Senaste kommentarerna i forumet

JAg förstår din oro - vad händer nu när man har satt ner foten? JAg lämnade min sambo för ngåra dagar sen. Anledningen är framför allt att jag inte mår bra i relationen och orkar inte med att han inte tar situationen på allvar. Men jag har ju gjort det för hans skull också, att han ska få sig en rejäl väckarklocka hur hans problem påverkar honom själv och sin omgivning. Men jag är samtidigt rädd att han tappar all ork och lust. Tänk om det blir värre?

Jag hoppas att du kan känna tröst dock på samma sätt som jag försöker göra, nämligen att beslutet att lämna kommer att göar DIN situation bättre. Att slippa stressen och ångesten av att ha en supandes person i närheten - det tar så otroligt mycket på krafterna och du har ju även barnen att tänka på. Var stark!

Kram

Åh jag känner igen mig så väl. När det blir för många gånger till slut är det oerhört svårt att vara annat än misstänksam. Den där bristande tilliten gräver ett djupare hål för var dag. Det svåra tycker jag också är hur man ärligt ska kunna bygga upp den igen om han verklilgen försöker förbättra sig. Min sambo har sgt att han känner min bristande tillit och tappar på så vis suget/viljan/orken att förbättra sig "för det spelar ju ändå ingen roll vad han gör". Jag har försökt peppa honom när jag blir glad över en situation där jag tycler han har hanterat det bra, men sen räcker det med ett litet bakslag och så är vi där igen med min anklagande ton och misstänksamhet... Jag vet ärligt talat inte om jag bär någon skuld i det eller om det helt enkelt är naturligt - jag mår ju faktiskt väldigt dåligt av att ständigt bli påmind om hans missbruk.

Jag är stolt över att jag vågade ta beslutet och tala om för honom att jag orkar inte mer, att jag har gjort mitt, att han måste fortsätta sin kamp på egen hand... Det var dock mitt svåraste beslut någonsin eftersom jag älskar honom oerhört och vi har så många fantastiska minnen och utan alkoholen tror jag att vi skulle kunna ha en underbar framtid.

Så klart, han är helt förstörd nu och har skrivit till mig om att han har kommit till en massa insikter. Och han vill ha en ny chans, eller vill veta om jag orkar vänta till dess att han är frisk.

Jag har i ett och ett halv år (efter hand som det har gått upp för mig vilket problem han har) försökt få honom att inse problemet. Jag har även i ett halvår skarpt krävt av honom att söka hjälp med orden att jag kommer att lämna honom om han inte gör något. Han har stundvis medgett att han har problem men har inte velat gå så långt att säga att han är alkoholist och framför allt verkar hans insikt om problemet släppa efter några dagar. Kanske att han har tagit det lugnt ett tag, kanske tom inte druckit något alls på en vecka och menar att han då har bevisat att han kan hålla sig ifrån och då har han ju inget problem. Och så förtjänar han ju att dricka något gott till maten, annars smakar den ju inte lika gott.

Jag krävde av honom i somras efter en incident på midsommar att gå till AA. Han fick mig att gå med på att han skulle avvakta och prova själv först och om han trillade dit igen skulle han gå dit. Efter att han trillade dit fick jag påminna honom om löftet. Han gick då till AA en gång men avfärdade det som inget för honom. Inte heller kom han med något eget förslag på vad han skulle kunna göra istället. Gråtandes ringde jag en morgon till Beroendecentrum och frågade vad jag skulle göra (han var själv hemma i lägenheten under samtalet) men fick så klart besked om att han nåste ta kontakt med dem själv. Detta gjorde han sen och gick på besök och fick därefter tabletter för att minska suget. Han fick även träffa en sjuksköterska för samtal, med syftet att prata om hans beteende. Jag vet dock inte så mkt om resultatet av detta. Det enda jag vet är att även om jag stundvis såg förbättringar så fortsatte problemen och hans inställning är fortfrande emellanåt att han inte har något problem, det är mest i mitt huvud.

En dag frågade jag honom om tabetterna eftersom jag inte hade sett burken på ett tag. SVaret var att han han hade dem på jobbet. Vid senare tillfälle erkände han atthan inte tog dem, hade inte tagit sig tid att hämta ut nya på apoteket. Tilliten är så långt borta...

När jag letar runt och hittar gömda ölburkar och vinflaskor/boxar pratar vi om brusten tillit. Och han känner att jag aldrig ger honom en chans, att jag inte litar på honom... Nej helt riktigt.

Vad gör jag om han kan visa att han blir frisk? Inte för att jag riktigt vet vad det innebär... Skulle jag vara beredd att ta tillbaka honom eller är tilliten förbrukad?

