Senaste kommentarerna i forumet

...som har det så här. Det är helt galet! Vindstorm och Intemera och Dionysa. Inser när jag läser trådar nu och skriver och ja, helt enkelt förstår hur jävligt många med mig har det. Har blivit så fruktansvärt anti mot alkohol! Själv dricker jag inte och har i stort sett aldrig gjort det, då jag växt upp med far och styvmor som druckit friskt. Vad gör jag? Jo jag gifter mig med en man som gör exakt likadant! Hur smart är det?

Frågan vi alla ställer oss är hur vi ska orka och om det ska ta slut någon gång. Börjar sakta inse nu att vad jag än gör och hur jag än döljer min mans drickande, städar, handlar, fixar och "skyddar" barnen, så kommer det aldrig, aldrig någonsin sluta om inte min man själv bestämmer sig. Ikväll har han som vanligt "bara" druckit 2 öl och 1 flaska vin inomhus. Ute i garaget har han smygsupit som vanligt. Resultat, full kl 22 och i säng. Nu sitter jag i soffan efter att ha städat och plockat och de 2 yngsta sover i soffan. Omstoppade och trygga.
Jag hatar att sitta här och vet att jag snart kommer gå ut i garaget och titta. Kommer hitta hans tomma/halvfulla flaskor.

Det gör mig så ont att höra att julafton var som den var Vindstorm och jag känner igen mig InteMer när det gäller plan B som man hela tiden har....

Vi förtjänar inte detta tjejer. Inte alls. Ni är fantastiska. Stor kram!

En status uppdatering när jag orkar skriva en. Det är relativt lugnt här men det tar på krafterna att ha semester med fyra barn och en hund + lite extra ungar imellanåt. I morgon börjar den vita månaden när han tror att det är mig han ska visa att han inte har några problem.. Vet dock att en vit månad varken gör till eller från även en person med ett svårt beroende klarar att hålla upp en kortare period, det är om en månad dom verkliga prövningarna börjar när han inte ska återgå till att dricka sig berusad varje helg.

Din frustrstion och även din längtan efter ro? Det är det som jag längtar allra mest efter bara lite lugn och ro. Jag hoppas att du kan hitta styrkan inom dig för att ta dig loss och faktist tänka på vad som är bäst för dig. Känner igen den där känslan av att man inte litar ett dugg på att det nu kommer en förändring även om det lovas dyrt och heligt. Men varför är det så svårt att lämna något som man mår dåligt av och som är destruktivt?

Han lyckas för sig själv till och med förneka att han varit våldsam och han menar alla dricker och ser inte att det sätt han dricker på - ensam, i smyg och alltid för mycket- faktiskt inte är vanligt. Om han skulle bli full på en fest skulle jag faktiskt inte tycka illa om det, men hans fylla sker alltid hemma utan gäster. Skulle han läsa det jag skrivit skulle hans förnekelse tyvärr göra att han inte alls ser att det på nåt sätt har nåt med hans liv att göra. Svårt att argumentera med en som inte över huvudtaget ser han gör nåt fel.

Känner igen en hel del av det du berättar: manipulerandet, förnekandet, ansvarslösheten, charmen utåt. Undrar vad han skulle känna, säga om han råkade läsa ditt inlägg utan att veta att det är er det handlar om! Skulle han fortsatt tycka att det bara är kvinnan som är hysterisk?

Ikväll har min förtvivlan över mannens drickande tagit nya proportioner och började leta efter stöd i situationen, och hittade hit där ni som skriver verkar veta exakt vad man lever med.

