Senaste kommentarerna i forumet

I söndags berättade jag för min sambo att jag flyttar.
Jag sa att jag älskar dig, du är fantastisk men jag orkar inte med dina fyllor längre. Du är alkoholist och behöver hjälp. Jag har berättat för din syster och nu kommer vi inte släppa dig.
Han sa först att vi kan dra åt helvete och att han skiter i oss, jag sa sätt dig ner och lyssna.
Sen hände något, jag såg hur alla försvar rann av honom och att något förändrades.
Han sa, du har rätt jag är alkoholist och spelmissbrukare, han har tydligen fortsatt spela och låna pengar trots att hans föräldrar gick in och löste ut lån för 500 000 i våras. Det räcker nu och jag behöver hjälp.
Nu är allt igång, arbetsgivaren är inkopplad och han har fått hjälp.
Han har sagt förlåt till oss alla och det känns så skönt att få bekräftelse på att det inte är fel på mig som han så många gånger sagt.
Vårt förhållande kommer att bli som särbo och vi måste börja om igen då jag aldrig fått en ärlig chans utan alkohol och spel.
Jag har varit tydlig med att en droppe sprit till eller spel så är det över helt och hållet. Hade jag inte gjort detta så hade det bara fortsatt och till slut hade vi båda varit under ytan.
Idag känner jag en enorm trötthet, det är såklart ett års spänningar som släpper nu när min älskling äntligen får hjälp och att jag kan släppa oron, ångesten och vanmakten.

det värsta med mig nu är att jag förlåter och gå vidare utan att riktigt stanna upp och tänka på mitt liv. Jag tänker hela tiden att det blir snart bättre. Han kommer snart att sluta. Vem är det jag försöker lura mest. Jo det är mig själv. Jag vill hela tiden få tillbaka den man jag älskade mest. Hela tiden hoppet som sakta men säkert försvinner mer och mer. Jag brukar tänka att mitt liv med denna man är som en blomma med många blad. För varje gång han sårar mig ramla ett blad och det är snart bara en knopp kvar, En del dagar vaknar jag med ett lätt hjärta och tänker att nu, nu har han förstått och vill försöka några kvällar senare ligger jag med öronproppar i öronen, eftersom han snarkar, och gråter inombords av besvikelse.

Ja, det där raseriet man (jag) kan känna är formidabelt, och kanske det värsta med alltihop, eftersom det raserar min självbild och gör mig till någon jag inte vill vara. Så småningom ska jag börja formulera hur det blir, om jag bara vet hur.

Det du skriver måste vara smärtsamt, att se en älskad person ta allt fler och tätare steg i en destruktiv riktning. Många i din situation beskriver just ilska. En ilsak över att bli "lämnad" och en ilska över att någon inte värdesätter livet. Berätta gärna vad din ilska rymmer och vad du eventuellt gör för att hantera den och få stunder av mer positiva känslor.

Jag hoppas att den här sidan kommer vara ett stöd för dig och jag hoppas även att du vill fortsätta skriva om hur det går för dig.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag hoppas verkligen att du har rätt Alice
Just nu känner jag mig så tom, som om världen och livet fortsätter utan mig, jag går mest och väntar på att få flytta härifrån så att mitt liv kan börja istället för att alltid tänka på hur sorgligt det är när han dricker eller hur skönt det är när han någon gång är BÅDE glad och nykter.

Han jobbar i Stockholm idag, det betyder att han dricker.
Vi brukar pratas vid flera gånger per kväll det sista vi gör innan vi går till säng men nu sa han redan vid 17-tiden "om jag inte ringer ikväll hörs vi imorgon, sov gott!"
Vi vet båda att han ska dricka, jag vet inte vem han försöker lura..

Du kommer att lära dig att säga nej, för den dag du inser vad han fördärvat för dig och barnen och vilket ansvar har du för honom? När du väl bestämt dig, se till så han inte kan skada er ekonomiskt, ha inget ihop m honom.

