Senaste kommentarerna i forumet

Igår bad jag min man att vara utan alkohol idag. Jag fick ett surt svar att "om det var så viktigt!". Idag har han redan druckit glögg och öl innan jag påminde om att jag bett honom att inte dricka idag. Men han tycker att jag bara jävlas..

Visst är det inte sunt drickande? Man dricker väl inte varje dag, flera glas per dag?! Om man inte har ett problem/beroende..?

Läs tex Addes kommentar på slutet i tråden "ledsen - arg .."

Åh vad jag känner igen de där tankarna! Jag tycker att du var stark som tog upp det med honom! Jag har förberett mig för ett samtal nu men känner mig så osäker. :(
Har du läst i de andra trådarna? Jag tycker att det är värdefullt när de från "andra sidan" har skrivit och bekräftat att det är så här som beroendepersoner fungerar, som vi upplever dem.

Du är orolig och jag tänker att din kompis har tur som har dig som vågar se och vill lyfta ämnet. Omtanke! Det finns många sätt att gå till väga och jag hoppas att du får tips här och att något passar dig.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

Så lång tid är det kvar sen måste jag gå hem från jobbet och då ska vi om jag känner honom rätt låssas som ingenting, som att vi aldrig ens berörde det där ämnet i går. Och jag är en känslomänniska jag kan inte dölja hur jag mår hur gärna jag än vill. Skit också! Måste stålsätta mig inte tänka så mycket på om/vad som kommer ske utan bara försöka sysselsätta mig tills det är dax att gå och sova, ska det verkligen vara så himla svårt!! Oron äter upp mig inifrån, jag vill verkligen inte ja det så här, jag vill reda ut saker och ting tills allt är sagt inte tiga och stoppa huvudet i sanden.. Faan nu kommer det där dåliga samvetet som ett brev på posten också, kanske borde jag varit tyst det är väl inte så farligt finns dom som har det mycket värre!!

och jag önskar dig själv lycka med ditt arbete, som jag inte har så stor insyn i, men som jag förstår är/har varit utmanande:)

Minsta lilla ord får mig att brista i ut i tårar, så jag har nog en lång väg. Tack för kloka ord.. Jag funderar vidare:)

Men just kontrollen av både exet och dina barn och den miljö de vistas i när de är hos honom är ju utanför din kontroll.
Vilket gör det så mycket svårare för dig att acceptera.

Är han verkligen nykter,hur vet du det?
Hur mår barnen i detta osv är ju säkert frågor du ställt till dig själv massor med gånger.
Men de kanske klarar det bättre än du tror?

De vet om hans sjukdom,just nu är han nykter även om det kanske bara är tillfälligt.
Kan du bara luta dig mot det faktum att han faktiskt är nykter just nu?

Kan du förlita dig på att du kommer att märka när han inte är det och ha en plan redo för det?

Kan du då istället rikta om energin i kontrollen mot dig själv.
Jag har mått pest och pina och gör det fortfarande ibland.
Att tvingas leva i relation till mig själv istället för mitt drickande ex.
Då var jag alltid starkare tryggare,lugnare,helt enkelt bättre och slapp jobba med mig själv och mina svagheter och bitvis dåliga mående.
Mina problem blev baggisar. Men dessa baggisar växte sig med åren allt större och nu står jag här och får skörda frukterna av att ha skjutit upp jobbet med mig själv så länge.

Men det kanske är för tidigt än för dig.
Du kanske först måste se att separation och umgängesformer ramlar på plats.
Men jag önskar dig lycka till med allt.

Du kanske i grunden mår riktigt bra och har gjort en del av jobbet innan separationen och då kan du bara slänga mina ord över axeln :)

Jag ska tänka över vad du skrivit. Det här med kontroll är något jag funderat mycket över. Och både den fd. sambon och jag har ju sysslat mycket med det. Han med kontroll över alkohol. Och jag med kontroll över allt jag trott att jag varit tvungen att kontrollera. Som barn till en förälder som periodvis mådde dåligt (och drack/medicinerade), har jag dock med mig att förutsägbarhet och trygghet är viktigt när du växer upp. Och kanske läser jag in barnens behov av detta extra mycket av den anledningen...

Släpp kontrollen.
Men det kan du ju inte. Dina frågor är ju relevanta och du har både tänkt och agerat under åren.
Nu har du ju också gått och lämnat relationen.
Men du behåller ändå en vad jag uppfattar det som objektiv blick på det dina barn tvingas vara kvar i.
En relation med en pappa som på intet sätt är säker eller trygg i sin nykterhet.

Och vad kan du göra?
Försöka få barnen att acceptera en nolltoleranslösning kanske?
Där de lovar att lyfta luren till dig om pappa på minsta vis visar sig onykter.
För det kan de säkerligen avgöra på en grisblink.

Vill de inte acceptera det och föredrar att vara med en halvlullig pappa för att den relationen ändå ger de kvalitet i någon mån.
Så kan du bara acceptera det också.
Din kontroll och ditt medberoende fortsätter ju fast du lämnat relationen.
Jag är den första att förstå och erkänna att precis så var det ju för mig också fast inga barn var inblandade.
Fortfarande snart tre år efteråt är jag fortfarande delvis kvar i medberoende till mitt ex.
Jag kommer inte att bli fri förrän han är död,nykter eller i en ny relation.

