Senaste kommentarerna i forumet

Grov, cynisk, hånfull, överlägsen, kall, brutal, aggressiv, rå, omogen, platt, exploaterande, manipulerande, tråkig.... blev han. Och jag lät det ske?

Ibland tänker jag att det ju var jag som valde denna man och någonstans innerst inne kanske jag visste vem han var. Ändå valde jag honom. Men det var då. Nu är mycket annorlunda. Samtidigt har vi hunnit växa ihop, på ont och gott. Det är smärtsamt att amputera den kroppsdelen, men det är nödvändigt att försöka göra det, även om fantomsmärtan nog blir kvar.

Det är ju det som är det svåraste. Att acceptera att den framtid jag drömde om krossades. Att den man jag älskar inte är den jag önskar så innerligt att han ska vara. Det är det svåraste. Att släppa taget. Och oron över att han inte kommer ta sig ut detta. Och en hel del skuld i att jag inte kan hjälpa honom. Mina känslor är så manipulerade att jag inte kan tänka klart och det gör mig så arg på ett sätt. Och jag har så många frågor. Hur kunde det bli så här? Varför? Vad gjorde jag för fel? Varför är alkoholen viktigare än vårt förhållande? Osv... Frågor jag aldrig kommer få svar på. Det är bara så otroligt sorgligt allting...

Ja, att återvända till hur det en gång var, är en omöjlighet. Det som har hänt har hänt och det har förändrat allt. Kanske, kanske går det att bygga något nytt utifrån det, men ofta har alkoholen rivit ned och besudlat för mycket. Det gäller nu att acceptera och gå vidare med det liv som ändå finns kvar.

Det gör fruktansvärt ont att förlora den man älskar i alkoholens klor...men när det gått över gränsen och blivit ett problem så är det svårt att återvända till det fina man en gång hade...det blir en daglig psykisk kamp i oro, ångest och magont som till slut utplånar dig själv...att leva i en ständig misstanke och oro fördärvar en...och det värsta i det hela är att även fast alkoholisten lovar dyrt o heligt att förändra sig...att han/hon älskar dig...nått sin botten..osv osv...så är det som om personen tappat kontakten med något i sig själv och väntar bara på att få låta alkoholen göra nästa inträde ...en relation byggs på tillit och den tilliten fördärvas totalt av den djävulsdans som pågår...mycket smärtsam resa och framförallt förödande när man sen står ensam och kan konstatera att ens livskärlek försvann i ett missbruk och du själv är på god väg att gå under i det också...så lyssna på Vive:s råd ovan...läs olika trådar här och ta till dig hur svårt det än är...och lyssna på de råd som kommer från personer på andra sidan!! dvs de som har eller har haft problem med alkohol..det är guld värt, tack till er(trots att jag bångstyrigt inte tog till mig era råd...men nu vet jag)... och prata med någon... jag har själv fört min kamp i ensamhet och det är ungefär det sämsta du kan göra...
Hälsningar från en som försökte allt men blev besegrad...

Du är inte för hård. Jag vet innerst inne vad jag behöver göra. Mina barn är 17 och 19 år och jag har satt in dem i problemet. De vet, men tycker inte de märker av det så ofta. Antingen är de inte hemma eller så är de på sina rum. Första gången vi pratade om det så trodde de att det var normalt, att alla pappor drack dagligen och i de mängderna. De hade också föreställningen att en alkis är en person som sitter på en parkbänk eller utan för bolaget med ett helrör i en påse.Men det har jag berättat att så är det inte. Min yngste son har 1,5 år kvar på gymnasiet. Sedan tror jag att han ska plugga någonstans. Då tänker jag bryta mig loss. Han har gråtit så många gånger när vi pratat om hans pappas problem och han vill inte vi ska skiljas. Därför sätter jag mig själv och min lycka åt sidan, för att han ska vara glad. Min andra son jobbar sitt första år men ska söka till skola efter sommaren. Så om 1,5 år är vi själva och då kan jag stå för ett ultimatum: Sluta eller jag lämnar dig. Idag kan jag inte lämna och således inte stå för ett ultimatum. Jag skulle inte ha problem med att om det var han som lämnade. Men jag vill inte flytta ifrån mina barn och de vill bo kvar här i vår lilla by. När det väl är dags så kommer jag lämna denna byn. Jag flyttar antingen efter någon av mina söner eller så flyttar jag hem dit jag kommer ifrån. Detta är min plan och den gör att jag står ut, men jag vet att jag inte mår bra i nuläget.

