Senaste kommentarerna i forumet

Nu har jag läst din historia. Känner. Funderar över det där med ensamhet i tvåsamheten. Känner igen det så himla väl. Vi levde i princip parallella liv. Och för ett par med flera gemensamma barn, är det ju inte normalt. Jag fick av någon lära mig att alkoholismen och andra liknande sjukdomar gör att "det onormala blir normalt" (är ännu inte så påläst.., så det där känner säkert alla här redan till). Det känns som att den beskrivningen stämmer in på det här med ensamheten i tusamheten. Det verkar som om ni nu valt att ta itu med det. För innebär husförsäljningen också en kommande separering av er två? Jag ger all pepp jag kan. Det kommer att bli bra. Men inte enkelt. Det där sista verkar du dock vara van vid. Styrka!

Alla inlägg jag läser gör att jag märker att jag inte är ensam i min situation. Jag mår konstigt nog mycket bättre. Det är sorgligt hur många vi är som i tysthet lider. Men det hjälper mig så mycket. Endag kanske jag tom är så stark att jag våga lämna mitt gamla liv. Jag skulle vilja träffa alla er krama er och tala om hur fantastiska vi är som orkar leva som vi gör. Låter det konstigt. Den här sidan är bra. skönt att läsa att jag inte är ensam . Ibland när jag läser era inlägg kan jag tro att jag själv skrivit det. Allt stämmer. Kram till alla här

Filippa! Jag är nyligen uppbruten från min sambo som druckit sedan våra barn var små, ja, även sedan tidigare. Hela tiden har jag trott att det är bättre för dem att ha föräldrarna ihop och förlitat mig på att "bara vi gör det", "bara han gör det", "bara jag stöttar honom i detta" osv, osv så blir allting bättre. Nu sitter jag här med två kantstötta tonåringar... och ett alldeles för stort boende och en gapande tomhet de dagar då barnen är hos sin pappa.

I vår lösning, eftersom pappan har insett att han har ett problematiskt förhållande till alkohol, är de lite mer hos mig, även om de är hos sin far regelbundet. Och det var lite av ett löfte från mig -- inte kunde jag sticka och själv "få det bättre", medan jag lämnade mina barn i ångesten halva tiden? Detta är inte en lösning som jag tror kommer vara för evigt. Men jag skriver det, därför att du nämnde det här med "varannan vecka", vilket var något som oroade mig väldigt mycket innan jag bröt upp också. Och det är fortfarande svårt att veta vad som är rätt, eftersom alla barn är individer och har olika relation till sin pappa...

Fast säger magkänslan dig att det inte är rätt att barnen är hos pappa för att han inte kan kontrollera sitt drickande, så kanske du ska lyssna på det. Särskilt som dina barn är små och behöver ha all den trygghet och förutsägbarhet som små barn behöver.

Vet inte om detta nu gör någon klokare. Men så är det väldigt svårt också! Kämpa på!

...så känns det rätt tydligt som era partners väljer alkoholen framom er och skyddar sig mot att möta problemet o. fortsätter ömsint vårda relationen till kung alkohol....
Känslan av att inte nå fram växer och det är precis så det är...det går inte att nå fram och resonera logiskt...jag har erfarit att det inte övh går (trots att vi som det såg ut som resonerade rationellt kring problematiken) att få till nån typ av framdrift då det tyvärr verkar vara så att missbruket har helt sin egen logik och personen som sitter fast har innerst inne ett helt annat resonemang och plan...och när situationen verkligen "hettar" till så blir det till slut löften om bättring o. ta tag i problemet...men... Rekommenderar också att läsa Addes inlägg...jag är övertygad att desto snabbare ni inser hur detta fungerar desto snabbare o. bättre kan ni styra om fokus och fatta rätt beslut för er...
Lev inte med ständigt ont i magen...oro...till slut tänker man inte på nåt annat o detta upptar hela ens tankeverksamhet...det bryter ner en.

Det hjälper att du skriver. Särskilt det där med rättighet och skyldighet kommer jag bära med mig. Men den här processen är såååå lååång. Jag har kämpat och varit på väg i väldigt många år. Någonstans då de två äldsta barnen var små, tänkte jag att det var dags. Men vartenda litet tecken till bättring höll mig fast. Och så bidrog jag till hela familjens medberoende, egentligen, kan jag tänka nu. Vi är ju fortfarande fast. Separationen är bara ett par månader gammal och jag har hört att det kan ta en livstid att göra sig fri.

