skrev Kampen i Periodare

Jag kom på mig själv med att jag tänkt arga,ledsna,uppgivna,glada och hoppfulla tankar i den ordningen. Livet har följt tankemönstret. Ibland är man arg, ledsen,uppgiven,glad,och hoppfull. Det kan man tycka hör till livet. Men inte dessa känslor dom pendlar så och är ofta så kraftfulla. Oj vad det sliter.
Jag har bestämt mig för att sätta mig själv i främsta rummet. Vad vill jag? Vad tycker jag är viktigt? Hur vill jag leva?
Jag har i perioder levt ett liv som jag egentligen inte vill. Jag har skämts och haft skuldkänslor. Då försöker man släta ut och kompensera man ljuger för att sanningen är så smutsig.
Det nya året tänker jag ska bli mitt år. Jag tänker ställa rimliga krav, och att han måste ta hjälp utifrån. Jag ska inte "hota" med skilsmässa för det kan jag inte leva upp till. Jag ska bara ta min plats i livet. Jag har pratat med barnen och jag känner mig förberedd.
Då berättar han för mig att han ska börja ett sundare liv, ta tag i sin hälsa. Gå ner i vikt, börja motionera och sluta överkonsumera. (4 bag-in-box och ca 15 öl 7,2 i veckan.
Eftersom vi haft detta problem i ca 25 år i varierande grad och han tidigare velat ändra livsstil tror jag han behöver hjälp. Jag ska följa min plan och ta samtalet
Jag önskar oss ett bättre liv


skrev Hjärtat i Är jag en fegis?

Ingen kan ge dig svar ett enkel svar... Det måste du finna inom dig. Kom ihåg att du är en kapabel person som sitter på svaren. Bena ur problemen, se vilka du har makt att påverka, visualiera målbilder.

Ex Du inte kan få din sambo att sluta dricka. Det beslutet besitter han. Du kan bara välja hur du ska förhålla dig till det...
Styrkekram!


skrev Hjärtat i Hjärta- och hjärna-dilemmat

Jag har följt din berättelse. Tack för din klokskap. Du är en av de få som orkat hänga kvar och verkar kunna hantera medberoendet. Uppskattar verkligen dina ord. Ska komma ihåg att makten sitter hos mig och hur jag agerar och tänker. Lättare sagt än gjort. Men, vår paus från varandra har gjort mig starkare.
Känslorna ska inte styra mig Jag ska styra och kontrollera känslorna. ?

Ha en bra dag!


skrev Emjuli i På andra sidan jorden

Hej Elisabet,

Hur länge har han och du bott så långt ifrån varandra? Hur var det med alkoholen när och om ni bodde ihop?

Jag har ingen erfarenhet av att vara bosatt på olika kontinenter, men min exman reste väldigt mycket under 15 års tid när vi levde ihop. Han var och har alltid haft alkoholproblem, och kunde också vara nykter i långa perioder när han var i Sverige. Dock slutade många av hans tjänsteresor i kaos och han stannade kvar längre än han egentligen skulle och bara drack. För att sedan komma hem och vara nykter och stabil pappa och make.

Dock låter det inte bra att han dricker i sin ensamhet med en bakgrund med missbruk. Hur ofta ringer han full? Har du märkt någon förändring?

Det låter väldigt jobbigt för dig att ta emot dessa samtal. Det är inte snällt att utsätta dig för den ångest han projicerar på dig.

Kram!


skrev Emjuli i Hantera hemska mejl från alkoholisten

Förlåt sent tack och svar från de alla. Vi, det vill säga jag och mina döttrar ska inte längre låta honom spy sitt hat och sin ångest över oss mer. Just nu är vi också på en resa och ska njuta över jul och nyår.

Han har fortsatt skriva sina mejl och hotar ibland och ibland handlar de om politik och något han irriterar sig på. Men mest över hur vidriga vi är. Vi är pest enligt honom.

Vi har blockat honom från våra mejlkonton från och med idag. För idag skickade han ett mejl om att han träffat en fantastisk kvinna i Kambodja och kommer bo med henne, inte i dagar utan år. Och det var droppen, inte pga att han träffat någon, om han nu inte ljuger om det också, utan på det sätt han uttryckte sig i mejlet.

