Senaste kommentarerna i forumet

Hej. Är oxå rätt ny här. Min man har exakt samma beteende som din sambo. Vi har 2 barn tillsammans och jag har 2 sedan tidigare. Vi har varit gifta i 10 år och han har alltid druckit mkt, men de sista 3 åren har det varit ca 6 dagar i veckan. Samma utbrott som din sambo, samma om man glömmer köpa toapapper. Jag inser att det aldrig kommer sluta om inte jag väljer att gå. Vill inte utsätta barnen för att vara hos pappa själva varannan vecka, men tror inte han klarar det. Styrkan finns hos oss. Stannar man blir man svagare och svagare. Stå på dig.

Nu har det gått några dagar jag har kontaktat banken och mäklare för att få någonting konkret att förhålla mig till nu när vi har kommit dit vi kommit min man och jag.
Min känsla rent spontant är att jag känner mig fri och lättad. Jag har kontrollen över något jag faktiskt kan kontrollera och själv sätta upp ramarna kring. Till skillnad från min mans alkoholberoende.
Efter att under 2-3 veckor hellt vägrat prata om vad som är vårt eller faktiskt min mans problem- nämligen att han är alkoholist, så berättade jag om mina planer för honom.
Initialt blev han ju arg och tyckte att jag inte gav honom någon ärlig chans osv.
Jag vidhåller att det inte kommer någon mera chans, jag vill inte längre. Det jag på allvar blir helt perplex över är hur han tex kan säga såna saker som att " -men du behöver ju inte bry dig om att jag dricker någon gång ibland, det är bara det jag vill inga problem". Han tycker vidare att jag är taskig ochvokänslig som inte kan ge honom en ny chans, en sista chans. Jag förklarar att mitt tålamod är slut, jag kan inte mera. Jag älskar honom då han är nykter, men står inte ut med den mannen han blir då alkoholen styr honom.
Jag ska titta på en lägenhet för min pojke och mig i helgen. Jag känner en sådan lättnad och glädje över att jag väljer att lyssna på mig själv förven gångs skull. Mannen däremot tjurar ochvtycker jag är fruktansvärt ego, att vore det inte för att jag är ett sånt psyko skulle han inte behöva dricka som han gjort. För nu är det slut med det.
My ass!

Känner igen det du beskriver med beteendet, anklagelserna, att hela tiden skylla på någon annan. Totalt utan skuld och ber aldrig om ursäkt. Jag vet också precis vad jag ska säga, när jag är ensam. Sen kan jag omöjligt försvara mig mot hans konstiga anklagelser mot både mig och mina vuxna barn.

Vill först säga att du inte gör något fel. Du är inte ngt av det din man säger. Har det exakt likadant här hemma. Samma tomma löften varje nyår. Min man drack ej på nyårsdagen. Igår när jag jobbade kväll kom sms:en och mellan raderna ser jag att han dricker. Kommer hem och letar, dum som man är, upp hans gömda "lik". Man kan aldrig göra ngn nöjd som dricker på det vis som våra män gör.
Glöm aldrig att du är värd det bästa!

Det gör ont att ta ett sånt här beslut, men så starkt av dig. Att komma till insikt är fruktansvärt till att börja med har jag märkt för att det är så svårt och känns så fel att tänka på sig själv. Men det är det enda valet man har tillslut. Ansvaret för sitt eget liv. Men underbart att du känner förväntan inför ett liv för din egen skull. All kärlek till dig

Ny på forumet och har läst flera trådar. De ni skriver känns igen och vilken styrka ni har. Min man dricker i stort sett varje dag. Har gemensamma barn och barn sen tidigare.
Frågan när man ska lämna ställer jag mig precis som många av er. Egentligen skulle man fråga sig varför ens partner har valt att dricka och supa bort det bästa, dvs familjen. Jag är så trött på ljudet av öl som öppnas. Flaskor som göms. Lukten av spriten i sovrummet. Sludrandet. Elakheter och den ständiga pressen av att inte räcka till.
Vi ska inte ta mer skit. Börjar planera för hur jag skulle klara mig och bli fri.
Tack för att ni delar med er.
Kram

Gud vad jag känner igen det där velandet hela tiden, känner precis samma sak. Vi har haft ett lugnt och bra nyår och nästa helg ska vi inte ses för att han har en fest inplanerad sedan länge efter det så har han själv bestämt att han ska ha en vit månad och nu när allt varit lugnt så börjar jag direkt vackla och tänka att det nog är jag som överdrivit han blir ju inte då dum när han dricker och han dricker ju inte på vardagar... Fast jag vet att det är inte helt sant för det händer att han dricker sig berusad på vardagar men inte om jag är där men jag hör ju i telefonen. Jag tror att det kommer vara ganska lugnt för mig ett tag nu med att jag måste se upp om några månader igen när allt gått tillbaka till det normala igen. När man läser här inne verkar det inte vara någon beroende person som klara av att dricka måttligt så varför skulle våra män vara undantag? Blev lite flummigt inlägg men det är så min hjärna fungerar just nu ?