Här tänker jag därför att ja, kanske är det bättre för dig att agera nu. För jag tror inte att du vill att dina barn ska börja leta flaskor, så som mina har gjort. Det är ju egentligen förfärligt när jag tänker på det! Och det är ju bara en av de yttringar som den här situationen tar sig. Andra sitter djupare inne i dem. Det är hjärtskärande att tänka på att mitt äldsta barn har fått vara vuxen då jag varit borta på jobb, för att pappa däckat och somnat ifrån allt, inklusive levande ljus och småsyskon. Och det tar lika ont när jag tänker på hur tvåan undviker att ta hem kompisar för att pappa dricker. Ännu mer hjärtskärande i hans fall, är hur han hamnat mellan mig och en hotfullt kontrollerande och berusad pappa.. Där finns mer.. Alla löften som pappan gav, som aldrig blev någonting med. Känslan av att det känns konstigt när pappa är med på träningar.. Skuld och skam som jag har lärt mig att vi alla burit (och fortfarande bär...). Att pappa inte kommer ihåg.. Att det känns märkligt när pappa till slut är engagerad i läxor... för det har han aldrig varit innan... Att det känns konstigt när pappa försöker prata... (det är så klart också jobbit för pappan).

Mina äldre barn fick gå i stödgrupp under året, ett beslut som jag fattade baserat på mitt ansvar gentemot dem, men som de också kände ett behov av. Detta är något som min fd. har reagerat starkt på, trots att han var både informerad och inbjuden att delta i samtal. Jag tror mig förstå att det beror på att han inte kan kontrollera den processen. Men också det är det svårt att prata om med honom om. Det skulle kännas som pekpinnar och tillrättavisande från mig och börjar jag på det sättet, tar diskussionen snart slut.

Jag har känt nu i veckan att jag nog ska ta tag i någon hjälp. Har hittat till Al-Anon, men kanske ska jag också prata med en KBT-person eller liknande. Men allt är inte så lätt att få tag på här i den lilla kommunen..

Och Lyra, dina tankar hjälper mig på vägen. Och jag hoppas att du finner ett sätt att ta dig ur. Mina vänner sa till mig att inget tillfälle är det rätta för att ta steget. Eller tvärt om att alla tillfällen är det. Jag tror att de hade rätt.

hej elisabet och kommentar till aeromagnus!

vi medberoende må försöka kontrollera något vi inte kan kontrollera.. men vi börjar nog göra det för att förstå. för att vi tvivlar. och inte vill tro att det är så.. sedan övergår det i kontroll. vi blir fast. det värsta är, om jag ska vara ärlig, att samma beteende sätter sig hos barnen. två av mina barn började leta utan att jag hade kännedom och utan att de hade kännedom om mitt markerande på flaskor och letande efter flaskor.

Det är vad min säger att han är, fast nu har han börjat erkänna iaf för mig att han dricker för rusets skull MEN det är inte ett problem enligt honom. Han kan inte förstå varför man inte kan dricka sig berusad varje helg så gör ju alla andra också enligt honom. Efter diskussion i går så blev han som vanligt som ett litet barn, " ok jag ska inte dricka nåt mer nöjd nu du vill ju ha en nykterist" (har aldrig sagt att jag vill att han ska sluta dricka) Eller som han sa sen när jag frågade vad som gjorde honom så arg när vi pratade jo han tycker att jag bestämmer över honom vad han får och inte får göra. Jag har aldrig sagt åt honom att han inte får dricka bara talat om hur det käns för mig och hur jag mår av hans drickande sen är det upp till honom att välja hur han vill göra men det fins konsekvenser om han väljer drickandet. Får se hur denna helg slutar, vet att han har köpt hem öl men jag har bett honom vara nykter i morgon när barnen kommer och i kväll föreslog jag att vi kunde gå på bio. Nästa helg vet jag att han kommer bli rejält full då han ska på fest ensam men efter det så har han sagt att han ska ha en vit månad... En vit månad från mig/oss kanske vore nyttigare?

Hej! Jag ser min egen framtid i din om jag inte agerar nu. Mina barn är ännu små. Vi har öppnat upp hemma och pratar om det. Mannen i mitt liv förnekar inte problemet men tar det inte heller på allvar. Vi är på väg att separera.