Nu har han råsupit två dygn, dricker och sover turvis, men till all tur håller han sig i garaget där vi har gästrum så barnen slipper se eländet. Har i ren ilska storstädat hemma och hittar flaskor i skåp, bokhyllor, bakom kläder i garderober och i verktygslådan. Han inbillar sig ingen märker att han druckit även om barnens antenner redan också kan upptäcka det innan vi fått av oss skorna i hallen - lukten som ni alla känner igen. Har för två år sen börjat skriva upp datum när jag tycker han druckit för mycket, för i nåt skede trodde jag att jag är överkänslig. Blev 27 datum förra året, och då är det bara de gånger jag tyckt han druckit för mycket när vi alla är hemma och inte de gånger han varit full när jag och barnen varit bortresta. Han drack bort sitt körkort i ett år också, med påföljd han skulle skjutsas på jobb dagligen så drickandet har fått helt konkreta konsekvenser utöver obehaget.

Varje fredag på jobbet har jag ångest över att åka hem, hur full ska han vara. Blir han elak och sluddrig, pratar konstiga saker eller försöker vara låssastrevlig? Eller ska han bli våldsam? Alltid plan B i bakhuvudet för mig och barnen. Hur länge orkar man? Barnet har själv redan sagt högt att hon funderar hur hon vill bo om vi flyttar skilt, den viskade "var är pappa" kommentaren är för hemsk att stå ut med redan nu men vad om hon ska vara själv med honom och jag inte är där och räddar situationen? Han slocknar och går inte att väcka, har han gjort många gånger förut när jag varit på jobb eller hemifrån några timmar och dotterns min säger allt när man möter henne i hallen - hjärtat brister på mig. Vad som skulle hända honom om jag flyttar bryr jag mig faktiskt inte i mera för känslorna har bytts till avsky och missmod och i detta skede funderar jag bara på hur jag ska få bort min dotter ur detta för gott.

Tack till den som orkade läsa ända hit, måste bara få ur mig delar av detta för att få ordning på tankar och funderingar om vad som ska bli nästa steg.

Kan tillägga att mannen inte alls förstår min kritik av hans drickande, han har ju inget annat problem än en hysterisk fru enligt honom.

Det är så tungt och svårt.
Den vecka som förflutit har pendeln slagit mellan total beslutsamhet och framåtrörelse till största möjliga vånda och ambivalens. Gör jag rätt? Finns det mera jag kan göra?
Min alkoholberoende make har just nu gått in i ett beteende av " nu ska jag ta mig fan visa dig att jag inte har problem varken med A eller någonting!"
Han har börjat med Lchf på ett helt maniskt sätt, han dricker ingenting såklart har hällt ut den förbannade Whiskeyflaskan som tömts, fyllts på med vatten under julhelgerna, och som nu står tom på diskbänken. Som ett manifest över att jag bara inbillat mig att han skulle ha Beroendeproblem...
Tilläggas kan också att mannen är så snäll, omtänksam och liksom sitt bästa jag.
Det är nu vore så skönt om det kunde vara på riktigt. Men det är det ju inte. Det kommer att hålla precis så länge det behövs. Sen kommer alltid en anledning en ursäkt för att börja dricka igen.
Detta vet jag ju.
Idag blev jag tvunget att lämna mitt arbete direkt då jag kommit dit pga en svår migränattack som jag vet utlösts av för mycket psykisk stress de senaste veckorna pga min mans alkoholism.
Jag vet i huvudet vad jag måste göra.
Det enda alternativet.
Mitt hjärta försöker lura mig att det är på ett annat sätt. Vilket det inte är.
Kan det inte finnas någon som tar mig under armarna och lyfter mig in i ett sammanhang där det inte är så svårt...

Hej,

Jag fastnade för din sista mening.. "Gör jag rätt i att neka honom ett särbo förhållande?"
Jag skulle vilja säja så här i stället: du har RÄTT till att bestämma själv över ditt EGET liv, och göra det DU behöver för att må bra =)
Och det låter lite på hur du beskriver det som att du egentligen är på det klara med hur du faktiskt vill göra.. Även om det tar emot, gör ont och är svårt.. Men du har egentligen redan tagit steget! Steget till att må bra och gå en positiv framtid till mötes! Grattis!