Att stänga av kan fungera en tid men inte på sikt. Jag vet att du kommer att klara detta men se till att du hittar någon bra terapeut att prata med, be om remiss från vårdcentralen så går det under högkostnadsskyddet!

Ibland blir man eller känner sig handlingsförlamad och det är helt ok, det får vara så. För det vi går igenom och gått igenom, det kan ingen annan riktigt sätta sig in i om de inte själv varit där!!! Fick höra av en psykolog en gång att detta livet var värre än att vara med om en naturkatastrof eller att ha flytt från ett krig. Detta eftersom vi utsätts för en stor otrygghet hemma, vi har svårt att finna trygghet någonstans och många utsätts för någon form av misshandel som kan likställas med tortyr.

Jätte bra att du berättat om hans missbruk, hoppas du kan få stöd av dina anhöriga, men det kan vara svårt för dem att sätta sig in i din situation. Har du läst om normaliseringsprocessen? Gör annars det, det kan vara nyttigt att förstå varför man stannar som man gör och varför man tycks acceptera vissa saker.

Hoppas du har ork och stöd att ta dig ur denna situationen, hur jobbigt det än är så är det värt det, för både dig och barnen! Mycket styrka!!! Kram Alice

Hej

Får jag ge dig ett råd så peppa honom! Påminn honom om det ni har, utmana honom att klara en dag utan att dricka (oavsett om det är på den nivån det är eller inte. Han vill och kommer behöva allt ditt stöd.

Det tar tid. Prata igenom hur ni ska gå tillväga vid händelsen av att han dricker igen också.

Läs på, köp böcker, läs på nätet. Tillsammans. Försök lägga upp det som att NI ska klara av detta.

Min sambo som lämnat mig, delvis pga alkoholens närvarande, tyckte jag lämnade mig lite i sticket. Jag kände det som att det var JAG som skulle klara mig igenom allt. Till råga på allt så har det verkligen inte varit bra förutsättningar runt omkring oss heller där alkoholen varit väldigt närvarande. Men det blev jag som blev ulven.

Berätta, var öppna med det för era nära vänner.

Men viktigast, gör det tillsammans som ett par.

Mina fem ören...

Lycka till!

Jag tänker också på dig Trollis. Vore glad för ett livstecken.

Tack för att du svarar!
Jag har berättat för mina närmaste om sambons alkoholism (men jag misstänker att hans problem redan är känt i hela umgängeskretsen även om ingen säger något, inte till oss i alla fall)

I perioder har jag lidit av depressioner (inga djupa men tillräckligt för att jag ska börja isolera mig, missköta mitt jobb och sabba min ekonomi)
Sist det hände var för nästan 10 år sedan, den gången var det min sambo som hjälpte mig på fötter.

Nu är jag orolig för att tappa kontrollen igen och vågar inte känna så mycket utan håller mig kall och pragmatisk inför alkoholismen och separationen, jag förstår att det inte är ett vidare sunt förhållningssätt men jag vågar verkligen inte släppa fram alla känslorna, jag skulle kanske bli ett handelsförlamat vrak och vem ska då ta hand om våra barn??

Jag bävar också inför dagen när han förlorar sitt jobb och kanske ber om pengar och hjälp från mig!!
Hur ska jag kunna säga nej??

Hej igen, jag redigerade detta då det inte får finnas med kontaktuppgifter till er här på forumet. Ledsen för det. Berätta gärna om din resa här mer!
Varma hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen &Anhörigstödet

Först av allt vill jag bara förklara att jag var tvungen att ta bort länken då den innehöll en kontaktuppgift till dig och vill hålla detta helt anonymt för alla. Om det är så att man vill få kontakt med en specifik användare och båda vill detta kan båda maila till supporten/admin så ordnas detta den vägen men det är enda sättet tyvärr. Ledsen för detta.

Vad fint att du skriver och berättar om hur det varit för dig och vill dela med dig av din resa. Du är omtänksam som skriver så och därför kändes det dumt att plocka bort men vill någon som sagt få direkt kontakt och även du så maila så ordnar vi det.