Jag vill börjar med att säga att jag är lite ovan att föra den dialogen jag nu kommer ge mig in i, och hoppas att du/ni har överseende. Jag är inte ute efter annat än att hjälpa och förstå. Min egen situation är att jag har vuxit upp med alkoholism runt omkring mig. Med det sagt;

1. Din man är alkoholist. Känner du att du kan acceptera det? Eller skulle du behöva ha en lite mer nyanserad bild av alkoholproblem för att kunna diskutera din mans situation?

2. Dina barn. Det finns få saker som är viktigare för barns välmående än deras föräldrars välmående. Självklart behöver de mat, och en säng att sova i, men efter det är det är det absolut bästa du kan ge dem, ditt eget välmående. Det finns i princip inga undantag. Barn är fantastiska på att anpassa sig till nya situationer och miljöer. Att du lämnar din man kan ev. vara den största gåvan du kan ge dina barn. Detta kommer ifrån egen erfarenhet samt de många fall av motsatsen jag sett i mitt yrke och liv.

Nu vet jag inte åldern på era barn, men är de äldre än kanske 2 år så känner de redan av allt som du och din man försöker dölja. Visserligen dels din mans alkoholism, men framförallt dina egna känslor för honom och hans problem. Även om det känns okej på ytan är det en väldigt bra väg till ett rätt förgiftat levende, för dig, men också för dina barn. Alla utom din man kommer känna av det. Han med, men det kommer vara sekundärt, då alkoholen förvränger och kastar om det han "känner är viktigt".

Tro mig, min pappa drack när jag var 3-4 år, och jag har många minnen från den tiden, som jag har pratat med min mamma om. Mitt medvetande ang. min pappas (och mammas) problem från när jag var liten chockerade henne när vi pratade om det många år senare.

Nu är du både stark och klok, det är uppenbart från dina inlägg här. Men kontentan är denna; du gör INGEN en tjänst genom att inte göra det DU behöver för att DU ska vara lycklig, nu och alltid. Inte om en vecka, månad, år, 10 år ("När barnen flyttat").

-DU mår dåligt
-Dina kan må mycket bättre (Du mår ju dåligt, självklart känner de av hur sin mamma mår, även om de inte visar det..)
-Din man/sambo behöver ta hand om sina problem själv. Ska jag vara hård så hjälper du inte honom alls tyvärr.

Jag hoppas jag inte varit för hård här nu, men tro mig, ditt välmående är FÖRSTA prio. Du måste bara inse det, först då kommer du kunna vara den mamma du vill (och dina barn förtjänar), samt leva det livet du vill och förtjänar.

Kram.

Här skriver man katiga rubriker om att man säger ifrån. Sedan att min man har gjort framsteg. Jo tjena! NOT! Den här veckan har han druckit tis-fre (det är fredag nu). Då har han fått i sig starköl: 8 st 33 cl och 7 st 50 cl plus ett glas whiskey. Det är ju bara vardagar förutom idag. Jag orkar inte med detta. Kanske har han visat mig ca 4 av dessa. Resten har druckit i smyg. Nu ligger han i gästrummet och snarkar. Lyckligtvis har jag sett till att vi har delade sovrum. Jag nästan hatar honom när han dricker och denna vecka har han bara låtit bli att dricka på måndagen. Ni förstår ju hur jag undviker honom! Ikväll försökte han börja bråka lite. Men jag sa åt honom att jag vägrar diskutera saker med honom när han druckit och efter tre tillsägelser lugnade han ner sig. Hatar mina helger för då blir han alltid full. På vardagarna är han påverkad men inte direkt full. Men nu stundar snart julen. Då är det konstant fylla. Någon mer än jag som är glad att det inte är så många lediga dagar mellan jul och nyår? Vill lämna honom men som jag skrivit innan så gör jag det inte innan mina barn har flyttat hemifrån. Det gör att jag lever olycklig med stor ångest. Hur länge orkar man? Känner mig så ensam eftersom ingen annan vet. Skönt att skriva av sig lite.

Ja jag tycker det där är i farozonen. Jag har en liknande situation. Själv dricker jag några gånger per år. Ju mer min man dricker ju mer sällan dricker jag. Min man dricker i runda slängar som din. Jag tycker för det första att man inte behöver dricka alkohol på vardagar. Möjligtvis en öl till maten men 3-4 starköl en onsdagkväll hemma? Nej och speciellt inte när min man visar en öl men har druckit tre i smyg i garaget. När man ljuger och smyger är det något som är fel. Sedan tycker jag inte heller att man behöver vara full 52 helger per år. Vem vill sitta hemma en fredagkväll med någon som är full? Inget trevligt sällskap. Så jag tycker du ska vara orolig. Hoppas du lyckas bättre än vad jag har gjort. När jag säger ifrån ökar bara smygdrickandet.....