Amelie du sätter fingret precis på den där känslan som jag har, det är inte den isolerade händelsen typ ölen till fotbollen eller en vanlig fredag utan just den där känslan av att alkoholen är viktigare än allt annat. Jag har ju talat om att jag inte tycker om eller ja faktiskt mår dåligt när han dricker och om han nu enligt sig själv inte har några problem så förstår jag inte varför han vill göra det jobbigt för mig? Håller så med om att det inte handlar om mängden alkohol bara ljudet av en burk som öppnas får mig numera att känna obehag..

Usch, jag lider med dig Odelsten. Jag har inte heller velat svara på frågan för min sambo om vad som är normalt/ok att dricka. Allt handlar ju om sammanhanget och inte en enskild kväll eller vecka isolerat. Du beskriver att luften gick ur dig, jag känner igen det så väl. Jag har så många gånger funderat över varför jag reagerar på den där lilla extra ölen (kanske bara en eller två folköl en tisdagkväll till fotbollen) som han absolut inte blir berusad av, men så fort jag ser den, då kommer stressen och ångesten, för den symboliserar hans beroende och det enda jag ser är att han inte kan hålla sig ifrån den.

Jag vill ha en vit nyår! Det är bara jag, barnen och mannen som ska fira nyår ihop. Kan jag verkligen kräva att han ska vara nykter? Och i så fall vilka argument biter? Har inte vågat såga att jag vill ha honom nykter i helgen än får se om jag kan samla kraft under löpturen jag vet ju att det kommer innebära tjafs och att han blir sur på mig....

Jaha och där dog jag lite, all luft och lust bara försvann och kvar är bara den där tomma olustiga känslan av att något otrevligt är på ingång. Fick ovett igår för att jag inte var tillräckligt trevlig och pratglad när jag kom hem fick också lite skäll för att jag inte packade upp varorna han handlat trots att jag inte ens visste att han gjort det. Så idag försökte jag mitt allra bästa och var pratglad och på bra humör hela vägen hem i bilen och det kändes helt vanligt. Så när vi kommer in ser jag hur han plockar fram en systempåse full i öl och luften lixom bara försvan ur mig :( Jävka skit rent ut sagt, nu ska jag ta på mig skorna och springa ur mig all frustration!

Hej kort sammanfattning är att det var en ganska ok helg ingen jätte fylla eller stor bråk, har skrivit lite mer utförligt i min tråd. Håller tummarna att din man menar allvar men förstår exakt den där skeptiska känslan att man har hört det förr. Jag går runt i något slags vakuum där jag känner att vi inte riktigt pratat ut ordentligt och att jag inte kunnat säga precis som jag känner men att jag heller inte riktigt orkar ta tag i det nu. Hur gör ni på nyår, fest eller hemma med familj?

jag var aldrig så illa ute som din far men allt är relativt.
Jag kan känna igen dig i mina barns situation, min grabb lever kvar i medberoendet medan flickan gick en ungdomsvecka där hon fick en rejäl ögonöppnare. Grabben fortsätter på det väl invanda spåret och har skaffat sig en egen dysfunktionell familj dock utan alkohol.

Så till kärnan, du kan inte förändra din far, du kan bara förändra dig själv. Och för att göra det måste du bort därifrån, helst igår...
Du tar bara skada av att stanna där och kastar bara mjuka kuddar framför din pappa när han ramlar. Du hjälper honom att fortsätta.

Rädda dig själv, du har ett eget liv och du är värd så mycket mer. Du är den viktigaste personen i ditt liv !

Kram ♥

mig som aktiv alkoholist var det inga som helst problem med att sätta en tidsgräns för att inte dricka.
Ett kanonsäkert sätt att lugna stormen hos hustrun. Och jag kunde säga : "Kolla ! Jag är inte alkis jag fixar att hålla upp " !!

Men jag visste ju att jag kunde dricka igen om 2, 3, 6 månader.....Av samma anledning lovar jag mig inte själv att hålla upp hela detta året eller nån annan längre tidsgräns, jag tar en dag i taget.

En medberoende som tycker synd om sin alkis gör denne en björntjänst. Jag var mästare på att nyttja det till min fördel så jag kunde fortsätta dricka. Tjat kan hjälpa för stunden så att jag lugnade ner drickat ett tag men sen tog det fart igen. Likaså att konfrontera mig med mitt superhemliga gömställe som bara jag visste om :-)) Jag var så bra på att gömma så nästan ett år in i nykterheten hittade jag en 6-pack 10,2 öl som datumet gått ut på :-))

Att sätta gränser, som man MÅSTE hålla, är nog bästa medicinen. Jag höll på ända tills familj och hus hängde i luften och frun hade fixat lägenhet. Om inte er alkis tar det hotet på allvar ska ni dra iväg !! Ni förstör er själva annars. Men tomma hot dribblar jag igenom lätt som en plätt, vi alkisar är mästare på att manipulera.