Är själv just i skedet att jag har bestämt mig för att jag måste lämna min sambo, vi har "bara" 6 år tillsammans mot era 27 år.. Men jag tänker att det inte egentligen är någon skillnad. Det gör det inte lättare för mig.. Men jag tänker att jag inte vill känna efter totalt 27 år att jag borde ha lämnat tidigare.. Dessutom har vi flera barn, alla under 12 år som i allra högsta grad riskerar att normalisera en destruktiv situation. Det är inget jag vill låta mina barn växa upp med.. Jag har en tuff tid framför mig. Men på sätt och vis känns det redan lite bättre.. bara av att ha en plan :)

Jag känner igen det här med att tycka synd om sig. Min man känner att hans drickande mest är mitt fel för att jag är så sur o tvär och för att att vi har räkningar och att vi kostar. Vi det är jag och barnen. Din man väljer som min att se sig själv som ett offer och all skuld läggs på oss. Det finns egentligen ingen skuld och din man är inte döende av det han tror. Det som kostar är drickandet och det som gör dom sjuka är också drickandet. Kram

att jag har något allvarligt fel.
Jag läser mitt sista inlägg där allt var frid och fröjd. Jag var i ro och allt var bra.

Nu sitter jag här och har brutit relationen..igen.
Det är tredje eller fjärde gången jag samlar mina saker och ramlar iväg ut genom dörren,arg som ett bi.
Han har tidigare stått fast vid att han vill ha mig och vi har rett ut situationerna som varit.
Men nu börjar han av förklarliga skäl vara rätt trött och sliten.

Jag säger inte att mina utbrott varit utan grund,för det har de inte.
Han har sakta utarmat mitt självförtroende som redan är skört med att inte alltid behandla mig med den respekt jag förtjänar.
Inte så att han varit dum,mer nonchalant och kanske lite egoistisk.

Detta har då sakta byggts upp över tid och jag har dämt upp i mitt inre tills det exploderat.

Kanske är detta rätt?
Kanske ska jag leva ensam ett tag för att liksom hela mig själv inifrån och ut.
Det är ju inte bra för vare sig honom eller mig med dessa känsloutbrott även om han kanske är orsaken i många av fallen.

Ska jag lita på min klokskap och stå fast vid vem jag är och vad jag behöver för att må bra och inte ge efter.

Ska jag tro att jag har förmåga att stå på mig och vara stark och beslutsam när mitt hjärta säger åt mig att ge efter.
Den som lever får se och jag ska fortsätta att rannsaka mig själv och vad som leder till detta.
Är han kanske för stark? Står på sig och böjer sig inte för Ullabullas utspel.

Är jag kanske för stark?
Lärt mig och byggt på mig själv och tar inte längre någon skit.
Måste man kanske ta skit eller kompromissa mer för att klara att leva i en relation?
Jag vet faktiskt inte svaren på det och vet inte heller om det finns någon bra måttstock på det.

Det jag vet däremot är att jag sen separationen från exet lärt mig att andas lugnt, tänka på relationen som det gift som jag ibland måste avstå för att min hjärna ska nyktra till och se klart på situationen.
Igår hade jag sinnesro i detta.
Idag vill jag bara att allt ska vara bra igen till nästa gång allt havererar.

som har letat just efter en tråd som denna, där barn (tyvärr) är inblandade, medberoende..

Jag är en ganska "ung" vuxen (30+) med ett barn sen tidigare relation, 2 gemensamma i nuvarande relationen där barnens pappa dricker. Han har även ett barn själv sedan tidigare relation. Alltså har vi ibland 4st barn hemma. De är 1-11år. Behöver jag säga att bara där går ganska mycket energi? ;)