Tack än en gång för era svar. Jag ska själv söka hjälp, för jag känner att jag behöver det.

Kramar!
/Emjuli


skrev Emjuli i Hantera hemska mejl från alkoholisten

Förlåt sent tack och svar från de alla. Vi, det vill säga jag och mina döttrar ska inte längre låta honom spy sitt hat och sin ångest över oss mer. Just nu är vi också på en resa och ska njuta över jul och nyår.

Han har fortsatt skriva sina mejl och hotar ibland och ibland handlar de om politik och något han irriterar sig på. Men mest över hur vidriga vi är. Vi är pest enligt honom.

Vi har blockat honom från våra mejlkonton från och med idag. För idag skickade han ett mejl om att han träffat en fantastisk kvinna i Kambodja och kommer bo med henne, inte i dagar utan år. Och det var droppen, inte pga att han träffat någon, om han nu inte ljuger om det också, utan på det sätt han uttryckte sig i mejlet.

Tack än en gång för era svar. Jag ska själv söka hjälp, för jag känner att jag behöver det.

Kramar!
/Emjuli


skrev Hjärtat i Rådvill

... när du kom hit till forumet.
Jag blir ledsen att höra att mått dåligt. Jag vill bara säga att du är inte ensam... Jag trodde att jag var fri... Men så var det ju tyvärr inte.
Vi finns här för varandra!
Ta hand om dig! Du är den viktigaste person i Ditt liv.


skrev mulletant i Hjärta- och hjärna-dilemmat

att skriva här när du är omtumlad och vet att du är svag. Du är långt ifrån ensam om att välja bort en destruktiv relation och sen uppleva att du inte alls är fri. Det är så med oss medberoende att det problematiska är inte hen som missb.rukar. Det är inte missbrukaren vi ska förändra, det är jag själv som måste lära mig nya förhållningssätt och det är ett stort och ofta långsiktigt arbete. Rätt många har skrivit här i samma situation som du.
Jag har hängt här på forum flera år, om än numera ganska sporadiskt. Forum har varit mig till hjälp på olika sätt. Det viktigaste har kanske varit att skriva, det har hjälpt mig att få klarhet i mina egna känslor och tankar. Det har också varit bra att gå tillbaka och läsa vad jag skrivit under olika tider - och vilka svar jag fått. Förstås har det också varit hjälpsamt att ta del av andras situation och vilka tankar och känslor det väckt i mig. Oftast är det ju så mycket lättare att se vad andra borde göra:) Det har också betytt enormt mycket att läsa på missbrukarsidorna, det har gett insikt om hur det är att sitta fast och vilket enormt jobb det är att göra sig fri. Och framförallt att hålla sig nykter och fri.
Först nu börjar jag förstå att mitt varande här verkligen kan ses som, att det är ett ihärdigt arbetande med mig själv. Det är inte ett tidsfördriv och inte ett sällskapande uran ett seriöst arbete. Och mycket meningsfullt för hela mitt liv.
Så har det varit för mig, och är. Förutom att forum varit min livlina, ständigt tillhands, går jag på Alanon. Där är det, som jag upplever det, precis samma sak. Grejen är att komma till insikt om att jag måste vända mig inåt och ha fokus på mig. Även där möter jag dem som efter lång kamp får kraft att lämna missbrukaren och istället för frihet upptäcker en djup vilsenhet och har svårt att släppa taget. Det är ett stort jobb att hitta sig själv och göra sig fri.
Fortsätt läsa och skriva här och sök dig gärna till en självhjälpsgrupp. Kom ihåg att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv! / mt


skrev Hjärtat i Hjärta- och hjärna-dilemmat

... jag skrev mitt första inlägg här så är jag tillbaka...
Jag har haft en tuff och ensam sommar och höst. Jag har dejtat lite men har haft svårt att sluta tänka på mannen.

