Senaste kommentarerna i forumet

Amelie och Muminmamma! Kramar till er och tack.

Muminmamma, jag tror jag får försöka läsa mig till hur ni har det. Men det här med att komma hem till en berusad förälder, att barnen får vara stora, eller att barnen ringer och vill att man ska komma hem (hur nära eller långt borta man än är), det gör verkligen så ont, det är inte bara magen som vrider sig in och ut. Jag var beredd att bryta upp varje gång. Verkligen. Men något höll mig kvar. Tron att det var bättre för barnen att jag var kvar. Och att rätt tillfälle skulle vara när han mådde bättre. Där, tänker jag nu, att jag tänkte fel. Men hur lätt är det att tänka rätt när allt man vill är att ha ordning på vardagen, trygghet för barnen -- och kanske en ordning på mannen som jag ju egentligen inte kan få ordning på genom mina handlingar, eftersom han själv måste vilja (har jag fått lära mig så här i sluttampen).

Alla barn är olika och har upplevt allt det här på lite olika sätt, och jag ser att de har olika behov. Jag vet bara inte hur jag ska kunna tillfredsställa dem. Även om vi pratar mycket, tycker de att det är svårt att uttrycka, för även deras känslor är splittrade.

Jag förstod väldigt sent det här med medberoende. Men när jag väl förstått vad det är, läst på och pratat om det, så ser jag ju också hur fast vi fortfarande är i det beteendet. Kontrollen hör dit. Största barnet och jag pratade lite om det härom dagen. Om hur hen fortfarande trillar på glas och/eller flaskor och noterar det. Men bara rester, inte från tiden som de är med pappa, säger hen. Mellanbarnet, som varit den som på riktigt letat efter flaskor, har inte berättat om något letande på sistone. Hen vill nog inte veta just nu.

Är det något jag själv kan rekommendera, även om jag fortfarande behover tips om hur jag ska gå vidare, är det här med stödgrupper för medberoende barn (och vuxna). Det känns som att det har stärkt barnen.

Känner att jag är lite otydlig idag. Det är inte alltid lika lätt att plocka fram allt.

God fortsättning och styrka!

Hej Linbli10,

Det är svårt att lämna, så svårt. Jag levde ihop med en alkoholist alldeles för länge. Skulle jag idag veta vad som väntade mig skulle jag verkligen har gått redan första gångerna konsekvenserna började komma. Den ena värre än den andra. Manipulationer, lögner, nedstämdhet, överdrivet lycklig, gråt, oro, skam, skuld och förtvivlan.

Vi träffades för 36 år sedan, blev väldigt förälskade i varandra. Kunde inte vara utan varandras närhet. Flyttade ihop och hade flera härliga år. Dock märkte jag, fast jag blundade, att hans förhållande till alkohol inte var sund. Vi fick två fantastiska barn, som idag är vuxna. Levde många år till tillsammans.

Det som jag inte märkte var att jag blev mer och mer bedberoende. Ju värre hans alkoholproblem blev, lika illa blev mitt medberoende. Allt accelererade. Konsekvenser avlöste varandra men jag fanns där och trodde alltid att om jag bara älskade lite till, var lite snällare, gjorde sig eller gjorde så, ja då skulle han sluta.

Under alla år hann vi båda med bra karriärer, flytt utomlands, flytt hem igen, uppfostra våra barn, flytt inom Sverige. Alla flyttar på grund av hans karriär. Ja han var briljant på sitt jobb. Jobbade internationellt, duktig och väldigt smart. Hela tiden trodde jag att snart så, snart får han ett uppvaknande. Blir nykter. Allt bli bra.

Efter en rejäl konsekvens blev han också nykter. Mycket på grund av krav från jobbet. Han var nykter i flera år. Ah, tänkte jag. Vad skönt. Vi var lyckliga. Våra barn märkte också stor skillnad. Ingen oro, inget konstigt kontrollerade.

Men sedan startade allt igen. Ett återfall och han var tillbaka på ruta ett. Denna gång ännu värre.

Vid det här laget var våra barn äldre och ställde egna krav. På alkoholisten och på mig som medberoende. Ingen av oss klarade av att ta oss ur våra respektive beroenden. Vi var som giftormar.