Han dricker (numer) endast och enbart i smyg! I början av relationen och våra första år tillsammans drack vi "normalt" tillsammans, turades om vid tillställningar att ibland drack han och jag körde hem, nästa gång tvärtom osv. Oftast var det till och med han som körde. Han blev aldrig full! 2 år in i relationen skulle vi flytta till större, jag var föräldraledig och började smått att packa hemma. Då hittade jag spåren för första gången.. 14st gömda petflaskor med rester av vin i.. undanstoppade på de mest konstiga ställen! Jag blev chockad! Konfronterade honom, vi pratade och det kändes som att allt skulle ordna sig. (kortfattad version) Vi flyttade. Under de kommande 2-3 åren misstänkte jag ibland att han drack/druckit men då han aldrig dricker sig full så var det bara så konstigt tyckte jag att han envisades med att dölja det, vad var problemet liksom? Jag tog det som en "dumhet" och tänkte att det måste han sluta med. Det gick perioder då jag är säker på att han inte drack något, ibland långa (flera månader) ibland kortare perioder emellan. Aldrig har jag eller barnen blivit påverkade av detta, inget har liksom hänt eller inte hänt pga att han druckit. Men nånstans har jag hela tiden haft i bakhuvudet att detta kan bara gå åt ett håll om det fortsätter.. Och här står vi nu. I somras insåg jag på allvar att han dricker visst än, och har ökat i mängd. Han får ett litet "rus" och blir sedan så trött att han "bara ska vila lite" men somnar och går inte att väcka på flera timmar! Han blir trögtänkt, ologisk, frånvarande.. Detta har jag pratat "bort" med barnen då pappa har ett tungt jobb och måste vila så att han orkar vara med.. att han somnar alltså.

I slutet av sommaren konfronterade jag honom, och i samma veva flyttade min (ej biologiska) syster in hos oss och det tog full fart och eskalerade. Han drack lite var och varannan dag! Blev full, konstig, undflyende och till varje pris nekade han in i det sista.. Vi konfronterade honom båda två. Hon har växt upp med en mamma som är alkoholist och har en del kött på benen så att säga. Till slut lyssnade han, kändes det som. Vi fick en fin kontakt, pratade massor och han tog till sig allt vi sa. Började gå till AA! Han gick där nästan 2 månader under hösten, men efter bara ngr veckor förstod jag att han drack parallellt. När jag konfronterade honom så erkände han, men oförmögen att ta tag i det hela så slutade han i stället att gå. Sen förstod jag att han dricker när han är ensam med barnen.. Han blir inte elak, aggressiv eller så.. men trött, frånvarande, hänger inte med i samtal, kan inte resonera logiskt.. Och så denna risken med att han kanske somnar.. om han somnar så vaknar han inte för allt i världen.

Jag kan inte leva med denna oron! Ska jag inte kunna lämna mina, våra egna barn med sin pappa ett par timmar utan att vara orolig att lillan trillar ner för trappan för att pappa inte är uppmärksam, eller att något annat händer? Vad är det för relation? Vad ska jag med en partner till som inte är kapabel till att leverera trygghet? Om jag ändå ska göra allt jobb själv så att säga, då kan jag lika gärna göra det utan honom. För när vi trampar runt i samma hus, med detta liggande över oss som ett stort mörkt moln, då går jag bara och bygger upp en massa ilska, besvikelse och vår relation tar än mer skada.. Sorgligt.

Före jul ställde jag ultimatum, ta hjälp, annars flyttar jag ut. Han ville genast ta hjälp och vi tog fram info till en beroendeklinik i närheten, men ringde han? Veckorna gick.. och den 23e låg han stupfull på v-rumsgolvet. Jag och barnen hade uppesittarkväll på bottenvåningen. Tragiskt. Jag lät julen passera, för barnens skull, liksom nyår. Förra veckan sa jag att -nu är jag trött på att vänta på att du ska ringa det där samtalet. Jag flyttar ut med barnen tillsvidare. Så ringde han samma dag! Detta fram och tillbaka! Jag blir galen! 2 dgr senare skriver han in sig (det var för bara några dagar sedan) Lite hopp infinner sig och nästa dag, i torsdags, så behöver jag jobba lite och bestämmer mig för att lämna barnen med honom ett par timmar.. Kommer hem och får höra under kvällen av 3åringen att pappa vaknade inte när det knackade på dörren fastän hon hoppade på honom och klappade honom i ansiktet.. Jag gick sönder. Tog barnen och åkte hem till mamma tillsvidare.