Sporadiska sms har han och jag dock haft, men inte träffats. Han har ju varit i en ny relation.
Så hände det jag varit rädd för. En söndagsmorgon ringde telefonen och jag svarade yrvaket. I andra änden hör jag Hans röst. Onykter, såklart, mitt hjärta slog snabbare... Vi pratade länge. Hörde sedan inte av honom på ett par dagar, medan han nyktrade till.

Men så fick jag ett nyktert mess. Jag föll handlöst för hans ord och idag träffades vi och pratade, pratade och pratade. Det var underbart! Gud vad jag har saknat den nyktra mannen. Skitjobbigt med att alla känslor som kommer på kuppen. Jag minns ångest, jag minns kärleken.

Skriver här ikväll för jag vet nu att jag inte är fri ännu. Har ingen plan för nästa steg...

Ge mig styrka att vara stark!


skrev Nu är jag klar med A i Allt är mitt fel.

Hej!
Jag är en kille som har alkohol problem!
Du har rätt!! Jag har faktiskt kommit till insikt efter många försök att dricka lite!
Funkar inte!
Jag har ätit antabus själv innan men jag lurade alla och mig själv så jag kunde dricka!
Min sambo sade till mig för ca 1mån sedan att om jag dricker engång till så ska jag ut! Sagt och gjort drack jag för en vecka sedan och nu bor jag i mina föräldrars källare! Detta har gjort till att jag kommit till insikt att jag aldrig mer kan dricka!! Så jag har valt all hjälp jag kan nu antabus under övervakning så den kommer ner i kroppen


skrev Vive i Idag sa jag ifrån

Hej.
Känner igen mig i det du skriver. Kände exakt som du med dåligt samvete osv. En dag hade jag fått nog och ordnade lägenhet och berättade för hans syster. Vi kontaktade hans arbetsgivare och i och med det är bollen i rullning. Nu är han tvungen att få behandling och bryter han det så är hans arbete i fara. De står för all behandling, läkarbesök, psykolog, mediciner osv.
Det känns så jädra bra att veta att han inte kan fortsätta med sitt destruktiva beteende utan konsekvenser.


skrev Dionysa i Vet inte vad jag ska göra!!!

Ja, jag skrev i visst... vredesmod. Det finns inget som kan göra en så rasande som när personer man vuxit ihop med, är beroende av, sviker på det sättet. Dessutom är jag alltid angelägen om att få igång ett samtal över könsbarriären. På tv (som hos Malou) ser vi ideliga skildringar av kvinnor som misshandlats av män. Jag blir då angelägen om att få reda på vem den mannen var, hur deras samspel såg ut, hur han ser på det han gjort. Hoppas vi får fortsätta att i lugn och ro diskutera dessa... saker.
Ibland säger jag att min man har provocerat mig när jag far ut mot honom på ol sätt. Då talar jag precis som en misshandlande man!: "hon provocerade mig, hon fick mig att göra det (slå, t.ex)......"
Det finns inget så komplicerat som att leva i en relation!
Känsligt av dig att märka att jag i förr-förra inlägget hade bytt personlighet en aning. Den där kluvenheten oroar mig. Jag skulle gärna se att jag fick ihop "bitarna". Inte vara Jekyll-Hyde!


skrev MondayMorning i Vet inte vad jag ska göra!!!

Det finns nått som kallas Baby King / Baby Queen syndrome som tydligen är väldigt vanligt bland beroende människor.
Googla gärna. Har själv inte hittat något på svenska om det.
Handlar om att beroende människor sätter sig själv på en piedistal och det egna Jaget går alltid först.

Försöker hitta mer om det att läsa för min egen skull.

Kram

MM


skrev Ikaros i Vet inte vad jag ska göra!!!

Hej
Jag anade att du skrev litet i vredesmod. Kände inte igen dig riktigt.
Ville svara uppriktigt eftersom jag inte ville fastna i en egen irritation.

Ha en bra helg
vänligen
Ikaros


skrev Dionysa i Vet inte vad jag ska göra!!!