Jag vet inte vad som kommer men det viktigaste tror jag är att prata! Att öppna upp! Att visa känslor för barnen, deras pappas problem är inte ditt eller deras att lösa.

Som nån annan skriver. Nolltolerans mot alkohol när barnen är där tror jag peronligen är enda vägen. Barnen är lika medberoende och kanske mer än vad du är. Det tar låååååång tid att vakna ur ett medberoende. Ta stöd. Kräv stöd, i min kommun fanns inte det stöd vi behövde så kommunen köpte in terapitid till oss i en annan större kommun som ligger i närheten. Hos någon som är specialist på boroendeproblematik. Kan ni få det?

Många skriver också att familjeveckor är bra. Kanske vore något för er?

Hoppas ni kommer vidare! Det går sakta och är tungt men du har börjat!

Min terapeut sa nåt bra som jag hänger i i svåra stunder; att jag som vuxen har en RÄTTIGHET att säga hur jag vill bli älskad, hur jag vill ha mitt liv. Gentemot mina barn har jag en SKYLDIGHET att beskydda dem och se till att deras liv är bra,

Vad säger det dig? Om du känner som att de fysisk och psykiskt kan råka illa ut hos sin far, vilka skyldigheter har du då? Det vet du ju egentligen redan. Men det kanske kan klarna när du sätter ord på det?

Du klarar det här, men låter som att du behöver ha nån professionell att luta dig mot att bli bekräftad hos och få hjälp att sortera dina tankar! Gå till socialtjänsten och kräv stöd! Du har rött till det!

Kram! Kämpa på!

Hej! Jag ser min egen framtid i din om jag inte agerar nu. Mina barn är ännu små. Vi har öppnat upp hemma och pratar om det. Mannen i mitt liv förnekar inte problemet men tar det inte heller på allvar. Vi är på väg att separera.

Jag vet inte vad som kommer men det viktigaste tror jag är att prata! Att öppna upp! Att visa känslor för barnen, deras pappas problem är inte ditt eller deras att lösa.

Som nån annan skriver. Nolltolerans mot alkohol när barnen är där tror jag peronligen är enda vägen. Barnen är lika medberoende och kanske mer än vad du är. Det tar låååååång tid att vakna ur ett medberoende. Ta stöd. Kräv stöd, i min kommun fanns inte det stöd vi behövde så kommunen köpte in terapitid till oss i en annan större kommun som ligger i närheten. Hos någon som är specialist på boroendeproblematik. Kan ni få det?

Många skriver också att familjeveckor är bra. Kanske vore något för er?

Hoppas ni kommer vidare! Det går sakta och är tungt men du har börjat!

Min terapeut sa nåt bra som jag hänger i i svåra stunder; att jag som vuxen har en RÄTTIGHET att säga hur jag vill bli älskad, hur jag vill ha mitt liv. Gentemot mina barn har jag en SKYLDIGHET att beskydda dem och se till att deras liv är bra,

Vad säger det dig? Om du känner som att de fysisk och psykiskt kan råka illa ut hos sin far, vilka skyldigheter har du då? Det vet du ju egentligen redan. Men det kanske kan klarna när du sätter ord på det?

Du klarar det här, men låter som att du behöver ha nån professionell att luta dig mot att bli bekräftad hos och få hjälp att sortera dina tankar! Gå till socialtjänsten och kräv stöd! Du har rött till det!

Kram! Kämpa på!

Dina känslor är inte fel eller konstiga jag förstår att du har väldiga samvetskval när det gäller barnen men ja jag tror att du har rätt när du skriver att det är bättre för barnen om du mår bra än att dom växer upp i hem där en vuxen har ett beroende och den andra mår dåligt, jag kan inte de att ett sånt hem är det bästa för barnen? Det fins heller inget som säger att man måste ha barnen varannan vecks bara för att man separerar. Dina barn är så små så jag tror tillochmed att man rekommenderar att så små barn bor endast med en förälder och sedan har umgänge med den andra. Jag håller tummarna att din man vill prata om det i dag och att han faktiskt inser allvaret i situationen! All styrka till dig. Kram ?

Det har lugnat ner sig och mannen har inte druckit sen i september. Julafton var lugn och fridfull. Det har den visserligen alltid varit, där har vi "tur".