Det är inte normalt att dricka som din man gör, att smyga med vin i sportflaskor vid en aktivitet för barn tyder på att han verkar ha svårt att avstå från alkohol öht. Tyvärr verkar det som att det tar lång tid för den som är beroende att själv förstå att dom har problem. Ställ ett ultimatum om du kan jag tror att det är det enda som hjälper. Och fortsätt skriva här på forumet det är till stor hjälp och man blir starkare av all stöttning som fins här inne.

Kan känna din vånda nu, och jag tycker du resonerar helt rätt.

Jag önskar att jag hade lämnat för länge sedan, men stannade kvar alldeles för länge. Trodde hela tiden att "bara jag älskar lite mer, kämpar lite till" så blir allt bra.

Nu är jag skild sedan fyra år. Men har egentligen inte släppt taget ännu. Vi har två vuxna barn och har levt tillsammans i över 30 år.

Fick också en uppenbarelse och insikt nu under jul och nyårshelgen. Efter en väldigt grov händelse så inser jag först nu att jag måste släppa, och ägna lång tid för att äntligen bli av med mitt svåra medberoende.

Det blir inte bättre för att vi stannar, vi bara skadar oss själva och går sönder ännu mer.

Lycka till och styrkekram!

Jag sade det högt! Jag vill inte leva med dig. Han svarade: efter nyår, då jävlar ska vi (alltid vi...) börja träna, dricka mindre och äta nyttigare.
Ok sa jag...
Han dricker varje ledig dag. Detta innebär att han just nu har druckit varje dag sedan den 21 december då han har semester. I och för sig ingenting om vi tänker på att han hade 5 veckors semester i somras. Då hade han till och med vitt vin i sportflaska på ungarnas fotbollsmatcher. Igår var väl sista dagen på det osunda levernet kan jag känna. I dag när jag kom hem från jobbet har han dragit i sig två flaskor mousserande som var över från nyår, samt några glas vin...
Jag bröt ihop totalt. Jag orkar inte mer. I morgon när han har nyktrat till måste jag ta det hör samtalet om att jag vill att han ska flytta. Är så oerhört ledsen just nu samtidigt som jag känner en konstig frid.

Min sambo dricker varje ledig dag. Detta innebär att han fram tills idag till exempel har druckit sedan den 21 dec-då han gick på semester. Alltid samma sak. I dag har han druckit upp de två mousserande som var kvar efter nyår och som jag trodde vi kunde spara ( självklart vet jag bättre, här sparas ingenting). Ibland blir han otrevlig när han har druckit, konstant bakfylle kåt och hela han luktar bara äckligt.
Jag har sagt att jag inte vill leva med honom längre. Jag orkar bara inte mer...

...och nya förutsättningar. Vi borde alla ta en dag i taget och det är något jag försöker tillämpa själv senaste tiden. När mina löften inte håller så gäller det att ta nya tag nästa dag. Jag har blivit lite snällare mot mig själv och dömmer inte så hårt.
Igår firade jag in nyåret själv. En av de bästa på många år. Förväntningarna var låga och jag kunde göra precis som jag ville. Jag hade köpt en fantastiskt god alkoholfri bubblande äppelmust på systembolaget. Jag hade även köpt ett gott vin och en halv flaska mousserande vin, men de får ligga och lagra sig i skafferiet ett tag. Jag lagade en god middag, drack mitt alkoholfria bubbel och lyssnade på musik och tittade på tv. Vid tolvslaget gick jag ut och tittade på alla fyrverkerier. Jag önskade mig själv ett gott nytt år och reflekterade över året som gått och insåg att jag är så mycket starkare i år än förra året. Förra året firade jag med vänner och kände mig så ensam. I år firade jag ensam men kände mig inte ensam. Jag har just nu sinnesro. Jag styr mina tankar och känslor och känslorna styr inte mig. Så otroligt befriande!

Min vän och jag har haft fortsatt kontakt. Några dagar klarade han av att vara nykter men sen så vann alkoholdjävulen över honom igen. Jag har klarat av att hålla mina känslor under kontroll och då blir det uthärdligt. Jag står kvar, när han är nykter och markerar när han dricker. Han gör valet att ta det första glaset. Jag tar en dag i taget och påminner mig själv att jag är stark och kapabel ?

Styrkekram till oss alla som fortfarande kämpar. Det är ett nytt år... och nya val för oss alla.