Jag har makten att skapa ett tryggt liv för barnen. Är bara så förbannat ledsen över att det är jag som tvingas till detta PGA honom! JAG måste ta ställning, sätta ord på mina egna värderingar/prioriteringar, agera & genomföra. För barnens skull.

Har anmält mig till "anhörigskolan" som stockholms stad håller i. Ska bli intressant. En kurs på med träffar en-två ggr i veckan..

Oj vad långt detta blev! Lite rörigt också kanske..

/*du är inte ensam

För min egen skull, för mina barn och förhoppningsvis kan det i framtiden även hjälpa andra som liksom jag kämpar med att finna fotfäste och ta ställning, agera och leva livet som en själv vill :) Har mailat dig Magnus.

Sedan något år har jag eget alkoholproblem men mitt första beroende var medberoendet. Jag har barn med en man som hade ett alkoholmissbruk som tog olika vägar under vår långa relation. Vårt barn var också två år första gången jag var nära att lämna pga drickandet. Men samma för mig...ska hen bara träffa sin pappa på parkbänken tänkte jag. Sanningen är att det finns inte ett svar på hur du ska göra utan du måste bestämma var din gräns går. Men skaffa dig kunskap om alkoholism och medberoende. Om vad det gör med barn att växa upp under sådana förhållanden. Å var medveten om att alkoholism är en progressiv sjukdom som förvärras med tiden. Att förneka sina alkoholproblem är en del av sjukdomen. Och tyvärr måste den beroende komma till egen insikt om sina problem...

dvs det var en rätt lång tid, präglades av enorm trötthet och den förändrade personligheten kom på besök alltemellanåt. Det som var en stor förändring var att då gick jag till nånting eget, jag hade (börjat) lämna ansvaret för nykterheten dit den hör hemma, dvs till honom. Jag har gjort mängder av tillbakablickar i den tråden som finns, det har varit ett sätt för mig att bearbeta. Jag märkte med tiden att en del grejer föll bort som t ex räkneramsan med nyktra dagar som var ett slags hållpunkt för mig i början - eller ganska lång tid faktiskt.
Efter ca ett halvårs nykterhet hände en situation som jag beskrivit många gånger. Då uppstod ett 'spänt läge' som upplöstes i ingenting... det var fantastiskt. Jag sade konsekvent att jag inte vill leva med mannen så som han förändras av alkoholen, 'jag vill leva med den sanna x'. Idag känner jag igen honom sen länge men visst har han jobbiga sidor .... som jag också har.
Jag har haft stor nytta av att läsa och lära, facklitteratur om den kidnappade hjärnan och om medberoende men också självbiografier av P-O Enqvist, Jan Johansen och Benny Haag, My Skarsgård m flera. Enormt mycket har jag lärt och förstått genom att följa missbrukare här och lyssna på öppna AA-möten. / mt

Hej!
Jag förstår precis vad du menar. Jag har ungefär samma erfarenhet som du, men " ligger ett halvår efter " kan man nog säga.
Medtagen är så lätt att tro och ha förhoppningar om att allt kommer att bli bra så snart ens partner som super slutar med det.
Något som jag blivit mer och mer varse om, är att under alkoholismen finns det andra problem som kommer att göra sig gällande. Nämligen har jag kommit på att min man inte kan uppleva vår kärlek, vårt liv tillsammans utan alkoholen. Utan sin självmedicineringvär han ändå inte den personen jag förväntar mig att han ska vara. Det problemet ligger ju hos mig och det är någonting som jag själv måste jobba med såklart.
Det är så många svek, allt ljugande och den tillit man behöver känna till sin partner har blivit förstörd av hans supande.
Mina tankar kring det du skriver är nog ändå att du behöver ställa dig frågan, vilka är vi i vår relation nu då din man bestämt sig för att göra någonting för att sluta dricka?
För mig personligen så har jag blivit en annan än tidigare genom att jag gått i terapi under 18 mån, alltmedan min man står kvar på exakt samma plats som tidigare. Han är arg och bitter över att jag ska lämna honom då han tycker att han ju kommer att ändra sitt mönster av drickande- han vill dock inte sluta, och där är vi oense. Så svårt det här, men om jag vore i din situation skulle jag sitta still i båten och avvakta on det verkligen blivit någon förändring.
Kram och lycka till!

