Senaste kommentarerna i forumet

Hej MM,

Tack för allt du skrivit. Jag vet inte om du har läst mitt inlägg men mina barn far inte illa av deras pappas drickande. Inte än, ju äldre de blir ju mer kommer de ju att förstå och kunna se.. Men det är svårt att välja att lämna min man då jag tror att vi kommer få gemensam vårdnad och då finns det ju ingen som kan hindra dem från att eventuellt se sin far berusad. Jag tror att han skulle låta bli att dricka om han var själv med barnen men det finns ju inga garantier. Som det är i dagsläget så är det ju jag som kan fixa med barnen på natten om de vaknar och om han har druckigt för mycket. Nu händer det inte alltför ofta, ska jag tillägga, men det har hänt för många gånger..

Jag tänker på att du skriver att inget barn ska behöva bo med en alkoholist.. men om jag skiljer mig från min man och vi får gemensam vårdnad..? Vad kan man göra? Min man kanske inte nu räknas som alkoholist utan mer med alkoholproblem men jag kan inte se hur jag ska göra.. Självklart vill jag även att mina barn ska få vara med sin pappa..

/F

..när man funderar på om man överdriver det hela eller inte. Har du någon att prata med och berätta för? Själv har jag endast pratat med en av mina nära vänner men det är skönt att höra att man faktiskt inte överdriver allt..

Tack för att du Odelsten har kommenterat mitt inlägg. Det är ju så svårt allting.. Man vill ju tro att allt ska kunna bli bättre. Jag vet eg inte i dagsläget vad som är det bästa beslutet..

Tack för att du kommenterar det betyder mycket för mig att veta att jag inte är ensam och att mina tankar inte är fel även om jag inte önskar ens min värsta fiende att ha det så här. Jag slits ständigt mellan dåligt samvete för att jag förmodligen överdriver situationen och insikten om att detta är skadligt för mig i längden. Jag tänker att jag kanske har en chans att hjälpa honom eftersom det än så länge inte har gått så/för långt men jag kanske bara är ute och cyklar och att min kärlek inte kan göra skit.

Kram alla och God Jul med nykterhet och frid.

Hej
Det hade kunnat vara jag som skrev allt du beskriver, jag vill bara säga tack för att du delar med dig! Det får mig att känna mig mindre ensam

Jag trodde vi var en bit på väg efter vårat ärliga snack förra helgen jag trode på det han sa om att han förstod att hans drickande inte är normalt, men ack så fel jag hade. Pratade med honom i telefon i går och vi kom in på ämnet alkohol
igen denna gång så förstod han inte alls vad problemet är varför får man inte ta sig ett par öl om det är fotboll på tv? Han drar även bort antalet öl han dricker/kväll för att få det att låta mer normalt han säger att han dricker 2-3 öl på fredagar när det i själva verket är 5-6 st 50cl och gärna en whiskey eller lite rom på det :( Han ser inget problem med sitt drickande jag blir ju varken våldsam eller elak när jag dricker säger han, när jag då säger att han visst säger elaka saker ibland då byter han bara samtalsämne och så pratar vi inte mer om det. Jag vet att jag borde dra i nödbromsen nu medan jag fortfarande kan men jag älskar faktiskt denna man när han är nykter vilket han än så länge är oftare än vad han är onykter. Blä hatar alla dessa motstridiga känslor hela tiden käns som att jag håller på att gå sönder inifrån.

betyder INTE att finna sig i en situation jag inte vill vara i! Det är ganska olika, tror jag när jag tänker efter, vilken ton som är rådande på 'andra sidan'. Men visst stämmer det att de förstår varandra - de vet ju från insidan hur svårt det är att bryta.
Jag menade absolut inte att vi som medberoende ska gå med i något 'släta-över-och-tycka-synd-om'. Vi måste stå upp för våra behov och önskningar om vad jag ser som ett bra liv! Det fick jag enormt mycket stöd och push i från en del på 'andra sidan'. Det jag lärt är just hur starkt suget är och det har stärkt mig i att inse min maktlöshet. Jag kan inte få alkoholisten att sluta det måste komma inifrån hen själv. Jag kan bara ta hand om mig och mitt liv. För mig var det så att när jag verkligen sa ifrån och höll fast vid att det är noll som gäller Inträdde en förändring. Men det var en lång och bitvis tuff väg.
Jag lyssnade igår på två program i P1 Dokumentär som bra beskrev alkoholens makt. Programmen heter Kvinnor som supit. Kanonbra. På TV rekommenderar jag Min sanning med Per Holknekt som gick för ett tag sen. Han förkastar också av egen erfarenhet alla försök att dricka 'normalt'. Och förstås Djävulsdansen, både som program och bok. Jag har haft jättehjälp också av Carina Bångs sida Information och stöd till anhöriga påverkade av närståendes missbruk (ungefär så heter den). Nu kanske de tar bort infon om den eftersom hon också säljer kurser och man får inte göra reklam här. Jag har dock aldrig köpt nåt, bara läst.
Vi medberoende, tror jag, måste komma till insikt om att vi endast kan ta ansvar för vårt eget liv, vara klara i hur jag vill leva och vad jag inte finner mig i. Och vara beredda att ta konsekvensen av vårt val. Jag bönade, bad, hotade, skrek och grät, lade fram kunskap i olika former, vädjade till känslor, intellekt, tjatade och gnatade och grät och allt annat tänkbart med noll resultat. Sen packade jag det mest nödvändiga och gick. Exakt den dagen inträdde en förändring - hos mig och hos honom.