För fyra år sedan skilde jag mig efter en händelse som påverkade vårt ena barn som efter ett ultimatum till alkoholisten fick uppleva att han i just detta läge valde alkoholen före henne. Då skilde jag mig.

Men har jobbat tills idag med mitt medberoende. Men en sak är säker, jag kommer fortsätta kämpa för mig nu. Inte en alkoholist som jag ändå inte kan hjälpa. Han får göra precis vad han vill med sitt liv, som han inte vårdar särskilt mycket.. Men jag bestämmer hur mitt liv ska se ut. Och jag vill äntligen leva.

Det här är min historia, andras ser annorlunda ut. Men en sak är gemensamt, oavsett kärlek och förälskelse kan ingen hjälpa en alkoholist att bli nykter. Alkoholisten måste hjälpa sig själv.
Vi som står på sidan hjälper oss själva.

Hade jag vetat allt jag vetat idag så hade jag som sagt stuckit tidigare. Mycket tidigare. Är naturligtvis så oerhört glad över våra älskade barn. Har också haft fantastiska år och stunder med min exman. Många fina minnen. Men oftast var det ett rent helvete.

Det är så oerhört svårt och så sorgligt att se hur den man älskar går djupare och djupare ner i sitt missbruk. Den personen du älskar finns inte längre kvar.

Jag har gråtit och haft panik. Jag gråter fortfarande över att min exman är förlorad till alkoholen.

Du är på rätt spår eftersom du skriver här. Lycka till i dina beslut.

Styrkekram!

Hur länge har ni varit tillsammans? Har ni barn? Hur skulle situationen se ut för dig om du lämnar honom? Finns det förutsättningar för det? (Jag tänker ekonomi, jobb, boende osv.) Försök vara stark, men sondera samtidigt förutsättningarna så kanske tanken mognar!

Kram!

Att ni ser mig och svarar känns helt otroligt! Jag tror att jag lever i en låtsasvärld, en värld där jag hittar på och inbillar mig saker och där även jag är roten till allt ont på ngt sätt. Helt galet! Det är som ni skriver att man anpassar sig och ändrar sig efter dagsformen hos den som dricker. Jag vet överhuvudtaget inte vem jag är längre. Har tappat all respekt för mig själv och på ngt sätt blir jag den som alla behandlar sämst här hemma. Man ligger ner och blottar strupen och ja, man kan inte vara mer underlägsen. Ändå lyckas min man hitta saker som jag gör fel och kan ändra på. Ngt jag missat. T ex hundhår som kunde dammsugas upp, maten kunde varit lite mer kryddad, det är inte helt rent på toa etc etc.
När vi sitter vi matbordet och han har kommit in från garaget och "bara druckit en öl", men visar en annan berusning och han berättar hur fantastisk han är och hur bra han är på jobbet och omtyckt, ja då vill jag helst av allt ställa mig upp och skrika "håll käften", men jag stirrar bara ner i tallriken och känner hur tårarna nästan tränger fram. Jag hatar det och det förminskar mig så otroligt. Att kunna skriva här och läsa det ni skriver är det bästa som hänt mig när det gäller hjälp angående min mans drickande. Kram till er alla!

Ja detta om folk visste. Kan knappt räkna gångerna min man lovat att nu är det sista osv. Han säger att han inte alls har problem att hålla upp om han vill, men problemet är ju att han inte vill. Samma gäller din man Blåklocka. Han vill inte. Vi har omsorg om alla utom om oss själva. Egentligen spelar det ingen roll vad ngn annan tycker. Det är ju vi som lever i skiten! Stor kram!

Hej,
Vad bra att du väljer att skriva här, det ger en lite stöd i allt det jobbiga. Din situation låter väldigt jobbig. Jag har förstått efter att ha läst mycket här, att det som kan fungera är att ställa ett ultimatum. Familjen eller drickat! Och vara beredd på att gå.. Känner du att det är något du börjar bli redo för?

Min man beter sig inte riktigt så illa som din verkar göra.. Dock kan han bli dryg och otrevlig när han druckit eller är bakis.. Nu säger han att det ska vara lugnt ett tag.. Får se hur det går.

Kram till dig ?