Och kanske en nystart? Har haft en lugn och trevlig nyårsafton. Fick så klart frågan " får jag ta en öl till maten " svarade som jag brukar att jag inte förbjudit honom att dricka har ingen noll tolerans mot alkohol (än). Blev en whiskey och en rom under kvällen också men det var helt ok för min del då han inte blev berusad av det. Men jag märker att det är ganska laddat mellan oss nu, minsta grej gör att vi båda surar ihop. Jag hoppas att det som jag tror är ett försök till förstå/erkänna för sig själv håller i sig och att det får fortsätt vara lugnt och nästan nyktert här hemma. Hoppas att vi alla här inne får ett bra 2017 utan oro, skuldkänslor och skam! Vi är värda så mycket mer!! ❤️

Kloka ord , men hur går det till när man bor under samma tak ?! Orolig så man kan kräkas själv . Försökt pratat m personen ,men som vanligt lögner o förnekelse !! Hur ska man få personen att FÖRSTÅ ? Vinter 16

dig ett Gott Nytt År och nya upplevelser i ett rikt liv !

Trots att jag är alkoholist så känner jag så väl igen känslorna när jag "överger" en alkis, har gjort det några gånger.
När jag väl inser att jag inte kan hjälpa till att visa vägen så måste jag sätta en gräns för min egen skull och avsluta annars dras jag också med ner i skiten. Det är inget lätt beslut men ett måste.

Men jag lovar..........det blir så mycket bättre när navelsträngen är klippt !

Inget rätt tillfälle, alla tillfällen rätt.
Kämpa kämpa! Du är inte ensam om att precis har lämnat och våndas inför det tuffa som väntar, men tänka på allt det tuffa du lämnar bakom dig.
Önskar dig ett gott nytt 2017!

Min mamma led av pappas drickande. Och han krökade hårt i många år, trots det skötte han jobbet. Från vi var tonåringar bönade vi och bad mamma att lämna. Men hon vågade inte då hon trodde att han skulle supa ihjäl sig. Vi försökte få henne förstå att det inte var hennes ansvar. Han valde detta. Men hon skulle inte kunna leva med det. Hon tog hans ansvar. Hon var svårt medberoende innan ordet ens fanns. Han avled 74 år gammal i hjärtsvikt, knall och fall. Hon blev fri. Hon blev trygg. Ingen elak gubbe mer, ingen som slängde maten i väggen bara för att den var för långsamt serverad, ingen som raglade in i julgranen, ingen som......

Vi vuxna, utflyttade barn, var ständigt oroliga för mamma. Alltid. Han var en underbar människa när han bara druckit lite grand. Men han blev fullblodsalkis och startade direkt på morgonen, bara för att bli normal. Annars funkade han inte. Det är inte ok att nån annan människa skall leva ihop med en sån person. De har VALT att kröka. DU har inte valt att behöva se på och få ditt liv decimerat.

Stor kram till dig på nyåret!

Tack för ditt inlägg!

Ja det är svårt. Jag läser mycket om andra här på forumet och min man är ingen som smyger eller har gömmor någonstans. I dagsläget vet jag detta. Ibland känns det dock som smygande när jag lagt mig och han sitter uppe och så fort jag gått öppnar han en öl.. men inga gömmor. Han blir inte full så ofta, aningen lurig har han blivit då äldsta barnet varit vaken men inte så det märks alltför tydligt.

Jag tror ju inte att det kommer bli bättre, men kommer det att bli sämre? Min beslutsamhet har falnat kan man säga.. Det känns som att vi är inne i en lugn period nu. Och han är en bra pappa och vi har roligt tillsammans. Jobbiga stunder då vi lever i småbarnskaoset finns ju. Jag vet inte om jag hänger upp mig på saker som hänt i det förflutna, drickandet har blivit mycket bättre..

Känner du igen tankarna? De går upp och ner, osäkerheten tar vid.. överdriver jag etc..

Starkt av dig att lämna din man, bra gjort för barnen. Jag förstår ju att ni har mycket att bearbeta men jag hoppas att ni alla kommer att må bra igen snart.

Kram och gott nytt år!

förstår dig rätt, hur det kan bli så att mannen väljer alkoholen framför sin familj. Jag läste de senaste inläggen i din tråd och tyckte att jag såg svaret där, svaret som stämmer med min egen erfarenhet. En mänska som är beroende sätter drogen främst. Jag tänker bakåt och minns hur oerhört svårt jag hade att ta in det. Även hur starkt alkoholen styrde honom. Jag trodde att det jag sade och gjorde hade betydelse.... men många gånger svek han och jag kunde inte fatta. En man som skötte sitt jobb och alltid fått mycket uppskattning för sin sociala kompetens och förmåga när det gäller arbete bland barn och unga. Samtidigt som han sviker de närmaste. Och, precis som du beskriver, var det mesta mitt fel.
Jag tror att du måste inse och acceptera din maktlöshet gentemot alkoholen. Även om du inte kan förstå. Ta hand om dig och barnen! Kram och Gott Nytt År! / mt

Jag är ny på forumet, men är gärna med.

