då är nog mängden godisätande högst normala mängder hos oss, men han ska ju alltid svänga strålkastaren på nåt annat än sin sprit. Själv har jag inte druckit nåt alls sen 2008, alkohol har för mig blivit nåt som bara äcklar och förknippas med en massa otrevligheter. Mitt barn sedan tidigare har också en pappa som är alkoholist, mina föräldrar dricker också för mycket så ja hur i helsike har man lyckats dra på sig detta igen? Jag är högutbildad, normalt intelligent, har ett ansvarsfullt chefsjobb och är världsvan men lider tydligen av dålig mänskokännedom :(

Jag har i alla fall under flere års tid skissat på en plan för att komma bort, och på ett sätt som skulle vara säkert även för vårt barn. Börjar nog snart vara läge att sätta planen i verket, som någon klok här sa så hjälper det nog inte att försöka ha kontroll över barnen hos mannen som motiv för att stanna, vilket liv är det barnen då måste leva hela sin uppväxt? Jag tänker mig att göra ett försök med att få barnet att ringa mig genast om pappan dricker och slocknar. Jag får då i min tur ringa barnskyddet att åka hem till dem och tvingas dom göra det tillräckligt många gånger att ta barnet därifrån så lär dom uppleva själv det jag sagt och det är inte mitt ord mot hans. Att bara själv hämta barnet är ju olagligt om det är hans umgängesdagar, och man riskerar själv få polisen efter sig om man hämtar barnet medan han sover. Har läst på om mina och barnets rättigheter och tagit reda på juridiken, det kab jag rekommendera era andra också. Vet vad som väntar, förbered och var iskall när det gäller det offentliga och juridiska, gråta sig sönder och samman kan man göra ensam eller med vänner men utåt måste man se ut som att man har full kontroll om man ska ha en chans att bli av med det helvete vi lever i med barnens säkerhet i behåll. I mitt fall finns ju dessutom en hotbild pga historia med våld vilket gör det än svårare men med era berättelser i ryggen börjar jag snart ha byggt upp tillräckligt mycket ilska över det dessa män utsätter oss för, för att börja agera och sluta älta och oroa sig.

Stor kram till dig vindstorm med de svåra samtal du också har framför dig!

Kom ihåg ni är värdefulla och att ni är värda ett normalt och glatt liv, det ni upplever är inte ert fel utan en annan vuxen människa som väljer att utsätta er för sina egna problem!

som har det så här. För många :(
Och när jag läser här om er, om mig själv, har läst mina egna inlägg och kommentarer (bra påminnelse om vad man själv känt i omgångar) ! För man blir ju blind, lite expert på att dölja för sig själv också hur det faktiskt är. När man väl sätter ord på det hela så är det så overkligt på nåt sätt att man verkligen hamnat här i livet! Och när jag tänker på ifall någon av er fanns i min närhet, var någon jag kände, så vet jag att jag skulle lyssna.. jag vet också vilket råd jag skulle ge. Så om jag tar och vänder på det och ger det rådet till mig själv.. ? Så vet jag vad jag måste göra :(

Jag känner ännu inte att min och sambons relation är helt utdömd, jag måste tro och våga hoppas i alla fall litegrann, ett tag, ge det en chans att bli bättre. Men jag vet också att det bara kan ske om han blir helt frisk, nolltolerans, och tiden får visa om tilliten slutligen kommer tillbaka. Men om det sker om 3 månader, 6 månader eller kanske nåt år, om ens alls! Det får vi se. Under tiden, och fram tills dess måste jag få "lugn och ro" med barnen i deras och min vardag. Jag är trött på att gå runt hemma, misstänksam, spionera, leta och vara arg, ledsen, besviken, grälsjuk och uppgiven. DET om något skadar relationen mellan oss vuxna. Ska den relationen ha en chans i framtiden så vill jag kunna stötta honom i detta, men han måste tydligt jobba med detta av egen drivkraft. Och under tiden vill jag ha ett eget ställe för mig och barnen att vara på, läka, vara trygga, slippa oron, misstänksamheten osv. Har bestämt att vi måste prata allvar, planera framåt: hur gör vi NU? Hur ser närmsta månaden ut, om 3 och 6mån. Vad gör vi med radhuset, vem ska flytta eller ska vi sälja? Det har jag framför mig i veckan som kommer.. Tunga samtal. Men känns märkligt bra ändå så här innan, känns skönt att ha en liten plan att gå efter, börja agera. Så sorgligt bara. Börjar nog komma in i den biten själv nu, sorgearbetet, släppa kontrollen över honom. Känns som att släppa taget. Motvilligt, men tvunget.

Kram till er alla!

Tack alla fina ni i den här tråden. Det är svårt att förstå att vi är så många i samma situation. Det är skrämmande hur lika liv vi lever allihopa. Lite kort bakgrund om mig är att min sambo nådde botten för fyra år sedan. Vår son var då 3 år. Efter behandlingshem och min anhörigvecka var han nykter i ca.3.5 år. Alkolås och andra påföljder var tufft för honom men han kämpade på bra. I höstas blev han av med jobbet och i samband när alkolåset togs bort fick han för sig att testa dricka!!!! Min sambo må vara en av de mest allmänbildade och intelligenta människor jag känner men som ni alla vet är det något annat som styr. Han tog ett helvetes långt återfall och det har inte blivit bra ännu. Han är fantastisk med vår son och dricker ej på dagarna men sedan när jag kommer hem sätter han igång. Lite mer disciplinerat men lika jobbigt som tidigare. Varför är jag kvar i detta? Hur gör man? Jag vet att det kommer att bli ett helvete hur jag än gör och det är det som är problemet för mig, tror jag. Han säger att om jag lämnar får jag ensam vårdnad. Ok fint tänker jag. Gärna för mig men vår son kommer att fara illa om han inte får bo hos sin pappa ibland ( om han nu blir nykter- vilket jag just nu kan ha koll över men inte sedan) Han älskar sin pappa. Jag har fått fly till hotell några gånger med min son och efter de gångerna blir allting 100 gånger värre, så vad händer om vi flyttar ut nu? Ja då är jag rädd för att han skulle komma dit vi bor, full, och störa sig. Jag har pratat med advokat och det finns en del saker att göra när det gäller huset, som han såklart vill behålla ( för att rusta upp och söka dyrt...och för att jävlas!). Nej, varför inte tänka på barnets bästa någon gång!? Jag är vilsen eftersom jag känner att han hela tiden vill "vinna"och vill köra över mig. Och han har rätt hela tiden! Såklart! Nej! Jag vet att vi måste bort från det här nu men det är svårt i de bra tillståndet, att prata om det och ta ett beslut tillsammans. Jag vet väl innerst inne att det inte kommer att bli så, att vi tar ett beslut tillsammans. Det gör mig ledsen och det plågar mig. Vad gör vi nu, alla vi tjejer som borde få vara glada, ge våra barn den energi som våra respektive tar ifrån oss och leva ett bra liv? Hur räddar vi våra barn? De har redan tagit så stor skada och i och med de ett mycket stort ansvar som de inte ska behöva göra när de är så små! Vilsna, ledsna kramar

Så bra svar Vindstorm. Det är du Jill som bestämmer nu. Du är i många år vikt dig och anpassat dig. Du förtjänar att få äga dig själv och inte hela tiden oroa dig och inte kunna leva fullt ut.
Du är så stark som gör detta. Jag är som Vindstorm i processen att jag nu sakta börja förstå att detta inte går och sörjer och gråter.
Stor kram!