Ja jag tycker det där är i farozonen. Jag har en liknande situation. Själv dricker jag några gånger per år. Ju mer min man dricker ju mer sällan dricker jag. Min man dricker i runda slängar som din. Jag tycker för det första att man inte behöver dricka alkohol på vardagar. Möjligtvis en öl till maten men 3-4 starköl en onsdagkväll hemma? Nej och speciellt inte när min man visar en öl men har druckit tre i smyg i garaget. När man ljuger och smyger är det något som är fel. Sedan tycker jag inte heller att man behöver vara full 52 helger per år. Vem vill sitta hemma en fredagkväll med någon som är full? Inget trevligt sällskap. Så jag tycker du ska vara orolig. Hoppas du lyckas bättre än vad jag har gjort. När jag säger ifrån ökar bara smygdrickandet.....

Jag tycker att du gjort vad du ska och nu är det dags att gå vidare. Jag förstår precis hur du känner och det är inte värt det.
Du kan inte förändra en annan människa om han inte vill själv.
Dessa människor behöver krav och att vi är bestämda i våra beslut. Annars fortsätter de tills både vi och dem har gått under.

Tack för svaret.
Han får ta tag i sin process själv men jag kommer att vara ett stöd.
Är dock helt slut så vi får se hur mycket och länge jag orkar.
Jag längtar till jag flyttar och efter lugn.

Du berättar om din relation som varit sedan 3 år tillbaka. Han har alkoholproblem och det har gått ur över dig och er relation på många sätt. han mår dåligt psykiskt, varit utbränd och deprimerad. I samband med detta flyttande han, fick lugnande mediciner men som gav ett humör som gick ut över dig på flera sätt. Nu har du börjat märka det beteendet igen, han blir elak och det är svårt för dig att nå fram till honom. Det hörs att du verkligen försökt påverka honom, hjälpa honom på flera sätt samtidigt som du vet att han själv också måste vilja.

Du är själv nedbruten och har fått nog av detta och behöver stöd i din situation. Va klokt att skriva här som ett steg i det. Vad skulle du vilja ha för stöd?

Säkert finns det personer här på forumet som har råd och tips eller om du själv läser runt och något kanske är hjälpsamt för dig, hur någon annan gjort i en liknande situation.Utöver detta forum finns mer. Kommunen har stöd att ge, samtal eller grupp beroende på vilken kommun. Al-Anon har grupper och du kan ringa Alkohollinjen 020-844448.

Fortsätt läs och skriv här, hoppas det blir hjälpsamt! Ibland kan man behöva skriva flera gånger innan man får svar.

Vänliga hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Alice Tack så mycket för väldigt bra ord. Ja - jag vet inte, och jag förstår inte...
Varför jag är ledsen.. Det är jätte jobbigt.
Jag vet hur han och hans mamma har behandlat mig under dessa år. Jag har känt mig nöjd och glad för att jag känner verkligen att jag har hjälpt dom på alla sätt. Jag har sagt att nu är det bra. Nu gör jag inget mera. Men ändå så får jag dåligt samvete. För jag vet att han kommer att strunta i henne. Och hon behöver verkligen hjälp. Mitt hjärta säger då att jag måste klura ut på hur jag kan hjälpa. Jag känner att jag måste. Hon har bara han. Inga andra barn. Han har bara utnjyttjat henne när det gäller hennes pengar. Jag har så svårt för att säga Nej. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Ledsen, arg, besviken, maktlös, Låg, Trött. Jag har lärt mig sedan jag var liten att vara godhjärtad på alla vis. Så det är svårt att låta bli. Sedan har jag jobbat inom vården och bivit väldigt omtyckt. Så det är så svårt att bli elak, för jag anser att jag är det om jag säger Nej. Jag ska absolut läsa din blogg. Men inte just nu. Kram Besviken.