Tack för ditt svar! Jag skall läsa den tråd, synd att den gamla ej finns kvar.

Det skulle vara intressant att höra om den första tiden med en partner som nykter. Jag har hört om tunga rastlösa år för alkoholisten, AA-frälsning och alkoholistens personlighetsdrag som inte ändras då man blir nykter. Men också historier om nyförälskelse och ett nytt liv.

Skulle vara fint att höra era berättelser.

Jag var ett barn, ensam med litet syskon och full pappa när mamma var på jobb. Hon jobbade inom vården så det gällde både dagar och nätter, vardag som helg.
När jag var liten förstod jag inte att han var berusad, att det var onaturligt och fel, och på det sättet växte jag in i normaliseringen och medberoendet. När jag var tonåring med ansvar för mindre syskon var jag förtvivlad och maktlös och bad min mamma att skiljas. Det hände, när jag var riktigt rädd över vad han kunde ta sig till att jag ringde henne på jobbet. Dock var han aldrig hotfull mot mig utan ilska och olika hot riktades mot andra men det var var ändå oerhört skrämmande.
Det gick så långt att jag drev honom att flytta. Alltså jag drev. Det blev förstås jävla fel och slutade med att jag flyttade, var i övre tonåren då, och han flyttade tillbaka. Långt senare, efter fortsatt missbruk och med tiden även våld, skilde sig min mamma och levde goda år. Han dog i skador av sitt missbruk.
Det jag vill säga är: Utsätt inte era barn för detta!!! Det ger skador för hela livet. Skador av olika slag; normalisering av destruktiva mönster, medberoende, katastrofkänslor, tillitsbrist. Därtill att otryggheten och sökandet i tonåren gjorde att jag själv var mycket nära att hamna helt fel i livet. Lyckligtvis blev det inte så.
Kom ihåg att det är möjligt att ta makten i sitt liv! Att därigenom skapa ett tryggare liv för barnen. Styrka och kraft till er / mt

Oj, så bra jag förstår dina funderingar! Jag vill i alla fall gratulera din man för hans insikt och hans arbete dag för dag att hålla sig nykter. Han har valt livet.
Min man valde nykterhet två gånger, så kanske jag kan säga. Första gången när jag lämnade honom och kom tillbaka med ett tydligt krav vad som gällde för min del - det korrigerade jag ännu då jag upptäckte och lärde mig att ett socialt drickande inte fungerade. Idag inser jag att den, min första tro var naiv. Andra gången han valde nykterhet var nästan ett och ett halvt år senare då han tog ett rejält återfall. Det handlade om några timmars drickande en kväll men han drack sig berusad och lärde sig tydligen själv sin läxa.
Jag har skrivit här sen hans första nyktra period men det finns inte tillgängligt längre. Däremot finns min andra tråd under Det vidare livet. Den heter Mitt nya år. Det är en lång tråd, både i tidsrymd och text. Det har varit och är en ... ja, vilket ord ska jag välja? En spännande, omvälvande och mycket lärorik livsresa som pågår än.
Varmt lycka till! Ta det lugnt och kom ihåg att ditt liv handlar om dig! / mt
Här är länk till tråden https://alkoholhjalpen.se/forum/det-vidare-livet/5747

Du förstår precis. Den där knuten i magen som vrider om och aldrig riktigt försvinner. Nu har jag jobbat natt och ska hem och försöka sova några timmar. Alla sover när jag kommer hem och det första jag gör att kolla efter flaskor/burkar för att se hur mycket min man drack igår. Sen gå runt och plocka i ordning i röran innan jag kan sova lite. Är så trött på att alltid vara på min vakt och hela tiden försöka kontrollera allt. Ska verkligen ta tag i det här med stödgrupper. Tack för pepp och omtanke! Stor kram!