Du vill hjärna hjäpa och bara genom att skriva ett svar och ge boktips ger du mer än du tror. Det hörs att du tagit ett stort beslut som blev rätt för er och det har säkert minst sagt varit en tuff resa. Du har kommit ur den starkare och det är modigt att berätta om det.
Sen kan det ju säkert se olika ut vad alla är hjälpta av, du har ett exempel på vad som hjälpte er familj att gå vidare.

Fortsätt gärna berätta hur det är för er och hoppas forumet kan vara ett stöd för dig, andras berättelser så som din säkert är för andra.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jo, du kommer att kunna ta makten och bestämma över mer i ditt liv! Jag kunde likväl som du, skrivit raderna ovan...för fem år sedan var jag där du är idag. Din beskrivning av din man kunde lika gärna varit min...

Jag skulle kunna skriva en bok om detta men ska försöka hålla mig kort och du får gärna mejla mig om du känner att det kan vara till något stöd, eller titta in på min blogg http XXXXredigerat av admin då kontaktuppgifter inte tillåts på forumetXXXX , där hittar du också min mejladress!

Hur det blir för dig vet ingen och även vad som händer med din man, vilka val han gör, det vet vi inte. Vad som absolut kommer att hända är att du kan styra mycket mer i ditt liv, du kommer med stor sannolikhet att må dåligt i början men det blir bättre. Det kan vara lite otäckt att stå själv. Mitt bästa tips är nog att aldrig svara på hans frågor med en gång, utan be om ett dygns betänketid. Den "regeln" har räddat mig många gånger.

Kommer han att dricka ihjäl sig? Kanske, men då hade han gjort det även om ni var en hel familj och då även dragit med er i förfallet. Kanske kommer han till insikt...

Kommer barnen att bli skadade? JA! men det kan repareras så det inte blir traumatiskt. Hur gamla är barnen? Om de är i förskoleåldern och uppåt så prata öppet, inga lögner men prata med dem på deras nivå. Socialtjänsten erbjuder ofta grupper för barn i olika åldrar, det dåliga m dessa grupper, tycker jag, är att man som förälder inte vet vad de pratar om och det är lätt att saker missuppfattas. Jag hade önskat ett upplägg där olika familjer (nykter förälder och barn) samlas för en gemensam information, sen kan man dela upp barn och vuxna i olika grupper för vidare diskussion, då kan man även fortsätta diskussionen hemma sedan. Förklara för barnen, visa bilder då han var full, det blir lättare när ni inte bor ihop. Berätta att alkoholism är en sjukdom, att pappa inte vill dem illa men hans hjärna är skadad och prioriterar spriten, det är inte hans mening att skada barnen men att de blir lidande och att du är ledsen för det.

Vem är du? Det kan ta tid att läka såren och att hitta "sig själv" igen, jag är ännu inte där, efter fem år!

Rädda barnen? Ja, du har ju ansvaret för att de har det så bra som möjligt, fundera på enskild vårdnad!!! Ja, du får så gott det går vara både mamma och pappa. Däremot kan du inte ta bort det pappan gjort och kommer att göra, det är den verklighet du och barnen måste lära er att hantera. Pappan har sitt ansvar men om han inte tar det så måste du försöka att ta över det som går, se om ni har andra manliga förebilder för barnen.

Du är stark! Du kommer att upptäcka att du klarar en massa saker som du inte trott. Även om situationen inte är rolig, det var ju inte detta man ville, så går det! Det första året var lite som att rita om livskartan man hade, ok det blev inte som man tänkt men det kanske kan bli bra ändå???!!!

Idag vet jag att jag inte hade levt om jag fortsatt med min man, jag håller fortfarande på att bygga upp det han rasat och han fortsätter att ställa till det för sig och oss. Har massor av tips på hur du kan försöka skydda dig. Var om dig och kring dig, lita inte på honom, för att tala och lova är lätt...