Ja, exakt. Det blir på något vis ens identitet. Och det är ju verkligen ett problem i sig, vad gör en person till medberoende? Jag har levt i ett långt dysfunktionellt äktenskap och betraktar mig som medberoende. Min man drack inte nämnvärt (jag drack ingenting på den tiden!), men han var oerhört lynnig, bipolär skulle jag tro. Spelberoende var han dessutom. När han var låg/arg blev jag och barnen utsatta för regelrätt psykisk misshandel, ibland verbalt ibland via så kallad "silent treatment". I drygt 20 år försökte jag alltid ligga steget före honom, bana väg, underlätta, möjliggöra för att han skulle må bra. Varför?? Varför gick jag inte bara? Ja, det är mycket man behöver lära sig om sig själv. Jag går och pratar med en psykolog och börjar så smått se orsakssambanden. Nyttigt!

Problemet är väl också att man kan ha tendens att gå in i nya "medberoende"situationer hela tiden. Det är alltså något grundläggande inom en själv också?

Egentligen är ju begreppet "medberoende" just precis det du beskriver. Att man lever för att vara möjliggörare eller att vara den som är navet i familjen/relationen. Så jag tror det räcker att säga att du är medberoende. Inte beroende av att vara medberoende.

Jag åkte hem igår efter jobbet, var helt skakig av nervositet. Var ju hos min dotter i 2 dagar helt utan att höra av mig. Han var väldigt ångerfull, inte jobbat mån, tis men inte heller druckit något. Magen var tydligen helt förstörd vilket jag förstår efter så pass mycket alkoholintag under helgen. Åh, det är såå svårt när man älskar någon. Hoppet finns ju där än så länge... Jag vet inte om jag vågar bryta upp nu direkt och ta den här andrahandslägenheten. Jag måste ju i så fall bestämma mig innan helgen! Dessutom får jag bara hyra den fram till maj.

och önskar dig varmt Lycka till! / mt

Intressant iakttagelse det du säger om att man kanske kan bli beroende av att vara medberoende, Muminmamma! Tänker ibland precis så; att man anpassar sig, gillar läget. Det blir ens liv på gott och ont och det är något av (tillfällig) identitetsförlust att bryta med det. Själv bygger jag sakta men säkert upp en "parallelltillvaro" som jag kan leva i och på så sätt få perspektiv på det jag normalt lever i. Forumet funkar lite så. Kanske får jag kraft att förändra, kanske genom att bryta helt.

vad som göms bakom fasaderna. Jag tvivlar på att nån fattade vad som pågick inom vår relation. Jag känner också igen det du beskriver om att låta sig hejdas av omsorg om egna föräldrar - helknäppt insåg jag själv men så var det. Fortsätt att skriva här och dela med dig till mänskor du känner och litar på. Lita på dina egna känslor och håll taget. Styrkekramar / mt

Jag känner mig så ensam och utsatt. På jobbet berättade jag för mina kollegor då jag var ledsen under nyårsaftonskvällen då mannen och jag var osams.
Ingenting har jag berättat för mina gamla föräldrar. Vill berätta, men orkar/ vågar inte. Det är en blandad känsla av att inte vilja göra dem oroliga samtidigt som jag inte vill lämna ut min man konstigt nog. Så jobbigt att alla tror att han är så bra och duktig osv, när han är en jävul hemma då han super...
Tänk om folk visste...

Nu har vi pratat, jag har förklarat allt om hur jag känner, hur min mans supande påverkar mig och min son osv.
Min man håller i sak med om det mesta, han säger att han vill sluta dricka på detta destruktiva sätt han gjort tidigare men han vill inte skuta helt. Han tror att den här gången kommer det bli annorlunda blablsbla...
Det tror inte jag!
Som det verkar nu tror han att det täcker liksom.
Men det gör det inte. Jag klarar inte av det mera.
Det är så jävla jobbigt! Allt ansvar ligger hos mig. Det enda han behöver göra är att ljuga för mig och även för sig själv.
På frågan om han tycker vi har ett bra äktenskap svarade han nej, han påstår att han skulle ha det bättre utan mig osv.
Men varför vill han då inte skilja sig?
Jag har det så svårt just nu...