Men känslan han kommit. Sen ett par veckor tillbaka kryper det i kroppen, jag vet knappt var jag ska ta vägen. Försöker trycka bort den, luckas rätt ofta men är helt mentalt urpumpad. Sååååå trött hela tiden. Håller knappt ihop.

Det är dags för en ny period nu. Diskuterade det med mannen inför jul. Han ville köps snaps. Jag sa nej. Hur kan jag en ta en diskussion med barnen om sprit på bordet med tanke på året som gått. Han förstod och vi avstod kollektivt. Ingen sprit. Men folkisar hade han köpt ändå. Utan att en säga nåt.

Insett under hösten som gått att vi aldrig kommer stå på samma sida när det gäller alkoholen, han ser den som medicin. "Så länge han mår bra är det lugnt." Delvis kanske. Det funkar så ibland. Men jag är skadad, och vet aldrig. Är smällen kommer. Det kan ta ett år eller tre. Jag orkar inte en enda period till. Att vänta och se, går det bra den hör gången? Eller är han utcheckad en vecka,

Vi har bestämt oss för att sälja huset i vår. Vardagen funkar. Men jag är såååå trött. Känner mig ensam i vår tvåsamhet. Tror han känner likadant.

Allt detta som ska igenom, väck mig nästa sommar!!

Styrka till er alla och gott nytt år. Hoppas det blir lugnt för er!

Jag har inte så mkt kontakt med exet som förut o min dotter bor med mig sen en några månader tillbaka så det känns lite lugnare. Vi kämpar på..
Tack Mt för att du hör av dig , det värmer ? Nyårskram till dig ✨

Jag har läst i forumet ett bra tag här nu, och har också en tråd. Det är längesedan jag skrev något i den dock...

Jag är i samma sits som dig Odelsten. Min man älskar öl över allt annat, och dricker varje helg och innan gjorde han det mitt i veckan också. Jag konfronterade honom i somras då det hade eskalerat under en längre tid. Han höll med om att det hade blivit för mycket och han hade tänkt att "dra ner" på det. Jag föreslog en vit månad för att bevisa för mig att han inte var beroende. Detta klarade han, men gjorde samtidigt klart för mig att han minsann ville ta 4-5 öl på helgen (innan drack han ca 15-16 öl på en helg. Jag har hela tiden haft koll på exakt hur mycket han dricker och jag går här och räknar burkar och flaskor även om jag inte vill det. Men, det är ju bara ett tecken på medberoende och kontrollbehov, det vet jag ju. Dessa 4-5 öl per helg har sakta men säkert ökats på så nu dricker han ungefär 5 öl per kväll på helgen - alltså 10 på en helg. Och då är det inte vanliga 33 cl 4,5% utan vissa av dem är flaskor på 75 cl som är på ca 8-10%. Ibland har han också whiskey hemma, och då tar den slut i en rasande fart.

Jag reagerar som alla andra med ren ilska och irritation när han korkar upp de förbannade ölen varje helg framför datorn (konsumtionen är mindre om han sitter med mig i soffan). Detta är en sorts "smygande" med drickandet från hans sida, men jag märker ju det så klart ändå.

Odelsten du frågade vad en normal konsumtion är. För mig är det enkelt: Om du tycker att din mans drickande är ett problem så ÄR det ett problem! Sen kan man ju också googla på riskbruk, där finns ju svaret svart på vitt! Ingen kan säga att det är hälsosamt att dricka varje helg. Och jag har lärt mig att det finns helgalkoholister.

Önskar er ett gott nytt år och tack för att ni läst mitt inlägg!

På våra karlar? Egentligen vet jag svaret på det där och jag vet också att det inte är "dom själva" som gör så här utan det är begäret/sjukdomen men det hjälper mig föga det gör lika jäkla ont att bli utfryst och bortvald oavsett orsak. Frågade min om det inte öht bekommer honom att han gör så att jag mår dåligt, fick då bara till svar att jag var konstig som inte gillar när han blir berusad... Åh vad jag skulle vilja ställa ett ultimatum men jag vet att jag inte orkar fullfölja det nu.. Ska samla kraft och mod!!

Nu har jag pratat med min man.. men han vägrar lyssna. Ev kommer han att gå med på att prata imorgon. Tror att han skäms lite över allt, men han blev bara arg och vägrade lyssna.