Jag hejar på er kvinnor! Fortsätt läsa o skriva här. Gå gärna till Alanon och lyssna och tala om ni vill.
Håll taget och kom ihåg att det är möjligt att ta makten i sitt liv! / mt
Lyssna:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=909&artikel=477829
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/821096?programid=909

Kontakta hans arbetsgivare, då måste han ta tag i sitt problem då de kommer att utreda om han har problem. I blodprover syns alkoholbruket för en månad tillbaka.

Lång historia kort... Länge länge har du försökt göra gott och du har visat mod, hjälpsamhet, styrka, välvilja och verkligen ansträngt dig. Ibland över rimlighetens gräns. Nu står du i ett vägskäl där du tar ett djupt andetag och funderar på vad du vill göra härnäst. Vad blir bra för dig och kanske även bra för din far. Det du har gjort har inte fått den effekt du önskat och nu vill du ha råd från andra. Jag hoppas att din tråd får många svar för du är dessvärre inte ensam om att ha det så som du beskriver att du har det.

Fortsätt skriv, många många har läst!

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ja hur ska man göra utan att döma men ändå få dom att förstå allvaret? Detta med att vi inte ska gå så hårt fram för att det är synd om den som dricker, jag har funderat lite på det jag tror att många som får problem med alkohol tycker lite synd om sig själva redan från början iaf är min man sån om jag stället på honom om något när han är nykter så vänder han alltid på det och det slutar oftast med att jag har dåligt samvete för att jag har tagit upp något som gör mig ledsen. Känner precis som du att min man tycker att jag är tjatigt, tråkig och en riktig glädjedödare när jag ber honom att inte dricka, men det är väl kanske beroendet som pratat och inte våra män egentligen?

Jag har nu " pressat" honom lite angående vad jag ser och hur det blir för mig då han väljer att dricka igen.
Jag vill att vi ska prata om det, men nej, det vill inte han. Eller snarare, "han orkar inte just nu måste få känna lugn och frid"...
LUGN OCH FRID!!!!?
Hur menar han då eg? Att jag inte ska vara så jävla jobbig och sabotera hans suparplaner?
Alltså, hur kort är hans minne eg?
Brukar det gå bra då han dricker?
Nej, självbedrägeri och hyckleri.
Jag står inte ut!
På sidorna som de som dricker skriver på, så vill de inte känna sig dömda och att man är för hård verkar det som. Det förstår jag ju i ochvför sig, men det är ju så svårt att bara sitta och se på detta supande och samtidigt behöva vara förstående mot någon som är elak, säger kränkande saker och är fullständigt otillräknelig.
Jag har så stor lust att bara dra iväg och bosätta mig någonannanstans under julhelgerna.

Nej jag tror inte heller på att den som har problem kan dricka "normalt" om dom hade kunnat det så hade dom aldrig hamnat där dom är nu? Fy ja jag känner också som du att jag börjar bli mer orolig för vad som ska hända på helgerna även om min som sagt var inte så jätte ofta är elak så räkcker det med att jag vet att han kanske kommer vara på "det" humöret. Har också märkt att jag undviker att säga vad jag tycker eller tänker om det är en fråga där vi inte tycker lika för minsta grej blir så uppförstorat om han inte är på rätt humör. Jag hoppas att det kommer kända lite lättare nu när man kan skriva av sig här inne. Jag misstänker att vi är ganska många som oroar oss för kommande ledighet :(