Mycket styrka!!!Alice

Åh vad jag känner igen mig i det du berättar!
Min sambo blir också oftast väldigt full fast han "kan" dricka lagomt också, vardagsdrickandet kom nästan omärkligt (målaröl, bastuöl, grösklipparöl, dataspelsöl)
Vi ska separera nu

Det är fem månader sen jag skrev sist. Tog ett återfall med alkoholisten/narcissisten som varade en månad ungefär och som blev den fullständiga botten för mig. Efter det fanns det ingen återvändo. Jag bet ihop genom abstinensen och gick på möte efter möte efter möte på Al-anon och ACA. Min enda regel har varit och är fortfarande INGEN KONTAKT ÖVER HUVUDTAGET. Tid och avstånd har gjort att jag lyckats plocka ihop mig själv någorlunda och börjar se ljuset i tunneln. För varje dag skingras dimmorna och jag börjar se nyktert på den destruktiva relationen jag var i och på mig själv och mina val och strategier i livet. Återfallet var så förnedrande att det verkligen inte fanns en möjlighet till återförening efter det. Det var det jag behövde för att kunna stå emot därefter. Utan den erfarenheten hade jag förmodligen fortfarande suttit på min rumpa, gråtit och känt mig som ett offer. Inte haft kraften att stå emot när han hör av sig (för de gör de alltid, på ett eller annat sätt). Sett mig som hjälplös i en hopplös situation.

Min största insikt så här långt i mitt tillfrisknande är att det i mycket handlar om att TA ANSVAR för mig själv och mitt barn. Alla andra val än att lämna en destruktiv situation är inget annat än oansvarigt hur svårt det än är. Medberoende är en sjukdom. Dödlig ibland. Alltid förgörande.
Jag vet att det är tufft och att vi tror att vi ska dö, men det gör vi inte när vi lämnar. I värsta fall gör vi det om vi stannar kvar. Få människor klarar allt själva, de flesta av oss behöver hjälp i svåra situationer. Att be om den är att ta ansvar för mig själv och mitt välmående.

Kraft, kärlek och mod önskar jag alla som kämpar. Ge inte upp. Det blir bättre.

Trasan

Smiles! Både du och barnen kommer att må bättre utan honom! Fast det är svårt m barn. För vår del (barnen är bara lite äldre än dina) träffar de bara sin pappa när någon annan är med, oftast jag och jag orkar inte och pappan hör aldrig av sig längre.... så det blir inte så ofta. Visst sörjde barnen i början men de klarar det, bara man är öppen och ärlig och kan prata om missbruket. Idag har jag enskild vårdnad om barnen.

Du kan läsa om min resa ####redigerat#####

Se till att du och barnen är säkra på alla sätt, ekonomiskt, fysiskt osv!

Släpp kontrollen-vinn friheten av Carina Bång är också en bok som är väl värd att läsa!!!

Mycket styrka! Alice

...har du möjlighet att på allvar ta tag i ditt liv, att leva så som du förtjänar= ett bättre liv. Det är sorgligt men på sikt kanske det bästa för dig. jag vet hur svårt det är! det som räddade mig från att ta förhastade beslut var mitt motto; säg aldrig ja på en gång, be om betänketid, ett dygn. Ofta kom jag fram till att det inte var ett ja, som jag först tänkte, utan ett nej jag skulle svara. Har levt utan min missbrukare i fem år och det är tufft men det blir sakta bättre, inte fören nu har jag kommit till insikt att jag mår bäst utan att vi har någon kontakt. Jag vet inget, har ingen kontroll och kan därmed inte klandra mig för kontrollen jag trodde jag hade, hade jag inte alls. Du kan titta in på min blogg, kanske finns det något du kan ha nytta av...###redigerat av admin då det ges kontaktuppgifter i länken och på grund av säkerhet tillåts det inte att dela kontaktuppgifter på forumet###
Försök att fokusera på ditt nya barnbarn, du har inget ansvar gentemot din svärmor eller honom. Träna på att säga nej, det stärker! Du har redan gjort allt du kunnat och mycket mer! Släpp ev. dåligt samvete och njut av känslan att du gjort allt (men trotts det så fungerade det inte). Gör saker du mår bra av, det kan vara lättare sagt för ofta har man tappat bort sig själv men börja leta :).