Jag tror att du måste bestämma dig för en strategi som du kan hålla fast vid och som passar dig utifrån de förutsättningar som råder.
Försöka att blanda in barn och ex så lite som möjligt och bara ha dina planer för ditt liv i fokus.

Vad ska du göra om det eller det händer, hur ska du agera då`
Hur ska du kunna behålla en talbar dialog med exet och barnen utan att skuldbelägga.

Kanske de tom vill vara hos sin pappa fast han dricker?
Kan du hindra dom från det?
Ska du hindra dom från det?

Och kan ni ha nån kod röd när eller om det går åt helvete?

Och sist men inte minst,välkommen till forumet!

Har läst dina inlägg i olika trådar o. vill säga tack till dig,...jag vill att du ska veta att det betyder jättemycket att få insyn i tänket och den komplicerade logik som finns i missbruket...det hjälper mig i varje fall mycket i att sortera ut mina frågor och mitt eget kaos för att jobba med min egen medberoende problematik som jag aldrig trodde jag skulle hamna i...

Styrka till dig i din egen process!

Det verkar som om vi har en ganska lik situation.. på något plan. Av en väninna har jag lärt mig att det går att kalla min fd. partner för "högpresterande alkoholist".. I mitt fall en person som ingen ytlig bekant skulle misstänka för att ha alkoholproblem, en person som framför allt har bra och eftertraktat jobb -- och i mitt fall en familjesituation som utifrån sett verkar normal och fin. Jag började skriva ett svar här, och upptäckte att det handlade mer om mig än om dig (se nedan). Förlåt. Något som har stärkt mig, som jag skulle vilja ge dig som råd (innan du kanske orkar läsa resten), är att hitta en stödgrupp eller självhjälpsgrupp. Du kan ha sådan tur som vi haft i vår kommun, att barnen går en grupp och du som vuxen får tala med en anhörigstödjare under tiden. Det har varit toppen i vårt fall. Kolla inte bara med kommunen. Kolla med kyrkorna också.

I somras formulerade jag äntligen, efter många år av att vara den enda (nyktra) vuxna hemma, att det fick vara nog, att det fick räcka. Ångesten som uppstod gick att ta på. Under hösten flyttade jag ut ur vårt gemensamma hus. Då min fd. är väldigt resonlig och samlad i nyktert tillstånd (han nog har ett behov av att kontrollera och få allt att verka som om det är hans beslut, har jag upptäckt) och vi kan prata, prata, prata, har vi hittat en lösning där barnen är mer hos mig, utan att jag har egen vårdnad. Men detta är inte en slutgiltig lösning. Och barnen delar också en regelbunden vardag med sin far.

Det här med barnen har jag mest ångest över. Så jag förstår din fråga om barnen. Min fd. tyglar ju sig och dricker inte nu när han är ensam med barnen. Men barnens oro finns ju där (åtminstone de som är så pass stora att de har upplevt pappas fyllor och den osäkerhet som det innebär, den oförutsägbarhet man lever med, den skam som det ger, den rädsla för att ta hem kompisar som det ger)...

Och min fråga här är vems behov som tillfredsställs av vår lösning med barnen. Barnen har rätt till sina föräldrar. Men en förälder som gett så mycket otrygghet? Även om min fd. håller sig nykter nu (peppar, peppar), kanske han mår bättre just idag. Men såren i oss andra finns ju kvar.

Det var mina funderingar, som kanske inte direkt hjälpte dig. Får nog starta egen tråd också. Men en sak är säker -- har du magkänslan att du ska gå -- gå.

Hej!

Jag känner ett starkt behov av stöd vad gäller barnen och ser fram emot att se resultatet av er intervjustudie. Har ni fyllt kvoten!?!

till ditt beslut ! Han har ansvar för sitt eget liv och kan bara ändra det på egen hand.

Tillit ja...........det är något vi förtjänar. Inget som går att skynda på och som måste visas med hjälp av eget arbete och en i grunden förändrad livsföring. Ibland räcker inte ens det utan man måste släppa taget och gå vidare.

Jag är inte en frisk alkoholist ! Om jag ansåg det skulle jag vara väldigt illa ute och återfallet vara runt hörnet. Alkoholismen är en kronisk, progressiv och dödlig sjukdom. Men jag tycker nog att jag är en tillfrisknande alkoholist som gör framsteg i varierande takt, ibland jättekliv och bland myrsteg. Precis som livet går upp och ner.

Har du provat att gå på Al-anon för att få stöd och hjälp ?

Ja, man blir så fruktansvärt osäker på sig själv och sina reaktioner. Jag har försökt läsa väldigt mycket, både här och på andra ställen, och om man som närstående känner/upplever att det inte är okej så är det inte det.. I någon tråd tipsades det om normaliseringsprocessen (vilket mer handlade om psykisk misshandel) men det var lite liknande tankar man fick, osäkerheten på sina känslor etc.