Ja, hur gör man?...
Jag har det som du ungefär. Min man höll sig nykter i 12 veckor pga att jag satte ner foten efter sommaren och sa ungefär att " jag står inte ut med att du dricker". Efter en lång rad av överträdda gränser hade han tydligen fattat ett beslut i samband med detta. Nämligen att håll uppe i 12 veckor.
Som jag har förstått under den här tiden då han faktiskt inte druckit någonting, har han ändå haft för avsikt att börja dricka igen,"!men som normala människor gör".
Jag har varit skeptisk till att detta skulle vara möjligt, han är beroende och kan inte sluta dricka då han väl börjat osv.
Nu är det sedan ett par veckor exakt som tidigare.
Jag känner precis som du, hur faan ska man stå ut?!!
Jag märker hur jag mer och mer går omkring och oroar mig, är rädd för hans elakheter och spydiga kommentarer, tvingas vistas i samma hus med någon vars enda primära önskan är att få supa ifred.
Jag ska vara ärlig, jag tror inte på detta. Han väljer spriten framför allting. Hittar på ursäkter om varför han behöver dricka och har jag synpunkter så vill han inte lyssna.

Känner igen stora delar av det du beskriver. Jag har inga gemensamma barn med min man men jag har små barn och man har så dåligt samvete mot dom hela tiden, varför avbröt jag inte förhållandet innan det blev så här allvarligt? Någonstans har jag ju ändå sett problemet med hans drickande redan från början även om jag först inte tyckte att det var ett problem så var det ändå små saker som gjorde att jag ändå reagerade på hans alkohol vanor. Men kanske är vi naiva? Iaf jag vill alltid tro gott om folk och sen har man väl den där föreställningen att om jag bara älskar honom lite mer så kommer han snart sluta, att välja mig/oss före alkoholen. Jag har läst här inne ganska länge nu och det ger mig stort stöd att veta att jag inte är ensam i min situation. Jag hoppas att FU också kommer känna så och kanske få styrkan att ta det beslut som blir bäst för dig och dina barn. /E.O

Läste här nu igen.min man går på återfallsgruppen åkte dit tre gånger under ett år efter behandlingshem. Han har varit nykter fem månader bra det/ men ingen garanti jag lever mitt liv bredvid honom/ men tar aldrig ansvaret över hans drickande/ upp till honom arbetsplatsen ställde också upp igen? Mycket popspelning hoppas på det bästakram därute?

Jo, det var nog det jag menade. Känna känslorna men inte agera på dem, dvs inte låta dem styra mig direkt. Jag är en person som känner mycket och alltid tidigare agerat.

Nu ska jag försöka låta känslorna härja. Vänta ut och när stormen lagt sig har jag möjlighet att agera eller faktiskt låta det vara. Väldigt stor skillnad!

Nu snart julledigt och mycket tid att umgås med nära och kära. Jag ska välja att ta hand om mig själv och inte bara anpassa mig efter andra.

du skrivit här. Hoppas du hittar din väg! Julkram / mt

Nu hör jag visserligen hemma på den här samma sidan men svarar för mig. Känner igen det där. Precis. Jag trodde faktiskt också att det skulle funka så ett par gånger hade vi gemensam överenskommelse om "två glas vin" och det gick bra men triggade igång begäret och resulterade precis i det du beskriver. När jag såg mönstret satte jag ner foten direkt och klargjorde att för min del är det nu noll som gäller och för de allra flesta här verkar det vara det som fungerar.
Hoppas du får svar från "andra sidan" - jag har haft oerhörd hjälp av att läsa och kommunicera där.
Allt gott / mt

Hej!
Det har nu gått 3-4 månader sedan jag senast skrev. Då hade min man kommit på och erkänt både för mig men framförallt för sig själv att han har ett " problem med sin alkoholkonsumtion ".
Han hade bestämt sig för att helt hålla uppe med allt drickande i 3 månader. Detta beslut kom från honom själv efter en mycket intensiv suparperipd då jag helt enkelt fick nog och levererade min syn på saken. Nämligen:
- "gör något åt detta problem ich sluts drick för jag står inte ut med dig då du dricker- över huvud
taget."
Detta har gått mycket bra. Han har varit den mannen jag vill vara gift med, vi har inte haft några bråk, han har själv varit stolt och glad över den bedrift det ändå är.
Skeptisk har jag dock varit då han hela tiden haft som mål att efter dessa 3 månader kunna dricka alkohol så som en icke beroende kan. Typ 4-5 ggr under ett år vid riktigt speciella tillfällen.
Jag har sagt att jag inte tror på idén, att han har ett beroende osv.
Nu för ca 3 veckor sedan skulle vi på en 50-Årsmiddag och han drack vin på ett helt " normalt" sätt. Under de veckor som gått sedan dess har jag märkt att han åter är tillbaka på " ruta ett" igen...
Han dricker i smyg varje ledighet, han är sur och elak mit mig( skäms väl antagligen).
Jag är så jävla ledsen och besviken och trött på hur han blir av denna förbannade alkoholdjävul!!!
Igår skrev jag ett brev till honom då jag åkte till jobbet. Där beskrev jag precis hur det blir för mig då han väljer att dricka. Tog upp flera konkreta exempel på hur detta påverkar mig och min som på ett mycket negativt sätt.
Jag vet att han läst brevet, men har inte fått någon respons ännu.
Nu till min fråga; ni som är på hans sida dvs har erfarenhet av att vara den som dricker. Hur kan/ ska jag göra, handla bete mig nu?
Vad är mest effektivt?
Snälla! Jag behöver råd och konkreta tips!