Maran: vi har varit tillsammans i drygt 12 år och gifta i 10 år i år. Eg kände jag nog inte min man såväl innan vi fick barn. Han har en väldigt mörk sida och hela hans personlighet genomsyras av en väldigt bestämd och dominerande personlighet. Alkoholen gör det ju inte bättre. Har även 2 barn sedan tidigare och vet hur uppslitande och tunga separationer är, men att leva så här som vi gör nu är uppslitande i sig. Har inte ekonomi att behålla huset, men borde kunna bli skuldfri och klara mig hyfsat. Har inget jättestort umgäng, men vet att kollegor och de vänner jag har, även om de är på distans skulle stötta mig. Ändå är rädslan så stor att gå :-( Kram.
Slumpmässigt: Visst är det så med ekonomin! Åh så jag känner igen det du skriver. Just att är det ont om pengar så är det. Jag orkar inte bli ifrågasätt att allt kostar och var pengarna tar vägen. Inser att min man "kostar mycket" Med maten han vill ha, prylar han köper och detta drickand och rökande och snusande. Dessutom är han rent hälsomässigt en tickande bomb. Kraftig viktökning med usel kondition och detta missbruk. Det du beskriver med att prestera är ju så rätt! Känner att man överpresterar för att täcka alla glapp som blir i ett äktenskap där Fru Alkohol har tagit över min roll. Du är så stark som har gjort detta valet! Kram

Hej, det är jätteskönt att få skriva av sig även om det är en konstig situation.
Min man inser att han har alkoholproblem men gör inget åt det.
Han gömmer spritflaskor, dricker på nätterna, sover därefter länge på morgonen, kan inte lita på honom om jag är borta över dagen eftersom han då kan vara berusad när jag kommer hem,
äter minimalt, motionerar inte o.s.v.
Jag har varit arg, gråtit, surnat, men inget hjälper.
Barnen bor inte hemma och jag har samma känsla som du när det gäller hans ensamhet.
Min räddning är vår hund genom vilken jag har fått nya vänner.
En kvinna har blivit nära kompis och vi går på bio och konserter tillsammans.
Det får mig att leva upp och inte sjunka ner i min besvikelse.

Jo. Jag känner verkligen igen det här med att beslutsamheten kan försvinna. Det gjorde den för mig i många år. Den kom och den gick. Hittade ständigt tecken på att saker blev bättre, kunde bli bättre om bara jag gjorde lite mer och om bara vi stannade tillsammans som familj, här, i utlandet, på olika orter.. Men den gnagande oroskänslan som både kan sitta i magen och i mitt fall i det lilla kontrollcentrat i hjärnan, den ska man nog ta på allvar. Jag önskar att jag hade förstått tidigare vad det var jag gjorde, att jag hjälpte min sambo att upprätthålla sitt drickande genom att se till att han hade ett "normalt" familjeliv trots sitt drickande och hur det egentligen gick ut över barnen. Jag tänker att jag kanske hade agerat annorlunda om jag mycket tidigare hade haft någon aning om att det fanns så många andra i min situation.. vad det var jag sysslade med.. att det inte finns någon annan som kan ändra på drickandet än den drickande själv. Men det har gått upp för mig först nu på slutet, i ungefär samma veva som jag nu har gått vidare.