Jag har aldrig kallat, eller tänkt på dig, som "hanne". Tvärtom; du är en person, en tänkande&kännande människa för mig. Att jag ibland i affekt benämner min man "hanne" beror på att jag då tycker att han beter sig som en - hanne, dvs brutalt och primitivt mot sig själv och andra. Alkoholen har ju den effekten på oss alla män som kvinnor, när vi dricker för mycket.
Tikkanens bok är alldeles utmärkt! Ska läsa om den i helgen.

PS Vill gärna återkomma till dig beträffande vad du sa om "den falska personligheten", ett mycket intressant resonemang du för också där.
Allt gott från
Dionysa.


skrev Ingela i Vad göra

Begär jag skilsmässa då är han död sen, vill inte för barnens skull, ja de är 21 o 18 år, men ändå. Jag har flyttat. Han tror jag bara har separerat, men jag vill vara fri från han, tycker om han men älskar inte den man han är nu.


skrev Ingela i Vad göra

Begär jag skilsmässa då är han död sen, vill inte för barnens skull, ja de är 21 o 18 år, men ändå


skrev Ingela i Vad göra

Nu är han i deppresion också...med medeciner på det. Redan legat på sjukhus 5 ggr pp 3 år!!! Hans egna familj bryr sig inte, vår familj kan bara se på....tjejerna som bor kvar orkar inte...jag har flyttat


skrev Tösabiten i Idag sa jag ifrån

Nej, ställer man ett ultimatum måste man ju kunna fullfölja det och där är jag inte än. Jag tror inte att min man kan sluta på egen hand. Jag har sagt ifrån två gånger tidigare i år och då lovade han att han skulle dra ner på sitt drickande. Det som har hänt är att han dricker mer, men i smyg. Knäpp som man blir har jag räknat burkar och vet att så är fallet. Jag hade laddat för att prata med honom idag, men nu vet jag inte var han är. Jag lär väl tappa modet ju längre tid det går på dagen.
Vad skönt för dig att dina barn ställer upp och ställer ultimatum. Det tror jag biter för ingen vill väl mista sina barn. Jag hoppas det går bra för er, men väljer han alkoholen måste du följa dina barns exempel och lämna! Du är värd så mycket mer. Jag är också rädd för hur jag ska klara mig ekonomiskt och rädd för ensamheten. Men du är väl ganska ensam nu med? För så känner jag mig - ensam! Lycka till!


skrev Missan i Idag sa jag ifrån

Hej Tösabiten Jag känner som du... Det är inte så lätt att våga ta steget att ge ett ultimatum. Man måste ju våga hålla det. Det gäller att vi blir starka. Jag känner att jag har blivit starkare genom att gå med i detta forum. Har förstått att vi är många i samma sits o läst om alkolism o förstår nu hur det hänger ihop. Men det är inte lätt det är ju en berg o dahlbana att leva med en alkolist.Det finns ju forfarande en del fina stunder emellanåt.....Det jag är mest rädd för att ta steget o lämna o att jag ska börja må så dåligt.Lämna hus o allt bli ensam att styra med allt. Som det är nu är det inte bra men jag kan ibland blunda för det o ändå känna lycka för det jag har med barn o barnbarn mm. Jag har ändå tänkt att försöka ställa ultimatum efter jul. Att han 7 månader på sig att sluta helt eller minska sin alkoholkonsumtion. Jag vill stödja honom i detta.( han behöver säkert stöd utifrån för att klara det) Barnen har också tänkt att skriva ett brev till honom o ställa ultimatum /eller säga upp sin relation med honom.... Ingen aning om han väljer oss eller spriten. Det jag känner är att väljer han spriten så följer jag barnen... Kram till dig.


skrev Ikaros i Vet inte vad jag ska göra!!!

Kanske borde jag inte skriva här eftersom jag är alkoholist och inte medberoende men jag känner att det senaste inlägget är direkt adresserat till mig som man. Detta inlägg skall alltså ses som en stickreplik.

Hej Dionysa

Jag måste faktiskt vara ärlig och säga att jag känner mig kränkt av att kallas "hanne".