Känner mig så osäker på allt nu. Jag vet att det kommer att fortsätta som tidigare och det kommer att finnas lugnare perioder och tuffare. Om vi fortsätter som nu. Jag tänker på barnen, den yngsta är inte ens 2 år. Ska de behöva åka emellan oss föräldrar? Ska jag behöva vara ifrån dem varannan vecka? Jag mår hellre dåligt än är utan dem.. Men är det rätt? Kanske mår jag bättre själv, och kan vara en ännu bättre mamma? Usch vd jobbigt, vet inte alls vad som är det bästa..

Förstår dig! Jag började prata med min man ikväll.. men han blir så sur och känslokall, tycker att jag är respektlös som inte slutar prata när han inte vill. Jag försökte tala om att jag tycker att allt detta är jobbigt och att jag är orolig för honom. Inget gick in. Han vägrade prata, kändes som att han frös ut mig..

Jaha då var vi tillbaka på ruta ett igen *suck* Han ser inget problem med att han dricker sig berusad varje helg enligt honom är det så alla andra dricker dessutom helt normalt och jag är väldigt konstig som inte tycker om när han blir berusad! Orkar inte mer tror jag skiter i det här nu :(

Kanske kan det ringa några klockor om han vaknar och du inte har stannat kvar, som du kanske brukar?

Ja det är konstigt att total tystnad kan vara så högljudd...

Jag känner att jag faktiskt inte orkar lägga någon energi på, orkar inte tänka en enda jävla tanke mera kring hur och om ifall eventuellt min man kommer att dricka den förbannade alkoholen eller om han låter bli!!!
Processen inom mig har kommit till en plats där jag tycker han har blivit som ett tjurigt och ständigt missnöjt barn. All hans lediga tid tillbringar han antingen sovandes i sängen eller i soffan med något TV program. Jag försöker hitta på saker, tränar, är ute, skriver på en bok, umgås med min son sköter om vårt hem. Samt arbetar heltid.
Det min man gör då han är ledig är att tycka att jag är någon form av Gestapo som förstör hans liv.
Och i någon mån gör jag ju det, som inte accepterar att han dricker. Tyvärr avstår han ju inte för att han själv vill och då lägger han allt ansvar på mig.
Tyvärr vet jag hur detta kommer att sluta, jag har påbörjat och kommit en god bit framåt i min process. Tyvärr kommer min mans tjurande bara att skynda på det hela.
Jag känner mig faktiskt stark och befriad konstigt nog.
Det är som om det inte spelar någon eg roll hur han gör. Bara jag och min son slipper se och vara med honom då han är full.
Jag har bestämt att nästa gångvdet händer, för deg kommer det att göra, då drar jag iväg med sonen och bor borta.
Jag har gått igenom separationer tidigare och vet att jag klarar det.
All styrka och uppmuntran till alla där ute som låter er bli ljugna för, utstå sura martyrer och totalt egoistiska alkoholkidnappade familjemedlemmar. Vi måste återerövra makten över vem och vad som ska få ta utrymmet i våra liv. Jag har börjat tänka, vem kommer att ge mig all den tid tillbaka so går åt till att föra en ojämn kamp mot ett missbruk?

Vi pratar inte alls med varandra nu.. Han ligger i soffan och sover?!? Och jag grejar för att slippa umgås och funderar starkt på att åka hem istället för att vara hos någon som uppenbarligen inte vill prata eller öht umgås.. Men känner jag mig själv rätt så fegar jag ut och blir kvar i tystnaden i stället...

Ja, varför tvivlar man så mycket..

Hoppas att din kväll har gått bra ?

Tack! ?

Ja det är skit svårt att ta upp det, på något sätt tror jag att det hör ihop med att jag inte vill kritisera/såra honom antagligen för att jag har väldigt lätt att sätta mig in i hur jag själv skulle känna. Du vet att du kommer ta upp det med din man när du repat mod nog! Skriv här innan så ska jag peppa dig ? Ja vist är det lärorikt och ganska "skönt" att läsa vad dom "på andra sidan" skriver. Det hjälper mig att förstå vad dom antagligen rör sig i min mans huvud.

Nej det är inte normalt! Frågan är varför vi anhöriga börjar tro det efter ett tag? Varför tvivlar vi så mycket på våra egna känslor?