Det är verkligen en svår situation tycker jag. Jag ska ta ett samtal med min man någon dag snart. Förstår att det ser ut som att jag skjuter upp det men nu har jag verkligen kommit till en gräns. Det måste bli en förändring. Men sedan kommer ju det här med tillit.. kan jag lita på att han ska försöka låta bli? Det har jag gjort förut men det har återgått till drickande efter ett tag. Min önskan är ju att han kan låta bli i veckorna och nöja sig med 1-2 glas vin en lördagkväll. Kanske kommer det att behövas att han slutar helt.. Så svårt allting. Just nu är det som sagt ganska bra men då kanske det är ett ännu bättre tillfälle att ta upp detta?

Stå på dig, det är inte du som har fel! Man ska kunna skippa ölen om man inte har ett beroende.

Jag är också den "bittra" dock är min man inte nykter än. Läste så jätte bra i någon annan tråd om någon sim var arg fast dennes partner blivit nykter och vad jag förstod så är det allt gammalt som den beroende sagt, gjort och utsatt sin partner för som fortfarande gör ont. Du kanske behöver be din partner om ursäkt för saker som du gjort på fyllan? Jag kan ju bara tala för mig själv men dom elaka saker min partner säger på helgen i fyllan gör ju lika ont när jag tänker på det en veckodag fast han är nykter... Hoppas att ni finner ett sätt att börja prata ned varandra.

Tack för kramen det värmer ? Kram tillbaka ?

Nej det är som du säger jag förstår heller inte varför man måste dricka öl om man inte är beroende, jag frågade honom det men får som vanligt svar tillbaka att det är mig det är fel på och alla andra dricker så här. Sa till honom igår att han har rätt i att jag inte kommer stå ut om det fortsätter så här. Så nu pratar vi inte alls med varandra och jag fick verkligen stå emot impulsen att ta hans hand i bilen i dag och säga att vi löser det här. Jag tänker inte be om ursäkt igen för att han får mig att må dåligt!

Och jag har varit nykter i 4 månader!

Att prata med andra tycker jag hjälper mig i min förvirring. Jag har också undrat så många gånger om det är jag som överreagerar eller inbillar mig och inte brukar det klarna nör jag pratar med honom. Däremot gör jag det inte särskilt ofta, känner sån skam och tycker det är så jobbigt så jag berättar det inte för många. Jag är ganska ny här på forumet och redan nu känner jag mig stärkt av att inse att jag inte är ensam (usch vad tragiskt med så många i samma situation!) men också att bli peppad ger så mycket mer styrka.

Får jag fråga, vad var det för rådgivning du och din man var på? Någon särskild parterapi med inriktning mot alkoholmissbruk?

Vad tråkigt! Förstår att det känns tufft. Jag bad min man att ta några vita dagar nu och svaret blev tjurigt och inte direkt klart.. Vet inte om han kommer att låta bli imorgon. Tror nog inte det.. Jag har också svårt att förstå varför man behöver dricka några öl.. Om man inte har ett beroende.. Hoppas ni kommer fram till en lösning för nyår. Jag tycker fortfarande att man ska kunna kräva en alkoholfri kväll, om barn är med, oavsett tillfälle. Kram till dig ?

Det blir nog snarare en nattsvart nyår än en vit.. Tog mod till mig och bad honom bara nykter och bråket var igång igen. Han förstår inte varför man inte får ta några öl på nyår och jag förstår inte varför han vill det? Han sa att jag nog borde leta efter någon annan eftersom han inte har några planer på att bli nykterist, och jag vet ju inners inne att han har rätt men just nu gör det jävligt ont att höra :(

den där känslan så väl! Ångesten och stressen när en burk öl öppnas..

Odelsten, om du har barnen med så tycker jag absolut att du kan kräva en vit nyårsafton.

Tack för ditt fina svar. Kändes så skönt att läsa. Ibland inbillar jag mig ...trots att förnuftet försöker säga ifrån... Att det är jag som börjar bli tokig...inbillningssjuk etc. Ikväll är ingen riktigt bra kväll. Maken börjar fatta att jag inte mår bra. Han stänger in sig själv och tystnar. Men ditt svar gav mig kraft. Att känna att man inte är själv och att någon förstår...och vet. Även om jag inte önskar någon detta. Betyder mycket.

Hej Juno. Jag är den bittra eller snarare jag tror att jag kan bli det. Jag lämnade min sambo för ngåra dagar sedan. Han har gjort bort sig för många gånger och inte tagit tag i problemet trots att han visste hur illa han gjorde mig. Nu vet jag inte vad som händer men han vill så klart att jag ger honom en ny chans. Låt säga att han verkligen tar tag i sitt liv och slutar dricka. Jag skulle å ena sidan verkligen vilja leva med honom igen men vet inte om jag skulle våga. Är förtroendet så skadat att det inte går att bygga upp igen? Om det är så, då vet jag att vi inte kommer kunna leva tillsammans igen...

Har du funderat på om ni kan prata med någon?