Senaste kommentarerna i forumet

...nu ska man försöka rita om den framtid man planerat och byggt allt kring...en spektakulär känsla...en riktig berg o dalbana med starka känslor i omlopp...samma tankar som du...fast det är väl bara o försöka inse fakta...och försöka få kontroll över ens eget liv och framtid...kanske man nånstans i framtiden kan se detta som en ytterligare livserfarenhet.

...insikterna är tuffa att ens älskade har problem...det som blir framträdande mer o mer är personlighetsförändringen som inträder...det som du bör vara medveten om att leva i detta är en väldigt stark företeelse som förr eller senare kommer åt dig och du kommer inte att må bra av att ha levt mellan hopp och förtvivlan för länge...tro mig...
Desto tidigare du tar tag i din situation desto helare kommer du ut ur den....lita på din magkänsla.

http://alkohollinjen.se/ så kan dom säkert vägleda dig vart du ska vända dig och hur du ska göra.
Det ser nog lite olika ut, hur man erbjuder hjälp, beroende på var man bor i landet.

Tack för ditt svar! Jag förstår absolut att det inte är mitt ansvar, men ingen annan verkar bry sig att han fördärvar sig själv. Vad innebär det att man gör en orosanmälan?

Tack så jättemycket för ditt svar! Han är jätteomtänksam, lugn och underbar när han är nykter. Det är olika hur mycket och ofta han dricker, det går i perioder. Men då är det 5 ggr i veckan, helgerna är stående fre- sön och då är det 1 platta öl och gärna en whiskey. Jag har faktiskt egentligen ingen riktig koll utan det är ju hans personlighetsförändring jag har reagerat mest på. De senaste månaderna har det varit ett konstant drickande med 5 dgr, men det kan vara varje dag oxå som jag inte vet då jag jobbar. Genom att ha läst hur andra har det här i inläggen så har jag " vaknat" och genom att han nu faktiskt har gått ner sig alldeles och blivit en annan människa så har jag fått lov att inse. Jag har en som på 11 år som han inte är far till att tänka på. Även har jag själv märkt av att jag börjat dra mig undan från människor som annars är en sån glad och utåtriktad person. Jag känner inte igen mig själv. Men samtidigt är jag fruktansvärt arg. Jag vet bara att jag inte kan leva så här längre.

Du kan alltid göra en orosanmälan till ditt socialkontor, det kan du göra anonymt.
AA har anhörig stöd. Li-Lo som är admin här är också duktig på detta.

Tycker du ska försöka få hjälp av en vuxen. Du ska också tänka på att det är din
pappas liv och det du ska inte ta det som ditt ansvar att ta hand om honom.
Självklart förstår jag din oro, men det är en oro en ung människa inte ska behöva
ta. En beroendeperson har sitt eget ansvar kring sitt missbruk.

Fortsätt skriva här så kan både anhöriga och vi som har eller har
haft problem lyssna och hjälpa till så gott vi kan.

Du är inte ensam, duvan.

Varm kram

Min mamma bryr sig inte om vad pappa gör. Hon hinner inte tänka på någon annan nu då hennes nya liv som singel börjat, inklusive oss barn. Jag är mellan 20-25. Har inte riktigt någon att vända mig till och vet inte vem som skulle kunna hjälpa? Tack för svar MM!

Aldrig mer vill jag ha en sådan julafton som det blev i år. Vi "firade" hos mitt ex, precis som vi gjorde förra året som då var den första julen som skilda. Då var julafton helt ok, han blev bara lite berusad fram på kvällen. Men i år, herregud, han var rejält onykter redan när vi kom. Sedan skyller han på att han är förkyld och går och lägger sig och sover hela dagen. Där fick vi husera med mat och allt bäst vi kunde, jag, barnen och hans föräldrar. Hans föräldrar bara daltar och det är så synd om honom som är så trött. Inte ett ljud om att det dricks för mycket alkohol där inte. Jag gick hela julafton och kände mig så förbannad över hans beteende,när jag bara vill ha trevligt och umgås med mina fina barn. Så synd om dem också med en pappa som hela tiden gör dem besvikna.
Det enda som var bra med den här skitjulen, det är att jag känner mig så säker i mitt beslut att skilja mig. Jag slipper gå runt och känna den här ilskan varje dag.
Ska verkligen försöka komma ihåg den här dagen när jag börjar tvivla på mina beslut nästa gång. Det är ju sorgligt alltihop, men man kan inte leva ett normalt liv med en missbrukare. Man ville ju så gärna att det skulle hålla hela livet, men man kan ju inte göra det på bekostnad av sitt eget mående.
Det är kanske egenntligen synd om honom, men han gör bara alla nära illa med sitt beteende. Det blir alltid dålig stämning.
Var bara tvungen att skriva av mig, lättare att gå tillbaka och läsa också när det finns här, den dagen man börjar tvivla.
Jag saknar kanske egentligen inte själva livet med honom, utan saknar mer allt som livet tillsammans för med sig, såsom att man har en större släkt, det man kan göra med andra par. Allt det är ju borta nu. Det är väl det som gör att man känner sig mer ensam och utanför.
Så skönt att denna julen nu är över i alla fall.