Vet inte om det ger dig något svar alls. Men önskar dig styrka och en harmonisk (!?) trettondedagshelg:)

Blåklocka.. som nyligen utflyttad och separerad tycker jag att jag känner igen mig i mycket. Även i det där pendlandet i känslor, som jag tyckte mig kunna läsa in i ditt senaste inlägg. Jag vill stötta dig i din rörelse bort, men inte skriva dig på näsan. Det mesta vet du ju ändå redan. Men om du har möjligheten att flytta, ta den ändå, den ändå, vill jag säga. Även om det är svårt. Försök att stå fast vid besluten som du kan stå upp för inför ditt barn. Och dig själv. Du är inte värd att bära skulden för varken drickande eller om äktenskapet skulle vara dåligt. Ta hand om dig och fortsätt göra det. Det är inte du som ska bära skammen eller skulden för din mans drickande, har jag själv fått lära mig i en slags stödgrupp (fast det är ett stort steg att gå från vad man lär sig till att tillämpa det i sitt eget liv). Sedan kommer det ta tid. Men det är din egen tid. Och barnets. Så tänker jag.

Vad många vi är som delar lika känslor och upplevelser. Det blir så mycket lättare att kämpa när jag får all denna respons samt bekräftelse på att jag inte är galen. Men det är en sån stor sorg att ge upp något man har trott på och trots allt så älskar jag ju min man så mycket. Men det går bara inte att "slå på mig" själv längre eller låta honom få fortsätta göra mig illa. Det kommer att bli tufft då jag vet att det inte kommer att dröja länge innan han har en ny kvinna när jag har flyttat. Men det går jag ta hand om då annars tar jag mig inte härifrån. Ni är fantastiska allihop här.Jag hade velat krama er alla och få tala om vad ni har kommit att betyda för mig. Kärlek och värme! ♡♡

Nu läste jag dig här. Och jag tror också att du sätter fingret på... spot on! Att vara medberoende blir ju en del av ens identitet. Att alltid vara duktig och att prestera vad som än sen händer. Åtminstone var det så i mitt fall. Jag kan bli lite trött när jag tänker på att jag inte bara jobbade ofantligt mycket, råddade våra barn som inte bara behöver en trygghet och grundläggande behov täckta, utan också skjuts till träningar och kompisar i de djupaste skogar.. På toppen av det engagera sig i föreningsliv och politiskt. Nu blev det mycket jag här, men jag känner att det här med att rådda allt kan gå ihop med duktigheten över lag, som vi är många som delar, och det här med prestation. De där beteendena hjälper i varje fall inte den som inte vill bli medberoende. Det låter förfärligt kallt -- har aldrig sett på min familj som något jag skulle prestera, men dina ord fick på något vis igång tankarna åt det hållet.

En annan sak jag känner igen mig i är det här med ekonomin. Det är inte ofta det kommer upp i de här diskussionerna, men jag har förståelse för att det kan vara en hindrande faktor. Det var det nämligen för mig, vid sidan av att jag trodde att det skulle vara bättre för barnen att ha en hel familj.. Och utan ekonomi, är det svårt att fortsätta livet som vanligt. Fast utan pappan.. Jag drömmer fortfarande om ett ekonomiskt oberoende, eftersom vi inte har löst det och varje månad har varit en kamp. Men nu är det åtminstone min egen kamp, kan jag intala mig. Jag vet att det är noll på kontot. Det är inte som innan då jag inte visste vad som fanns på det andra kontot, samtidigt som jag betalade allt som hörde ihop med markservice. Så kanske kan det där med ekonomin ändå bli något bra, även om jag inte alls kan skönmåla eller romantisera det här med dålig ekonomi. För det är skit. Det är skit att utöver att kämpa med det tidigare medberoendet, nytt boende, nya rutiner för barnen, också behöva oroa sig över när barnbidraget ska komma redan före den tionde i månaden. Men på något vis... är det ändå som en snart fri person som jag gör det. Och den gnuttan hopp vill jag gärna dela med mig (och tänka på lite själv innan jag trillar ner i ekonomideppen).

Så nej, förlåt att jag exemplifierade så mycket utifrån mig själv, jag tror inte att du ska behöva ta mer skit för att du inte köpt toapapper. Någon kan göra det själv, tänker jag. Och vill dela med mig av lite beslutsamhet och styrka. För jag tror nämligen att det skulle kunna vara positivt för dig och dina barn:)