och välkommen hit! Du beskriver medberoendets djupa mekanismer så bra, 'att bli beroende av att vara medberoende'. Så bra att du hittat hit! Häng kvar, läs och skriv, skriv. Det är ett bra sätt att bli klar(are) över sina medberoendemönster. Sök dig gärna till Alanon och ta gärna de vuxna barnen med dit.
Ibland tar det tid att få fart i tråden på den här sidan. Jag tänker att en orsak kan vara att vi medberoende är så trötta och fullt sysselsatt med just det du beskriver, att fixa och trixa, skydda och ta hand om. Kom ihåg att du är inte ensam i din situation, kom också ihåg att det är möjligt att ta makten i sitt liv! Kramar / mt

Tack för era kommentarer. Känner att för varje dag som går känner jag mig mer och mer övertygad om att det kommer gå bra för mig. Jag har tagit ett beslut, dock borde det kanske har kommit flera år tidigare, men det kom nu och det får jag vara nöjd med.

Självklart dippar jag lite då och då. Tankarna kommer och bilden av honom som nykter och bra tar överhand. Men strax efter dyker andra tankar upp, och jag inser att hans nyktra perioder inte varit så många de senaste åren. Det har mest varit oro, stress, bråk, skrik och total frustration.

Är också så lycklig över att vi, jag och mina vuxna döttrar, är på semester och att vi kunnat prata mycket. Då ser jag också allt klarare. De klandrar inte mig, men de har berättat hur de känt det under dessa år. Att de känt det som att jag ofta brytt mig mer om mitt ex mående och inte deras. Jag älskar mina döttrar, och det vet dom. Jag har alltid varit deras trygghet och den som aldrig svikit. Jo, när jag ska rädda mitt ex. Under resan nu har vi både skrattat och gråtit över allt som varit.

Men jag behöver nog bearbeta allt som varit så att jag inte trillar dit igen. Ska söka terapi hjälp.

Detta är ett väldigt bra forum. Vi är många därute som haft eller har det tufft. Att leva med en missbrukare är som att sitta i en berg och dalbana dygnet runt. Ibland går det lite långsammare och kanske även uppåt, men sedan går det i en himla hastighet nedåt.

Kramar!

Nu verkar jag nog helknäpp. Just nu sover min man och jag har varit ute i garaget och letat de där jäkla flaskorna. Hittade lite nya flaskor. Rör inget och tar aldrig bort ngn flaska. Medans jag var iväg en timme ikväll har han druckit en halv flaska vitt vin och resten i en vodkaflaska.
Just nu bara gråter jag och jag orkar inte detta mer. Har ingen att ringa till eller prata med. Känns så fruktansvärt ensamt.

Först en stor kram och sedan tack! Denna tråden med barnen är det jag behövde läsa. Kommer också hem till man som är full när han är ensam med barnen. Får sms om att pappa är full igen och att de vill att jag ska komma hem. Känner även jag att det med kontroll dominerar mitt liv. Tyvärr är det kontroll över kaos och det finns liksom inte. Men jag är ju ändå i samma hus. Känner också en så stark oro när jag får mod och ork till att bryta upp över hur barnen ska ha det.
Det kommer bli bra och som ngn annan skrev i tråden, alla tillfällen är rätt! Kram

Så rätt gjort av dig. Tänk så mycket vi offrat av oss själva, både respekt och kärlek och all den tid vi har lagt ner.
Du förtjänar så mycket bättre! Så mycket mycket mer! Kram

Så har jag det också. Jag gör ständigt fel enligt min man, vare sig det gäller barnen eller maten eller hur jag handlar. Han dricker pga av mig för att jag driver honom till det. Det värsta är att jag tror på det han säger. Innerst inne vet jag egentligen att det inte är sant, men känslan av att vara värdelös och ständigt vara skuld till hans drickande är tärande. Du är inte galen, tvärtom. Du utsätts för galenskap.