Mycket styrka! Alice

Blueeyes, Ebba, Mulletant, Trollis, Jonan, stina68,AerouMagnus, Etanoldrift, Mysan, Leverjag. Och alla ni andra. Hoppas verkligen ni har det mycket bättre. Det var ju ett tag sedan jag var här inne nu. Jag har hafr ett helvete tills för snart 2 veckor sedan. Samma dag som jag blev Mormor, så åter igen fick jag höra ifrån han att jag inte betyder något för han längre. Att han inte älskar mig längre. Att vi inte spelar i samma liga längre. Jag hade hört detta ett tag. Varje dag. Så till slut brast det äntligen för mig. Jag frågade han va faan gör du här då. Så slängde ALLA hans saker i hallen och bad han dra. Han åkte. Men kom tillbaka dagen efter och hämtade sina saker. Sedan dess har jag varit så fruktansvärt ledsen. Ifrågasatt varför jag inte duger nu- när jag dugit innan. Jag vet inte varför jag är sådan här nu. Jag har ju längtat efter denna stund. Jag har även kämpat med våra skulder så nu har jag bara 23.000kr kvar av allt. Jag tar en dag i taget. Orkar inte mera just nu. Har inte julpyntat något. Känner helt enkelt inte för det. Hans mamma hann jag hjälpa till med så att hon har fått börja med antabus. Hon ringer mig och säger att det går jätte bra med det. Men att han är så fruktansvärt elak emot henne med. Jag känner att jag orkar inte med henne heller längre. Jag fick riva upp hennes parkettgolv och lägga nytt. För det hade hon använt som toalett i 4 dagar. Tills vi hitta henne. Hon blev inlagd på sjukhuset i 11 dagar för att hon hade supit till sig ett delerium och var uttorkad . Men som sagt va nu har jag årdnat antabus och hon har varit nykter i snart 2 månader. Kände bara att jag ville komma in och berätta lite. Så nu bor jag äntligen ensam men är sååå ledsen över det. God Jul Alla och sköt om er. Kram Besviken.

Det är en mardröm att leva med en missbrukare, än värre om man har barn ihop. Det är svårt och man får försöka göra val som är bra här och nu, vad som sker längre fram får komma då. Jag har gjort resan men blev ändå inte fri, han fortsätter att fördärva vårt liv, men jag slipper den dagliga kontakten, oron, uppstädningarna osv. Barnen är tryggare, detta handlar också om att visa barnen om vad som är rätt och fel, klart barnen kommer protestera om ni delar på er, det tar ofta lång tid för barn att förstå och även om de förstår på ett sätt så förstår de inte rakt igenom, det kan vara svårt för oss vuxna också att förstå alla delar i ett missbruk. Du kan läsa om min resa på ####redgigerat####

Mycket styrka!!!Alice

Vad tror du själv? Hen dricker mer än vad som är bra och även på ett sätt som inte är bra, om man ser det rent vetenskapligt. Du är orolig, då är situationen inte bra för dig och något bör göras, dock kan vi aldrig förändra någon annan... Vilket stöd har du i din situation???

Mycket styrka Alice

som ska bära ansvaret. Han behöver medicinsk hjälp för att kunna sluta på ett säkert sätt och sedan fortsatt stöd och ev läkemedel för att klara det. vilket stöd har du, för det är tungt att vara anhörig? Försök att se till att han får den hjälp han behöver så du slipper dra det lasset också!!!

Mycket styrka Alice

Du kommer att hitta historier som är väldigt lik din.
Du kommer att hitta styrka och stöd och sakta börjar ditt eget alternativa liv finnas där att leva.