Tro på kärleken,hoppet oss själva.
Kanske framför allt den tid och tilltro vi satt till detta då vi kanske borde förstått för länge sen.
Var det skulle sluta och hur det skulle gå.
Men vi människor är både anpassningsbara och trogna.
Trogna den vi ser lider och den vårt hjärta håller kär.

Varför skulle vi annars stanna och hoppas.
Förändring tar tid och kraft som vi kanske inte har.
Att stanna kvar och hoppas kan vara ett enklare alternativ trots att det är betydligt plågsammare.
Men vi orkar inte alltid göra det som är bäst för oss i längden.
Hellre gör vi de minut eller veckovinster vi köper oss genom att just hoppas.
Det gör oss inte dummare,bara mänskligare och sårbarare.

...läste igenom din tråd igen...kom bra ihåg den...vi sitter i en omöjlig ekvation...eller hur...

Är jag i balans. Med mig själv,i livet och i mitt mående.
Ingenting i det yttre har egentligen förändrats.
Allt är som vanligt och inga radikala förändringar har skett.
Men någonstans i mig själv så är jag just nu i hamn,med mig själv och hos mig själv.Jag kände det så tydligt igår och i morse hos min kärlek att jag behövde inget mer.

Än att vara där med honom och med mig själv. I vår kraxiga värld där ingen av oss just nu är så värst mycket att hänga i julgranen pga influensa.
Men det gör absolut ingenting. Jag tror att vi båda skulle kunna vara enbenta och blinda just nu och det skulle inte påverka.

Vad är det då som gör att man ibland är alldeles i ro?
Vad har då hänt som gör att alla sanningar liksom sammanstrålar,är äkta och levande men inte skrämmande.

Allt det där som ju också hör till och som stökar till det och ibland är alldeles påtagligt viktigt,svårt och jobbigt.
Men just idag och igår så står det bara där och väntar på sin tur som inte är just nu.
Underbart.
Kanske stavas det till sinnesro?

Hej alla den 19 Nov - 15 förra året, gjorde jag mitt första inlägg här. Idag är det 21 Dec - 16. 1 år efter. Han bor inte kvar här hos mig. Hana Saker inne i lägenheten är borta. Förutom 3 saker jag hittat. Men det ryms i en ica kasse. Sedan har han ett förråd som ska tömmas. Innan 31Dec. Men det drar han ut på. Jag förutom att gå ut med hundarna, tar det väldigt lungt här hemma. Jag sover väldigt mycket. Är såå trött hela tiden. Jag har inte julpyntat något inte ens adventljustakar. Jag orkar inte. Har heller ingen lust. Har heller inte handlat något. Finns inga pengar till det. Har ist frostat av frysen och stängt av den. Städat av i kylen. Men kan stänga av den också. Står endast lite mjölk där. Så här är det tomt i både skafferi kylskåp frys och huvud. Men för mig spelar det faktiskt ingen roll. Jag orkar inget. Vill inte heller. Skönt att bara vara och göra inget. Men på julafton så ska jag med mina barn m respektive och givetsvis då mitt barnbarn. Till mina barns pappa och fru. Det ska bli skönt. Och bara vara och äta och njuta. Jag vet att jag kan låta nedstämmande nu. Och det är jag. Men absolut inte deprimerad i allt detta. Bara så fruktansvärt Trött. Det ska bli så skönt när han tagit bort alla sina saker härifrån. För då ser jag inte han mera. Nu vill jag bara önska er alla en riktigt God Jul och ett GOTT NYTT ÅR. Kram från mig Besviken. Så hörs vi snart igen.?????

att jag 'orkar' hänga kvar är att det hjälper mig. Jag blev att tänka på det du skrev, att känslorna inte ska styra dig utan du ska styra och kontrollera känslorna. Jag tror att man inte alltid ska eftersträva att kontrollera känslorna, ibland ska man bara ta emot dem. Låta dem komma, bekanta sig med dem och låta dem gå. Så tror jag. Kram i julveckan. Ta det lugnt! / mt