Tack för dina ord. Jag hoppas verkligen att jag har gjort rätt. Eller, jag vet att detta var rätt för jag klarar inte av stressen och ångesten mer och då kan jag inte heller vara det stöd för honom som jag önskade vara. Även om han menar att han fortfarande behöver mig vet jag att han också mår dåligt av mina reaktioner. Jag reagerar så starkt på minsta lilla så han känner att vad han än gör skäller jag ändå på honom.

Det skäms jag för och jag önskar jag kunde vara mer stöttande men jag fixar inte det...

Och sen det praktiska. Jag har ingen aning vart han ska ta vägen, tror inte han har råd med egen bostad. Jag vet att det ör hans problem men samtidigt bryr jag mig fortfarande om honom, så klart, så jag lider så av att det kommer bli tufft för honom...

Tack för era ord. Det är stärkande att läsa hur lika våra situationer är. Den fruktansvärda känslan av att inte kunna hjälpa den man älskar jur mycket man än vill. Jag har precis i dagarna lämnat min sambo eftersom mina/hans/våra försök hittills inte har lett till förbättring. Även om han har sökt hjälp och förbättrat sig ibland mår jag fortfarande fruktansvört dåligt med stress och ångest. Slut med det nu, men ständigt kommer tanken - har jag verkligen gett om alla chanser eller finns det fortfarande hopp? Kanske han verkligen fattar nu? Jag vill ju så gärna leva med honom och leva den där framtiden som vi pratat om...

Så skönt att höra att du mår så bra. Jag lever ju ensam fortfarande, men känner mig som om jag har en inre ro emellanå, men ibland är det kaos.

Kram till dig, du har stöttat mig så mycket i min tråd.

När jag mår bra, är glad, då blir han orolig, tror att nu kan något otäckt hända.
När jag mår dåligt kan han känna sig lugn, för nu har det värsta redan hänt.

Jag måste göra mig fri från hans förväntansångest som han har med sig från tidigt i livet
då det värsta verkligen hände
gång på gång.
Jag är en känslig person som tidigt lärde mig att lyssna till de vuxnas behov. inte mina egna
På så sätt hakas vi ihop.

Nej. Du är inte knäpp. Min dotter har sagt till mig att "slutar du inte dricka måste jag ta avstånd från dig" och därmed lägger hon ansvaret på mig. Och det gör hon alldeles rätt i. DU bestämmer hur du vill leva. Vill han inte ställa upp på det så bör du kanske överväga att faktiskt flytta ifrån honom.
Kram

Välkommen hit, här finns ett bra stöd av både beroendepersoner och anhöriga.

Så där fungerar vi alkoholister.
Hur fungerar han när han inte dricker?
Hur mycket dricker han?

Mvh

Eva

be din mamma om hjälp?
Eller en annan vuxen?
I vilken åldersgrupp befinner du dig i?

Mvh

MM

För mig finns det bara en väg och den är helnykter.
Kram och kämpa på för att rädda din familj.

Fundera på detta:
Vad skulle din sambo säga om du däckade på någons soffa, inte hörde av dig, inte svarade i mobilen när han ringde, om du blev taskig och elak. Om du kom hem på morgonkvisten på fyllan. Det handlar ju mycket i grunden om respekt. Mot varandra.

Skulle han tycka att det var okey, tror du?

Så kan du ju faktiskt lägga fram det.
Hur skulle du känna om jag gjorde så här mot dig och våra barn?

Tack för tipset! Det ska jag kolla.

Jag har sett några av dina inlägg i ett annat forum och jag tycker att du är stark som slutat med a. Du verkar ha bestämt dig till 150 att fixa detta.

Stor kram!

Hej,

Det låter verkligen som att vi är i samma sits. Skrev lite till dig i "min" tråd tidigare.. Jag känner så igen mig i det du skriver. Jag blir också arg när min man ska ta npgot att dricka, ibland även om det bara är något glas eller två. Detta påverkar ju förhållandet såklart, jag blir arg och han blir arg.. Känner mycket ilska just nu över de saker som har varit under de senaste åren. Det har även blivit bättre, men det går upp och ner.. Hur länge orkar man? Jag har insett, med hjälp av andra här på forumet, att jag måste ställa ett ultimatum.. Måste bearbeta detta lite och fundera. När han drack för mycket förra veckan var jag beredd att lämna, men nu har han druckit med måtta och då är det svårt.

Hur tänker du i din situation? Känner du att du närmar dig ett ultimatum eller något annat?
Kram

Kolla med Riddargatan 1, beroendecentrum (som även håller i detta forum)
Även om du/ni inte bor i Sthlm så kan dom hjälpa dig att leda dig rätt.
www.riddargatan1.se

Eller ta kontakt direkt med Magnus (admin här i forumet)
Han är kunnig på just detta, lära sig / få hjälp till bättre alkoholvanor.
Det går tydligen att lära sig, om det inte har gått för långt.

Som i mitt fall. Jag är rörande överens med min läkare att det aldrig
skulle fungera för mig. Så jag får hålla mig nykter ;D

Tack återigen för ditt inlägg! Jag känner att det är lättare att sortera mina funderingar kring detta.. Jag visste inte att det finns terapier för att lära sig dricka måttligt, det har jag börjat googla efter nu. ?