Du har verkligen försökt att hjälpa din vän på många sätt, genom att vara en model, våga tala om alkoholen och finnas för henne när hon behövt dig. Trots alla dina försök har hon inte varit redo att ta emot din inbjudan om samtal gällande alkohol. Jag vill gärna säga att du gör det som vi rekommenderar andra närstående att göra. Dvs att tydligt undvika situationer som man inte mår bra av kopplat till den som dricker. Du vill ha råd och jag hoppas att andra användare kan ge dig exempel på vad som fungerat för dem. Du säger hot, jag tänker att om du behöver ställa ett ultimatum för din egen skull och vill vara tydlig genom att exempelvis säga:

"Jag har länge varit din vän och vill gärna vara det framöver samtidigt mår jag just nu inte bra i vår relation och det beror på alkohol och de konsekvenser den får för dig, för oss. Jag säger från och med nej till det. Du gör naturligtvis som du vill, jag vill bara vara tydlig med att jag finns här om du beslutar dig för att förändra dina alkoholvanor. Jag vill dig dig väl. och mig."

så gör du det för att du vill det, står för det och önskar vara tydlig. Att ställa ultimatum för att hoppas att någon ska förändra sig är inte att rekommendera.

Ett stort lycka till vad du än väljer att göra härnäst, du är en fin vän och att "våga" vara tydlig med gränser är också ett sätt att vara "model".

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

att det viktigaste du kan göra är att fokusera på dig själv nu...lägg dig inte i hans process...du åker långt ner under ytan om du tror att det blir bra nu...det kommer att ta lång tid att se en beständigare förändring..och han verkar inte ha nått sin botten själv ännu...men jag kan naturligtvis ha fel...förlåt mina krassa ord och domedagsprofetior...men jag har gått igenom en hel del manipulation och "vilja" att förändra sig... Du gjorde helt rätt som steg ur i tid...önskar jag hade haft samma beslutskraft

Sköt om dig och allt gott i processen

...varför lyssnade jag inte på er och alla de fina råd jag fick...nu sitter jag här...ute i sumpmarkerna...allt gick käpprätt åt helvete...
Har inte varit inloggad igen på ett bra tag...men kändes dags att avge rapport i något som visat sig väldigt värdefullt på denna site...frånsett allt fantastiskt stöd och insyn som man får genom er och era erfarenheter...men detta funkar ju faktiskt som en dokumentär av ens egen resa och genom att blicka in här kan man se bakåt i tiden och bli påmind om tankarna och var man stått...som är ju fantastiskt bra...och samtidigt inser man var man står...och undrar hur det gick såhär...kunskapen finns ju här...jag var ju så förnuftig för länge sedan...
Som sagt ...jag trodde på orden...trodde att kärleken skulle övervinna...trodde att hon nått sin botten varje gång hon sa det...men...det visade sig att många av er hade rätt...lögner...svek...förmodligen manipulation...magont...ja ni vet alla klassiska koncept...
Jag steg rakt in i ett medberoendeskap så det bara stänkte om det...trodde jag såg vad som hände med mig...är en stark person...eller trodde jag var det...läste..samlade information...förstod..men ändå fick jag inte stopp på det...under denna tid drogs jag ner i medberoendet till den milda grad att jag nu sitter här och mår inte särskilt bra...starkt påverkad...trots att jag lyckades först ta mig ur det gemensamma boendet och till slut då få nån typ av avslut på relationen...för att nu sitta här o konstatera hur ont det tar...hur jobbigt det är att försöka bryta det som hänt med mig...få bort känslorna...komma på fötter...sjönk ner djupt i medberoendets sumpmarker och det är inte att leka med!!
Vet inte riktigt vad jag vill få sagt men känns bra att bara spy ur sig lite i det hela...
En sak vill jag dock få sagt till er bröder och systrar där ute...ta er ur innan det är för sent...att leva i detta påverkar på ett sätt som kan bli riktigt illa för dig i slutändan...en stor risk att gå under själv dvs... Det hjälper inte att kämpa och försöka...alkoholen vinner...och det blir värre o värre...visst kan förändringen komma när botten är nådd men fråga dig om du vill resa med till botten och ifall du kommer att klara att ta dig upp...och hur har det påverkat dig och vilka sviter du fått av det. Jag trodde själv att detta är hanterbart men av erfarenhet nej...

Kämpa på ...eller närmare bestämt ..kämpa er ur!

Puuuust...nu är jobbet att återbygga livet

Sköt om er

Man tror verkligen man är ensam. Det är stärkande att läsa här på forumet och även skriva av sig ibland. Någon bryr sig.

Ja, så svårt är det - samtidigt så enkelt: jag har rätt till mitt liv!! Du till ditt. Men låt oss bara inte förpesta vår andras liv!! Din frihet börjar där min slutar.