Jag kan, trots att jag är manlig alkoholist, förstå och känna med de kvinnor som försökt eller försöker leva med en alkoholist. Men detta är egentligen inte en fråga om kön. Det är lika svårt (tror jag) för en man att leva med en kvinnlig alkoholist.
Huvudproblemet är alkoholismen. Att i kampen med alkoholismen peka ut grupper pga kön, etnicitet, sexuell läggning, osv och tilldela dem specifika egenskaper är i mitt tycke mycket tveksamt.

Däremot förstår och vet jag att det är många fler kvinnor än män som genomgår medberoendets helvete, för ett helvete är det. Att min sambo hittills stått ut med mig och mina periodiskt återkommande fyllor är för mig obegripligt. Jag har ju svikit henne regelbundet. Jag tar verkligen till mig vad anhöriga skriver här på forumet. Det gör ont och jag inser hur jag skadat mina närmaste. Förhoppningsvis hjälper det mig en bit på vägen mot min egen nykterhet.

Kvinnor utsätts för alltmer och grövre våld och i det sammanhanget tycker jag man skall tänka och agera i genustermer. Mäns våld mot kvinnor är förskräckligt och oacceptabelt och våldet hänger ofta ihop med alkohol. Jag skäms som man när jag läser om hur många kvinnor som utsätts för manligt våld. Mellan 25 - 30 000 anmälningar per år och mörkertalet bedöms till det fyrdubbla. Här spelar säkert de egenskaper som du Dionysa räknar upp en stor roll.

Till alla som är medberoende vill jag passa på att rekommendera Märta Tikkanens bok: "Århundradets kärlekssaga".

Vänligen
Ikaros


skrev Tösabiten i Han vill hellre dela på sig.....

Jag tycker du tänker helt rätt! Du måste göra det för din skull och för ert barns skull. Klart att man vill att ens barn ska få växa upp med sin pappa, men släpp inte på att ert barn inte ska bo hemma hos honom varannan vecka. En alkoholist kan inte hålla upp varannan vecka. Dessutom är de duktiga på att smyga, dölja och ljuga. Skulle aldrig lämna mina barn hos min man som han är idag. Lyckligtvis har detta inte pågått i denna utbredning när våra barn var små, utan blivit ett problem nu när de är stora. Men de bor fortfarande hemma. Jag skulle aldrig flytta och lämna dem hos honom även om de i stort sett är vuxna. Tyvärr har de vuxit upp med en pappa som druckit mycket på fester och högtider. Men att leva med en alkoholist som dricker varje dag har de bara gjort de senaste åren. Kan egentligen inte förstå mig själv som låtit dem se sin pappa full, eller rättare sagt låtit honom dricka inför barnen. Ångrar detta djupt idag. Men jag har alltid funnits för dem, nykter. Så mitt råd är att gå nu. När barnen blir äldre blir det svårare att bryta upp. Då har de en relation med sin far och vill inte såra honom. Dessutom vill de inte lämna skola och kompisar och flytta. Därför sitter jag idag fast hos min man tills de flyttar hemifrån. De kommer lämna för högskola inom 2 år, men det är en lång tid för mig som sakta bryts ner. Dricker han dagligen idag lär det inte blir bättre om han inte slutar helt. Lyckas du med det är kanske det den bästa lösningen, men en alkoholist klarar inte det på egen hand och definitvit inte om de inte inser att de är alkoholister eller har problem. Lycka till! Kämpa för dig och ert barn. Kram


skrev Utandig.... i Han vill hellre dela på sig.....

Nja tror inte han har någon sorg! Han bara älskar öl, vin och wiskey. Dessutom tror han att vårt gemensamma barn kommer att bo varannan vecka om vi separerar.
Jag ska skriva ut papper från familjerätten som visar att barn under 3 måste bo och vara på samma ställe. Det blir endast umgänge nån dag i veckan för hans del. Och de kommer väl aldrig låta vårt barn bo med en som dricker dagligen? Ska verkligen ge han sista chansen att välja mellan familjen eller alkoholen. Söka hjälpen en gång för alla. Skulle nog inte förlåta mig själv om jag inte försökte för vårt barns skull..... men jag behöver pepp!


skrev Dionysa i Han vill hellre dela på sig.....

Men, men... vad är det för sorg han döljer? Så primitivt, men ändå?