Visst har du rätt.
Visst vore det enklast och bäst om du bara kunde ta dina pinaler och gå.
Men vore det så enkelt så skulle du inte skriva här.
Hoppet finns ju att han ska vakna upp och aktivt börja jobba med sitt beroende.

Kanske det blir så,kanske inte.
Det jag hann känna under de 20 r jag levde med min missbrukare var att ju mindre jag engagerade mig och mådde dåligt ju bättre mådde jag.
Inte så att jag mörkade vad som hände,men jag lyfte fokus från honom och hans drickande och nykterhet och till mig själv.
Det fungerade inte alltid,men ibland.
Och de där iblandgångerna räckte för att jag skulle förstå att det var rätta vägen att gå.
Att fokusera på mig själv,mitt eget liv och min egen dag så gick mindre kraft åt till det jag ändå inte kunde förändra.

Återigen,välkommen hit och grattis till att du tagit ett viktigt steg,att söka stöd och börja pränta ned sanningen i skrift.

Vad glad jag är att jag hittade den här gruppen! Jag har läst, skrattat och gråtit om vart annat. Allt ni beskriver är på pricken min man. Han blir galen om jag vill kasta en kastrull med löst handtag, men säger " Skit samma att jag repade bilen, den är ändå inget värd!" Han ligger på rygg och fyllesnarkar redan vid tre på eftermiddagen och vaknar och fylleäter mitt i natten. Fylleomelett. Fniss, vad jag känner igen mig. Vill hjälpa till att måla om fönsterkarmarna i vardagsrummet från brun till vit. Tar mörkgrå grundfärg (medan jag är iväg och köper vit) och kladdar ner tapeterna och fönsterbrädan... Vill gärna laga mat, som aldrig går att äta. Gömmer sprit över hela huset och säger att jag är ett kontrollfreak och att det är mitt fel att han dricker... Hadde vi inte tre barn ihop (10, 12, 15) hade jag lämnat honom för länge sedan. Pysslar i trädgården (vilket han normalt aldrig gör) och "hittar" flaskor med cognac som någon "tappat" i buskarna. Jag har kommit så långt och blivit så luttrad att jag kan skratta åt eländet. Vad annat kan man göra? Jag ska försöka hitta en alternativ bostad åt mig och barnen och sedan flyttar jag ifrån honom. Jag har fått nog av att bli kallad kärring, subba och idiot. Det räcker nu. Jag vill sova på nätterna, inte ligga på helspänn och styra upp alla galenskaper han gör på nätterna.
Tack för att ni delar med er, det räddade min dag!

Din sambo har alkoholproblem och förändras då han dricker, blir våldsam och bråkar med folk och är elak mot dig. Han har också varit otrogen. Dagen efter han druckit och varit elak kan han vara sur och det känns som det är ditt fel ni bråkat fast du vet att det inte var så. Du har pratat med honom vid flera tillfällen om detta, han tar det till sig och vill inte ha det såhär sen blir det samma sak igen.

Vad du är stark som gått vidare med honom och försökt på flera sätt att påverka honom att ändra sitt beteende, samtidigt låter det som du börjar få nog nu och vill ha en förändring om detta ska fortsätta.

Hur ser ditt stöd ut, vänner, familj, professionella? En tanke är att du om du vill kan ringa Kvinnofridslinjen angående detta med att han är elak. dom har 020-505050.

Vad tänker du att du behöver för stöd just nu?

Fortsätt gärna berätta hur du har det och läs här på forumet!

Vänliga hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Och låt det göra ont Kaeljo.
Det är bara när jag orkat vara kvar i smärtan och tomheten som jag känner att jag på riktigt tagit ett kliv uppåt på den egna stegen mot ett bättre liv.
Men det är mycket tungt att befinna sig där utan att fly.

Tack för ditt svar. Bara att höra från någon annan som gått igenom samma sak, får mig att må något lite bättre. Tack för tipset om boken, ska försöka läsa den. Finns den att låna på biblioteket tror du?
Kram till dig