När jag läser dina inlägg känns det som att det är jag som skrivit det. Vi är i samma sits och det känns hemskt att skriva, men det känns skönt att man inte är ensam. Hoppas du hittar tillbaka till den den glada person du är, för den finns kvar.

Ullabulla och Dionysa tror ni om någon vet hur skönt det är att bli bekräftad i sina tankar.
Jag vet ju, jag förstår men jag måste också vilja och våga stå upp för mig själv. Jag är inte riktigt där än men jag börjar närma mig.
När man fullföljer tanken blir det väldigt definitivt.
Jag står på tröskeln.
På något konstigt vis behöver jag känna att min omgivning ska tycka det är bra även för dem. Vågar inte riktigt släppa på fasaden. Snart......

Själv har jag på allvar satt ned foten nu. Jag kräver att få ha det lugnt och trivsamt i mitt eget hem och är inte beredd att bli trakasserad av någons okynnesdrickande längre. Om han inte kan låta bli att dricka, så måste han söka vård. Det är mitt absolutat krav från och med nu. Precis som han får acceptera att han inte kan köra bil med alkohol i kroppen, så får han acceptera att han inte får förstöra våra liv, vår sinnesfrid. Så enkelt... är det. Inget mer jidder!

till att påbörja en förändring som räcker längre än alldeles under huden.Ibland kan man göra konkreta saker för sig själv,eller förändringar i vardagen sm liksom förändrar det yttre.
Tex bli särbos,lyckas släppa kontrollen på drickandet osv.

Men den riktiga kampen som jag beskrev ovan i ett tidigare svar,den som handlar om dig och ditt liv den börjar först när du bestämmer dig för det.
Så länge du vill och har lust så kan du fortsätta att "supa" på din man och må dåligt över hans drickande och det elände det skapar för er båda.

Men när och om du klarar att rikta om fokus mot dig själv och försöka hitta igen den glada flickan som du en gång var då kommer förändringen på allvar igång. Det handlade i mitt fall inte så mycket om exets drickande eller inte.

Det handlade om mig,mitt mående och att jag likaväl som han gömde mig bakom hans mående och drickande.
När vi till sist gick isär var det helt nödvändigt.
Känslorna var om inte slut,så åtminstone väldigt tilltufsade och relationen hade inte mycket kvar att ge någon av oss.

Men den sorg och den vånda jag har upplevt sen vi gick isär har inte varit att leka med.
Det har inte varit lätt och jag har ibland i riktigt mörka stunder längtat tillbaka trots att jag vetat vad som väntar.
Men i det var jag trygg,jag visste vad som förväntades av mig och jag hade en roll att spela.

Ta små mikrosteg utifrån det mönster du har idag.
Tex. Denna vecka ska jag fullkomligt strunta i hur många dunkar vin han häller i sig.
Han är ju alkoholist och det är vad en alkis gör,dricker.
Det är inget att jaga upp sig för så länge de är aktiv i sitt missbruk.

Denna vecka ska jag: kolla vad väninnan från högstadiet har för sig. Köpa hem ett broderi.
Baka en riktigt lyxig chokladtårta och bjuda barnen på.
Vad som helst som tar fokus från det som upptar så mycket av din tid i dagsläget.

Det var tips från coachen för idag och lycka till:
Det är en sån härlig känsla av frid och välmående när man lyckas lyfta blicken bara en liten smula från den vardag som ibland nästan tar kål på en.

Livet rullar på ungefär som vanligt. Oron är som en dålig följeslagare. Hjärnan är ockuperad, stor del av dagen går åt till att fundera och tänka om om inte fanns hur skulle allt vara då?
Googlar på allt som handlar om beroende missbruk riskbruk alkoholskador osv osv. Det suger energi. Varför upptäcker inte läkarna något? Är min man Stålmannen? Hur mycket tål kroppen? Har förstått att så länge man tål mycket alkohol så är inte levern skadad. Han dricker i snitt 20 glas/dag. Börjar tidigt på dagen. Det som mest märks är personlighetsförändring.
Jag vet inte vad jag ska vänta mig. Tänker att jag måste sätta hårt mot hårt och funderar på att vi ska bli särbo.

Det är just det att vi förlåter, tror och hoppas som gör att de fortsätter.
Läs min tråd, alkoholist så ser du vad som blev min/vår räddning. För min del blev ett halvt års process där jag bearbetade situationen, mina känslor och till slut satte stopp en förändring som förhoppningsvis leder till något bra.