Kvällen flyter på än så länge alkoholfritt och stämningen är bra, håller tummarna att det får fortsätta så här hela helgen! Länge sedan jag kunde känna mig så lugn en fredag kväll. Jag vet att jag absolut inte ska ropa hej än eller tro att det är frid och fröjd nu men jag SKA njuta av nuet och att det faktiskt just nu käns bra!

Tyvärr kan DU inte göra något. Jag är den som krökat sönder min relation till mina barn. Eller nej, det har jag inte, men dottern har ju bett mig att inte dricka så mycket. Jag har inte legat och spytt eller så, men jag har förändrats och det enda som intresserar där och då är att bli lite berusad framför tv:n. Vem skadar det liksom? Tänkte jag. Flera gånger har hon sagt att hon kommer ta avstånd från mig om jag inte slutar dricka på det ganska destruktiva sätt jag gjort: ensam, framför tv:n och dessutom ett par flaskor. Även om hon inte bor hemma så hör hon direkt när jag druckit. För att inte tala om att jag sällan kommer ihåg vad vi pratat om i telefon. En gång sa hon att hon önskade att jag skulle sluta dricka. Mitt svar var bara att "jaha, du vill ta ifrån mig det enda jag tycker är roligt? Ok, bye bye", sa jag till henne. Det glömmer hon aldrig!!!! Jag tänkte inte förändra mig.

Idag har jag kommit underfund med allt det där. Det var inte alkoholen det handlade om för mig, utan ledan. Att få bort ledan och tristheten gick ju genom att sitta och "mysa" med sitt vin.

Du kan inte förändra honom. Aldrig. Att han säger att han inte orkar längre är nog att han inte orkar med att vara något han inte är. Just nu. Han gillar sin flaska. Eller hans spritindränkta hjärna gillar den. Det är alkoholen som talar. Efter snart tio dagar så inser jag hur jävla idiotisk jag själv var. Man vet ju att man gör fel, men man orkar inte ta ansvar för det eftersom man VILL dricka. Man blir liten och går i försvar och blir dum. Och smygsupandet? Varje gång han dricker i smyg så lurar han dig: "Ha, hon såg det inte och märker inte, jag lurar henne", och så är han stennöjd. Vi är små barn i vårt krökande.

Hade jag varit du hade jag packat och gått. Jag önskar min mamma gjorde det. Pappa söp skallen av sig i många många år. Vi mådde skit och bad mamma skilja sig. Det gjorde hon aldrig. Hon tyckte han behövde henne för "annars kommer han supa ihjäl sig". Men det var ju inte hennes ansvar! Fast hon tog det ansvaret. Vad hon inte begrep var att han söp upp våra klädpengar, våra nöjespengar. Han var högavlönad och jag fick aldrig några kläder :(. Inte heller några resor som mina kompisar gjorde.

Ge din egen lilla familj en chans och gå din väg. Har du tur slutar han dricka och håller sig nykter. Men räkna inte med det. Och du har inte minsta lilla ansvar för honom.

Ja, så är det. Då jag gjorde ett seriöst försök att tala om precis hur jag ser på vårt äktenskap. Då blev han arg till att börja med och som vanligt berodde allting på hur jobbig och tjatig jag är.
Jag sa iaf att vi inte har något bra äktenskap att jag inte tycker det är tillfredställande med hur han är hemma ( jag nämnde inte att han dricker, sa bara hur det blir).
Såklart blev han arg och sa då att " om du nu är så missnöjd så får du väl skilja dig då. Jag orkar inte ändra på mig mera nu."
Alltså väljer min man alkoholen framför att vara gift med mig.
Kan någon komma med några kloka tankar, ord på hur det kan bli så här.
Jag har ju gjort allt för den här familjen, men han vänder allt till hur synd det är om honom ich nu " orkar han faktiskt inte längre"...
Orkar vadå? Smygsupa? Det måste ju vara jävligt jobbigt!!!

fler personer att intervjua. Så du får gärna höra av dig till min mail om du kan tänka dig att medverka.

/magnus

Du har helt klart rätt jag vet det men tyvärr är jag en känslomänniska som helt styrs av vad mitt hjärta säger och inte min hjärna. Jag har bestämt att detta kommer bara den första och ända chans som min man får. Vill/kan han inte nu så kommer det bara bli värre och än så länge har jag min flyktväg kvar.