När han inte har kommit hem så har det oftast berott på att han följt med en kompis hem och sedan däckat där.. Eller valt att gå hem och det har tagit några timmar.. Jag vet till 100% att han inte har varit otrogen i alla fall. Men det har varit otäckt när jag inte fått tag på honom såklart, så rädd att något har hänt honom. För några år sedan kom han hem med ett sår i huvudet, då han ramlat på väg hem..

Jag ska verkligen fundera på hur jag ska lägga upp detta inför honom.
Tack igen för kommentarerna! ?

Exakt den konsekvensen måste vi alkoholister få.
Vi fattar inte annars. Vi fortsätter i alla oändlighet tills vi ligger på botten och kryper.
Tar han dig på allvar och söker hjälp för eran skull så kan du ha räddat hans liv.

Vänligen

Monday,

En riktig alkoholist :)
fast numera nykter

Jag har länge läst i detta forum för att våga känna och acceptera min mans alkoholproblem. Jag känner precis som du Sabina, att jag håller på att bli galen. Att våga lita på mina egna känslor och inte lyssna på de anklagelser som fullkomligt haglar. Det går bra ett tag men sen slutar det alltid med att jag ger honom rätt. Skulden och skamkänslorna gnager och ångesten kommer som ett skenande ånglok.Jag blir rädd och osäker på mina egna känslor, jag låter hans vridna uppfattning om mig bli den rätta. Hur kan det bli så trots att det skriker i hela kroppen att det är fel?! Jag får höra att jag är känslokall som inte visar några känslor el omtanke. Jag behandlar honom som luft och tänker bara på mig själv. Jag har ett jobb att sköta men han misstror att jag ens är på jobbet utan tror att jag har någon annan. Anklagelserna är oändliga och ibland så absurda att det är skrattretande. Men han är helt övertygad att det är sant. För att inte starta något så gör jag allt i min makt för att se till att göra rätt och riktigt, men det spelar ingen som helst roll. Vill han så blir det gräl ändå.Jag har aldrig levt med någon med missbruk och jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Att detta inte går för min egen del längre är det jag vet men att klara att stå fast vid det och gå vidare är hur konstigt det än låter den svåra biten i detta kaos. Jag vet precis vad jag ska säga när jag är ensam men när han kommer hem och jag ska säga de här sakerna så är grälet i full gång efter en mening. Svartsjuka, ett sjukligt kontroll och bekräftelsebehov. Hur vanligt förekommande är det här el är jag galen?! Hjälp mig att släppa taget , har läst så mycket klokt i det här forumet.

hem? Vart är han då? Inte ens de beteendet skulle jag acceptera hos en partner. Det ska du inte heller behöva stå ut med...

Din fråga: Känner ni igen mönstret? Att efter en riktig "fylla" försöka hålla en okej nivå för att sedan "trilla dit" igen?
Ja det kan alla vi svara ja på som har ett beroende.

Du vet när alkoholen tar över så är belöningssystemet satt ur funktion. Det blir så att
hjärnan "glömmer" den sista obehagliga fyllan och hjärnan minns bara det som var bra.
Är detta satt ur system så går det inte att reparera. Hjärnan är kidnappad.

Så fort alkoholen får konsekvenser är det ett problem.
Dina små barn ser pappa full som kommer hem på morgonkvisten, är det en konsekvens? Ja
Elak och otrevlig, är det en konsekvens? Ja
Skiter i att svara i telefonen? Ja

Är detta ett beteende en vuxen ansvarstagande förälder ska ha? Nej

En förälder där alkoholen inte har blivit ett problem, kommer hem efter
festen, han svarar i telefonen när mamman till hans barn ringer etc.

Jag skulle om jag var du, kräva att han tar hjälp.
Det finns terapier som går ut på att lära sig dricka måttligt.

Det är ju också en oro för din partners liv.
Kanske du räddar honom att hamna i ett kraftigt missbruk om du ställer krav redan nu?

är så stora att de nu flyttat hemifrån och kan gå till systemet. Det var bara jag och barnen som firade jul tillsammans i år. Jag valde i år att bara servera alkoholfritt. Ginger Joe var favorit framför julmust. Hade även köpt alkoholfri öl för smakens skull om någon av dem ville ha det.

Vi samtalade om att umgås utan alkohol, hur deras vänner mår, hur de dricker. Jag vill vara en förebild som visar att det är helt ok att umgås utan att alkohol är inblandad.

Fick tidigare på dagen en bild av en vän. Bilden bestod av alla flaskor som var planerade att drickas under julhelgen. Hen skulle fira med sina söner, som är i samma ålder som mina, samt sin åldriga mamma. Jag berättade för min vän min avsikt att fira en helt vit jul. Jag fick en hånskratt tillbaka! Jag har en tid känt att hen har ett riskbruk. Denna känsla förstärktes verkligen igår.

Jag fortsätter göra mina val och andra gör sina val. Jag kan inte påverka på annat sätt.

God fortsättning på er!