Att gå till nykterhet och förändra mitt liv är helt mitt eget ansvar, ingen annan kan göra den förändringen åt mig.

Det är precis samma för er på "andra" sidan. Tyvärr är det så många som växt in i förhållandet med sin alkis så även om spriten/alkisen försvinner så fortsätter det dåliga måendet för den medberoende fortsätter i samma spår. Även ni behöver ändra ert liv tex med hjälp av Al-anon. Absolut bästa starten får man via en sk Familjevecka på ett behandlingshem.

Sätt er själva i första rummet och inse att ni är det bästa som finns i er värld.

Hej,

Tack för att du frågar. Det har gått bra under helgen. Dock har jag börjat räkna hur många "enheter" han dricker, för att kunna ta upp detta ur ett hälsoperspektiv också.. och sedan juldagen har det blivit i snitt 6-7 enheter om dagen. Vilket inte gör honom så påverkad men är alldeles för mycket, tycker jag. Vid mitt första inlägg förra veckan drack han för mycket, vilket han även kände själv, dagen efter. Nu kommer han därför att försöka ta det lugnt ett tag.. Han pratar om en nystart men jag har hört det förut.. hur har du haft det i helgen? Kanske har jag läst det i din tråd, förresten..?

Ja visst är det så, oavsett om den som dricker tycker sig själv vara påverkad eller inte så blir man annorlunda av alkoholen och inte till det bättre... Har kommit på att jag tycker att det där slöa långsamma som blir med den som dricker är jäkligt läskigt vet inte varför men kanske för att det känns som att det inte längre är en vuxen person jag är med?

Pappa pratar inte om djupa saker när han är nykter. Man får inte ur honom något då. Jag är den som står honom närmast, eller så nära någon kan komma honom.

Jag vågar inte prata med honom för att jag är rädd att förstöra den relation jag har till honom. Jag är rädd att han skall ta avstånd till mig.

Pappa har haft problem sedan han skilde sig från mamma, i ca ett år. Han har mått dåligt länge, kanske i 10 år pga ett trauma men det är nu sedan skilsmässan han har börjat dricka ordentligt.

Hel flaska innan maten. Dålig motorik, spill, tappade saker, konstig mot barnen vid matbordet.Fuck it, trött på det.

Jag tror dessvärre att det är ganska vanligt, beroende personen vill gärna skylla sitt drickande på någon annan, jag känner igen det från min egen man, antingen så fins det alltid en bra ursäkt för att dricka (fotboll, fint väder, fult väder grill väder etc) och om jag ifrågasätter ursäkten så är det mitt fel att han måste dricka för att jag är en glädjedödare och jag kan minsan inte bestämma om/när han får dricka. Han blir lite som en trotsig unge... Hur gick julen för er, firade ni på varsit håll eller höll han sig nykter?

Dagen innan julafton frågade jag honom om han planerade att dricka (jag har gjort klart att om han väljer att dricka får han göra det utan mig och barnen) han sa ja och tyckte att jag förstör julen som hotar med att ta med mig barnen från farmor och farfar bara för att han dricker några öl.
Sedan fortsatte han med att anklaga mig för att "alltid" försöka kontrollera honom och aldrig bli nöjd..

Tidigare har han alltid tagit på sig ansvaret när han har druckit för mycket, varit ångerfull och accepterat mitt krav att inte utsätta barnen men nu har han bytt taktik (kanske för att han inser att pudlar och eviga löften om förbättring inte fungerar längre?)

Är det här vanligt?

Jag förstår dig. Det är smärtsamt. Jag vet ju inte heller hur eran relation är när han är nykter.
Du ska inte ta avstånd. Inte visa ilska, det hjälper inte.
Men du ska ställa krav, hjälpa och stötta. Visa att du finns för att hjälpa.

Du kanske måste börja med att prata med honom i nykter tillstånd.
Ta aldrig upp detta när han är berusad, du kommer prata med en vägg.

Berätta att du ser att han inte mår bra och att du vill hjälpa honom.
Han är säkert medveten om att han har problem och att han dricker beror ju antagligen på att han inte mår bra.
Då måste man börja där, tänker jag.

Kanske om du erbjuder din hjälp så tar han emot den?

Jag vågar inte prata med honom om detta.
Varför? Vad händer då tror du?