Det är såå lugnt och skönt här hemma nu. Jag är ledig denna vecka så jag och barnen är hemma medan särbon jobbar och får hålla till hemma hos sig. Jag brukar känna mig obekväm utan sällskap har aldrig riktigt gillat att vara själv men nu i kväll när jag sitter i soffan framför brasan med en kopp kaffe och snön yr utanför fönstren så börjar jag seriöst att fundera på om jag verkligen ska sälja mitt hus, det kanske fins något sett att få det att gå runt själv. Dock vet jag att min särbo då kommer att dra sig ur detta förhållande det fins inte på världkartan att han skulle flytta hit trots att det är jag som har 4 barn som är uppvuxna här (vi bor 5,5 mil från varandra) Läste ett inlägg från "andra sidan" från en person som beskrev hur hen hade tänkt för några år sedan precis innan personen förstod/erkände för sig själv att hen hade problem. Jag börjar tro att en del sidor som min särbo har inte alls är hans personlighet utan faktiskt hör i hopp med hans missbruk. Som det här med att ha lite udda åsikter som man absolut inte rubbar på oavsett hur korkat det än är och att man på något vis kan göra vad dom helst bara för att få ha "rätt" för i hans värld fins det alltid ett rätt och fel man kan inte ha olika åsikter utan någon måste ha rätt! Om mindre än en vecka börjar hans vita månad och för mig blir det en stor prövning att lita på att han inte dricker när han sagt det vi bor ju inte under samma tak så jag ser ju inte vad han gör efter jobbet på vardagarna.

Du anar inte hur dina ord och förståelse värmer ändå in i mitt hjärta. Jag försöker att intala mig själv att han inte har förmåga till mer än så, men samtidigt förstår jag att han helt enkelt inte klarar av det för då måste han själv inse sina problem. När det kommer till min man så för han så mycket motstånd att man ibland undrar om han är helt blind. Att förlora sina vänner , sina barn och nu sin fru som han säger att han älskar så högt. Men det är långtifrån sanningen för det är alkoholen som han älskar mer än något annat. Kommer nog aldrig att riktigt kunna förstå det men nu vet jag, hur ont det än gör. Att jag tog mod till mig att börja skriva här ångrar jag inte.

Jag är i alkoholens riskzon. Men har även växt upp med förälder som var alkis. För femton år sen dejtade jag en man intensivt under ett år. Han gillade ett glas då och då. Jag hade två barn. När jag sagt upp min lägenhet flyttade jag hem till honom. Då rämnade allt. Han krökade jämt! Och hade riktigt dåligt ölsinne. Han brukade våld i sängen och jag mådde skit. Efter ett år gav jag upp, fick en hyresrätt dit jag flyttade. Phu - jag kom undan med bara förskräckelsen. Men även mitt missbruk eskalerade under de månaderna. DU kan inte göra något. Att han skyller på omställningen är ju bara tragiskt. Vi är otroliga på att ljuga för andra, allra främst för oss själva.

Hade jag varit du hade jag inte gått tillbaka till honom. Du kommer må sämre och sämre tills du bara är en våt fläck. Naturligtvis avgör du själv men jag lyfter ett varningens finger. Begriper han inte själv att han håller på att kröka bort relationen med dig, så lär inte du kunna få honom förstå det.
Kram!

Du berättar om din man som har alkoholproblem och hur din och era barns situation påverkas av detta. Dina barn har varit tydliga med gränser och låtit honom göra val utifrån om han vill umgås med er eller dricka. Du har varit med i dessa gränser och stått upp för dem när ni varit tillsammans. Ensam har det varit svårare och nu skriver du om hur du klandrar dig själv för detta, och är arg för all energi detta tar. Det hörs att du fått nog av detta och du vill ändra ditt beteende oavsett vad din man väljer att göra. Ett steg är att du skriver här, modigt och klokt. Utifrån det du beskriver hörs att du gjort massor, på flera sätt och du är mänsklig som har dessa bilder av honom, han har ju båda och du är långt ifrån ensam om detta.
Vad mer tror du skulle vara hjälpsamt för dig, dels för att undvika klandra dig själv också för att kunna ta steg framåt oavsett hur du tänker eller känner kring honom, vad behöver du?

Fortsätt gärna skriv och läs här, ibland kan det ta lite tid innan man får svar och man kan behöva skriva flera gånger. Du är igång nu!

Varma hälsningar,
Rosette
Anhörigstödet och Alkoholhjälpen