Du skriver också: Min pappa har börjat dricka.
Under hur lång tid anser du att han har haft ett problem?

Jag vet inte hur jag ska klara av att vara hård mot honom. Tycker så synd om honom då det är uppenbart att han mår mycket dåligt. Tänk om han gör sig själv illa för att jag tar avstånd från honom?

Ja du har helt rätt i att allt som inte är fest, helg, fotboll, fint väder, grilla eller någon annan anledning att dricka verkar vara transport sträcka till nåsta gång när det är "ok" att bli full. Jag tycker aldrig att det är ok när barnen är med medan han tycker att jag är överbeskyddande och att barnen nog klara att se fulla vuxna utan att få men, och visst dom dör inte av det men varför måste man dricka när dom är med? Jag börjar nog sakta inse att detta är ett svårare och kanske större problem än vad jag först trodde. Och du behöver inte be om ursäkt för att du är ärlig ? Det är nog precis vad jag behöver.

Jag förstår dig så väl!
Du skriver att du inte märkte av någon " avslagen" stämning. Och det var det säker inte heller. Men din man tycker nog antagligen att alla tillställningar är till för att han ska kunna dricka den efterlängtade alkoholen inom det legitima. Så tycker jag iaf att min man verkar resonera. All vaken tid då han inte arbetar är transportsträckor tills han ska få dricka. Helst vill han vara själv och utan någon jävla gnällig fru som sätter käppar i hjulen för hans planer. Då vi är bortbjudna dricker han numera på ett hyfsat normalt sätt, men vill alltid åka hem tidigt och jag går och lägger mig för då börjar den riktiga festen!
Jag tror att din man är sur pga de hinder som finns för att han ska kunna supa som han behöver för att stilla sin alloholjävul.
Du får svara honom nästa gång han frågar " du kan inte dricka någonting".
Om han då blir sur, vilket han kommer att bli, så säger du bara" du frågade vad jag tycker och det är vad jag tycker. Punkt.
En alkoholist kan inte dricka.
Punkt.
Sorry.

Så käns det i min hjärna. Du är absolut inte galen och även om jag säger till andra att man ska lita på vad man känner så vet jag att det är lättare sagt än gjort. Tycker det käns som att det pågår ett mindre världskrig i min hjärna utan att någon sida tycks vinna, men det ger mig mod och styrka att läsa och skriva här inne jag börjar inse att jag inte är ensam och att mina tankar och känslor inte är fel!

Ja då var första delen av alla lång helger avklarad och jag vet som vanligt inte riktigt hur jag borde känna hela tiden dessa dubbla känslor ? 23:e 2 öl, helt ok inget som jag "rätt" att tycka något om då det varken är en stor mängd eller att han blir berusad. Julafton firades med bara oss två då mina barn var hos pappa, han dricker 5 öl 2 snaps och 2 glas 4cl rom inga jätte mängder men tillräckligt för att han ska bli berusad och tycker bara att det är lite konstigt att han vill dricka när det bara är vi och jag dessutom är nykter, sen på söndag som kom enligt tradition våra närmaste vänner över på kvällen och vi äter julmats rester och umgås, detta är enkväll där det finns barn medi åldrarna 3-13 bl.a. Mina barn, han dricker 5 öl, 3 snaps, 2 glas rom 4cl 1 glas rött. Han blir berusad så klart men inte jätte full, surar när gästerna gått hem över att det inte blev så mycket festande utan stämningen var avslagen, jag hade jätte trevligt och märkte absolut inte av någon avskagen stämning ? Så blev min jul helg och jag vet att det fins många där ute som haft det betydligt värre och att jag nog inte borde klaga men ändå gnager det inom mig att jag inte är helt bekväm med situationen. Han frågade mig under helgen vad jag tycker är att dricka normalt? Jag har inget svar på det känns mer som att han vill att jag ska säga hur mycket han får dricka och om han håller sig till det så kan jag inte klaga. Vad är att dricka normalt för er?

Hej. Hur har det gått för dig nu under julen? Har du kommit fram till något beslut? Blev det en lugn långhelg eller är du mitt uppe i en jobbigare period med att han dricker mer nu? Önskar god fortsättning och att nästa år blir ett bättre år!

Jag tror jag vet hur du känner. Min pappa drack när jag var 10-12 års åldern. Ett helvete rent ut sagt. Du är äldre. Jag tycker inte du ska vara rädd att berätta för din pappa hur du känner. Våga ställa krav. Åk/gå därifrån när han dricker. Han måste själv vilja bli frisk du kan inte göra det åt honom,men du kan finnas där som stöd. Förstör inte ditt liv, det är det inte värt.

Du sprider styrka.